Och nu, receptet:
Ta innehållet i en flaska Gammal Janx Spirit.
Häll ett mått vatten från havet på Santraginus V.
Låt tre kuber av arcturisk mega-gin smälta i blandningen. (Den måste var korrekt isad, annars försvinner bensinen.)
Låt fyra liter falliansk sumpgas bubbla igenom den, till minne av alla lyckliga liftare som dött av vällust i dom fallianska träsken.
Låt ett mått qualactinsk hypermintextrakt flyta över baksidan av en silversked, mättat med alla de tunga dofterna från de mörka qualactinska zonerna, fulla av sötma och mystik.
Släpp ner en tand av den algoliska soltigern. Se på hur den upplöses och sprider elden från de algoliska solarna djupt in i hjärtat av denna dryck.
Fyll på med Zamphuor.
Lägg dit en oliv.
Drick....men.....mycket försiktigt.
Handdukar: En handduk är utan konkurrens det mest användbara föremål den instellära liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde - man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden på Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnorna som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser, eller mot en blick från den Dreglande Dårfinken på Traal (ett otroligt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det så kan det inte se dej - ett verkligt dumt djur alltså, men mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal, och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.
Å andra sidan, och det än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde.
Om till exempel en kloss (kloss = fastboende, icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då lättare att låna liftaren något av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat "förlora". Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå veta var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.
Jorden: I stort sett menlös.
Flygning: Det är en konst, eller rättare sagt ett knep att flyga. Knepet är att kasta sej till marken och missa. Välj en vacker dag, föreslår Guiden, och gör ett försök.
Det första är tämligen enkelt. Det enda som behövs är en viss förmåga att kasta sig till marken med hela sin tyngd, samt en beredskap att inte ta illa upp ifall det gör ont.
Dom flesta misslyckas med att missa marken, och om dom försöker riktigt ordentligt är det troligt att dom misslyckas riktigt ordentligt. Självklart ligger svårigheten i att missa.
Problemet är att man måste missa marken av en slump. Det tjänar ingenting till att avsiktligt försöka missa marken, sånt lyckas aldrig. Uppmärksamheten måste plötsligt riktas åt något oväntat håll när man hunnit halvvägs, på så sätt att man inte längre tänker på att man faller, eller på marken, eller på hur ont det kommer att göra om man misslyckas med att missa. Det är oerhört svårt att dra bort sin uppmärksamhet från dessa tre saker under loppet av den mikrosekund man har på sig, det är därför som nästan alla misslyckas och blir desillusionerade av denna spännande och spektakulära sport.
Men om man har turen med sig, och får uppmärksamheten vänd åt något annat håll i det avgörande ögonblicket, låt oss säga av ett par ofantliga ben (tentakler, pseudopoder, allt beroende på phylum och/eller personliga böjelser), eller att en bomb exploderar i ens omedelbara närhet, eller att man får syn på en mycket sällsynt skalbagge som kryper på någon liten pinne alldeles intill, då kommer man i sin förvåning att missa marken fullkomligt och bli hängande några centimeter ovanför, vilket föralldel kan se lite fånigt ut.Och detta är rätt ögonblick för djup och fullständig koncentration.
Slå dövörat till för allt som andra kan hitta på att säga i detta ögonblick, det är ändå osannolikt att någon kommer att säga något vettigt. Troligast är att dom kommer att säga någonting i stil med:
- Det är inte möjligt att du kan flyga!
Det är av yttersta vikt att du inte tror dom, i annat fall kommer dom plötsligt att få rätt.
Prova några svängar, försiktigt till en början, segla sedan bort över trädtopparna. Återgå till normal andhämtning.
VINKA INTE ÅT NÅGON!!!!!
Man måste också lära sig att landa, en sak som säkerligen kan bli problematisk, särskilt första gången.
Babelfisken: Babelfisken är liten, gul och påminner om en igel. Det är förmodligen det knepigaste djuret i Universum. Den lever på hjärnvågor, inte från sin bärare utan från folk runt omkring. Den suger i sig alla omedvetna psykiska frekvenser ur denna form av energi och avger sedan i sin bärares hjärna ett slags telepatisk matris bestående dels av medvetna tankefrekvenser, dels av nervsignaler från samma hjärnas talcentrum. De språkliga mönster du faktiskt hör dechifferas av den matris av hjärnvågor som skapas hos dej av babelfisken. Må det vara hur det vill - den praktiska nyttan av det hela är att om du stoppar en babelfisk i örat så kan du omedelbart förstå allt vad som sägs till dej, på vilket språk det än sägs.
Beklagligt nog har babelfisken genom att så effektivt undanröja alla språkliga barriärer mellan olika raser och kulturer, orsakat fler och blodigare krig än någonsin annat i skapelsens historia.
Nu är ju det ett så bisarrt osannolikt sammanträffande att något så osannolikt användbart skulle ha uppstått av en ren slump att somliga tänkare har valt att se detta som det slutliga och avgörande beviset på att Gud inte finns.
Gud: Diskussionen har förts ungefär så här:
- Jag vägrar bevisa att jag existerar, säger Gud. För bevisen förnekar tron, och utan tro är jag ingenting.
- Men, säger människan, i så fall är saken klar. Babelfisken skulle aldrig ha utvecklats av en slump. Den bevisar att du existerar, och alltså bevisar den, som Du ju själv påpekar, att Du inte existerar.
- Åh jäsiken, säger Gud. Det tänkte jag inte på. Och han försvinner i ett moln av logik.
- Det där var ett av mina enklare knep, säger människan och fortsätter - nu när hon har fått upp ångan - med att bevisa att svart är vitt, för att så slutligen omkomma i en trafikolycka vid nästa övergångsställe.
Vogoner: Här är vad du bör veta om du vill ha lift med en vogon: glöm bort det! Vogonerna är ett av dom obehagligaste släktena i galaxen - inte precis onda, men utrustade med ett uselt humör, byråkratiska, beskäftiga och känslokalla. Dom skulle inte lyfta ett finger för att rädda sina egna mormödrar undan den Dreglande Dårfinken på Traal utan att först ha fått en beställningsorder i tre exemplar som sänts in, återsänts, gått ut på remiss, gått förlorad, återfunnits, underställts allmänheten, komposterats och därefter återvunnits i form av en cigarettändare. Bästa sättet att få någonting att dricka av en vogon är att sticka några fingrar i hans hals, och bästa sättet att irritera honom är att mata den Dreglande Dårfinken på Traal med hans mormor. Tillåt under inga omständigheter en vogon att läsa poesi för dej. Vogonpoesi är den tredje värsta sorten i universum. Vogoner är ingen vacker syn, dom har grisaktiga huvuden med mörkgrön gummiliknande hud. Dom ser fortfarande ut som när dom först lämnade haven för att ta sig upp på land, då evolutionens krafter vände sig bort i avsky och övergav dom. Dom utvecklades inte mer, dom borde aldrig ha överlevt. Att dom gjorde det måste man se som en tribut till den rena tjockskalliga enevetenheten hos dessa varelser.
- Utveckling, sa dom.
- Vad ska det vara bra för?
Och vad naturen hade nekat dom, det klarade dom sig helt enkelt utan, ända tills dom själva kunde bättra på dom värsta anatomiska olägenheterna med hjälp av kirurgi. Och så fortsatte det, ända tills vogonerna kom på hur man reser i rymden. Inom några få vog-år hade varenda vogon flyttat till Megabruntisklustert, galaxens politiska centrum, där dom nu utgör ryggraden i galaxens politiska liv. Det var även vogonerna som förstörde Jorden då dom skulle röja väg för en intergalaktisk expressled. Dom gjorde det som ett rutinjobb. Och eftersom ingen på Jorden hade protesterar tidigare, så tänkte dom att det var okej. Problemet, enligt jordborna, var att dom inte hade fått reda på någontin tidigare. Det var enligt vogonerna ett mindre problem som man egentligen inte behövde ta notis om.