KATTLIV7

Storhetsvansinne

Kurt hade aldrig kunnat lära sig jaga trots Helges enorma
ansträngningar att försöka få honom att förstå vad man

skulle göra med en hemsläpad halvdöd mus. Vi insåg snart

att Kurts jakt uteslutande inriktade sig på citronfjärilar och

humlor , även denna jakt slutade alltid utan byte.
Men Kurt

hade roligt och det var ju huvudsaken.

"Mamma det är en fågel i köket" ropade min son. Jag såg

Helge och Ture leka på gräsmattan så då hade väl fågeln

flugit in genom den öppna dörren då. Jaha, får väl ta ut

fågeln då ,tog på mig trädgårdshandskarna och gick in.

I köket möter mig en syn som jag aldrig kan glömma.
I dörröppningen står en exalterad Kurt och på köksgolvet

står en DUVA utan en enda stjärtfjäder. Kurt vad så stolt

så stolt, jag kunde nästan höra honom säga "vad sa ni nu

då, titta vilken pippi jag har fångat". Nu var goda råd dyra

hur skulle jag få ut den skräckslagna duvan och hur skulle

jag ta mig an Kurt. Ja, Kurt fick jag ta upp på armen och

berömma förståss han hade hela munnen full med fjädrar ,

men ut med katten nu och så leta efter en filt av nåt slag,

hoppas duvan sitter kvar. Jodå jag lyckades slänga filten

över duvan och bar i väg den till skogen, (Kurt följde med)

så öppna filten och hålla upp duvan högt i luften och hoppas

att den skulle flyga. Det gjorde den, men det gick vingligt för
"rodret" var ju skadat. Men Kurt och jag gick hem, han

tittade hela tiden på mig och ville ha beröm för sin bedrift

och visst fick han det. Det var den enda jakt som Kurt

genomförde i hela sitt liv men den var ju storstilad eller hur....