Per pratar i cirklar, går omvägar i språket och undviker skickligt
de ord han inte behärskar. Det enda som för betraktaren avslöjar
att han har en skada, är formen på hans huvud.

Vänstra sidan saknar skallben och nu skyddas hjärnan
bara av ett tunt skinn. Han borde förstås använda hjälm.
Men han vill smälta in i omgivningen, vill slippa fördomar.

Per har bara tagit sig förbi det första av afasins två stora hinder.
Han har återfått stora delar av språket, men går inte fri från
omgivningens förutfattade meningar.
En normal karl går inte omkring med hjälm.
Det vore lika obegripligt som att en som talar rotvälska
fortfarande kan ha rediga tankar.