Träd som bara grönska
av Arthur Landfors
|
Mor, jag har aldrig kysst dig, aldrig känt din hand
smekande över min så där, som vi läste om det ibland
i böcker, i romaner, i någon vacker dikt.
Men det var ju bara för herrskapsfolk, som hade tid för
slikt.
Livet var inte till för kyssar och smeksamma ord,
för den som från fattiga tegar fick potatis och bröd
för sitt bord.
Inte ens den där morgonen, den morgonen jag reste bort;
även det sista avskedet var som andra kärvt och kort.
Jag räckte dig bara handen, du tog mig tafatt i famn,
sade några avskedsord och nämnde mig vid namn.
Så bad du mig skriva hem och inte glömma Gud,
att vandra i Herrens fruktan och lyda alla hans bud.
Du grät förstås, jag hörde det sen i breven hemifrån,
hur hårt du verkligen tog det, hur mycket du sörjde din
son.
Du klagade inte, du bröts inte ber, det var bara att
blicken
blev skum,
att något molande värkte svårt i ditt hjärtas rum.
Och jag har några blyertsskrivna brev, de sakna komma
och punkt;
men de säga i kantiga svårlästa ord, hur avskedet kändes
tungt.
Du skrev hur du satte fram en stol för mig vid ditt
julebord
och alltid slog upp en vers för mig, när du läste
Herrens
ord.
Du sade hur mycket du saknade mig, hur nära dig alltid
jag stod,
om också långt borta ifrån dig var jag ändå blod av
ditt
blod.
Men den där höstgrå morgonen, när jag for till
främmande
land,
du tog mig bara tafatt i famn och jag räckte dig bara
min
hand.
|