Epitaf till LASSE HILLERSBERG 1937 - 2004

Av Bertil Nelhans

En vass penna har upphört att dra sina streck.

Vår vän Lasse har lämnat oss att kämpa vidare med den djävlighet som vi ,

var och en av oss, tycker är viktigt att bekämpa.

År 1964, i Göteborg, världens största småstad, där alla på den tiden kände alla,

uppenbarade sig en för oss då okänd tomte. Han syntes på vernissager, i bokhandlar,

bland dem som rörde sig ­ men alltid lite vid sidan om.

Då kände han ingen utom Leif och Karl-Johan men vi ville lära känna honom och slog följe med honom.

Imponerade förstod vi att vi hade gjort bekantskap med en äkta "söderkis",

de växte inte på trän i Göteborg, inte.

Lasse hade hittat en lya på Nilssons Berg.

Det är berget mellan stadsdelarna Haga och Annedal, klassisk mark alltså.

Där, högt upp på berget, låg fyra gamla uttjänta proletära träkåkar,

Lasse bodde i den längst upp.

Vägen dit var brant, lerig, mörk helt utan gatljus.

Vi kallade honom "Lasse på Berget".

När man kom in i Lasses rymliga lya, som kostade 27.50 kr/månad

och var både hem och ateljé (känns det igen ?) möttes man av en prydligt textad skylt :

"Man får gå på mina teckningar".

Teckningarna ifråga var ca 2x3 meter i tusch, med konstiga böjliga höghus, fula bilar

och en och annan karikerad politiker eller andra figurer.

Samt ibland Shirley MacLaine.

De täckte hela golvet och såg snarast ut som mattor.

"Men Lasse, inte skall vi väl gå på dina teckningar, det är ju regnigt ute

och skosulorna är ju grymt täckta av lera".

"Torka av dom på dörrmattan då", tyckte Lasse.

"Vilken dörrmatta ?".

Lasse syntes ofta till i Göteborg sedan dess. Ofta och alltid lika välkommen.

Han hade massa utställningar, på de största lokalerna.

Lasse behövde plats.

Garmers, Konsthallen, Röda Stenoch de andra ställena.

Han förgyllde Bokmässan varje september, så också i år, 2004, den allra sista gången.

Lasse utnämndes faktiskt till Heders-Göteborgare häromåret.

Av oss, hans vänner i Göteborg.

Jag vill göra ett försök att placera Lasse i det svenska kulturlivet.

Oberoende av tid.

Jag tycker att Lasse personifierar en kombination av tre framstående föregångare.

Det har jag sagt till honom, och han har inte varit däremot.

1. Thomas Thorild : Den unge litteratören som med ironisk skärpa läste lusen av makthavare,

bl a monarkslickande hovpoeter som Kellgren.

2. OA, Oskar Andersson, som var Lasses svenske favorittecknare,

med sina fantasier och fantasterier.

3. Vilhelm Moberg, han som alltid ville vända fel till rätt och inte drog sig för att angripa kungen.

Lasse hade lärt av dessa tre, och fler därtill, att det man inte har i huvet får man ha i pennan.

Lasse var också stipendiat i Berlin.

Här gällde det att slipa pennan, det fanns ju mängder av idéer

att utveckla och att modernisera.

Gamla Simplicissimus med sin syrliga kritik av allt som andades hemlandspolitik i Preussen.

Ernst Junger, den gamle nazistätarens vision av det verkliga tusenårsriket.

Wilhelm Buschs buspojkar Max und Moritz som inte drog sig för nåt.

När Lasse på senare tid på allvar blev anklagad för att vara antisemit ­

han ritade judar med näsor som sexor och Per Ahlmark med överdriven uppnäsa ­

svarade han "Jag hatar inte bara judar, jag hatar alla människor".

Detta var inte alls sant, det var ett uttryck för Lasses ständigt närvarande ironi.

Egentligen älskade Lasse judar och gojim.

Han tyckte lika väl om israeler och palestinier, han gladde sig åt att träffa tyskar, amerikaner,

afrikaner, norrmän eller vilken etnicitet en människa nu kan åsättas.

Han stod t o m ut med svenskar.

Men Lasse hatade översitteri, falskspel, svekfullhet ­ alltså vanlig hederlig politik.

Så där fick dom stå, sitta eller ligga i rävsaxen ­ i Lasses enkla men eleganta nidteckningar.

Några av dom var säkert stolta i tysthet ­ att få sitt konterfej genom Lasses ritstift.

Jag fick mitt också ­ och det tackar jag Lasse för.

En god vän som nu har försvunnit.