Jag substansierar de adaptiva atrapperna
av åtrå till ett konvext kondolium för konvalsens

Mitt hjärta bankar i spikrytmer
fjärran känt för moskeérnas ryttare

Neonljuset bortom bortom
får mina förstorade monotomt naggande
slipreverser att defragmenteras
likt en horisontell linje i sjögräsets
upprätta samt stående hållfasthet

Jag förnimmas och fördriver mig själv
ståendes på min kolonialstat fylld av
nyliberala bögar som borstar tänderna
med fötterna

Deras inälvor brinner likt glittrande krom
på en fågelbil i det yttersta av det inre

Om det en gång fanns en låga
i mitt människohjärta är den sedan längesen släckt

Min substansiella, universiella existensångest
påminner om en kvinnas bröst

Min iver tar över min beslutsamhet
och skakar hand med iranska män
De svartbuskiga ögonbrynen är för en gångs skull
inte skrämmande
De ser inbjudande ut

Likt ett rött mjölkpaket guppandes på
ett klarsilvrigt månhav av stål

Allting glittrar i denna erotiska existens
visst finns det något större
något högre
Något som är finare än idévärlden
Nått som inte kan tänkas i banor
eller med maskiner

Där jag kan träffa bortafolket
som hemma fast borta
och jag kan stanna i tusen år
som bara är en sekund för
mina köttsliga, dödliga vänner

Jag är ett skapelsens geni
som tillbets av gud
att pränta om existensens hålrum och luftgropar

Jag blev erbjuden evigt liv och tackade ja
ett ja som för andra efter eftertanke skulle blivit ett nej