IGGY
POP, Nude and Rude.
"I´m better than a Pepsi - I´m
cooler than MTV"
(I
Wanna Live. naughy little doggie. © Virgin 1996)
Iggy Pop,eller James Newell Osterberg som han egentligen heter är en av de gamla rocklegender som fortfarande är "still going strong", han har passerat 50-strecket men vägrar bli gammal, denne "Godfather of Punk" som han har kallats. Fortfarande har han kraft och energi både på scenen och i studion som dom flesta yngre rockmusiker kan se sig i stjärnorna efter. Denna berättelse har ingen intention att vara heltäckande, tyngdpunkten ligger även på Stoogestiden som jag tycker var de bästa åren. För den som vill veta mer rekommenderas att söka vidare på nätet, använd gärna länkarna och kolla in Real Audioklippen på Virgins hemsida. Jag kan också rekommendera "The Wild One - The True Story Of Iggy Pop" av Per Nielsen (Omnibus Press, London 1988)
De
tidiga åren
Iggy
började sin musikbana som trummis, 15 år gammal. 1962 bildade
han bandet "The Iguanas" tillsammans med några
kompisar, en singel gavs ut 1965 med bl.a. en coverversion av Bo Diddley´s
"Mona". När Iguanas splittrades året efter
spelade han trummor i bluesgruppen "The Prime Movers" samtidigt
som han trummade åt flera av Detroits Motown-band: "the
Marvelletes", "the For Tops", "Shangri-Las"
och "Bobby Sherman" med flera när dom behövde
en trummis. Han bjöds över till Chicago för att spela med
dom riktiga bluesartisterna och för att lära sig blues av svarta
trummisar 1966. Efter ett tag fick han allt mer förakt mot vita som
försökte spela blues och efter åtta månader kom
han till insikten att "bara svarta verkligen kan spela blues".
Denna insikt ledde till att han ville hem för att bilda sitt eget
band och göra något helt annorlunda än vad som hade gjorts.
The
Stooges
1967
bildades instrumentalgruppen "The Psycadelic Stooges",
till en början med Iggy på trummor och diverse instrument,
bl.a. oljefat , dammsugare och en hembyggd Hawaiian Steel-guitar. Senare
kortades namnet till "The Stooges" och Iggy hamnade bakom
mikrofonen. Bandet bestod då av Ron Ashton, gitarr, Scott Ashton,
trummor och Dave Alexander, Bas. Stooges-konserterna kunde gå riktigt
vilt till, ofta fick en blödande Iggy bäras av scenen. En av
de stora rockgrabbarna (jag kommer inte ihåg vem) sa i ett uttalande
långt efteråt apropå en av de första
Stooges-spelningarna:
"jag är född i Bronx, och brukar aldrig bli rädd
för någonting. Efter att ha sett Iggy på scenen i 20
sekunder var jag skräckslagen, den grabben kan bli nåt..."
1969 släpptes första LP´n "The Stooges", som jag fortfarande räknar som en av de bästa rockplattorna någonsin, andra LP´n "Fun House" (hoppsan, undrar vart namnet på den här sajten kommer ifrån ;-) ) är oxå en pärla.
Londonåren...
Efter
att ha splittrats 1971 återuppstod bandet igen ett år senare.
Nu med James Williamson på gitarr och Ron Ashton på bas (Williamson
hade spelat kompgitarr i gruppen sedan 1970). De
två första plattorna följdes av den grymt brutala "Raw
Power" 1973, av många räknad som världens bästa
rockplatta. Nu under namnet "Iggy and The Stooges".
Tyvärr är den klantigt mixad av polaren David Bowie, men finns
nu i en nymixad utgåva där Iggy själv har suttit bakom
mixerbordet. 1974 splittrades gruppen återigen, drogerna hade tagit
överhand och Iggy fick läggas in för vård. Den sista
kaotiska konserten finns förevigad på LP´n "Metallic
KO". Under 1975 gjordes de inspelningar som James Williamson
senare gav ut som "Kill City", dessa inspelningar gjordes
under Iggys helgpermissioner.
1977 sa han i en intervju angående punken: "När ungarna spelar musiken sägs den vara ny och det kallas punk, jag skapade den där musiken för många år sedan....."
Pop
och Bowie fortsätter ihop
Samarbetet med David Bowie fortsatte, 1977 gavs först "The
Idiot" och senare "Lust For Life" ut. Bowie
producerade bägge plattorna, var med och skrev de flesta av låtarna
och spelade keyboard och saxofon. Bowie var också med på den
första turnén. Bröderna Hunt och Tony Sales (trummor och bas)
som senare bildade "Tin Machine" med Bowie utgjorde den
musikaliska grunden, tillsammans med Bowies dåvarande gitarrist
Carlos Alomar. Dessa bägge plattor väckte stor uppmärksamhet
och är riktigt bra klassiker, vem har inte nynnat på "The
Passenger"?? Flera av låtarna, bl.a. "China Girl"
har Bowie senare gjort egna verioner av.
Efter en sviktande solokarriär med mer och mindre bra plattor försvann Iggy från rampljuset 1982. Han började måla och ta teaterlektioner, samtidigt som han faktiskt skapade en hel del låtar, endast ett fåtal av dessa finns dock inspelade. Största inkomstkällan var royaltipengarna från Bowies hit med "China Girl".
Comebacken
1986 gjorde han comeback med "Blah-Blah-Blah", återigen
i samarbete med Bowie. Skivan blev en kommersiell framgång, men
mottogs svalt av de gamla fansen. Skivan var för tam, tyckte många.
Pengarna rullade dock in och Iggy har erkänt att den medvetet gjordes
polerad och "hitaktig" för att sälja bra. Efter den
plattan har Iggy enligt min mening bara blivit starkare och starkare,
plattor som "Brick By Brick", "American Caesar"
och den gudomligt bra "Naughty Little Doggy" (1996) Den
senaste plattan heter "Avenue B" och släpptes den 20 september.
Don Was, som även producerade "Brick By Brick" för
snart tio år sedan har producerat. Läs mer om Avenue B här.
