Bröllopsnatten
Jag insåg att jag var kär i Annika ungefär
samtidigt som hon berättade att hon och Stefan
skulle gifta sig.
Jag hade träffat Annika när jag började på
universitetet och vi hade blivit jättegoda
väninnor, delade det mesta, fnissade, skrattade
och grät tillsammans. Hon förstod så småning-
om att jag tyckte om tjejer (också) men det
påverkade inte vår vänskap. Till sist kunde vi
prata om det; hon var nyfiken, var hon till och
med litet upphetsad? Det var inte mycket jag
berättade, men det gjorde mig kåt och det var
underbart att se in i hennes vackra ögon. Hon
hade blivit fruktansvärt chockad om hon vetat
hur långt jag kunde gå i bisarr och extrem
lesbisk sex!
Efter det samtalet kunde jag inte låta bli att
då och då flirta litet med henne och flera kvällar
smekte jag mig själv häftigt och njutningsfullt
efter att ha tyckt mig märka ett gensvar hos
Annika. Eller var det bara illusion?
Och sen en dag insåg jag alltså att jag var
förälskad. För sent?
Annikas föräldrar hade en stor gård i Tjust
och bröllopsfesten hölls på ett hotell i
Västervik. Jag var brudtärna och alla var
nervösa. Annikas underbara brudklänning
visade sig vara vad man skulle kunna säga
knappt tilltagen, så jag övertygade henne om att
lämna bort alla underkläder; de skulle bara ha
synats.
Så hon klädde av sig allt, hade bara
strumpor och höga klackar, var så bedövande
sexig som endast en naken brud kan vara. Och
sen sade hon nånting som gjorde mig het över
hela kroppen: -Du är ju min tärna. Jag vill att du
gör mig sällskap. Att du inte heller har
underkläder.
-Annika, sade jag. Det är upphetsande för
mej. Det du vill.
-För mig med, sade hon lågt.
Jag tog av mig min korta vita klänning och
min fina spetstrosa och stod framför henne, lika
naken som hon. -Du är så vacker, sade jag och
förde handen till hennes kropp, smekte hennes
höft.
-Du med, viskade hon och plötsligt, ett
underbart ögonblick, tryckte hon sin nakna
kropp mot min. Vi såg varandra djupt i ögonen
och så kysstes vi, försiktigt, ömt, förvän-
tansfullt.
Så bankade det på dörren och förtrollningen
var bruten och en halv timme senare åkte vi
iväg till kyrkan. Alla grät, också jag, fast jag
ännu kände smaken av Annikas mun. Sedan
tillbaka till hotellet och bröllopsmiddagen:
skaldjurssufflé, hjortstek och bröllopstårta. Jag
åt ingenting av sufflén (jag äter inte skaldjur),
satt och såg på Annika och var lycklig för
henne. Hon bara petade i maten och några
gånger möttes våra blickar. Det brände till i mig
varje gång. Stefan däremot åt och drack med
stor aptit. Undra på det, han hade ju just fått
världens underbaraste tjej! Det hölls tal och vi
skålade och sen blev det dans, sprit och så
småningom nattamat.
Där fanns en kille som var Annikas kusin
och han uppvaktade mig ivrigt, men jag var inte
alls på humör. Så jag smet i väg till mitt rum
och låg naken på sängen och smekte mig själv
och tänkte på Annika.
Tills telefonsignalen skar igenom mina
upphetsade fantasier. Det var Annika. -Stefan
mår jättedåligt! Kom hit är du snäll!
Annika släppte in mig i bröllopssviten,
fortfarande i brudklänning. Stefan låg på
sängen, påklädd, omgiven av sina egna spyor.
Det var ingenting annat att göra än ta
handdukar och vatten och just när vi var klara
spydde han på nytt, nu var det blod i spyorna
och jag blev jätterädd; kastade mig på
telefonen.
Det dröjde länge innan nattportieren
svarade. När jag började berätta vad som hänt
stönade han bara. -Här är folk sjuka överallt!
skrek han nästan.
-Nu är det allvar, lilla gubben! skrek jag
tillbaks. -Stefan får upp blod. Skaffa en läkare
och det jävligt snabbt!
Sen såg jag på Annika. -Skaldjurssufflén!
sade jag. Fattar du? Hela sällskapet är
matförgiftat! Utom du och jag!
Två minuter senare ringde en tjej från
receptionen, kall, effektiv och professionell.
-Ambulansen är på väg, sade hon.
Vi hörde sirénerna från gatan. Det tog inte
mer än två minuter så stod ambulansmännen
där med sin bår dirigerade av tjejen från
receptionen. Jag gav henne en tacksam blick,
svepte en kappa över Annika och följde med.
I lobbyn sprang nattportieren omkring och
vred sina händer. Sen in i ambulansen och med
blåljus och sirénvrål genom det sovande
Västervik.
På akuten stoppade en ung jourläkare ner en
slang i Stefan och de rullade bort honom. -Det
är ingen fara med honom, sade läkaren. Gå hem
och sov.
Vi åkte tillbaks till hotellet. Tjejen i
receptionen fixade blixtsnabbt ett nytt rum åt
Annika och jag gick in till henne med min
konjaksplunta. Jag reser aldrig utan den.
-Jag äter aldrig skaldjur och jag såg hur du
petade i maten, sade jag. Det var det som
räddade oss. Skål!
Annika nickade och tömde sitt glas. -Brrr!
Men gott! Så suckade hon. -Vilken antiklimax
till bröllopsnatt!
Jag nickade. Konjaken värmde gott. -Vad
saknar du mest?
-Att få klä av mig. Hon tvekade. För min....
Hon lämnade meningen oavslutad.
Jag såg på henne. Kände av konjaken. Sade
utan att våga tänka: -Vill du inte klä av dig för
mej?
Jag trodde inte mina ögon när hon reste sig
och ställde sig framför mig. Började knäppa
upp knapparna i brudklänningen. Lät den glida
av sig.
Igen var hon otroligt vacker i sin nakenhet.
-Du också! viskade Annika.
Jag reste mig ur stolen, smekte av mig min
klänning och gick fram till henne. Lade
armarna om henne. Kände hennes händer på
min kropp.
Vi kysstes, kysstes, kysstes. Någonstans mitt
i kyssen föll vi omslingrade ner på sängen. Jag
släppte hennes mun, kysste mig nerför hennes
kropp. Kysste hennes bröst. Hennes mage. Till
sist nådde min mun sin längtans mål: Annikas
fitta! Hon stönade av njutning när min tunga
trängde in i henne.
Jag hade aldrig kunnat drömma om en sådan
kärleksnatt som den när Annika blev min och
jag hennes. Det fanns inga gränser, inget slut på
vår lust till varandra.
-Han måste ligga kvar ett par dagar, sade
läkaren när vi hälsade på Stefan på sjukhuset.
-Det här var väl inte så farligt, men bra att han
kom under vård.
Annika kysste Stefan ömt på pannan där han
låg med dropp och slangar. Han log litet
tappert, var faktiskt rätt dålig.
När vi kom tillbaka till hotellet träffade vi
hotelldirektören som var fullkomligt utom sig
av förtvivlan över vad hans kök åstadkommit.
Vi fick nästan lugna ner honom. -Är det nånting
vi kan göra för att ta hand om er? frågade han
Annika.
Annnika skakade på huvudet. -Just nu vill
jag bara bli omhändertagen av Lotta, sade hon.
Vi gick hand i hand genom lobbyn fram till
hissen. I det ögonblick hissdörrarna stängdes
var vi i varandras famn och kåtkysste varandra.
Den dagen och den natten älskade vi
varandra igen, först mjukt och ömt, så allt
häftigare och häftigare. Vi gick ner och åt
middag tillsammans, vi hade bara ögon för
varandra. Vi gick hand i hand från restaurangen
till vårt rum, till vår kärlekslek.
Den natten talade jag om för Annika att jag
älskade henne.
På morgonen när jag vaknade var Annika
borta. J ag undrade, litet oroligt, var hon var.
Hon kom tillbaks en timme senare. Jag har
aldrig sett henne så förstörd. -Var har du varit?
Vad har hänt?
-Jag var på sjukhuset. Träffade Stefan. Hon
lyfte ögonen och såg på mig. -Förstår du, Lotta?
Jag vill vara med dej. Inte med Stefan. Hennes
röst sjönk till en viskning. -Jag berättade det för
honom.
Det fanns ett jubel utan like i mig när jag
började klä av min älskade för att ge henne den
tröst som är upphetsning och njutning.
