"Man är här för att sukta"

DN 20/5 2000

"Jag är här för att visa upp vad jag har"

Träffa polare och titta. Brostugan har blivit en spontan mötesplats för motorburna människor.

Hon går fram och tillbaka längs vägen, träffar polare och tittar på motorcyklar. Hon vet redan att här finns  allt från knattrande 125:or till lyxutrustade Goldwings. Spännvidden är enorm. Hemma i Upplands Väsby är hon en av medlemmarna i SheDevils, en mc-klubb bara för tjejer. Men det är inte bara med dem hon är ute och åker: -Nä, farsan är ju en sådan där återfallsknutte, så det blir en och annan sväng med honom också, skrattar hon och försvinner i vimlet av läder och goretex-klädda hjälmbärare och korvkrängare. Under de tre kungliga ekrarna intill det gamla värdshuset Brostugan ligger Mikael Junes, 27. Skyddsklossarna av plast på hans knä är hårt nedslitna, nere på vägen ytterst centralt placerad, har han parkerat sin sprillans Honda VTR 1000. Det råder ingen tvekan om att här går det fort, inte sällan på bana. -Det är väl bara att erkänna, jag är här för att visa upp vad jag har.

Sedan blir ju inte saken sämre av att det finns en del att titta på själv också. Och i dag är det bra, fler brudar än det brukar...I närmare 15 år har Brostugan varit en spontan mötesplats för motorburna människor. Det började med bilar, sedan kom motorcyklisterna och tog över jus onsdagarna. Kaffekokarna i kaféet går för högtryck, mazariner och dammsugare har grym åtgång. Att krögarna Peter och Mats Lilja har öl- och vinrättigheter har de knappast någon nytta av en sådan här kväll. Och visst har de märkt boomen. För tio år sedan kom en viss typ av människor, i dag står "alla möjliga sorter ur alla möjliga samhällsklasser" och trängs med varandra. Lennart Johansson, 52, är en av "återfallsförbrytarna". Han körde en hel del på 50-talet. Nu har han köpt en ny hoj. Han kör bara för nöjes skull, och han missar ogärna en onsdagkväll på Brostugan. Det är ju som om alla tar sig tid att åka dit, som en folkfest mitt i vardagen, ett välbehövligt avbrott från måsten och jobb.

- Så snackar alla med alla. Det känns kravlöst. Man vet att de flesta är entusiaster, och man är bland vänner som förstår en, förklarar han. Men det finns smolk i bägaren av mys och mc-trivsel. Gång efter annan händer det olyckor ute vid Drottningholmsvägen, och när skymningen kryper närmare kantas vägen plötsligt av ivriga åskådare. Alla vet att en och annan burnout kommer att få asfalten att tjuta, några kommer att utföra dödsföraktande balansakter enbart på bakhjulet - självklart i hög hastighet. -Urspårning vi inte kan ha kontroll över, det är beklagligt, säger Peter Lilja. I aningsfulla knutteblickar skönjs det som skulle kunna vara en förklaring till den ofta förekommande viljan att tänja på gränserna. Att köra båge är lika delar mystik och spänning. Fartupplevelsen kittlar. Och klyschan om den enorma frihetskänslan,den stämmer.