|
Krönika.
|
Där sitter du i
en tunnelbanevagn
I en tunnelbanevagn på väg in mot stan sitter en reklamskylt
som visar en natthimmel. Hundratusentals små stjärnprickar
mot en svart rymd. Lite till vänster i bilden en pil som pekar på
en av stjärnorna, eller strax bredvid. I pilen står det: "Där
sitter du i en tunnelbanevagn."
Det svindlar vid insikten.
Där sitter jag.
Allt jag ser, allt jag någonsin kommer att få uppleva och
förstå, alla mina drömmar, allting, ryms i den där
lilla stjärnpricken som knappt ens syns.
Plötsligt är det inte mycket som känns viktigt.
Vid midsommarkransen
går tunnelbanetåget in i en tunnel och jag kommer att tänka
på filmregissören Håkan Alexandersson. Jag minns honom
stående bakom ett podium, han sa:
"Om tre- fyrahundra år, varifrån tror ni den tidens historiker
kommer hämta information om vår tid? Från böcker?
Filmer? Data? Svaret är - ingenstans."
Det var under en föreläsning på Filminstitutet i Stockholm
för några år sedan. Alexandersson var cancersjuk och
trodde sig inte ha lång tid kvar. Han hade precis visat en kortfilm
där han berättar om när han sitter och ser hur en råtta
stångar sig blodig mot glasrutan i ett akvarium som han, Alexandersson,
sakta fyller med vatten.
Intressant detta hur snabbt ett illamående kan komma över en.
Efter visningen säger Alexandersson att allt vi skapar idag kommer
att vara borta om 400 år. "Med den tryckteknik och det papper
som används idag kommer böckerna om 150 år ha bleknat
bort. Detsamma gäller film och fotografier. Ingen kommer att kunna
använda dagens dataprogram. Riksarkivet har fullt upp med att arkivera
och uppdatera allt som trycks idag, men de hinner inte omregistrera och
fotografera allt från seklets början som nu bleknar bort. Framtidens
historiker," sa Alexandersson och såg ut över publiken,
"kommer att få hålla tillgodo med runskrift."
Jag får skylla på den omskakande
filmen med råttan, för det är först nu, tre år
senare, som hans teori sjunkit in i mig. Det är först nu jag förstår
innebörden i det han sa. Att allt kommer att försvinna.
I två dagar har jag ringt till regissören Håkan Alexandersson,
jag vill be honom utveckla sin teori. Han har aldrig svarat och efter fyra
signaler har en telefonsvarare gått igång. Hans röst låter
på det inspelade meddelandet visserligen lika rosslig som under föreläsningen,
men jag tolkar det som att han fortfarande lever.
På morgonen dag nummer tre får jag för mig att det på
något sätt är förutbestämt: När Alexandersson
drog sin teori var det för att jag flera år senare skulle kvickna
till, vilja veta mer och ringa honom och när ingen lyfter på
luren ska jag minnas Alexanderssons sjukdom och tänka att det kanske
hänt honom något, att han kanske behöver hjälp.
Så jag tar tunnelbanan in till stan för att se om det kan förhålla
sig så, att verkligheten är större än vi kan se och
om jag i sådana fall är Håkan Alexanderssons räddande
ängel.
Och jag ser den där rymdreklamskylten som upplyser oss om att vi sitter
i en tunnelbanevagn.
Och jag tänker att visst är allt större än jag kan förstå.
Eller är det mindre?
Vad är universum? Kanske en droppe nederbörd.
En droppe bland miljoner andra.
Vi befinner oss kanske i ett fritt fall, på väg mot… en
blomlåda på en förortsbalkong.
När jag står
utanför Håkan Alexanderssons
dörr slår mitt hjärta i hundraåttio.
Det är dunkelt i trapphuset. Jag behöver inte blunda för
att se den där råttan framför mig.
Efter två signaler bestämmer jag mig för att ingen kommer
att öppna. Alexandersson är inte hemma, kanske är han död
i alla fall.
Jag går raskt ned för trappan, det är befriande att komma
ut på gatan igen. Jag kisar mot solen och blir nästan påkörd
av en svart Volvo. Det ser ut som en likbil och plötsligt är
jag övertygad om att den kör iväg med Alexandersson.
Jag springer efter bilen och i min iver knuffar jag omkull någon
men jag hinner inte stanna utan fortsätter efter bilen och jag vill
ropa:
"Jag kom försent, förlåt! Jag ska föra ditt
budskap vidare! Jag ska… skriva om det!"
Bilen försvinner och jag vänder mig om.
En gammal tant har tydligen ramlat och två pojkar i stora mössor
hjälper henne upp på benen igen. De glor fånigt på
mig alla tre. Åtminstone skejtarna stirrar. Tanten verkar synskadad
och hon famlar i luften efter en vit käpp som en av pojkarna håller
framför henne.
Det känns som om jag stukat foten lite, vrickat den. Jag linkar tillbaka
mot tunnelbanan.
Någon har kastat sig
framför ett tåg och tunnelbanan dröjer. Det är inget
SL ropar ut i högtalarna, att någon tagit livet av sig, men
när jag kommer dit går redan ryktena på perrongen.
En blondtofsad kvinna med barnvagn och tunga matkassar pekar på
en väska som står på plattformen, säger att den
tillhör självmordsmannen. Hon använder just det ordet och
hon pekar på väskan och säger att han glömde den
där när han hoppade, men ändrar sig sen och säger
att han lämnade väskan där.
En annan kvinna som ser nästan likadan ut som den första säger,
att det kan ju omöjligt vara hans väska, då skulle ju
mannen ligga här nedanför, då skulle det ju gå brandmän
på spåret och lägga kroppsdelar i svarta påsar.
Och den första kvinnan kastar en snabb blick ner på spåret
som för att kontrollera att mannen verkligen inte ligger där
och vänder sig sen om och ser på väskan.
Tåget rullar in och den ena skejtaren kommer släntrande och
vi hamnar mittemot varandra i tunnelbanevagnen. Han har verkar redan ha
glömt mig.
Jag kommer att tänka på rymdreklamen. Vare sig universum är
något oändligt som inte tiden rår på, eller en
droppe regn som accelererar mot en oundviklig kollision, så finns
vi om några hundra år inte längre kvar. Inte ens minnet
av oss.
Om Alexandersson hade rätt, är allt det jag ser och upplever
borta om 400 år. Inget av det vi läser, skriver eller gör,
har för framtiden någon betydelse.
Jag ser på mina medpassagerare.
Skejtaren.
Kvinnan med barnvagnen.
Jag ser bilden av universum.
Där.
Ja, där någonstans, i förhållande till universum
är vi mindre än ett kvalster på en raggig hund, vi är
ett kvalsters kvalster, men vi sitter där
- i en tunnelbanevagn.
/Johan Taubert
Publicerad i SODA nr 17 2001
|
|