Har du egna erfarenheter som skiljer sig ifrån det jag skriver om här eller är saker och ting likadant i din familj så dela gärna med dig dina tankar i gästboken, eller skicka ett mail. Det skulle hjälpa mig att kämpa vidare med vardagen! DAMP är en så komplicerad sak att allt stöd, vad det än må vara, stärker och stöttar den som är mitt i karusellen.

DAMP.....

Ett ord som har fått en dålig klang pga de komplicerade frågor som följer när man ska förklara vad det är. Jag har levt tillsammans med min fru i 5 år. Hon har ett barn som har fått diagnosen DAMP och ett som är under utredning. Som biologisk förälder har man en syn på problematiken. Som barbaförälder ställs man inför helt andra bekymmer. Damp-barn är väldigt impulsstyrda och det är inte en egenskap som direkt gör att den nykomponerade familjen flyter smärtfritt.

Har du kommit hit för att söka info om hur det hänger i hop rent medicinskt med damp har jag inte mycket att erbjuda. Det finns andra sidor på nätet som kan det mycket bättre än jag. Här kan du istället läsa om min situation och hur min vardag ser ut. Förhoppningsvis kanske det stämmer med din vardag och du får en push i det faktum att du inte är ensam.
De problem jag ställs inför blir av en helt annan karaktär än de vanliga. En ej helt ovanlig kommentar är - "Det skiter väl jag i, du är inte min farsa". Det är så sant som det är sagt. Problemet är det att jag MÅSTE agera som en sorts farsa! Hur ska det annars kunna bli någon struktur i tillvaron?

Jag känner mig motarbetad eftersom det mesta jag får göra är att försöka upprätthålla ordningen, med följden att jag ofta är "the bad guy".
Det bästa sättet att få saker att flyta är att bjuda på lite extra, men det är jobbigt att alltid vara tvungen att hela, hela tiden var tvungen att bjuda till lite extra. Är jag på lite sämre humör eller mår fysiskt dåligt straffas det direkt ut i ett gräl.
Jag kommer att kalla killarna T och F där ni som har varit här tidigare känner T som "den äldre" och F som "den yngre".


V.38.....Veckan som har gått har varit ganska så upp och ner. Jag börjar tro att medicinen som F har haft ett tag nu inte hjälper längre. Det har varit enorma diskusioner både i skolan och här hemma. Han har tydligen skrämt ett par tjejer i skolan så pass att de inte vill gå dit. Relationen med T har varit ganska ansträngd. Han har nu börjat spela basket i det lag som jag är tränare för. Vilket innebär att vi umgås ännu mer. Det kommer kanske att bli bra om ett tag men just nu är det ganska rörigt och jag känner att det sliter en hel del.

V.39.....En hyfsad vecka. Det har varit ganska slitigt vissa dagar, medans andra dagar har flutit på alldeles utan problem. Nu på slutet har det väl inte direkt varit smärtfritt, men det går väl över som så mycket annat. T & F har varit lediga under måndag och tisdag. T sov då över hos mormor och vi hade F kvar hemma hos oss. Allt går så mycket enklare när man separerar killarna från varandra. Dessvärre kom ju verkligheten i kapp mig igen under onsdagen....
F har nu stora problem i skolan. Han klarar inte av auktoriteter och hamnar allt som oftast i våldsamma diskussioner med sina fröknar. Här om dagen vägrade han att äta lunch eftersom han inte "tyckte om" maten, lång diskussion med fröken. Senare samma dag vägrade han att äta mellanmålet på fritids eftersom han inte fick sitta där han ville. Med andra ord var han ganska hungrig när han kom hem vilket är det samma som en fruktat grinig och omöjlig situation som inte går att reda upp, man får helt enkelt vänta ut honom.

V.40.....En vecka fylld av skrik, bråk och allmäna otrevligheter....tyvärr. Jag tänker inte bemöda mig med att skriva ner alla duster osv, men jag kan blicka tillbaks på den jobbigaste veckan på flera månader. Varför den här veckan har varit extrem vet jag inte. Det har i stort varit en vecka fylld av alla dessa normala saker som alltid brukar fungera. Ändå har det mesta gått snett. Jag får hoppas att det bara har varit en tillfällig svacka.

V.41-44.....Sidan har inte uppdaterats eftersom min lille son har sabbat min gamla dator och det har tagit ett tag att fixa i ordning allt med den nya datorn.
Anyway, dessa veckor har varit jobbiga. Jag vet inte riktigt vad det är med killarna i allmänhet och F i synnerhet. Det är väldigt kort stubin och det går inte en dag utan att det är tjafs. Vi har varit på läkarbesök hos Bengt Eckeberg och, det måste jag säga var det absolut bästa möte jag har varit på hittills. Han tyckte att om medicinen vi har nu (Tofranil) inte gav den effekt som den har för avsikt att göra, kanske det kan vara ide att prova någon annan sort. Han var heller inte främmande att rekomendera centralstimulerande preparat. Många går i taket när det pratas om dessa mediciner eftersom det ingår amfetamin som en aktiv substans. Jag anser att alla som resonerar så har aldrig provat att leva tillsammans med ett barn som har de problemen.

V.45-47.....Om det är så att det börjar komma in lite ungdomlig trots eller om det ligger andra faktorer bakom problemen de senaste veckorna ska jag låta vara osagt. Däremot så vet jag bara att livet inte är ljust just nu. F har stora problem i skolan och hemma så är T som en diktator. Mycket av alla diskussioner och bråk som uppstår mellan de två beror på att T helt enkelt har en fruktat rå attityd mot F. I skolan hotar F sina kompisar och varken jag eller hans fröknar vet hur vi ska få någon rätsida på problemet.

V.48-49.....Livet lunkar på i sakta mak......allt är egentligen som förut och jag hade nog helst skrivit att allt hade varit bra....men det hade ju varit en lögn. Jag tror att jag mer och mer börjar känna att F mer lider av nån form av autism än ADHD/DAMP.
Vi hade ett försök till trivselkväll i går och det slutade som det brukar.....BRÅK!!!! Högljudt bråk dessutom. I bland undrar jag om jag egentligen bara försöker sträva efter någon sorts tillvaro som är en utopi. Julen börjar och närma sig och det märks allt mer.....det bråkas om vilka klappar alla ska få och vad de önskar sig osv.....hoppas sommaren snart är här!

V.50-01.....Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag har uppdaterat sidan. Men det har faktiskt inte varit så mycket att skriva om. Ingenting speciellt har hänt utan det har varit som det nästan alltid är......tjafs!
F är nog den som just nu tar mest tid och energi. Han lyckas på något sätt alltid göra det där lilla extra som gör att han stör och hörs över alla andra. Nere på skolan tror jag att det är ganska ok, men jag märker att det går tungt just nu för honom med kompisar. Väldigt ofta kommer han hem och hävdar att det inte var någon kompis hemma....
Julen har dock varit relativt bra! Kanske beror det på att vi lyckades pricka in en riktig höjdarklapp? Framtiden ser dock ganska ljus ut och det verkar som om vi kommer att ändra på umgänget från som vi har det nu till att vi "bara" kommer att ha grabbarna hos oss varannan vecka....får se hur det går......

V.01-05.....Det nya året har börjat ungefär som det förra slutade. Nu har vi ändrat till att pojkarna är hos oss varannan vecka istället. Hittills så har det varit kaos. F har haft enorma problem i plugget och även om det är för tidigt att koppla i hop det med de ändrade förhållandena så ligger det ju nära till hands.
För mig personligen så har omställningen varit lite blandad. Veckan när killarna var borta var egoistiskt sett den bästa på mycket länge. Det var ett helt annat lugn hemma och jag kände att det var nödvändigt med ett ombyte. Dessvärre så har kontrasten mellan veckorna blivit betydligt större. Tjafset och arrogansen hos framför allt F har blivit ännu mer tydlig. Till och med nere på skolan har det blivit så mycket att de inte längre kan se att deras tidigare åtgärder kommer att räcka till om det fortsätter så här.
.....Fortsättning följer!