PLÅTKONSUM-THE BAND
Kapitel 1: "Om hur bandet bildades"

Det var en gång för länge sen, år 1998 närmare bestämt. En uttråkad ensam femtonårig nybörjargitarrist vid namn Jonas(han började spela när han var 14år)vandrar mot musiksalen där han ska ha "elevens val". Väl inne så råkar han av en slump möta Gustav som är en riktig hejare på trummor. De två pojkarna upptäcker att de båda kan spela Metallicas klassiska "Sad But True". Detta resulterar i att de sätter sig ner och jammar en stund. Det låter asbra tycker Jonas som inte har så stor erfarenhet än. Gustav som har gått och övat på kommunala musikskolan i sex år är dock något skeptisk mot Jonas gitarrspel. Jonas har inte lärt sig att dämpa ordentligt samt spelar fel ett antal gånger. Jonas som aldrig har hört talas om ordet "dämpa" i gitarrsammanhang annat än när det gäller volymstyrka klagar på den undermåliga distpedalen. Efter detta så läggs spelandet tillsammans på is ett tag. Varje morgon när Jonas kommer till skolan så går han (gick det här var länge sedan) ner och sätter sig i fritidsgården och lirar gitarr till sammans med några kompisar. Dessa är dock alla för sumpiga för att ha rätt att nämnas i den här texten. Efter ett tag börjar Gustav åka med samma buss som Jonas, vilket betyder att han liksom Jonas hade dödtid på en halv timme att slå ihjäl innan skolan börjar. De två pojkarna samtalar om detta på bussen och går sedan ner och spelar en gång på prov. Men vad dom inte visste var att en skum figur hade suttit och tjuvlyssnat på deras samtal några säten bakom. Så när de sedan gick mot musikrummet så var de inte två utan tre stycken. Daniel Nilsson som den skumma figuren hette var(är) ett utpräglat metallica freak och kunde helt enkelt inte hålla sig borta när han hörde snacket från Gustav och Jonas om att eventuellt spela "sad but true". Väl nere i replokalen så föreslog Jonas att "Nisse" kunde sjunga eftersom han bara satt där, och han kunde ju texten. Det lät skit. Visst, men vad kan man förvänta sig av en första repning. De bestämde sig ändå för att fortsätta fast nu fick Nisse sköta basen istället. Jonas visade honom hur man drar ut tabulatur från internet och sen var det bara att sticka hem och träna (på en lånad akustisk gtarr). Från och med nu så spelade de tre pojkarna en halvtimme varje morgon innan skolan startade.


<Nisse>

Kapitel 2: "Frustrationen över att bara ha en gitarrist."

Allt eftersom veckorna gick så utvecklades bandet. De hade nu utökat spellistan med tre låtar till. Nämligen "seek and destroy", "For whom the bell tolls" och "wherever I may roam". Alla av metallica. Bandet förstog nu att de inte kunde hålla på så här längre om de skulle komma någonvart. Jonas som hade övat en hel del på solona till "sad but true" och "for whom the bell tolls" vill absolut ha en gitarrist till som kunde spela bakgrunds rytmen medans han själv "körde" solona. Ett antal personers spelförmåga testades för att se om de platsade i bandet. I början när de repade så brukade en dåvarande åttakalssare som Jonas kände vara med och spela gitarr. Han blev dock snart för långt efter övriga bandet för att kunna fortsätta eftersom att han inte lade ner tillräckligt med tid på sitt gitarrspel. Vid det här laget hade nämligen Jonas börjat med sin "minst två timmargitarr om dagen" rutin och han utvecklades i snabb takt. Även Nisse började få någorlunda kläm på basen. Snart hade han ett eget instrument(han hade tränat på akustisk gitarr tidigare)vilket gjorde att också han blev bättre och bättre. Gurra var redan så bra som man kan önska.En gång tog Nisse med en kompis som också gillade metallica. Hans spelförmåga testades, och det var inte mycket och hurra för. Han åkte ut snabbare en han kom in. Men då kom Jonas att tänka på sin klasskamrat Sebastian (gick vanligen under benämningen "Tage" eftersom han var så lik sköldpaddan "Tage" i den tecknade serien "BO KO" när han hade ryggsäck på sig)som också hade börjat spela gitarr på elevens val samtidigt som Jonas och ägde en el-gitarr. Logiskt sett så borde ju han vara någolunda duktig. Han var med i några veckor när bandet lirade tre timmar på fredag eftermiddagarna. Sedan åkte han ut eftersom han inte utvecklades ett skit spelmässigt under den tiden. Vid det här laget så hade bandet lagt till en låt till på spellistan nämerligen "Enter Sandman" (än så länge utan solo), "wherever I may roam" sumpades efterssom det bara var Jonas som gillade den. Gurra började nu tjata om att han ville spela "Until it sleeps" från Metallicas Load-album. Detta plågade Jonas kraftigt eftersom han inte kunde den så bra. Den lät enformig och tjatig när de spelade den. Det var i stortsett bara introt och solot som lät hyfsat. Jonas började överväga att köpa load-tabulaturen från musikbörsen. Han hade tidigare inhandlat "the black album" tabulaturen* vilket var till stor hjälp när han skulle ta ut solona. Senare köpte han också en wha-wha*(Jim Dunlop Crybaby)pedal som höjde standarden på låtarna kraftigt. Även Nisse köpte en wha-wha (fast begagnad) för att använda till framf introt på "for whom the bell tolls". Efter några veckor med Tage i bandet så kom Jonas att tänka på en annan kompis lillebrorsa som gick i sjuan. Han hade rykte om sig att vara värsta super gitarristen(ett rykte som stämde mer än väl). Jonas hade tidigare dragit sig för att fråga honom, eftersom han tills nu varit överkvalificerad och så spelade han redan i två band. Nu när bandet började låta lite bättre så frågade Jonas ändå om han ville komma och provspela. Per-Henrik(henka) som han hette tackade (nästan)genast ja och kom ner och lirade ett par gånger med det då fortfarande odöpta bandet. Sedan dess har han också varit en lika självklar del i bandet som Gurra, Jonte och Nisse.

Från vänster: Nisse,Gurra och jag själv (från skolfotot i Nian, 1998)

Kapitel 3: "Andra problem"

Bandet var nu näst intill komplett. Det saknades alltjämt fortfarande en sångare. Tre pers hade varit med och provsjungit. Två av dom kunde varken hålla en ton eller sjunga rent och den tredje hade inget större intresse fast han hade sjungit i kör. Om man bortser från den saknade sångaren så var nu bandet i stort sett komplett. Låtarna lät bättre och bättre hela tiden och repningarna blev roligare och roligare. När bandet hade trummis alltså (detta gäller inte vardagmornarna). Bandets trummis Gustav är så skicklig att plåtkonsum tyvärr inte har ensamrätt på honom, han spelar i flera olika orkestrar via musikskolan som gör att han ofta är borta från repningar. Han är också en ovanligt vek person som kan bli mystiskt sjuk utan minsta förvarning och bli tvungen att bli hämtad av sin morsa på fredageftermiddagarna(förut när dom gick i samma skola alltså). Detta fenomen är något som de övriga bandmedlemmarna grubblat ofta och mycket över.

Kapitel 4: "Bandets första spelning"

Tiden gick och läsåret var på sin upphällning då bandet fick reda på att en spelning i den lokala bygdegården var planerad. Ungefär samtidigt fick dom reda på att de skulle spela vid niornas traditionella kabbar´e som hålls varje år på Vikbolandsskolan där de gick (och som Henka fortfarande går på fram tills avslutningen år2000). Eftersom bandet inte hade någon sångare så var de tvungna att köra låtarna instrumentalt. Eftersom fler band skulle spela på bygdegården så fick de bara spela en kort stund. Alla bandets låtar är över 5minuter så det fick bli bara en låt som spelades upp. De valde "Enter Sandman" eftersom de var den låten som satt bäst med solo och allt. Bandet framförde den instrumentalt(tjatigt som fan) på bygdegården framför en massa föräldrar (alla över 40år typ). Det gick bra i alla fall och en massa feta applåder öste över de fruktansvärt nervösa bandmedlemmarna som stog uppe på scenen, tittandes ner i golvet. Andra spelningen gick inte riktigt lika bra. Bandet hade av någon anledning fått för sig att de skulle ha en sångare med. En skönsjungande tjej med sammetslen röst. Det passade liksom inte ihop. Själva musiken lät naturligtvis asbra precis som alltid. Bandet har en sällsynt förmåga att skapa spelglädje med värsta draget. Sången lät dock skit åt helvete förbannat dåligt. Och efter "Enter Sandman" (och alla feta applåder och visslingar) så hade bandet också fått för sig att de skulle spela "nothing else maters"som dom bara hade repat på en gång tidigare. Förudmjukelsen var ett faktum. Men publiken visade sitt medlidande med stora applåder här med.

Kapitel 5: "Bandet återupptar repningarna"

Under sommarlovet 1998 tog bandet paus. Repningarna återupptogs i augusti. Meningen var att Jonas skulle lämna bandet och börja ettan på ett jakt inriktat gymnasium nere i småland. I två veckor stannade han där nere och bodde på internat, sen kom han hem. Saknaden av bandet var alldeles för stor. Han började på en samhällsvetenskaplig linje på "Kungsgårdsgymnasiet" i Norrköping istället. Nere i småland så hade Jonas träffat en smålänning som fått upp hans ögon för "Iron Maiden" och han hade lärt sig "Fear of the dark" som han defenetivt ville spela när han kom hem.Dessa önskningar blev dock snart nertystade av de övriga medlemmarna(framf trummisen). Alldeles innan Jonas åkte ner till småland så körde bandet sina två första rep efter sommarlovet. Det blev en rejäl nytändning med det värsta ös som kan tänkas frambringas ur två 30W Marshall försärkare. Innan sommarlovet så var motivationen ganska låg hos medlemmarna i "Plåtkonsum" (dåvarande) eftersom inte mycket hänt på så lång tid, inga nya låtar och ingen sångare. Efter det att Jonas kommit hem så hade Nisse nosat reda på en sångare som var villig att börja repa med bandet. Thomas som grabben hette hade tidigare gått i musikklass och hade erfarenhet av fler band innan. Problemet med Thomas var att han bodde inne i Norrköping (Lindö, en bit utanför) och hade svårt att ta sig ut till replokalen där dom lirade. Bandet som var i desperat behov av en sångare började genast leta efter en lokal inne i stan som de kunde repa i efter plugget. Förutom det att sångaren krävde det så kände även de övriga medlemmarna att dom inte klarade sig med tre timmar i veckan om de ska komma någonstans. Låtarna som de spelade var så avancerade att de behövde spelas ofta i gruppen och inte bara av varje enskild medlem ensam hemma med cd-spelaren.
Nu började bandet att repa på två nya låtar. Nämmerligen ännu en gammal metallica klassiker,"MASTER OF PUPPETS"(lika bra den som alla andra Metallica låtar). Samt "Hallowed Be Thy Name" av "IRON MAIDEN".
Plåtkonsum behövde helt klart nya låtar. De gamla satt nu så perfekt att mycket lite skilde sig från orginalet på cd-skiva.


KAPITEL 6: KATASTROF

Just när de övriga medlemmarna i bandet började hoppas på en ljus framtid för "Plåtkonsum" så bestämde sig Gustav för att hoppa av. Han började utebli från repningarna, när de andra bedrövade medlemmarna lyckades få ner honom till replokalen så fjantade han mest runt eller satte sig att läsa i nån tidning. En ändring måste till. Jonas satte sig tillsammans med Per-Henriks storebror Carl-Johan (den allsmäktige Hoffmanmannen) för att skriva annonser om en ny trummis. Det svarade dock bara en person på den. Han var visserligen skicklig men han gick tillbax till sitt gamla band sen.
PLÅTKONSUM ÄR SEDAN DESS OFFICIELLT NEDLAGT OCH NU TÄNKER JAG BÖRJA SKRIVA I "JAG"FORM ISTÄLLET!!!

När jag skrev den ovanstående lilla berättelsen så gick jag i högstadiet och var inte så haj på gitarren. När trummisen stack så kunde jag absolut inte fårstå varför. Själv tyckte jag att vi var asbra. Det verkar vara ett vanligt fenomen hos nybörjare (nybörjarband), att man tycker att man är bäst bara för att man kan några kända låtar. Trummisen hade dock lite mer rutin är vi andra. Nu förstår jag precis varför han valde att lägga av, det säger ju oxå en hel del att vi bara repade in typ 5 låtar på ett helt år.