Reportage.
Hallwylska palatset.

Elva rätter och sen dessert

Det var en gång en greve och en grevinna. Grevinnan ville vara först med det senaste och låta dra in elektrisk belysning i deras våning. Men värden var konservativ och nekade dem detta, varpå greven och grevinnan köpte ett helt kvarter, lät riva husen och sedan anlitade landets främsta arkitekt att bygga dem ett eget palats.

Det låter som en saga men det är förstås sant.
I år är det hundra år sedan greveparet Walter och Wilhelmina von Hallwyl flyttade in i sitt nybyggda palats på Hamngatan 4 i Stockholm.

Grevinnan var en passionerad samlare av de mesta ting. Senare skulle hon testamentera det Hallwylska palatset och alla föremål till svenska staten "att bevaras i en föränderlig värld". Sedan 60 år tillbaka är det museum där det dagligen går guidade turer.

Palatsets arkitekt, Isak Gustaf Clason, fick både ekonomiskt och konstnärligt helt fria händer när han skulle rita byggnaden. Clason valde att ge den ett utseende som påminner om renässansens spanska och italienska furstepalats och byggnadsverket är än i dag en fröjd att beskåda.

Men det är inte bara arkitekturen, antika möbler och målningar som lockar besökare. Grevinnan sparade allt och därför finns även alla sekelskiftets vardagsföremål bevarade, från skurhinkar till mustaschhållare.

Tre grupper med 30 personer i varje kan samtidigt guidas runt i palatset. Besökarna leds genom storslagna salonger; badrum i italiensk marmor, kabinett i rokoko, gymnastikrum och rum enbart avsedda att förvara föremål i, porslinsrummet och vapenrummet. Till det för herrarna orientaliskt inredda rökrummet står dörren på glänt och man kan nästan höra männens lågmälda sorl och klirret från deras konjakskupor.

Vindsvåningen rymmer en kägelbana och ett tavelgalleri där målningarna hänger så tätt, att det knappt ryms ett finger mellan ramarna. Samlingen består framför allt av holländskt och flamländskt 1500- och 1600-tals måleri, bland annat finns här en kollektion av Jan van Goyens målningar. Wilhelmina var inte särskilt intresserad av samtidskonst och Nils von Dardel, som var en nära vän till familjen, får ensam representera det moderna inslaget av svensk konst.

En bit in i visningen, gruppen står under en magnifik kristallkrona och börjar acceptera tanken på att palatset faktiskt är avsett för bara två personer, avslöjar guiden att huset endast användes som vinterbostad.

- Höst och vår, säger guiden, befann sig paret på resor. Somrarna tillbringade man på något av sina slott i Schweiz eller Skåne.

Rummen har sällan lägre takhöjd än fem meter. De är perfekt inredda in i minsta detalj: Färgen på sänglampornas sladdar går i samma ton som sängarnas överkast, barockrummet är inrett efter de mossgröna Brysseltapeterna från 1500-talet.

Strömbrytarna ser ut som stämskruvarna på en fiol. Eftersom elektricitet var något nytt ansågs det fint att rummen belystes med artificiellt ljus. Många glödlampor är därför nakna, utan skärm.

Gruppen vallas vidare. Det är omöjligt att hinna se allt. Många vill höra hur det Hallwylska paret levde och guiden är generös med små anekdoter som beskriver ett liv fritt från ekonomiska bekymmer. I vardagssalongen är ekparketten smyckad med små mörka kvadrater av ebenholtz. När barnbarnen kom på besök brukade greven placera ut chokladpraliner på de mörka kvadraterna. Sedan fick barnen försöka hitta chokladen.

Men så snart leken var över fick ungarna gå ner till tjänstefolket. Huset var inte anpassat för barn.

I matsalen är det dukat för 20 personer. Servetterna är vikta på olika sätt beroende på om det är dukat för man eller kvinna. På bordet finns en bordsplatå, så stor att det måste varit svårt att se gästerna som satt mittemot. Bordsplatån är smyckad med så kallade konversationspjäser, statyetter föreställande grekiska gudar som gästerna skulle kunna kommentera för att hålla igång samtalet kring bordet.

I matsalens ena ände finns en öppen spis och i den andra, i väggen uppe vid taket, finns smala luckor till ett angränsande rum i vilket en liten orkester kunde rymmas.

- Det är ett av arkitekt Clasons få misstag, berättar guiden. Akustiken var i den lilla orkestervrån inte särskilt bra.

En meny från 1896 ligger framme. Elva rätter. Bland annat innehåller den viltstek, järpe, ostron och fasan. Fram emot slutet serveras glass, fromage och sedan ananas.

Därefter lovar menyn desserter.

Efter en timme är visningen över.

- Vi hinner tyvärr inte mer, säger guiden.

- Hur mycket mer tid skulle det behövas för att se allt? undrar en dam i gruppen.

- Ja, säger guiden lite tveksamt. Tre, eller kanske fyra, dagar …

 


/Johan Taubert


Tillbaka
<<<