|
Reportage.
Afasi.
|
Som fåglar i bur
De värst drabbade på skolan kan bara säga två ord.
Lyckligtvis är det två mycket användbara ord: Ja och nej.
Men orden byter gärna plats och ja betyder inte alltid ja.
Ur han glas ett dricker saft. Det är något
fel på den meningen, fel på ordföljden. Vad betyder den
egentligen?
My sitter i datasalen. Fram till för drygt ett år sedan var
hon chefsekonom på ett större företag, nu stirrar hon
koncentrerat på orden som är utspridda över skärmen.
Uppgiften är att placera dem i rätt ordning.
Ur han glas ett dricker saft. Hon sluter ögonen en kort stund men
när hon tittar igen är de kvar, fortfarande lika obegripliga.
Afasi är en språkstörning som kan ge problem med språkets
alla aspekter. Afatikern kan få svårt att tala, läsa,
räkna och skriva, men även att förstå och tolka det
hon hör. Eleverna på Alma folkhögskola har en förhållandevis
lindrig form av afasi. För att bli antagen måste man ha kvar
sin hörförståelse och dessutom anses ha möjlighet
att bli bättre. Kursen riktar sig till yngre afatiker. Ingen är
över 60 år, den yngsta bara 21. Skillnaden mellan de femton
eleverna är stor, både de sätt på vilka de fått
afasi, men även hur stora deras problem är.
Bredvid My sitter Eva, framåtböjd i sin rullstol. Hon övar
ordförståelse och kämpar med ordet mortalitet. Mödosamt
tar hon sig igenom svarsalternativen. Kan mortalitet vara detsamma som
hemligt samförstånd? Eller är det
nej, hon tvekar,
låter ordet bero och går vidare till nästa. Rotvälska.
Det kan hon, det vet hon precis vad det är. Med en målmedveten
rörelse gör hon en cirkel runt förklaringen och ringar
på samma gång in vad det för många innebär
att ha afasi: Ett obegripligt språk.
- Jag vet inte vad verktygen heter
längre. Jag kan hammare, men inga andra verktyg. Jag kan inga köksgrejer
heller. Jo förresten, jag kan hammare, nej inte hammare, jag kan
jag kan
jag kan
nej, du ser. Jag kan inga köksgrejer
heller.
En sekunds oaktsamhet på cykeln för snart tre år sedan
förändrade Pers liv och nu ler han. Som kunde han se något
komiskt i sin oförmåga. Knivar och gafflar har han bara använt,
aldrig pratat om. Ord man sällan använder försvinner lättare
och blir svårare att få tillbaka.
Per pratar i cirklar, går omvägar i språket och undviker
skickligt de ord han inte behärskar. Det enda som för betraktaren
avslöjar att han har en skada, är formen på hans huvud.
Vänstra sidan saknar skallben och nu skyddas hjärnan bara av
ett tunt skinn. Han borde förstås använda hjälm.
Men han vill smälta in i omgivningen, vill slippa fördomar.
Per har bara tagit sig förbi det första av afasins två
stora hinder. Han har återfått stora delar av språket,
men går inte fri från omgivningens förutfattade meningar.
En normal karl går inte omkring med hjälm. Det vore lika obegripligt
som att en som talar rotvälska fortfarande kan ha rediga tankar.
Kafferast. När klassen är
samlad blir den lilla matsalen nästan full. Det är ansträngande
att tala och mycket sägs med gester. Många försjunker
i egna tankar. De ödsliga ljuden av skedar mot porslin blandar sig
med glada skratt från köket. Läraren Cristina Cardani
försöker få igång ett samtal om miljöförstöring
och ekologiska produkter, men gensvaret är svagt.
- Ja, men
!
Med höjda ögonbryn ser Anna på kamraterna runt bordet.
Hon är 57 år och äldst i klassen. En dag på väg
hem från jobbet fick hon en stroke som slog ut nästan hela
hennes talförmåga. Hon kan fortfarande säga ja och nej.
Men även om hon tänker ja, blir det ibland nej.
- Vill du också ha två smörgåsar, Anna?
- Nej.
- Vill du ha en smörgås?
- Nej nej!
- Du vill ha två smörgåsar?
- Nej. Jjj
jja. Ja.
Även om undervisningen innehåller vanliga skolämnen som
historia, naturkunskap och data, är kursens främsta målsättning
att få upp kommunikationsförmågan. Småpratet på
rasterna är en lika viktig del som de schemalagda övningarna.
Ibland när någon säger något som Anna tycker är
fel, eller som Anna vill understryka eller vill veta mer om eller ja,
detta är afasins förbannelse: Vi får aldrig veta varför.
Men ibland påbörjar Anna plötsligt en mening.
- Ja, men
!
Något mer kommer aldrig. Hela meningen fanns där, den finns
där, klar i hennes huvud. Kanske har hon svaret på den fråga
som diskuteras. Anna ser med höjda ögonbryn på de andra.
Som om hon ville säga jag har det här, här, på tungan.
Men det kommer inte ut.
- Ja, Anna? undrar Cristina.
- Ja. Nej.
- Var det något vi pratade om?
- Ja.
- Någonting om kaffet vi får här? Det är ekologiskt
kaffe. Vi har bara ekologiska produkter.
Nej. Ingenting om kaffet.
Anna ritar något med fingret mot bordsskivan. Alla tittar intresserat.
Cristina får stå för gissningarna. Det liknar en gubbe.
My nickar, det liknar faktiskt en gubbe. Eller ett glas. Eller en pepparkaka.
Hon kanske vill ha en till pepparkaka?
- Nej.
- Är det ett träd då, en gran?
Anna suckar och viftar bort försöken. Hon ger upp, strunt samma.
Det var inte lösningen på växthuseffekten hon hade.
På de vita väggarna sitter uttrycksfulla kolteckningar, var
och en monterad på vit passepartout. De är bra, är det
ni som gjort dem? Ett förläget leende till svar. Ja, teckningarna
är deras. Ofta dessa förlägna leenden, så mycket
enklare än att pressa fram ett ja. Som kanske dessutom blir ett nej.
I den vänstra hjärnhalvan sitter språket och en skada
här ger ofta afasi. Något förenklat kan man säga
att hjärnan är korskopplad med den övriga kroppen. Därför
måste afatikern lära sig att bli vänsterhänt och
utveckla den högra, konstnärliga delen av hjärnan. Kanske
är det kombinationen av detta och den ovana handens begränsningar,
som gör teckningarna så uttrycksfulla och stramt återhållna.
Bara de viktigaste linjerna, motivens viktigaste drag, är med.
I bilderna får tankarna äntligen utlopp och många förmedlar
en känsla av instängdhet. Stumma självporträtt, rum
utan dörrar.
Med afasi blir tankarna som vingklippta fåglar, kroppen deras bur.
- En flaska?
- Ja.
- En ketchupflaska?
- Ja!
Anna fångar Cristinas blick och höjer ett uppmuntrande finger
i luften. Ketchup, just det.
- Var det något om hur ketchupen smakade?
- Ja. Ja.
- Jag vet inte om det är någon skillnad. Tycker du att det
brukar vara någon skillnad?
Anna rynkar på ansiktet.
- Njaee
- Men det är alltid godare, säger Cristina, när man vet
att det man äter är ekologiskt.
Ja, där satt den! Anna håller upp pekfingret i luften. Mitt
i prick! Hon fångar upp allas blickar och får medhåll
från flera stycken. My applåderar med sin friska hand mot
bordsskivan.
Anna ler.
Det viktiga var inte vad hon hade att säga, det viktiga var att hon
kunde säga det.
Att hon fick fåglarna ur buren.
/Johan Taubert
Fotnot: Elevernas namn är fingerade.
Fakta om afasi:
- Afasi är en språkstörning
som uppstår i och med skador på den vänstra hjärnhalvan.
- Afasi kan drabba vem som helst. Den
vanligaste orsaken är stroke. (Stroke, eller slaganfall, är
en sammanfattande benämning på en grupp av ofta akuta sjukdomar
som beror på förändringar i blodkärlen i och till
hjärnan.) Stroke kan utlösas bland annat av för högt
blodtryck, vilket kan vara resultatet av till exempel rökning eller
stress.
- Andra orsaker till afasi kan vara tumörer eller trafikolyckor.
- Ca 5000 personer får afasi i Sverige varje år.
- Alma Folkhögskola ligger på Södermalm
i Stockholm. Till kursen för unga afatiker antas nya elever varje
höst. Eleverna väljer själva om de vill gå ett eller
två år.
|
|