Personporträtt.
Lütfi Özkök. Publicerad i Biblioteket i fokus
och Mitt i Söderort.

När dagarna gått

- Om jag ändå kunde tro att något finns som väntar efter döden. Då vore det kanske lättare att bli gammal.

Lütfi Özkök sitter i sitt kök. Anslagstavlan bakom honom är sedan länge full, lapparna har spridit sig ut på väggen. En tvättlina går tvärs genom rummet. Tidningsurklipp och fotografier i klädnyporna. Brev från fjärran länder.

Lütfi Özkök är poet, översättare och fotograf. Hans författarporträtt av storheter som Beckett och Borges är internationellt kända och någonstans i världen pågår alltid en utställning med Özköks fotografier. Dessutom har han gett ut ett flertal böcker, framför allt lyrik.

Nu sitter han i sin lägenhet i Stockholmsförorten Östberga och skriver memoarer.

- Att bli gammal skrämmer mig. Bäst minns jag min barndom, Istanbuls heta dagar. Och universitetsåren i Paris, dem tänker jag ofta på.

Hans mamma födde honom i lönndom. Många av 20-talets turkiska kvinnor gjorde så. De nyfödda pojkar som registrerades hos myndigheterna löpte stor risk att senare tvångsrekryteras av armén. Långt senare i livet får Lütfi veta att 1923, det år han alltid trott att han är född, snarast har varit en uppskattning.

- Jag kan lika gärna vara född några år tidigare, kanske har jag redan fyllt 80!

Eller så är du född senare, tänker jag. För han ser pigg ut, Lütfi. Lite rund, knappast mycket mer än en och sextio lång. Vakna vänliga ögon i en brun, något mörkare nyans än hyn. En skimrande silvergrå kalufs.

På universitetet i Paris träffade han svenska Anne-Marie. Året var 1950 och hon var med sina 24 år förmodligen den yngre av dem. Här föddes den livslånga kärleken, den Lütfi fortfarande diktar om. De flyttade till Stockholm, gifte sig och fick tre barn. Ganska snart lärde Lütfi känna några Stockholmspoeter och via franska översatte de varandras lyrik. Den turkiska förläggaren ville ha fotografier på de svenska författarna och på så sätt blev Lütfi författarporträttör.

- Att leva med dubbla yrkesroller är aldrig bra, säger Lütfi. Tänk på de stora konstnärerna. Inte hade Picasso varit samme gigant om han bara målat på deltid. Stor konst kräver hela ens liv.

Om han fick välja ett av yrkena, poet eller fotograf, vilket skulle det bli?

Det blir alldeles tyst när jag ställt frågan. Lütfi slår ner blicken. Ett väggurs jämna tickande från något av de angränsande rummen hörs plötsligt tydligt.

Fyra gånger vänder pendeln innan han svarar.

- Poesin. När jag började sälja bilder kom samvetskvalen. Det var ju poet jag var.

- Är, rättar han sig sedan, jag är poet. Jag lever
fortfarande.

Lütfi har skrivit poesi sedan han "sprang barfota i Istanbul". Genom åren har det blivit ett tiotal diktsamlingar, i stort sett har de allihop handlat om samma saker. Kärlek. Exil. Främlingskap.

- Jag skriver om den själsliga exilen, den alla konstnärer känner. Utanförskapet. Jag känner det ännu starkare nu när jag blivit gammal. Jag lever i fel tid. Mina vänner finns inte kvar. Min värld finns inte kvar.

Han ser ut genom fönstret.

Dagen är grå.

Nedanför de inglasade balkongernas fasader brer parkeringsplatsen ut sig som en asfalterad solfjäder. Men han ser den inte, han ser sin barndoms dagar. Då solen var ett eldklot på himlen. Han ser männen som valt bort siestan, de sitter i skuggan under pergolan och spelar kort. En bris går genom lövverket, den för med sig de tusen dofterna från gatan. Minareternas böneutrop. Det sjudande livet.

Vad skulle det tjäna till att återvända?

Inget kan någonsin mer bli detsamma.

Ljuden, dofterna.

Människorna.

Allt är borta.

/Johan Taubert

Publicerad i
- Bif, Biblioteket i fokus, december 2000
- Mitt i Söderort, mars 2001
- Porträttbilden även publicerad i Huvudstads-bladet, 15 juli 2001.