Glesbygdsartikel. Publicerad i Graninge Runt.

Sista hässjan på Hult

De enstaka humlorna gör sitt bästa bland lägdornas rallarrosor.

Hultsjön spegelblank, någonstans en storlom.

Vid strandkanten står en hässja med lansen höjd mot den höstklara skyn.

Detta vårt vackra land.

Det finns en historia som säger att hässjorna räddade Sverige från att dras in i andra världskriget. Det är sextio år sedan nu, hässjor på fälten var snarare regel än undantag. I landets södra delar användes lin- eller trådhässja, där gräset hängdes över tre eller fyra lag av linor eller järntråd som spänts upp mellan de i marken nedspättade störarna. I norra Sverige hängdes (och hängs?) gräset upp på trästänger som vilade på grova stolpar och därför kallades stånghässja. I övre Norrland kunde dessa vara av ansenlig höjd och längd och kallades därför storhässjor.

Historien, eller myten, berättar om andra världskrigets tyska spaningspiloter som efter att ha varit inne över svenskt territorium kunde vittna om Sveriges stridsberedskap. På praktiskt taget vart enda öppet fält hade de sett minst ett dussin luftvärnskanoner. Att anfalla Sverige, sa piloterna, var otänkbart. Om piloterna vetat att dessa inbillade kanoner inte var något annat än hässjor, då hade historien kanske sett annorlunda ut.

Kanske finns det inte så många korn av sanning i detta. Sant är dock att vid den här tiden var hässjor ett lika självklart inslag i landskapet som kottar på en tallegren. På ett flygfoto taget över Hult någon gång för så pass länge sedan att alla färger nu blivit olika nyanser av gult, räknar jag till inte mindre än 22 hässjor. Hade det varit krigstider och hade jag varit några hundra meter högre upp, ja då hade jag nog kunnat ta lika fel som de tyska piloterna en gång gjorde.

Idag är dessa hässjor borta. Ingen tror längre att de skulle duga till att rädda vårt land, ingen tror längre att de duger till att torka hö.

Men ett stycke bort från lägdorna kring Hult finner jag dem, hässjorna från flygfotot. De står tätt samman på en lång rad, hukande i snåren av nässlor och vildhallon. Någon gång, kanske sent sjuttiotal, behövdes de inte. Förmodligen visste man inte att hässjornas tid var förbi, utan radade upp dem där, snyggt och prydligt som soldater i kolonn, för att kunna använda dem igen vid ett senare tillfälle.

Men tiden gick. Soldaterna vacklade, mossa växte på deras skuldror.

Förutom dessa fornminnen finns på Hult bara en hässja, den nere vid sjön. I ensamt majestät har hon sett årstider komma och gå.

Det var länge sedan någon klädde henne med nyslaget gräs, länge sedan sällskap.

Hon speglar sig i det kalla vattnet och undrar var allt blev av.

/Johan Taubert

Publicerad i Graninge Runt, nr 4 2001