80 ÅR EFTER DEN ARMENISKA TRAGEDIN

Armenier över hela världen samlas idag den 24 april för att minnas det folkmord som turkarna utförde på den kristna armeniska befolkningen i Turkiet 1915. Av de 2,7 miljoner armenier som på den tiden bodde i Turkiet massakrerades ca 1,5 miljoner till döds, skriver Nursen Budur Kosayan, Västerås.

I år, när judarna högtidlighåller befriandet av förintelselägret Auschwitz för 50 år sedan , minns armenierna offret för det folkmord som skedde för 80 år sedan.

Redan innan folkmordet hade den armeniska befolkningen i Turkiet varit utsatt för förföljelser under lång tid, men som under våren 1915 ökade starkt. Städer och byar plundrades och förstördes. Människor togs in för förhör och torterades. Missionärer från länder som Amerika, Tyskland och Sverige rapporterade om förfärliga händelser. Bland annat präster råkade mycket illa ut. Deras naglar slets av med tänger,deras tänder slogs ut en efter en och de fick ögonen utstuckna. Armeniska kvinnor blev anklagade för vapenstöld, de våldtogs och piskades med nyskurna grenar. Gravida kvinnor var inget undantag.

Den 24 april 1915 arresterades några hundra av de intellektuella och nationella ledarna för den armeniska kolonin i Kostantinopel. De skickades iväg för att torteras och avrättas. Den turkiska regeringen bstämde sig föt ett massdeportationsprogram, vilket skulle spara både pengar och ammunition. Deportationen skedde sommaren 1915, när det var som varmast och torrperioden var som värst. De marscherade till ökenområdet Deir-El Zoir i Syrien. Under denna vandring som var ca 30-40 mil lång genom otillgängliga bergstrakter fanns det knappt någon tillgång till mat eller vatten. De som inte orkade gå släpades med i alla fall, de sköts ned, brändes i grottor, kastades i floder och brunnar eller dog av svält. De som på ett eller annat sätt lyckades fly och överleva , levde på växter, gräshoppor, döda människor och djur.

I mycket påminner detta folkmord, som anses vara det första i modern tid, om hur judarna förintades i tyska koncentrationsläger ca 25 år senare. När Hitler invaderade Polen 1939 sa han: "Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd och barmhärtighet utplåna män kvinnor och barn av den posktalande rasen. Endast på detta sätt kan vi erhålla det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om utrotningen av armenierna".

Turkarna förnekar än idag att ett folkmord ska ha skett. Det förvånar mig ändå att det har passerat nästan obemärkt. Det finns bevis och vittnen som talar om att detta har hänt. Nu på senare år har det rönt ett internationellt erkännande från FN-kommisionen. EU parlamentet i Strasbourg krävde 1987 att Turkiet före inträde i EU måste erkänna och ta på sig ansvaret för genomförandet av folkmordet.

Men det armeniska lidandet har ännu inta tagit slut. De få armenier som finns kvar på den turkiska landsbygden har det inte lätt. Även lidandet i den före detta sovjetrepubliken Armenien är svårt. I dag ligger armenierna i konflikt med Azerbajdzan om den autonoma provinsen Nagorno-Karabach, där största delen av befolkningen är armenier.

1920 gav Stalin ett löfte till armenierna att alla armeniska områden inom Sovjetunionens gränser skulle tillfalla den armeniska sovjetrepubliken. Men löftet hölls inte och 1923 utropades Nagorno-Karabach till "autonom-provins" under azerisk överhöghet. Att sedan dess har befolkningen där kämpat för att få tillhöra till Armenien. 2 500 armenier undertecknade en petition som sändes till Chrustjev. En bild av ekonomisk och social utsugning från azerbajdzansk sida målades upp. 1986 och 1987 samlades ytterligare 75 000 namnteckningar som sändes till Gorbatjhov. Det klagades på "islamisering" av de armeniska områdena.

Turkarna kan ses som de historiska fienderna och azerbajdzanerna har blivit ett slags efterträdare. Kriget mellan Armenien och Azerbajdzan har pågått i sex långa år, minst 20 000 liv har krävts och 100 000-tals människor är på flykt.

För en tid sedan skedde fredsansträngningar där bland andra de svenska diplomaterna Jan Eliasson och Mathias Mossberg är engagerade. För azerierna är det svårt att gå med på vapenvila utan att armenierna samtidigt drar sig tillbaka från erövrade områden. Azerbajdzan fruktar att om en rysk styrka placeras i deras land finns en risk att lansförlusten permanenteras. Det armeniska lidandet fortsätter, situationen är i dag svår. Jag undrar bara om inte detta lidande ska få ett slut någon gång?

NURSEN KOSAYAN

Artikeln publicerades i VLT 24 april 1995