Mörk sannsaga med ljust slut

  Det krävs mod för att lämna ut så mycket av sig själv som Pia Jämtvall, bildmakare från Gnesta,
gör i Sannsagan om Pia. Det är omöjligt att läsa boken utan att bli berörd. Det är en riktigt ond
saga.

  Slutet är ändå som i alla sagor gott. Inte så att gjort blir ogjort eller total brist på kärlek
i barndomen kan repareras i efterskott, men den Pia vi träffar idag är en Pia med livsvilja och
humor.
  Det är lite svårt att förstå hur hon kan vara så "hel", för den som har läst boken men inte tidi-
gare träffat henne personligen.
  -Jag tror det var tecknandet och målandet, som räddade mig svarar hon på frågan som det inte går
att låta bli att ställa.
  Hur klarade hon sig? Hur har hon lyckats få ordning på livet efter en eländig barndom, och år av
knark och sprit som tröst.
  -Det är nog värre för den som inte har något sätt att uttrycka sig och bearbeta.
  Det finns inget sentimentalt över Pia. Inget "tycka synd om". Bara rättframhet.

Känns rätt
  -Jag har haft intressen som jag kunnat förkovra mig i. Och jag flyttade från Stockholm, gick på
folkhögskolan i Eskilstuna och konstskola. Då fylldes tillvaron med något som jag kände var rätt.
  Pia är numer en välkänd profil i konstnärskretsar i Gnesta där hon ofta ger sig ut och målar Gne-
stamotiv. Känns det inte litet otäckt att lämna ut så mycket av det som varit?
  -Nej, det verkar vara ärligast på något vis. Att tala om vem man är.
  Från början var det inte ens meningen att Pia skulle vara till överhuvudtaget. Hon föddes i Stock-
holm 1953 för att det gått snett med aborten. Spädbarnshem blev hannes första placering. Hon "förva-
rades" helt utan kärlek i en gallersäng under sitt första år Socialen såg till att farmor och farfar
tog hand om det tysta barnet som sedan satt i ett fönster och ritade för att inte störa de gamla.

Bildmakare
  För ritade, det gjorde hon redan då och har gjort hela tiden. Från de få positiva minnena från skol-
tiden berättar Pia hur klasskamraterna stod runt henne och såg på hennes teckningar. Att kunna rita
gav henne självkänsla.
  Livet fortsatte som Pia skildrar det med sprit och knark men också ett politiskt engagemang.
  "Sommaren -71 var jag med och räddade almarna!"
  Det finns humor i bilderna och en glimt av okuvlig vilja. Varje bild är dessutom ett konstverk i
sig, fast Pia hellre vill kalla sig "bildmakare" än konstnär.

Många motiv
  Det här är hennes första bok, utgiven på Lars Hillersbergs förlag Utslag. Lars Hillersberg är också
livskamraten sen tio år tillbaka och de delar ateljé i Gamla Bryggeriet. Och katter. Fyra stycken.
  Katter finns också bland Pias motiv. För förutom bokens täta människoskildringar har hon många and-
ra motivområden.
  Pia är en variationsrik bildmakare. Hon målar satir, natur och hon tecknar porträtt. Sen flytten
till Gnesta har det blivit många bilder från bygden.

Boken för hoppet
  Om framtiden säger hon som många konstnärer att hon hoppas hinna måla något som hon blir riktigt nöjd
och lycklig över.
  -Det är vad jag verkligen vill, säger hon med något bestämt i ögonen som lovar att hon kommer att
sträva efter det optimala.
  Nyligen har hon haft en utställning i Gnesta. Tidningarna har skrivit mycket positiva recensioner
om hennes bok. På bokmässan sålde den bra.
  Men kändisskapet är absolut inget hon strävar efter. Bilderna gör hon egentligen mest för sin egen
skull. Och boken, Sannsagan om Pia, den är till för att förmedla hopp.

TEXT OCH BILD
CHRISTINA BURBECK