- In the spirit of Crazy Horse

Innehållsförteckning
Fallet i korthet
Leonard Peltiers bakgrund
Händelser fram till skotten
Skottsalvor på morgonen
Rättsmaskineriet startar
Kanada
Rättegången
Marionfängelset
Mordförsök
Överklagandena
Laevenworthfängelset
Asyl
Frigivning
Nu
Crazy Horse
Avslutning
Fotnötter
Källor
 
Fallet i korthet
Den 26 juni 1975 skjuts två FBI-agenter och en indian ihjäl vid en eldstrid på Pine Ridge-reservatet. Polisen omringar området, men alla indianer lyckas fly.
Fyra indianer åtalas för mordet. Två ställs inför domstol. Juryn anser att de inte kan dömas för morden på FBI-agenterna eftersom det inte går att säga att det var just de två som sköt. Och om de sköt var det fullt legitimt i självförsvar. Den tredje indianen frisläpps så att åklagarteamet skall kunna koncentrera sig på den fjärde, Leonard Peltier. Peltier hade flytt till Kanada och kämpade i tio månader mot att bli utlämnad till USA. På våren 1977 blev han dömd till dubbel livstid, att tjänas direkt efter varandra. Sedan dess har han kämpat för att bli fri, och han hävdar fortfarande att han är oskyldig till morden.

Leonard Peltiers bakgrund

Leonard Peltier föddes 1944. Hans mor var Lakota och fadern Ojibway (Chippewa), med franskt påbrå. Som barn placerades han i skolhem, en plats med både rasism och våldsamma bestraffningar. Allt som en del i regeringens plan för att utrota de olika indianska livsstilarna. Han slutade skolan när han gick i nionde klass, så att han kunde jobba för att hjälpa sin familj. När han var 15 jobbade han med att inspektera och förpacka potatis i hundra punds säckar för 1,10 dollar i timmen. Vid denna tiden bodde han i ett reservat i Norddakota och fann att indianernas historia inte liknade den han fått höra i skolan.
Han upptäckte en indiansk tradition och livssyn att ta strid för. Han flyttade till Seattle vid 20 års ålder och engagerade sig för indianer som hade hamnat på fel kurs i samhället, reservaten och fängelserna. Han kom vid denna tiden i kontakt med det nybildade American Indian Movement, AIM. 1972 deltog han i deras "Trail of Broken Treaties" till Washington. Demonstrationen innehöll krav på indianskt självbestämmande på reservaten och undersökningar av regeringens otaliga löftesbrott. Den federala indianbyrån BIAs huvudkontor ockuperades sedan marschdeltagarna möttes av iskall
tystnad.

Händelser fram till skotten

I Pine Ridge-reservatet, mitt i USA, ligger byn Oglala. Oglala var, och är, en fattig by i ett fattigt reservat i en trakt, som enligt ett aldrig annulerat markfördrag från 1868, tillhör Lakotafolket. Vid Wounded Knee 1973, i den demonstrativt utropade oberoende Oglala Nation, landsattes Nixons poliser och soldater i hundratal. Det var som om Vietnam kom hem.
Demonstrationen startade som en protest mot de fortsatta brotten mot Fort Laramie avtalet från 1868 mellan Lakotafolket, Arapahofolket och Amerikas Förenta Stater. Dessutom protesterade man mot regeringens stöd av ett korrupt stamråd som våldsamt förtryckte oliktänkande. Den 71-dagar långa ockupationen avslutade med ett avtal om att man skulle utreda ett århundrade av felbegågna mot indianerna av USAs vita befolkning. Men, som vanligt, efter att ockupanterna hade arresterats tog det inte lång tid för Nixons administration att bryta alla löftena.
Domare Gerald Meaney i USAs näst högsta överklagningsdomstol (the 8th Circuit of Appeal) skrev i ett brev till Senator Daniel Inouye för några år sedan så här: "USAs regering överreagerade vid Wounded Knee. Istället för att ordentligt överväga de legitima kraven från från indianerna, var responsen i princip en militär som kulminerade i en eldstrid med dödlig utgång den 26 juni 1975 mellan indianer och FBI-agenter och poliser."
1975 badade Pine Ridge-reservatet i justitiedepartementets och den federala polisens sökarljus. Det var två år efter den 71 dagar långa ockupationen av Wounded Knee [2], några mil borta från Oglala. Krav på självstyre och anständiga mark- och fiskekontrakt restes i indianska byar som varit tysta i decennier och AIM hade passerat Black Panther Party på FBIs lista över fruktade terrororganisationer. I hela USA fanns knappt en enda AIM-aktivist som inte satt i
fängelse eller hade ett åtal hängande över sig. Det som då, 1975, såg ut som ett andra krig mot indianerna, ett måttligt sofistikerat kvävningsförsök, har senare fått många av sina mest bisarra, fanatiska och förfärande drag bekräftade. Den nya indianska medvetenheten skulle krossas, kosta vad det kosta ville. FBI dokument och andra bevis visar att FBI började att beväpna en paramilitär grupp som mördade och skadade hundratals indianer på reservaten, vilket skapade ett klimat av intensiv rädsla, och vars dödsfall aldrig har undersökt.
Detta klimatet ledde direkt till eldstriden den 26 juni mellan medlemmar av AIM och FBI. Pine Ridge-reservatet var utsatt för en militäraktig ockupation av FBI som varade några månader.
Lakotaindianerna såg sig angripna från alla håll. Energibolagen mutade in de heliga Black Hills och fifflade med stamrådet. Washington krävde pacificering av den nya radikala rörelsen där ute i den gudsförgätna ödemarken. Den federala indianbyråns lokala poliskår förstärktes med FBI-styrkor och halvmilitära specialtrupper (SWAT). Samtidigt delade reservatets korrupte stamrådsordförande Dick Wilson ut vapen till vänner och supportrar i en egen privat poliskår. Inom ett år efter belägringen av Wounded Knee hade 30 indianer mördats i detta reservat med knappt 30 000 invånare. 73-75 inträffade 63 väldokumenterade "våldsamma dödsfall" på reservatet.
Det åligger FBI att undersöka mord som begås på reservat, men FBI var ganska likgiltig och få av dessa mord klarades någonsin upp.

Skottsalvor på morgonen

Ett provisoriskt AIM-läger hade satts upp en bit nedanför Jumping Bulls träkåk vid Oglala. AIM-aktivister från olika delar av landet hade åter kallats till Pine Ridge av de traditionalistiska indianerna, som inte längre vågade gå utomhus och som denna sommarmånad levt i polishelikoptrarnas slagskugga. Reservatet var belägrat av FBI, husundersökningar och trakasserier av befolkningen hörde till rutinen. På morgonen den 26 juni 1975 [4] kom två FBI-agenter, Jack Coler och Ron Williams, inkörande på reservatet. FBI-agenternas ärende, enligt FBI, var att arrestera en indianyngling som hade stulit ett par stövlar. Kort efter att man hade sett FBI-agenterna komma inkörande hörde personerna i AIM-lägret skottlossning från Jumping Bull-familjens hus. Peltier var en av de män som grep ett gevär och sprang mot gården. Inom några få minuter var hela området inringat av 200 polismän med sofistikerade vapen. Ändå lyckades alla överlevande indianer fly. När allting var över, efter flera timmars skottlossning, låg de två FBI-agenterna och en 17-årig indian kvar döda.

Rättsmaskineriet startar
Lakotaindianen, Joe Stuntz Killsrights död har aldrig utretts, men FBI-agenternas död startade den största människojakt dittills i FBIs historia. Fyra indianer åtalades; Jimmy Eagle, Bob Robideau, Dino Butler och Leonard Peltier.
Rättegången mot Robideau och Butler hölls i Cedar Rapids i delstaten Iowa. Båda de anklagade frikändes då juryn ansåg dels att åklagaren inte kunde bevisa att det var just de två (av det 30-tal beväpnade indianer som fanns på platsen) som skjutit agenterna och dels att, även om de hade skjutit så hade de gjort det fullt lagligt i självförsvar.

Kanada
Precis som Sitting Bull flydde Peltier till Kanada och sökte politisk asyl.
Utlämningsförhören i Vancouver var extremt långa, producerande mer än 14 volymer med bevis och skriftliga försäkringar. Fallet var mycket uppmärksammat och med tanke på omständigheterna ganska väl dömt. Men det var ruttet rakt igenom. Peltier hade blivit arresterad i Kanada åtalad för ett antal brott, inklusive reservatsmorden. I ett utlämningsförhör skall man ta reda på om staten som begär att få någon utlämnad, i detta fallet USA, har ett prima facie fall. Dessutom kan en person endast bli ställd inför rätta för det åtalet som han/hon blev utlämnad för. Att Peltier var på Pine Ridge-reservatet tillsammans med hundratals andra den 26 juni (tusentals kulor hade avlossats av ivinvånarna på reservatet och polisen under ett flertal timmar) är inte ett prima facie fall. FBI måste ha vetat att dera andra anklagelser inte skulle hålla. Därför vände man sig till Myrtle Poor Bear, en ung flicka som behandlats ett otal gånger på mentalsjukhus, och fick henne till att skriva under tre olika skriftliga erkännanden. Dessa gick ut på att Myrtle Poor Bear skulle ha varit Peltiers flickvän och han skulle ha erkänt allt för henne.
När domaren fick presenterat ett ögonvittne som namngav Peltier som mördaren presenterat för sig hade han inte något val. Han var tvungen att utlämna Peltier till USA. Men innan Peltier lämnade Kanada dök Myrtle Poor Bears tredje erkännande upp i Butler/Robideau fallet. Detta var inkonsistent med det som hade presenterats i utlämningsförhören. Men trots detta ansåg varken "the Federal Court of Appeal" eller justitieminister Ron Basford att detta var relevant och Peltier skickades tillbaka till USA för att ställas inför rätta.

Rättegången
FBI tog tillbaka anklagelserna mot Jimmy Eagle för att låta åklagarsidan koncentrera sin fulla styrka på åtalet mot Peltier. Det handlade nu om Peltier - eller ett nytt nesligt bakslag efter frikännandet av AIM-ledarna Dennis Banks och Russel Means i Wounded Knee-rättegångarna.
Man analyserade rättegången mot Robideau/Butler i detalj och allting som enligt FBIs sätt att se på det gick "fel" där ändrades: platsen till Fargo i Norddakota, en betydligt mer konservativ stad, domaren byttes på olagligt sätt ut till den rasistiske Paul Benson och juryn fick den här gången leva i avskildhet under hela rättegången, utan tillgång till massmedia. FBI fick sedan Myrtle Poor Bear, en ung flicka som behandlats på mentalsjukhus över hundra gånger, att skriva under flera olika versioner av ett vittnesmål där hon säger sig vara Peltiers flickvän, och att han har erkänt allt för henne. I verkligheten hade de aldrig ens träffats (hon bröt senare samman och förklarade att han hotats till livet av FBI-agenter som hållit henne instängd på ett motellrum i flera dygn). Hennes vittnesmål användes för att få Peltier utlämnad från Kanada. Trots att historien med Myrtle Poor Bear snart avslöjades fick inte Peltiers försvarsadvokater berätta för juryn om detta eller andra lagbrott som FBI gjort sig skyldig till. Domare Benson bestämde att ingenting negativt fick nämnas för juryn om FBI. "Det är inte FBI som står inför rätta", sade han. Därmed var Peltiers advokaters möjligheter till att presentera ett trovärdigt försvar eliminerade. Juryn befann honom skyldig och domare Benson gav honom det strängaste straff lagen i Norddakota tillät: en livstidsdom för varje mord, att löpa efter varandra. Försvaret fick 6 dagar på sig för sin bevisföring medan åklagarsidan fick 4 veckor.
Peter Matthissen. (Författare av boken "In the spirit of crazy horse", en mastodont-bok på över 600 sidor om Peltiers fall.) hävdar att det fanns starkare indicier mot flera andra personer än Peltier. De vittnesmål som pekat ut just honom, har antingen varit motsägelsefulle eller framtvingade under hot. Matthissen går t o m så långt, att även om Peltier avlossade ett eller flera av de dödande skotten borde han frikännas. Indianerna sköt i självförsvar, angripna av polis i ett klimat av psykologisk terror.
Peter Matthiessen har läst tusentals sidor rättegångshandlingar och utskrifter från polisradion, han har jagat intervjuoffer på båda sidorna. Efteråt frågar han sig: Varför har radiotrafiken redigerats i rätten, vem angrep först, hur kunde alla misstänkta indianer ta sig igenom polisringen och försvinna, vad såg vittnena - och varför behövde FBI fabricera ett centralt vittnesmål för att få Peltier dömd?
Peltier sade så här om rättegången:
"Jag skulle inte ha varit så förbaskat väluppfostrad och resonlig under rättegången. Men jag var indoktrinerad då, jag trodde inte att man kunde bli behandlad så här i USA. Jag var helt övertygad om att jag bara behövde sitta lugnt och vänta tills jag fick ‘min dag i rätten’. Men den dagen kom aldrig. Jag skulle ha skrikit och burit mej åt och fört ett himla liv, så att jurynverkligen hajade att det var något skumt pågång."

Marionfängelset
Sedan april 1977 har Peltier suttit inspärrad. Under långa tider har han suttit i isoleringscell i Marionfängelset i Illinois. Det mest rymningssäkra fängelset i USA, med avdelningar som vetenskapligt konstruerats av experter på hjärntvätt. Tjugotre och en halvtimme per dygn i en minimal plexiglaskupa, en s k tankekontrollenhet, som kan utsättas för extrem hetta eller kyla, av vem som helst av vakterna. Han är i det närmaste avskuren från omvärlden och får inte praktisera sin religion, vilket är ett brott mot grundlagen. Han har misshandlats av vakter otaliga gånger och suttit i isoleringscell månader i taget.

Mordförsök
Under Peltiers tid i Marionfängelset försökte fängelsedirektören i sällskap med en anonym man tvinga en indiansk intern, Standing Deer, att mörda honom. Men när indianen lärde känna Peltier gick han istället över till hans sida och berättade allt. Han har även skrivit två edsvurna erkännanden där han beskriver hela handlingsförloppet. Peltier sade så här om det hela:
"En annan intern kom och berättade för mig att han hade blivit lejd att mörda mig. Bevismaterialet han visade mig gjorde att jag måste tro honom. Han var åtalad för mordförsök på en polisman i Oklahoma. Sådant är allvarligt. Den här polismannen hade blivit invalidiserad och måste gå i pension och nu satt i rullstol. Och blir du åtalad i USA för ett sånt brott så är chansen att åtalet läggs ned ytterst liten. men den här killen talade om för mig att han gjort en deal med regeringen och åtalet hade lagts ned. Därför beslöt jag att ta honom på allvar och ta första chans jag fick att fly, var jag än var."
Peltier skulle dödas under ett arrangerat flyktförsök. I februari 1979 förflyttades han, denne samhällets fiende, dömd för polismord, från det välbevakade Marion till den ganska öppna anstalten Lompoc i Kalifornien. Peltier väntade inte på sin tilltänkte mördare. Tillsammans med sina två vänner och livvakter i Lompoc, Bobby Garcia och Dallas Thundershield, klättrade han över stängslet och sprang för livet. Thundershield sköts ner på fläcken. Garcia och Peltier greps inom en vecka. Flämtande och med ansiktena mot jorden kunde de åtminstone konstatera att de fortfarande levde.
Peltier fick sex års påbackning på sitt straff för rymningsförsök.

Överklagandena
När Informationsfrihetslagen, "Freedom of Information-act", trädde i kraft fick Peltier reda på att FBI hade över 14000 sidor som handlade om honom. Av dessa fick han se 8000, medan FBI vägrade släppa de övriga 6000 under åberopande av "säkerhetsskäl". I dokumenten framgick bland annat att FBIs vapenexpert, vars vittnesmål bidragit mest till den fällande domen mot Peltier, hade begått mened under rättegången.
Under 1982 lämnade försvaret in en så kallad Habeas Corpus-act, grundad på detta dittills hemligstämplade materialet. I denna akt kan man visa på att FBI redan tidigt visste att Peltier inte sköt de dödande skotten mot agenterna, men att man till varje pris ville ha Peltier fälld.
Habeas Corpus-akten lämnades till den domare som en gång fällde Peltier, dvs domare Benson i Fargo, Norddakota. Domare Benson skulle sedan avgöra om de nya bevisen för Peltiers oskuld var så starka att han ansåg det nödvändigt att riva upp det gamla domslutet. Under hearingen kom det bland annat fram att några av de bärande bevisrapporterna förfalskats och ändrats i efterhand. Man domare Benson var inte beredd att erkänna några misstag. Han avbröt
hearingen och lät meddela att han inte funnit skäl nog för att ge Peltier en ny rättegång.
Under hearingen fördes det ibland på tal att Peltier kanske skulle kunna få s.k. "probation", det vill säga att bli frigiven före strafftidens utgång. Men i det ingår att han måste anmäla sig till polisen ofta och stå under noggrann övervakning. Men Peltier har inte visat sig intresserad av den möjligheten.
Han ser det som mycket allvarligt att han fortfarande skulle vara dömd.
När USAs näst högsta domstol för överklagningar (the 8th Circuit Court of Appeals) granskat Peltiers fall 1986 sedan de tre domarna i sitt utlåtande att FBI gjort sig skyldig till många oegentligheter för att få Peltier dömd och att åklagarsidan handlat fel då de undanhållit bevismaterial för försvaret och juryn, bevismaterial som kunde ha resulterat i en friande dom om juryn hade informerats om det. Domarna kunde dock inte garantera att juryn skulle ha dömt annorlunda om de haft tillgång till materialet och ansåg därför inte att nog motivation fanns för att bevilja Peltier en ny rättegång. Peltiers försvarsadvokater, ledda av f.d. justitieminister Ramsey Clark, tog fasta på två saker: FBIs rent makalösa lagöverträdelser och maktmissbruk under rättegången och utredningen samt åklagarsidans erkännande i överklagningsdomstolen 1986 att man inte hade den blekaste aning om vem som skjutit de två FBI agenterna, som man under själva rättegången uttalat anklagat Peltier för att avrätta på nära håll. Åklagaren beskrev under rättegången i detalj hur man menade att Peltier skulle ha utfört detta dåd, inklusive vem han sköt först och hur agenterna bad för sina liv. Men några år senare menade man att man bara kunde bevisa att Peltier varit med och skjutit på håll, precis som ett stort antal av de indianer som befann sig på området, men det skulle räcka eftersom det innebar s.k. "aiding and abetting" (medhjälp) till mord.
När Peltiers fall kom upp för granskning av Högsta domstolen i Washington i oktober 1987, valde man där att helt enkelt inte ta upp det.
Högsta domstolens beslut innebar att överklagningsdomstolens beslut att avslå Peltiers begäran om en ny rättegång står fast. Det betyder också att USAs regering kan, enligt landets högsta domstols mening, dikta ihop ett fall för att få någon dömd, och även om det senare kan bevisas att fallet var uppdiktat, så anses inte någon ny rättegång vara befogad.

Laevenworthfängelset
Laevenworthfängelset ligger mitt på prärien i staten Kansas, ungefär fem mil från Kansas City. Nära tvåtusen interner finns innanför dessa väggar. Leonard fick en ny cell där. Han kunde stå och sträcka ut bägge armarna utan att riktigt nå bägge väggarna. I den förra kunde han stå med axeln mot ena väggen och ändå nå den andra väggen utan att behöva sträcka ut andra armen helt.
Under 88 blev han dömd till 60 dagar i isoleringscell. Detta p.g.a. att laboratoriet som testar fångarnas urinprover för droger, blandat ihop Peltiers ID-nummer med en annan interns, och felaktigt beskyllt honom för att ha rökt Cannabis. Trots att laboratoriet upptäckte sitt misstag och meddelade fängelseledningen, vägrade man att ändra sitt beslut.
Under tiden han satt i isoleringscell fick han veta att hans fader låg för döden. Men trots att han och hans advokater gjorde desperata försök att få en så kallad sängvisit, där fångar eskorteras i kedjor till sjukhuset där deras anhöriga ligger för döden, vägrade fängelseledningen Peltier även denna begäran och Fadern dog utan att ha sett sin son på många år. Denna otroliga småaktighet och önskan att ta varje möjlighet i akt att försöka skada Peltier är nästan obegriplig, och det måste göra fängelseledningen vansinnig att Peltier, trots att han naturligtvis blir ledsen, inte visar några tecken på att bryta ihop utan istället verkar starkare och starkare.
Det finns en del anledningar till att hans tillvaro har blivit drägligare och till att han har kunnat överleva dessa år i fängelse. Efter många års kamp mot missförhållan får han delta i sweatlodge-ceremonier varannan vecka och träffa sin "holy man" Archie Fire Lame Deer.
Under 1985 började Peltier utveckla sitt konstnärsskap. "När jag skapar känner jag att jag verkligen går in i målningen - i färgerna, i texturen. I mitt huvud lämnar jag fängelset för en liten stund. Det hjälper att döda monotonin och uttråkningen i fängelset."
Han har svårare att måla nu efter att ha förlorat 80% av sin syn på det vänstra ögat. Också detta efter att fängelseledningen negligerat hans problem. Fängelseledningen körde honom till läkare dagen efter att hans problem upptäckts. Om han hade fått träffa en läkare direkt skulle han, förmodligen, haft kvar sin fulla syn på ögat.

Asyl
Peltier har sökt asyl i Sovjetunionen för ett antal år sedan. Detta gjorde många förvånade. Enligt honom själv berodde det på att det var omöjligt för honom att få rättvisa i USAs domstolar. Hans asylansökan beviljades offentligt från sovjetiskt håll, förhandlingar var igång ett tag, men han släpptes aldrig. Enligt honom själv skulle han utan tvekan bosatt sig i Sovjetunionen om han blev släppt av USAs myndigheter. Detta får man anse som konstigt. Sovjetunionen var inte någon förkämpe för sina egna urinvånare, och var inte heller särskilt uppmuntrande mot oliktänkande. Det förefaller uppriktigt sagt väldigt naivt av Peltier att tro att Sovjetunionen hade ett genuint intresse i hans fall. Från deras sida var det snarare ett intresse att kunna peka ut sig som bättre än USA.

Frigivning
Peltier har varit kvalificerad för villkorlig frigivning sedan december 1986. I USA blir man kvalificerad för villkorlig frigivning när man suttit inne 10 år, tekniskt sett. Trots att han tekniskt sett kvalificerar sig för villkorlig frigivning är chanserna väldigt små att han skulle bli frigiven i förtid. Detta skulle innebära att han kommer att få sitta ytterligare cirka femton år till i fängelse.
Andra aktivister
Under de år som gått sedan Peltier dömdes till 60 års fängelse har många av dem som arbetat för honom dött. Det är ett kusligt register:
Anna-Mae Aquash - mördad på Pine Ridge-reservatet i februari 1976. Hon föddes i micmac-reservatet i Nova Scotia. Hon flyttade sedan till Boston, där hon blev engagerad i sociala frågor. Hon fortsatte sin allt mer vanmäktiga kamp mot systemet med Wounded Knee och Pine Ridge-reservatet som stormcentrum. Hon var AIM-aktivist, en s k samhällets fiende, vars mördare fortfarande, givetvis, går fri. Den förste obduktionsläkaren hittade inte ens kulan i hennes bakhuvud. Dödsorsaken förklarades först vara förfrysning. Tina Trudell - gift med John Trudell, innebränd i en husvagn tillsammans med parets tre barn och Tinas mor. FBI kallade det "eld av tvivelaktigt ursprung" och vägrade undersöka händelsen. "Olycka" löd den officiell förklaringen. Men Trudell har inte samma åsikt: "Det var mord, de blev mördade i ett pågående krig." Bobby Garcia - Lompocfängelset, skulle vittna om att Peltier utsatts
för mordhot, funnen hängd i sin cell i december 1980. Myndigheterna påstod att han begick självmord. Men enligt Peltier, som har pratat med flera interner som hade varit med honom där, säger att Bobby säkerligen inte begick självmord. Det låg inte i hans natur.
Dallas Thundershield - skjuten vid flykten från Lompoc 1980. Roque Duenas - vän till Peltier och aktiv i hans försvar. Saknas efter en fisketur 1981. Hans kropp har inte funnits ännu.

Nu

Peter Matthissen och Oliver Stone träffade 1991 en maskerad man som kallade sig Mr X. Deras andra möte filmas av regissören Oliver Stone: materialet visas visades i TV-bolaget CBSs nyhetsprogram "60 minutes". Han tänker inte riskera livet och friheten genom att öppet
träda fram. Men enligt hans eget vittnesmål, som Matthissen och filmarna tror på, var han den AIM-medlem som sköt de båda FBI-agenterna i Pine Ridge sexton år tidigare.
En begäran till USAs president Bill Clinton om att Peltier omedelbart skall släppas fri är det senaste som har hänt. Detta är dessutom den sista instansen i USAs överklagningssystem. Om Clinton skulle bestämma sig för att inte släppa Peltier fri nu finns det få möjligheter för honom att bli frikänd och rentvådd från anklagelserna om mord på två FBI-agenter den 26 juni.

Crazy Horse

Crazy Horse var Lakotas legendariska krigsledare som spolierade Förenta Staternas hundraårsjubileum 1976 genom att tillfoga general Georg Armstrong Custer och hans 7:e kavalleri ett blodigt nederlag vid Little Big Horn; Greasy Grass Creek är dess indianska namn.
Ett sekel senare är Crazy Horse en vördad motståndssymbol för de radikaliserade reservatindianerna som fått nog av kraftbolagens intrång och den federala regeringens utdragna krigföring mot Lakotanationen; från den stora fördragskränkningen 1874, då en guldletarexpedition under Custer gav sig in i det heliga bergsområdet Paha Sapa, eller Black Hills, till modernt vitt maktspråk i uranfyndigheternas spår.

Avslutning

För indianerna själva är Peltier en symbol för deras kamp mot det förtryck som de fortfarande utsätts för i både Nord-, Syd- och Centralamerika. Han är en av de många unga indianledare som USA genom sina underrättelsetjänster, sökt "neutralisera" genom att konstruera situationer där de kan gripas som "brottslingar", tilldelas strängast möjliga straff och sedan brytas ner på specialinstitutioner som Marionfängelset.

Fotnötter:

1 Hans indianska namn är Gwarth-ee-lass, vilket betyder "Folkets ledare".
2 Platsen för en massaker på ca 300 indianer, män, kvinnor och barn, nyårsdagen 1890.
3 Vissa källor nämner högre siffror. En, Elisabeth Rydell-Janssons artikel i Göteborgs Posten 1989-04-08, säger att 200 personer, de flesta AIM-medlemmar eller sympatisörer, mördades. AIM hävdar att det verkliga antalet offer låg runt 300, 1975-1975. (SDS 18.1.84, Lars Åberg.)
4 Samma dag var Pine Ridges, ökände, stamordförande Dick Wilson i Washington och förhandlade om att olagligen föra över 1/8 av
reservatet till Inrikesdepartementet. 1/8 rik på uran.  
Källor:  Indian Bulletinen1/1980 (31)
 Indian Bulletinen2/1980 (32)
 Indian Bulletinen3/1980 (33)
 Indian Bulletinen4/1980 (34)
 Indian Bulletinen2/1988 (64)
Lars ÅbergDagens Nyheter1981-05-02
-"-Sydsvenska Dagbladet1984-01-18
-"-Indian Bulletinen1/1985 (51)
Eva BjärlundIndian Bulletinen1/1983 (43)
-"-Indian Bulletinen2/1983 (44)
Åsa Stibner/ Annicka ComstockIndian Bulletinen2/1985
(52)
Elisabeth Rydell-JansonIndian Bulletinen4/1987 (62)
-"-Indian Bulletinen1-4/1992 (67)
Per FribergRöd Press3/1992
Jan AghedSydsvenska Dagbladet1992-10-12

If you want to help Peltier, write to:

LEONARD PELTIER

DEFENSE COMMITTEE
PO BOX 503

LAWRENCE

KS 66044

Tillbaka