Ibland när någon säger något som Anna tycker är fel,
eller som Anna vill understryka eller vill veta mer om
eller ja, detta är afasins förbannelse:
Vi får aldrig veta varför.
Men ibland påbörjar Anna plötsligt en mening.

- Ja, men …!
Något mer kommer aldrig. Hela meningen fanns där,
den finns där, klar i hennes huvud. Kanske har hon svaret på den fråga som diskuteras. Anna ser med höjda ögonbryn på de andra.
Som om hon ville säga jag har det här, här, på tungan.
Men det kommer inte ut.