Något förenklat kan man säga att hjärnan är korskopplad med den övriga kroppen. Därför måste afatikern lära sig att bli vänsterhänt och utveckla den högra, konstnärliga delen av hjärnan. Kanske är det kombinationen av detta och den ovana handens begränsningar, som gör deras teckningar så uttrycksfulla och stramt återhållna. Bara de viktigaste linjerna, motivens viktigaste drag, är med. I bilderna får tankarna äntligen utlopp och många förmedlar en känsla av instängdhet. Stumma självporträtt, rum utan dörrar. Med afasi blir tankarna som vingklippta fåglar, kroppen deras bur.