Satiren är död. Leve provokationen!

Vid rättergången i Malmö uppträdde professor Oscar Reuterswärd som försvarets vittne och uttalade bl a: "Bilden berättar om Folk- partiets kris och hjälp- åtgärder inför det före- stående valet. Tången alluderar på den fabrik för tångtillverkning som Wedén är aktieintresse- rad i och symboliserar här privatkapitalets försök att hjälpa upp det ifrågavaran- de partiet ur dess nedåtgå- ende tendenser."

Mannen på bilden är förre folkpartiledaren Sven Wedén. Han, och hela folkpartiet och hela etablissemanget som man sa på den tiden, blev arga. Rasande, faktiskt. Ilskan riktades mot tidningen PUSS och dess redaktörer Lars Hillersberg, Leif Katz och den i förtid bortgångna Lena Svedberg. De kallades för revolutionsromantiker, fanatiker, och en skribent gick så långt att han hävdade att hela redaktionen led av allvarlig sexualneuros. Naturligtvis var det inte Sven Wedén på riktigt. Och naturligvis var det inte den riktige Tage Erlander som i samma nummer poserade i långkalsonger med amerikanska flaggan på. Redaktörerna förklarade det i ett PS:

Hör ni! Vi skäms verkligen för det här. I varje fall för det här med Wedén. Vi har satt på hans och Tages ansikten i spekulationssyfte. Kroppen tillhör en f.d. nakenmodell, en stackars alkis, som vi hyrt för tre pavor vin./.../ Visserligen tycker vi ungefär så här mycket om Wedén. Men det är ju jävligt smaklöst. Vi skäms verkligen. Det stinker på redaktionen.

Vid samma tid hade Carl Johan De Geer gjort en affisch på en brinnande svensk flagga med texten "Skända flaggan. Vägra vapen" och så hade han i den svenska fanans gula fält skrivet ordet "kuken". Polisen, som ju var rätt flink på den tiden, gjorde husrannsakan och beslagtog affischerna. I rättegången dömdes De Geer till 75 dagsböter för "skymfande av rikssymbol, samt uppvigling". Polisen brände också affischerna för att, som det hette, "förhindra fortsatt brottslig verksamhet."

Rättegången måste ha varit en av de roligaste i Sverige. Försvarsadvokaten drev en språkanalytisk linje och hävdade att

skymfning kan icke ske annat än genom värderingar. 'Kuken' är ett substantiv och uttrycker i sig själv ingen värdering." I själva verket, menade advokaten, var det nog på det sättet att unge De Geer velat hedra sitt land genom att på flaggan skriva namnet på den kroppsdel han värderar högst.

Det intressanta med de här två exemplen är inte nostalgin. Det intressanta har att göra med ett slags samhällelig balans som vi tror helt har försvunnit det senaste årtiondet. Då, i slutet av sextiotalet, fungerade ännu olika språkbruk. Satiren fungerade. Provokationen fungerade. Likaså fungerade ironin (ironin som numera är så vansklig att den kräver en egen stilsort). Numera känns det som om nästan alla spelregler som rör makt och motmakt är utslagna. Satiren är död - eftersom verkligheten, i ett allt snabbare tempo, överträffar allt som skribenter och bildmakare försöker hitta på. Det tycks inte gå att vrida upp en verklighet som redan är så vriden, så speedad: hur ska man t ex överträffa Rosengren-farsen? Hur gör man satir av Ny Demokrati-cirkusen?
Många skönlitterära författare väljer i dag en annan stil: lågmält berättar man om människan och världen i det lilla, man sänker rösten för att man ser det som enda sättet att höras. Drömmen om den vilda satiren är långt borta.
Men... kanske har provokationen ännu en möjlighet? Det är värt ett försök. Med ett järnrör kan man slå hela världen med häpnad.

Håkan Jaensson
Anders Paulrud