Krönika.
Publicerad i SODA.

Utan oss ingen trovärdighet

- Dom här polisongerna måste jag ta bort, såna hade man inte på trettitalet.

Det var en nästan outhärdligt tidig morgon. Jag satt i en husvagn under Liljeholmsbron och blev sminkad av en tjej som hette Alice. Hon hade rödlockigt hår och en stor mun som gäspade.

Jag var också trött, men kände mig samtidigt lite märkvärdig. Jag skulle vara med i en tv-serie, visserligen bara som statist, men Alice lade ner mycket arbete på mig. När hon rakade av mina polisonger var hennes ansikte bara en decimeter från mitt. Jag kände hur hon andades i mitt öra. Hennes andedräkt var inget vidare.
Sedan pudrade hon mig omsorgsfullt.
Hon får göra vad hon vill med mig, tänkte jag.

Snart skulle första bilden till en av nyckelscenerna tas. Den fattiga familjen hade bestämt sig för att lämna staden och när solen gick upp skulle de med häst och vagn ta sig över bron. Iförd kraglös skjorta, basker och äppelknyckarbyxor, skulle jag cykla förbi i motsatt riktning. Utan polisonger.

- Klart för tagning! hörde jag någon ropa över en komradio och strax därpå sa regiassistenten åt de som skulle gå att gå och de som skulle cykla att cykla.

Jag trampade på i en takt som kändes på-väg-till-jobbet-på-fabriken-tempo. Det hade jag tänkt ut själv.

Mitt på bron mötte jag en gammal T-Ford. Chauffören hade mustasch och plommonstop, såg ut som en av Hergés DuPont-detektiver.

Efteråt fick vi fika. Jag satt tillsammans med Dupontaren och några cykliststatister. Vid ett annat bord satt de riktiga skådespelarna. Dupontaren hade varit med förr och ville kanske höja statisternas status för han böjde sig fram mot mig och sa som i förtroende:
- Kameran ska man inte låtsas om, tittar man in i den kan man förstöra en hel tagning.
Jag hade inte ens sett någon kamera, insåg jag nu. På andra sidan bron hade någon tagit hand om min cykel och sedan visat var kaffet serverades. Bron öppnades för allmänheten och två minuter senare var alla spår efter filminspelningen försvunna.

Det gick en tid. Löven föll, polisongerna växte ut och träden fick nya blad. Så plötsligt en dag var det dags. Tv-serien bestod av nio avsnitt. Varje tisdagskväll satt jag framför tv-n och hoppades att den fattiga familjen skulle flytta från staden.
I avsnitt fem bestämde de sig och i det sjätte bar det av.

Liljeholmsbron låg trolsk i morgondiset. Det var en vacker bild, tagen från något av de höga husen på Liljeholmen. Jag såg något som rörde sig nere på bron, det kan ha varit jag. Det kan ha varit T-Forden.

En del filmer känns på något sätt stumma. Intrigen och skådespelarna kan vara intressanta, ändå ekar det tomt som tv-teater. Miljöerna lever inte, men vi har svårt att sätta fingret på varför. Då har det snålats på statister.

Statisternas uppgift är att skapa en atmosfär, en känsla av att det vi ser händer på riktigt. De finns där i bakgrunden: De står i busskön, de tittar på klockan. De rastar sina hundar, fönstershoppar eller fäller upp ett paraply. Vi ser dem, men vi ser dem egentligen aldrig. De bara finns där.

Det är likadant i det verkliga livet, det utanför biograferna: Vi sitter där lite suddiga, längst in i lokalen, och för ljudlösa konversationer. Vi är aldrig huvudpersonerna, men viktiga ändå. Utan oss ingen trovärdighet.

Vi nickar när huvudpersonen ber att få gå före oss i kön.

Vi väntar vid ett övergångställe, vi knyter våra skor.

Vi kikar upp mot himlen för att se om det blir regn.

Vi satt på bussen som åkte förbi.

Statister är vi, du och jag.

/Johan Taubert

Publicerad i SODA nr 17 2001