ELGITARR:

Elgitarren skapades inom Jazz musiken i USA men har genomgått sin största utveckling sida vid sida med rockmusikens frammarsch. Elgitarren är vad man kan kalla en ”förädling” av den vanliga akustiska gitarren. Den största skillnaden ligger främst i den akustiska gitarrens resonans botten som hos elgitarren ersatts med mikrofoner(pickups) som är oberoende av gitarrens akustik. Andra avgörande skillnader är förstärkaren med högtalare som inte är nödvändiga hos den akustiska gitarren. Den första elgitarren kom ut år 1931 och var en sjusträngad Hawaiigitarr gjord i aluminium. Den kallades ofta för stekpannan(”the frying pan”) p g a av sitt utseende. Den vanligaste elgitarren var dock under den här tiden en vanlig akustisk med mikrofoner placerade under strängarna. Den första ”riktiga” elgitarren byggdes av Leo Fender och kom ut på marknaden 1948. Fenders nästa gitarr kom ut 1955, den döptes till stratocaster och räknas fortfarande till bland de mest fulländade rockgitarrerna. Stratocastern har modifierats och specialombyggts till många gitarrister bla Jimi Hendrix och Yngwie Malmsteen har fått sina gitarrer specialtillverkade för sina behov och syften. Dessa modeller säljs fortfarande (till lite högre pris) under namnet ”Artists signature”. Inte långt efter ”stratan” så kom Gibson ut med sin minst lika kända LesPaul (bl a Slash:s och Jimmy Pages favoritgura). ”LesPaulen” har speciell gitarrmikrofon som ger den ett karaktäristiskt ljud och som gjort den mycket populär genom åren. Till skillnad från den vanliga akustiska gitarren så kan en elgitarr se ut nästan hur som helst. Vanligtvis har elgitarren en tunn kompakt kropp (t ex Fender Stratocaster), det är denna sort som ibland går under benämningen ”planka”. Det är också vanligt med en lite tjockare ihålig kropp(t ex Gibson LesPaul) , dessa får dock inte förväxlas med en resonanslåda. Av dom mera avvikande (eller fränare) utseenden så kan ”explorern” och ”the flying wing” särskilt nämnas, dessa är väl de vanligaste ”flash” gitarrerna och var vanliga inte minst bland 80-talets välsminkade glamour hårdrockare. En annan skillnad är att man kommer ner till mycket högre band, minst till 21:e band. Nuförtiden kommer ofta ända upp till 24:e band till skillnad från den ”klassiska” akustiska gitarren (det finns akustiska där man kommer upp till högre band också) där man bara når till fjortonde band. Ur elgitarren utvecklades också senare elbasen, den ersatte kontrabasen i dom nya elektrifierade banden. Elbasen kan ha från fyra upp till sex strängar, vanligast är dock fyra. Dessa har samma ton som gitarrens fyra översta strängar E, A, D och G (B och E läggs till på gitarr). Ofta försätts elgitarren (och bas) med diverse extra finesser såsom distortion (dist betecknas nog nuförtiden mer som standard än som specialeffect) wah-wah, fuzz, delay, reverb, tremolo, octave, flanger och overdrive är andra vanliga effekter. Listan kan göras nästan hur lång som helst. Nu för tiden finns det också ”synt-gitarrer”. Precis som keyboards med klaviatur kan man alltså på en gitarr spela alla möjliga instrument. Så hoppa inte till om du t ex hör någon dra av ett ”saxsolo” på en Gibson LesPaul. Ljudet på en elgitarr/elbas tas alltså upp av mikrofoner. Grunden för dessa fanns redan i början på 1800-talet. År 1820 upptäckte den danska fysikern Christian Oersted förhållandet mellan elektricitet och magnetism. 10år senare visade också den brittiske fysikern Michael Faraday på liknande experiment med elektriska laddningar och magneter. Denna nya teknologi kallades för elektromagnetisk induktion. När en elektrisk ström leds genom en wire så skapas ett magnetiskt fält runt omkring wiren och när en ledare förs genom ett magnetfält så skapas elektricitet. Alltså så skapar el magnetism och magnetism skapar el. Detta är grundteorin för en gitarrpickups uppbyggnad. När gitarrsträngarna av stål vibrerar så störs ett magnetfält som producerar elektricitet i ledaren(miken eller pickupen). Växelström produceras därför att strängen vibrerar inne i ett magnetfält. Spänningen som är olika stark beroende på tjockleken på strängen, spänningen (stämningen)av strängen och vilket band man slagit på leds genom en sladd till förstärkaren som omvandlar den till ljud. Ledaren eller mikrofonen i en gitarr består av en spole med virad koppar tråd runt en magnet. En enkelspolig mikrofon (singelcoil) kan vara uppbyggd på två olika sätt. Ena sättet är en lindad spole runt sex stavmagneter (strata) eller så är spolen lindad runt en järnkärna och magneten ligger under spolen(p-90). Ju grövre järnkärnan är och ju fler lindningsvarv det är runt spolen desto högre induktans är det i spolen. Ju högre induktans det är i spolen desto högre utsignal blir det, och andra sidan så blir det sämre diskant (treble). Gitarrmikrofoner lindas uteslutande med koppartråd. Grov tråd ger mer bas och vice versa. Koppar tråd finns i flera olika tjocklekar och kan varieras nästan hur mycket som helst. Även isoleringen runt tråden kan variera i tjocklek. Tråddimensionen, antal varv runt spolen och spolens grovlek är alltså de avgörande faktorerna för den slutgiltiga tonen från gitarrens sida. Andra viktiga faktorer som spelar in är naturligtvis kvalite på förstärkare och eventuella ”pedaler”. När man vill ha riktigt grovt hårdrocksljud så sätts två singelcoil pickuper sida vid sida med de båda magnetfälten mot varann. Detta ger ett mycket ”tjockare” och mer ”distat” ljud, dessa mikar kallas för humbuckers. Gibson var den första gitarrtillverkaren som använde humbuckers, miken introducerades i ”LesPaulen”. Den på den tiden nya pickupen hade nog mycket del i LesPaulens framgång.

Gibson Lespaul

Några vanliga effekter:

DISTORTION (dist): Räknas nog mer som standard än som specialeffekt. Ger det speciella tjocka, skräpiga ljud som nog är det vanligaste ljudet på elgitarr nuförtiden.

Fuzz/Tubescreamer/heavy-metal: Är olika ”distar” som är till för att variera sitt sound. Just dessa ger alla tunga rock 'n roll skrän.

WAH-WAH: Låter nästan exakt som det uttalas. Detta är nog den förutom distortion vanligaste effekten. Mest så andvänds den i solon och liknande. Den utvecklades under 60-70talet av den legendariske gitarristen Jimi Hendrix (som också andvände den mycket flitigt)tillsammans med en gitarrfirma. Jimi Hendrix standard koppling var gitarr (som han alltid spelade upponer eftersom han var vänster hänt, om han inte spelade med tänderna förstås), till fuzzbox, till wah-wah, till förstärkare. Wah-wah spelas med hjälp av en pedal som pumpas fram och tillbaka och på så sätt byter sakta från hög diskant till hög bas med allt däremellan. Gör man detta i rask takt så får man fram ett ljud som låter just WAH-WAH. Pedalen förlänger också ”tiden på tonen”.

"SVAJ": Är inte en effekt utan en liten "pinne" som sitter bak på gitarren. När du trycker ner den så lossas spänningen på strängarn(olika mycket beroende på hur långt du pressar ner den) så tonerna sänks i rask takt. Då låter de "coolt". Det går inte att beskriva det ljudet i text. Tonen återställs när du släpper trycket på svajen igen.

CHORUS: Fördubblar tonen så att en gitarrist låter som två.

KOMPRESSOR: Höjer svaga toner och sänker höga så att volymen hålls på samma nivå. Ljudet blir då mera ”samlat”

DELAY: Lägger på ekoeffekt, effekt, effekt

ACOUSTIC SIMULATOR: Får en elgitarr att låta som en akustisk.

SYNTHESIZER: Kräver förutom en pedal så krävs en tillsats inne i gitarren. En ”gurasynt” låter precis som en keyboardsynt D v s hur som helst.

MULTIEFFEKTER: Det nyaste inom effektträsket är digitala multieffekter. Detta är elektroniska pedaler som innehåller flera olika effekter i en och samma pedal. Ljudet i dessa blir dock aldrig lika bra som i vanliga pedaler (dom jag har testat suger fett red anm). Här behöver tillverkarna jobba lite till. Ljudmässigt sätt är dessa pedaler alltså betydligt sämre en dom konventionella men ekonomiskt sätt så är dom mycket prisvärda. 20 effekter för samma pris som 1 låter ju inte helt fel. Kvaliten beror naturligtvis också på i vilken prisklass man rör sig. Ofta innehåller dessa pedaler även stämmapparat och andra praktiska hjälpmedel.

Författare: Jonas Lagander