Vatten - Kemiparametrar
Översikt / resume / område / status / flöde / näring / sikt syre / metaller / biologi
Detaljer: Provpunkter / metoder / parametrar / gränser / mätdata 99 / trender

Nedan: Temp / Ph / alkalinitet / konduktivitet / färgtal / siktdjup / grumlighet / TOC / CODM / syrehalt / syremättnad / kväve / fosfor / arealförlust / kvot / klorofyll / metaller (vatten)

Parameterlista

Olika parametrars innebörd
Från och med undersökningsåret 1999 tillämpas Naturvårdsverkets nya bedömningsgrunder för miljökvalitet (Rapport 4913 - Sjöar och vattendrag). Nedanstående klassgränser har hämtats från rapporten. Vissa tillägg och avvikelser från Naturvårdsverkets bedömningsgrunder har gjorts (skrivelse angående bedömningsgrunder, KM Lab 2000-02-14). Skillnaderna kommenteras i efterföljande text.

Då inget annat anges, avser bedömningen medelvärden för 1999 i ytvatten (0,5 m). För pH och alkalinitet avses medianvärden och för syre i sjöar årslägsta halter i bottenvatten (en meter över botten).

Vattentemperatur (°C)

Temperatur mäts alltid i fält. Den påverkar bl.a. den biologiska omsättningshastigheten och syrets löslighet i vatten.
Eftersom densitetsskillnaden per grad ökar med ökad temperatur, kan ett språngskikt bildas i sjöar under sommaren. Detta innebär att vattenmassan skiktas i två vattenvolymer med olika fysikalisk-kemiska egenskaper. Förekomst av temperatursprångskikt försvårar ämnesutbytet mellan yt- och bottenvatten, vilket medför att syrebrist kan uppstå i bottenvattnet där syreförbrukande processer dominerar.
Under vintern medför isläggningen att syresättningen av vattnet i stort sett upphör. Under senvintern kan därför också syrebrist uppstå i bottenvattnet.

pH-värde

Vattnets surhetsgrad anges som pH-värde. Skalan är logaritmisk, vilket innebär att pH 6 är 10 gånger surare och pH 5 är 100 gånger surare än pH 7. Normala pH-värden i sjöar och vattendrag är oftast 6-8. Regnvatten har ett pH-värde på 4,0 - 4,5.
Låga värden uppmäts som regel i sjöar och vattendrag i samband med snösmältning eller kraftiga regn under perioder med tjäle. Höga pH-värden kan under sommaren uppträda vid kraftig algtillväxt, vilket är en konsekvens av koldioxidupptaget vid fotosyntesen.
Vid pH-värden under ca 5,5 uppstår biologiska störningar, t.ex. nedsatt fortplantningsförmåga hos vissa fiskarter, utslagning av känsliga botten- faunaarter m.m. Vid värden under ca 5,0 sker drastiska förändringar och utarmning av organismsamhällen. Låga pH-värden ökar många metallers löslighet och därmed giftighet i vatten.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan vattnets tillstånd med avseende på pH (medianvärde) indelas enligt följande effektrelaterade skala med tillägg: 
    > 6,8    Nära neutralt
6,5 - 6,8    Svagt surt
6,2 - 6,5    Måttligt surt
5,6 - 6,2    Surt
< 5,6        Mycket surt

Tillägg: 
8 - 9        Högt pH
> 9          Mycket högt pH

Alkalinitet (mekv/l)

Alkalinitet är ett mått på vattnets innehåll av syraneutraliserande ämnen, vilka främst utgörs av karbonat- och vätekarbonat. Alkaliniteten ger information om vattnets buffertkapacitet, d.v.s. förmågan att motstå försurning.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan vattnets tillstånd med avseende på alkalinitet (medianvärde) indelas enligt följande effektrelaterade skala: 
     > 0,20   Mycket god buffertkap.
0,10 - 0,20 God buffertkapacitet
0,05 - 0,10 Svag buffertkapacitet
0,02 - 0,05 Mycket svag buffertkap.
< 0,02  Ingen/obet. buffertkap.

Konduktivitet (mS/m, 25 °C)

Konduktivitet (elektrisk ledningsför-måga) är ett mått på den totala halten lösta salter i vattnet. De ämnen som vanligen bidrar mest till konduktiviteten i sötvatten är kalcium, magnesium, natrium, kalium, klorid, sulfat och vätekarbonat.
Konduktiviteten ger information om mark- och berggrundsförhållanden i tillrinningsområdet. Konduktiviteten kan i en de l fall också användas som indikation på utsläpp. Utsläppsvatten från reningsverk har ofta höga salthalter.
Vatten med hög salthalt är tyngre (har högre densitet) än saltfattigt vatten. Om inte vattnet omblandas kommer därför det saltrika vattnet att inlagras på botten av sjöar och vattendrag.

Färgtal (mg/l)

Färgtal mäts genom att vattnets färg jämförs med en brungul färgskala (platinaklorid). Färgtalet är främst ett mått på vattnets innehåll av humus och järn.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan en klassindelning med avseende på vattnets färgtal göras enligt följande: 
   < 10         Ej eller obetydligt färgat
10 - 25         Svagt färgat
25 - 60         Måttligt färgat
60 - 100        Betydligt färgat
> 100           Starkt färgat

Siktdjup (m)

Siktdjup ger information om vattnets färg och grumlighet. Det mäts genom att man sänker ned en vit skiva i vattnet och med vattenkikare noterar djupet när den inte längre kan urskiljas. Därefter drar man upp siktskivan till man åter kan se den och noterar djupet. Medelvärdet av dessa djup utgör siktdjupet.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan en klassindelning med avseende på sjöars siktdjup göras enligt följande: 
    > 8        Mycket stort siktdjup
5   - 8        Stort siktdjup
2,5 - 5        Måttligt siktdjup
1   - 2,5      Litet siktdjup
< 1            Mycket litet siktdjup

Grumlighet (FNU)

Grumligheten (turbiditeten) ger ett mått på vattnets innehåll av suspenderade partiklar, t.ex. plankton eller mineralpartiklar.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan en klassindelning med avseende på vattnets grumlighet göras enigt följande: 
    < 0,5     Ej eller obet. grumligt
0,5 - 1,0     Svagt grumligt
1,0 - 2,5     Måttligt grumligt
2,5 - 7,0     Betydligt grumligt
> 7,0         Starkt grumligt

TOC (mg/l)

TOC (totalt organiskt kol) ger information om halten av organiska ämnen. TOC-halten ligger i intervallen 2 - 5 mg/l för näringsfattiga klarvattensjöar, 5 - 15 mg/l för humösa sjöar och 5 - 15 mg/l för näringsrika sjöar. Vatten som är kraftigt förorenade med organiskt material kan ha värden överstigande 15 mg/l. Nedbrytningen av det organiska materialet kräver syre. TOC-halten ger därför även information om risken för låga syrgashalter.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan en klassindelning med avseende på TOC-halt göras enligt följande: 
   <  4         Mycket låg halt
 4 -  8         Låg halt
 8 - 12         Måttligt hög halt
12 - 16         Hög halt
> 16            Mycket hög halt

CODMn (mg/l)

CODMn (kemisk syreförbrukning) ger information om halten organiska ämnen och vissa oorganiska ämnen som järn och ammonium. Värdet anger mängden syre som åtgår vid den kemiska oxidationen av provet. Tidigare angavs det s.k. permanganattalet, KMnO4, vilket i princip är detsamma som CODMn multiplicerat med faktorn 3,95.
Halterna av CODMn ligger i intervallen 2 - 5 mg/l för näringsfattiga klarvattensjöar, 10 - 25 mg/l för humösa sjöar och 5 - 15 mg/l för näringsrika sjöar. Vatten som är kraftigt förorenade med organiskt material kan ha värden överstigande 20 mg/l.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) är klassindelningen för CODMn identisk med TOC-skalan (se ovan).

CODCr

CODCr (kemisk syreförbrukning) används för att mäta den totala mängden syretärande ämnen i avlopps- och soptippsvatten. De syretärande ämnena utgörs främst av organiska ämnen och ammonium. I utgående vatten från kommunala reningsverk utgör ofta ammonium merparten av CODCr. CODCr-halten är ofta högre än mot- svarande värde för TOC eller CODMn.

Syrehalt (mg/l)

Syrehalten anger mängden syre som är löst i vattnet. Vattnets förmåga att lösa syre minskar med ökad temperatur och ökad salthalt.
Syre tillförs vattnet främst genom omrörning (vindpåverkan, forsar) samt genom växternas fotosyntes. Syre förbrukas vid nedbrytning av organiska ämnen.
Syrebrist kan uppstå i bottenvattnet i sjöar med hög humushalt, efter kraftig algblomning eller efter tillförsel av syreförbrukande utsläpp (organiska ämnen, ammonium). Risken är störst under sensommaren, särskilt vid förekomst av skiktning (se rubriken Vattentemperatur), och i slutet av isvintrar. Om djupområdet i en sjö är litet kan syrebrist uppträda även vid låg eller måttlig belastning av organiska ämnen (humus, plankton). I långsamrinnande vattendrag kan syrebrist uppstå sommartid vid hög belastning av organiska ämnen och ammonium. Lägre syrehalter än 4 - 5 mg/l kan ge skador på syrekrävande vattenorganismer.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan tillståndet med avseende på syrehalt (årslägsta värde) indelas enligt: 
  > 7     Syrerikt
5 - 7     Måttligt syrerikt
3 - 5     Svagt syretillstånd
1 - 3     Syrefattigt tillstånd
< 1       Syrefritt/nästan syrefritt

Syremättnad (%)

Syremättnad är den andel som den uppmätta syrehalten utgör av den teoretiskt möjliga halten vid aktuell temperatur och salthalt.
Vid 0 °C kan sötvatten t.ex. hålla en halt av 14 mg/l, men vid 20 °C endast 9 mg/l. Mättnadsgraden kan vid kraftig algtillväxt betydligt överskrida 100 %. Vattnets tillstånd med avseende på syre bedöms utifrån syrehalten (se rubriken Syrehalt).

Kväve (µg/l)

Totalkväve (tot-N) anger det totala kväveinnehållet i ett vatten. Kvävet kan föreligga dels organiskt bundet, dels som lösta salter. De senare utgörs av nitrat, nitrit och ammonium.
Kväve är ett viktigt näringsämne för levande organismer. Tillförsel av kväve anses utgöra den främsta orsaken till övergödningen (eutrofieringen) av våra kustvatten. Kväve tillförs sjöar och vattendrag genom nedfall av luftföroreningar, läckage från jord- och skogsbruksmarker samt genom utsläpp av avloppsvatten.
Nitratkväve (NO3-N) är en viktig närsaltkomponent som direkt kan tas upp av växtplankton och högre växter. Nitrat är lättrörligt i marken och tillförs sjöar och vattendrag genom s.k. markläckage.
Ammoniumkväve (NH4-N) är den oorganiska fraktion av kväve som bildas vid nedbrytning av organiska kväveföreningar. Ammonium omvandlas via nitrit (NO2-N) till nitrat (NO3-N) med hjälp av syre. Denna process tar ganska lång tid och förbrukar stora mängder syre. Oxidation av 1 kg ammoniumkväve förbrukar 4,6 kg syre.
Många fiskarter och andra vattenlevane organismer är känsliga för höga halter av ammonium beroende på att gifteffekter kan förekomma. Giftigheten beror av pH-värdet (vattnets surhet), temperaturen och koncentrationen av ammonium. En del ammonium övergår till ammoniak som är giftigt. Ju högre pH-värde och temperatur desto större andel ammoniak i förhållande till ammonium (Alabaster 1975).

Enligt Naturvårdsverket (1969:1) är gränsvärdet för laxartad fisk (t.ex. öring och lax) 0,2 mg/l och för fisk i allmänhet (t.ex. abborre, gädda och gös) 2 mg/l. En del tåliga arter inom gruppen vitfiskar (t.ex. ruda, mört och braxen) klarar dock högre halter.

Tillstånd
Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan tillståndet med avseende på totalkvävehalt (maj-oktober) i sjöar bedömas enligt följande: 
      < 300     Låga halter
300  -  625     Måttligt höga halter
625  - 1250     Höga halter
1250 - 5000     Mycket höga halter
> 5000          Extremt höga halter
Dessa gränser har tillämpats för medelhalter av värden uppmätta även under övriga delar av året. Tillståndsbedömning i rinnande vatten har gjorts enligt samma normer.

I Naturvårdsverkets nya bedömningsgrunder saknas klassgränser för ammoniumkväve. Följande indelning har därför förelagits av KM Lab (numera ALcontrol) med utgångspunkt i Bedömningsgrunder för svenska ytvatten (SNV 1969:1): 
      < 50     Mycket låga halter
 50 -  200     Låga halter
200 -  500     Måttligt höga halter
500 - 1500     Höga halter
> 1500         Mycket höga halter
Avvikelse
Graden av avvikelse har bedömts för totalkväve i sjöar och vattendrag genom att jämföra halter vid stationer nedströms en eller flera utsläppskällor med en av punktkällor opåverkad station uppströms. Bedömningen har gjorts enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) för fosfor i sjöar: 
    < 1,5     Ingen el. obet. avvikelse
1,5 - 2,0     Tydlig avvikelse
2,0 - 3,0     Stor avvikelse
3,0 - 6,0     Mycket stor avvikelse
> 6,0         Extrem avvikelse

Fosfor (µg/l)

Totalfosfor (tot-P) anger den totala mängden fosfor som finns i vattnet. Fosfor föreligger i vatten antingen organiskt bundet eller som fosfat (PO4-P). Fosfor är i allmänhet det tillväxtbegränsande näringsämnet i sötvatten och alltför stor tillförsel kan medföra att vattendrag växer igen och syrebrist uppstår.

Tillstånd
Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan tillståndet med avseende på totalfosforhalt (maj-oktober) i sjöar bedömas enligt nedanstående skala. Skalan är kopplad till olika produktionsnivåer, från näringsfattiga till näringsrika vatten: 
     <  12,5    Låga halter
12,5 -  25      Måttligt höga halter
25   -  50      Höga halter
50   - 100      Mycket höga halter
> 100           Extremt höga halter
Dessa gränser har tillämpats för medelhalter av värden uppmätta även under övriga delar av året och för både sjöar och rinnande vatten.

Avvikelse
Graden av avvikelse har bedömts för totalfosfor genom att jämföra halter vid stationer nedströms en eller flera utsläppskällor med en av punktkällor opåverkad station uppströms. Bedömningen har gjorts för både sjöar och vattendrag enligt den indelning som i Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) gäller för fosfor i sjöar: 
    < 1,5      Ingen eller obetydlig avvikelse
1,5 - 2,0      Tydlig avvikelse
2,0 - 3,0      Stor avvikelse
3,0 - 6,0      Mycket stor avvikelse
> 6,0          Extrem avvikelse

Arealspecifik förlust av kväve och fosfor (kg/ha, år)

Den arealspecifika förlusten i rinnande vatten, d.v.s. årstransporten dividerad med avrinningsområdets areal, beskriver tillförseln av fosfor och kväve från avrinningsområden till sjöar och hav. Den utgör också ett indirekt mått på produktionsförutsättningarna för vattendragens växt- och djursamhällen.
Förlusterna av fosfor och kväve inkluderar tillförsel från alla källor uppströms mätpunkten. Den arealspecifika förlusten används för bedömning av förluster från olika marktyper i relation till normala förluster vid olika markanvändning. Eventuella punktkällors bidrag till arealförlusterna måste därför beaktas.

Tillstånd
Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan tillståndet med avseende på arealspecifik förlust av kväve och fosfor (12 haltmätningar per år under 3 år samt dygnsvattenföring) bedömas enligt nedanstående klassindelningar: 

    < 1,0   Mycket låga kväve-     Fjällhed och fattig skogsmark
            förluster
1,0 - 2,0   Låga kväveförluster    Icke kvävemättad skogsmark i 
                                   norra och södra Sverige
2,0 - 4,0   Måttligt höga kväve-   Opåverkad myrmark, påverkad 
            förluster              skogsmark(tex hyggesläckage), 
                                   ogödslad vall
4,0 - 16,0  Höga kväveförluster    Åker i slättbygd
> 16,0      Mycket höga kväve-     Odlade sandjordar, ofta i  
            förluster              kombination med djurhållning

     < 0,04 Mycket låga fosfor-    Opåverkad skogsmark
            förluster
0,04 - 0,08 Låga fosforförluster   Vanlig skogsmark
0,08 - 0,16 Måttligt höga fosfor-  Hyggen, myr- och torvmark, 
            förluster              mindre erosionsbenägen åker- 
                                   mark, ofta med vallodling
0,16 - 0,32 Höga fosforförluster   Åker i öppet bruk
> 0,32      Mycket höga fosfor-    Erosionsbenägen åkermark
            förluster
I föreliggande rapport har 1999 års värden bedömts.

Avvikelse
Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan avvikelsen från jämförvärdet med avseende på arealspecifik förlust av kväve bedömas enligt nedanstående klassindelning: 
    <  2,5   Ingen eller obetydlig avvikelse
2,5 -  5     Tydlig avvikelse
5   - 20     Stor avvikelse
20  - 60     Mycket stor avvikelse
> 60         Extrem avvikelse
Avvikelsen från jämförvärdet för den arealspecifika förlusten av fosfor kan enligt samma källa bedömas enligt: 
    <  1,5   Ingen eller obetydlig avvikelse
1,5 -  3     Tydlig avvikelse
3   -  6     Stor avvikelse
6   - 12     Mycket stor avvikelse
> 12         Extrem avvikelse
Som jämförvärde har använts det högst erhållna värdet vid beräkning utifrån den specifika avrinningen (1999) respektive procenten sjö i avrinningsområdet, i enlighet med formler i Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. Övriga formler bedöms som mindre användbara för de aktuella, mycket humösa, vattnen.

Kväve/fosfor-kvot

Kvoten mellan halterna av kväve och fosfor (N/P-kvoten) beskriver den relativa betydelsen av dessa ämnen och visar potentialen för massutveckling av blågrönalger.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan tillståndet med avseende på kväve/fosfor-kvot (juni-september) i sjöar bedömas enligt följande: 
   > 30     Kväveöverskott
15 - 30     Kväve-fosforbalans
10 - 15     Måttligt kväveunderskott
 5 - 10     Stort kväveunderskott
< 5         Extremt kväveunderskott
Dessa gränser har tillämpats för medelhalter av värden uppmätta även under övriga delar av året.
Vid kväveöverskott (N/P-kvot > 30) är risken för blomning av blågrönalger liten, men risken ökar med ökande kväveunderskott (N/P-kvot < 30).

Klorofyll (µg/l)

Klorofyll är ett av nyckelämnena i växternas fotosyntes. Halten klorofyll kan därför användas som mått på mängden alger i vattnet. Algernas klorofyllinnehåll är dock olika för olika arter och olika tillväxtfaser. Klorofyllhalten är i regel högre ju näringsrikare en sjö är.

Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan tillståndet med avseende på klorofyllhalt (treårsmedelvärde för augusti) i sjöar bedömas enligt följande skala, som motsvarar intervallen i fosforskalan: 
     < 2,5  Mycket låga halter
2,5 - 10    Låga halter
10  - 20    Måttligt höga halter
20  - 40    Höga halter
> 40        Mycket höga halter
Klorofyllhalten har i Naturvårdsverkets bedömningsgrunder antagits utgöra 0,5 % av planktonvolymen. För att få en mellan klorofyll och totalvolym alger enhetlig benämning av klasserna har gränserna justerats nedåt. "Mycket låga halter" ovan motsvarar Naturvårdsverkets bedömningsgrunders "låga halter" o.s.v. "Mycket höga halter" motsvarar "extremt höga halter" i bedömningsgrunderna.

I föreliggande rapport har 1999 års klorofyllhalter bedömts.
Tungmetaller (µg/l)
Tungmetaller är metaller med densitet > 5 g/cm3. De finns naturligt i miljön i förhållandevis låga halter. Till skillnad från flertalet naturligt förekommande ämnen tycks vissa tungmetaller - främst bly, kadmium och kvicksilver - inte ha någon funktion i levande organismer. I stället orsakar dessa metaller redan i små mängder skador på både djur och växter. Några tungmetaller, t.ex. zink, krom och koppar, är nödvändiga och ingår i enzymer, proteiner, vitaminer och andra livsviktiga byggstenar, men tillförseln till organismen får inte bli för stor.

Tungmetallerna är oförstörbara, bryts inte ner och utsöndras mycket långsamt från levande organismer. De är således exempel på stabila ämnen, som blir miljögifter för att de dyker upp i alltför stora mängder i fel sammanhang. Metallerna förekommer i olika kemiska former och är därigenom i olika grad tillgängliga för levande organismer. Metallerna kan förekomma lösta i vattnet i jonform eller som oorganiska och organiska komplex. De binds även till partiklar. Även tungmetallernas rörlighet i miljön skiftar beroende på deras fysikaliska och kemiska egenskaper.

Tillstånd
Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan tillståndet med avseende på metallhalter i vatten indelas enligt nedanstående tabell. Skalan är relaterad till risken för biologiska effekter. Risken, som ökar från "måttligt höga halter", är störst i klara, näringsfattiga och sura vatten. 

            Mycket      Låga      Måttligt     Höga       Mycket
            låga                  höga                    höga
            halter      halter    halter       halter     halter
Koppar      < 0,5       0,5 -3      3 - 9       9 -  45   > 45
Zink        < 5         5   -20    20 - 60     60 - 300   > 300
Kadmium     < 0,01     0,01 -0,1  0,1 - 0,    0,3 - 1,5   > 1,5
Bly         < 0,2       0,2 -1      1 - 3       3 -  15   > 15
Krom        < 0,3       0,3 -5      5 - 15     15 -  75   > 75
Nickel      < 0,7       0,7 -15    15 - 45     45 - 225   > 225
Arsenik     < 0,4       0,4 -5      5 - 15     15 -  75   > 75
Avvikelse
Graden av avvikelse har bedömts genom att jämföra halter vid stationer nedströms en eller flera utsläppskällor med en av punktkällor opåverkad station uppströms. KM Lab (numera ALcontrol) har föreslagit att avvikelsen bedöms enligt följande skala (tabell 17 i Naturvårdsverkets Rapport 4920). Skalan har tillämpats för samtliga metaller i vatten och vattenmossa. 
   < 2          Ingen avvikelse
2 -  4          Liten avvikelse
4 - 10          Tydlig avvikelse