Högtalare Förstärkare Delningsfilter Onlinebutiker Länkar Bilder FAQ

Förstärkare
Eftersom förstärkaren driver högtalaren så kan det ju vara bra att känna till hur den fungerar.

Vad är en förstärkare ?
Som det hörs på namnet så förstärker den något - och detta något är en elektrisk signal, man låter en svag signal "förstoras" så att den kan driva en högtalare, den extra effekten som behövs tas från elnätet eller bilbatteri. I teorin så är en förstärkare en ganska simpel apparat.

Men av praktiska skäl vill vi förutom denna förstärkning även ha en del kontrollfunktioner som gör att vi kan reglera volymen och välja ingång så att vi kan lyssna på flera olika apparater utan att behöva skifta kablar. Ibland så vill vi ha ännu mer saker som tonkontroller och filter mm. Därför kan man dela upp en normal Hifi förstärkare i två delar, kontrolldelen och slutstegsdelen (slutsteget är själva förstärkaren). Ibland görs denna uppdelning fysiskt också och då kallas kontrolldelen förförstärkare (Namnet är ett arv från tiden med gamla vinylskivspelare som krävde en extra förstärkare (före förstärkaren)). Av tradition så har dyrare utrustning varit separerad och billigare integrerad, nu börjar trenden gå mot att göra allt dyrare integrerade förstärkare istället för att separera enheterna.

Förförstärkare / Kontrollförstärkare
För några år sedan var denna apparats viktigaste uppgift att ha en bra grammofoningång, det var nämligen ganska svårt och kostsamt att göra en bra grammofoningång. Idag finns det IC kretsar som är tillräckligt bra och gör att priset kan pressas om det ens finns en grammofon ingång kvar. Nummer två var att ha tonkontroller, dessa var ofta nödvändiga för att kompensera diskantbortfall vid uppspelning av band, eller filter som kunde användas mot brus eller mot rumble från skivor (lågfrekventa restprodukter från avspelningen av vinylskivor), eftersom vi har CD idag så har kravet på att ha tonkontroller och framförallt filter minskats drastiskt, många rationaliserar bort dem helt. Förförstärkarens tredje uppgift är att kunna "driva" kabeln till slutsteget utan diskantbortfall och problem med instrålande störningar i signalkablarna. I denna uppräkning har volymkontrollen inte räknats in eftersom den är rätt självklar!

Eftersom del 1 och 2 idag inte sällan är bortrationaliserade så är det bara del 3 kvar - att driva kabeln. Bygger man då in volymkontrollen i slutsteget så behöver man ingen kabel och ingen kabel inget drivsteg och summan blir lägre kostnad det är därför trenden går mot just detta (observera att med grammofoningång så är det en helt annan sak eftersom vi måste tänka på störningar också).

Men givetvis finns det en avgjord fördel med en separat förförstärkare och det är flexibilitet.

Mixer ?
En mixer är ett försteg där man kan blanda signalen från flera igångar till skillnad från ett försteg där man bara väljer en ingång i taget

Slutsteg / Effektförstärkare
Eftersom de flesta problemen med att bygga en bra förstärkare är att göra ett bra slutsteg så tas det upp betydligt mer ingående än förförstärkaren (samma problem råder i stort hos förförstärkare och slutsteg bara det att problemen är i mindre "skala" hos förförstärkaren!). Slutsteget är alltså den egentliga förstärkaren - du skulle kunna koppla ett slutsteg direkt till din CD utan försteg och spela utan problem bara det att du skulle ha full volym hela tiden.

Arbetsuppgiften
Den är väldigt enkel! Slutstegets uppgift är att förstärka en ingångsspänning linjärt till en större utgångsspänning - skillnaden avgörs av förstärkningen (ofta runt 40ggr). Ett slutsteg ska vara en ideal spänningsförstärkare. Till en början verkar det ju rätt enkelt om det t.ex. är 0.1V (volt) in så förstärker vi det 40ggr och har 4V ut. Men att bygga en förstärkare som gör just detta och inte har några andra nackdelar, ja det har man arbetet på i många år och än är man inte framme.

Ofta klarar en kraftig förstärkare att bättre motsvara idealet och låter också oftast bättre - men det måste inte vara så, man kan göra tvärt om och göra en normal förstärkare klen (effektmässigt) och komma närmare idealet. Två sätt att lösa samma problem, i ena fallet offrar man uteffekt och i det andra pengar. Och som du säkert förstår så vill man varken offra pengar eller uteffekt.

Hur fungerar en förstärkare ?
Normalt sett så består den av 5 delar beroende på hur man ser det.
Den första är strömförsörjningen och som sedan i sin tur kan brytas ner i sina beståndsdelar, själva förstärkaren består av ett ingångssteg där filter, nivåanpassning (känslighet), byggkoppling och en del annat ordnas till, Spänningsförstärkning där man förstärker den svaga ingångssignalen, Driv/Slutsteg där sedan spänningsstegets dåliga strömkapacitet förbättras i minst två steg och med ett antal par effekttransistorer, och sist men inte minst negativ återkoppling (motkoppling / N.F.B) utöver dessa 5st delar kan man då om man vill sätta in skyddskretsar för olika saker.

Det som kanske är mest intressant är slutsteg och motkoppling (ja och så strömförsörjningen givetvis).

Strömförsörjningen
Även här är det ganska enkelt att ställa upp villkor för hur den ska bete sig. Det man vill är att få en oberoende av belastning konstant spänning och utan störningar (ett par truckbatteri är rätt bra om man vill komma nära målet). I verkligheten så är det inte så enkelt då belastningen på strömförsörjningen varierar våldsamt och dessutom varierar spänningen till strömförsörjningen (elnätet eller bilens elsystem). Men det som är intressant är att se är att det i allmänhet är så att spänningen faller tämligen linjärt med ökande ström! Dvs faller spänningen 1V vid 1A så faller den 5V vid 5A, detta gäller inte i ett bilslutsteg där motkoppling nyttjas (detta går vi igenom senare). Ju kraftigare och stabilare strömförsörjning desto mindre faller spänningen vid ökad belastning (Ampere).

Slutsteg (del av förstärkaren)
Här hittar vi ett eller flera par med effekttransistorer som sitter på en kylfläns, dessa transistorer är de som styr och förstärker strömmen som sedan går vidare till högtalaren. Varje sådan här transistor klarar av en viss maximal ström per styck, ofta är det runt 10-25A maximalt och vidare klarar de av att kyla bort en viss effekt (förutsatt att kylningen är tillräcklig) denna effekten är ca 70-150W per kapsel. Överskids något av dessa värden går transistorn sönder - och måste bytas ut (dyrt), ju kallare transistorn är desto mer tål den (vid ca 150-180 grader går den sönder).

Kopplar man fler par transistorer så kan de hantera mer ström och effekt.
Nackdelen är att transistorer är dyra därför snålar man så gott det går och har inte fler än vad som behövs.

När man avgör en förstärkares uteffekt sker det i 8ohm eller (4ohm i bilen) och detta står i proportion till vad strömförsörjningen levererar för spänning. +- 40V ger ca 90W i 8ohm och 180W i 4ohm .

För att driva 4ohm går det maximalt åt 10A resp. 5A i 8ohm , du ser säkert att det borde gå åt 20A i 2ohm och 40A i 1ohm och 80A i 0.5ohm osv. Om "våra" transistorer tål 12A (och 80W) räcker det med ett par för maxeffekt i 4ohm men ej i 2ohm (360W) då går vår förstärkare sönder. För att kunna lämna tillräcklig med ström i 0.5ohm ( 1.4KW) skulle det krävas 7 par transistorer.

I alla dessa fallen förutsatte vi att spänningen från strömförsörjningen vore konstant - men det är den inte om vi tar vår tidigare strömförsörjning som sviktade 1V per Ampere. Då skulle vi se att uteffekten skulle till en början öka sakta för att sedan falla med minskad belastningsimpedans. (I tabellen är det inräknat förluster i transistorerna på 1.4V)

Impedans Matningsspänning Utström (max) Effekt "Ideal" avviklelse
8 40V 5A 90W ---
4 36V 9A 150W -20%
2 30V 15A 205W -43%
1 22.5V 22.5A 223W -69%
0.5 15V 30A 186W -87%

Oj, det fungerade visst inte så bra som vi hoppades på, denna förstärkare hade en del interna förluster som vi visst inte räknade med först.
Men det som framförallt ska visas är att strömmen ökar med belastningen så att trots att effekten i 4 och 0.5 Ohm är nästan samma så skiljer strömmen mer än 3ggr, och det är strömmen som tar död på en förstärkare - det är därför man inte får belasta med hur låg impedans som helst, antingen så överskrider man den maximala strömmen transistorerna tål (mycket låga impedanser) eller att det blir så varmt att något går sönder p.g.a. det i stället - visserligen tar det lite längre innan det går sönder då.

Nu har vi räknat på en ideal motstånds last, i verkligheten så drar högtalaren mer ström så man får lägga till 50% ytterligare för att det ska bli mer rättvisande. Det är detta som utgörs av en effektkubs "sidor". Ju större fasvinklar förstärkaren ska driva desto mer ström måste den lämna, eftersom olika högtalare har olika fasvinklar så kanske det i vissa fall går att använda 2ohms last därför att lasten är "snäll" och i andra fall innebär det döden för transistorerna när högtalaren har stora fasvinklar det är därför man ibland hör en del säga olika uppgifter - lita på tillverkaren, de brukar veta vad deras produkter är konstruerade att hålla för.

Om slutsteget kan vi då säga att ju fler transistorer desto mer ström kan det lämna utan att gå sönder.

Nu kommer något intressant och lustigt - oftast när tillverkarna anger (i siffror) hur strömstarka deras förstärkare är så anger de hur mycket ström transistorerna tål momentant - inte hur mycket ström förstärkaren klarar att lämna (möjligen kan den klara det mycket kortvarigt). Så när tillverkare N specificerar en del av sina förstärkare så får de (på en viss förstärkare) 30A när tillverkare Q mäter strömstyrka får de 20A trots att de har dubbelt så många transistorer (visserligen olika transistorer men det är till största del är dess fysiska dimension som avgör kapaciteten och de är lika stora), sanningen är den att tillverkare Q har avancerade överlastskydd som hindrar det att gå mer än 20A - då kan man ju inte gärna skriva att den kan lämna mer ström än så.

Men det tillverkarna vill tala om är att deras produkt inte påverkas negativt av "svår" last med låg impedans och då säger de att den är strömstark, men det var när de skulle sätta siffror på det som det blev lite fel!

Har du tänk på en sak, i detta kapitlet talar vi bara om hur förstärkaren beter sig under maximal belastning - inte vid normal drift.

Negativ återkoppling
I början stod det att läsa att en förstärkare skulle vara en spänningsförstärkare - en vanlig icke MOS-FET förstärkare är precis tvärt om och är strömstyrd - inte så bra, detta måste lösas.

Nummer två är att en förstärkare normalt har en dålig frekvensgång och den tar upp störningar från strömförsörjningen men inte nog med detta den lägger till distorsion till signalen.

Genom en liten finurlig lösning så fixar man detta. Man tar en förstärkare med säg en 1000ggr förstärkning (maximalt) och jämför in och utsignal och "stryper" insignalen lagom mycket genom att tillföra en viss del negativ (inverterad) signal från utgången så att man som summa bara får 40ggr förstärkning (om det var det vi ville ha) - vi återkopplat en del negativ signal tillbaks till ingången igen. Skulle den negativa "håll emot signalen" utebli skulle vi ha 1000ggr förstärkning och skulle den vara för stor skulle förstärkningen minska, alltså stabiliserar spänningen så att det alltid är 40ggr skillnad mellan in och utgång oavsett vilken förstärkning förstärkaren i sig självt har.

I och med denna lösning så kan man förbättra frekvensomfånget och göra förstärkaren betydligt mer belastningsokänslig samt få den att ha betydligt mindre distorsion - men än så är det inte slut med det fina i kråksången, kretsen är självjusterande och kan byggas med billiga komponenter och dessutom får den vår strömstyrda förstärkare att den bete sig som om den vore spänningsstyrd !

Om vi skulle mäta hur uteffekten skulle förändras med belastningsimpedansen vid låga effekter skulle förstärkaren faktiskt uppträda nästan perfekt den skulle snällt lämna dubbla så mycket ström och därigenom också dubbel effekt vid halverad impedans - allt med återkopplingens hjälp.

Nackdelar då ?
Jo självklart, vid kapacitiva "kondensator" laster kommer förstärkaren förr eller senare att bli instabil (därför ska man inte koppla de kapacitiva piezodiskanterna direkt till förstärkaren) och dessutom kan man få nya sorter av distorsion som man kanske inte först tänker sig. Dessutom så brukar inte välljudet öka i takt med återkopplingen - snarare tvärt om!

Dämpfaktor / Utgångsimpedans
Om man mäter vid låg effekt så kommer den negativa återkopplingen att fungera korrekt, vore allt idealt med en spänningsförstärkare skulle utimpedansen vara 0 och dämpfaktorn vara oändligt stor.

För att vinna stabilitet (stabil med alla laster) så vill man medvetet ha en viss utimpedans speciellt vid höga frekvenser. Vissa tillverkare löser detta med att ha en spole på utgången, detta ger vid låga frekvenser en mycket låg utimpedans som sedan stiger med frekvensen, givetvis mäter man vid låga frekvenser (det ser ju bra ut). Andra tillverkare väljer ett fast värde som inte varierar med frekvensen och verkar då vara lite högre än för typen ovan. Utgångsimpedansen anges i W medan dämpfaktorn anger samma värde men i förhållande till den anslutna högtalaren. Hos normala förstärkare har man runt 100 i dämpfaktor (8ohm ) - dvs förstärkaren har 100ggr lägre utimpedans än högtalarens impedans, en rörförstärkare kommer sällan över 10 vissa ända ner mot 2-3 och några typer kan kanske komma upp till 20-30. De bästa transistorförstärkarna ligger över 1000 i dämpfaktor.

Jaha då ska man jaga låg dämpfaktor då….
Ja det ska man, dina högtalarkablar och delningsfilter adderas till utimpedansen och dämpfaktorn sjunker som ett skepp, ju grövre och kortare kablar desto bättre, men den stora boven är oftast drosslarna i delningsfiltren. Och här är en av de största fördelarna med aktiva delningsfilter. Vi talade i början om flexibilitet med separat för och slutsteg, kortast högtalarkablar får man om slutstegen är i monovariant och står direkt bredvid högtalarna då är det liksom en fördel med separat för och slutsteg. Vän av ordning kanske säger att "men en liten bit kabel har ju nästan noll i motstånd" och det är sant men den har induktans som gör att impedansen ökar med frekvensen, om vi har 5m Supra 2.5 så har den impedansen 0.4ohm (20KHz) och det gör att med en 4ohm :s högtalare får vi inte mer än 10 i dämpfaktor vid 20Khz, skulle vi köpt 5m Supra Ply 3.4 (som förmodligen är den kabel på marknaden med lägst induktans) skulle vi fått en dämpfaktor på 31ggr istället och så kortar vi sladden osv.

Men som sagt är det ändå drosslarna i filtret som är värst!

Frekvensomfång
Normalt så mäter man frekvensomfånget vid låg effekt (precis och av samma anledning som med dämpfaktorn) och frekvenserna där nivån har dalat 3dB relativt den högsta punkten, (andra värden på dämpning förekommer), förr i tiden var det ett kvalitetsmått idag så säger det inte så mycket faktiskt. Det är inte bra/nödvändigt att låta förstärkaren behöva arbeta med ljud utanför hörselområdet alltså är filter bra men å andra sidan färgar filter ljudet och då är inte filter bra - men nu är vi med i EU och då är det mycket enklare, då måste vi ha filter som begränsar frekvensomfånget. Alltså EU avgör en förstärkares frekvensomfång, tanken är god, att elektrisk apparatur ska vara immun mot instrålande störningar som t.ex. datorer och mobiltelefoner.

Effektbandbredd
Samma här som med effekttabellen, man vill se hur förstärkaren beter sig då den negativa återkopplingen satts ur spel - vilket enkelt löses genom ordentligt med effekt. Man mäter vid halva maximala angivna uteffekten (-3dB) och sedan mäter man var effekten är ¼ del av den specificerade (-6dB), men samma sak gäller här att ofta är förstärkarna så bra att det är filtren på förstärkarens ingång som säger stopp först.

Men om frekvensomfånget och effektbandbredden är nästan samma så måste ju förstärkaren vara bra i detta avseende!

Distorsion (THD)
Man vill att signalen man stoppar in i sin förstärkare ska "se" likadan ut när den har gått igenom förstärkaren - bara att den är större. Skulle signalen inte se likadan ut så kallas det distorsion. Är distorsionen 0.02% så är utsignalen till 99.98% lika den som stoppades in i förstärkaren man kan också säga att en 100W förstärkare ger 0.02W skräp om distorsionen är 0.02% THD. Distorsionen brukar vara som lägst kring 1KHz. Även här fixar den negativa återkoppligen till det så att det blir fina och låga värden. THD mäts vid statiska förlopp dvs en frekvens i taget och inkluderar även brus och andra otrevligheter.

Distorsion (Övrig)
Nu är det så att man sällan lyssnar på rena sinustoner utan musik. Musik består av frekvenser som blandats och som kontinuerligt varierar i styrka - detta kan locka fram negativa sidor hos den negativa återkopplingen som gör att distorsionen stiger ganska markant vid "normal" spelning dessutom är det knappast de typer som vår hjärna har lättast att acceptera, tidiga transistorförstärkare var ett gott exempel på detta då de mätte bra (med enkla mätmetoder) och kunde låta hemskt. TIM, DIM och IM är exempel på mätmetoder som vill visa på sådana här problem.

Slew-Rate / (Stigtid)
Ännu en av alla dessa parametrar. I korthet anger detta hur fort förstärkaren kan ändra sin utspänning, ju fler volt per mikrosekund den kan ändra utspänningen desto snabbare är förstärkaren. En förstärkare som ska arbeta med höga frekvenser har alltid högt Slew-rate.

Vi kan då också enkelt räkna ut hur lång tid det tar för spänningen att stiga från den lägsta spänning förstärkaren kan ge till den högsta, sedan mäter man den tid det tog för spänning att passera mellan 10 - 90% av fullt spänningssving och detta kallas då stigtiden. Har förstärkaren mycket dålig Slew-rate syns det när man mäter effektbandbredd och t.ex. TIM och DIM distorsion. I teorin så borde ca 10V/uS vara mer än tillräckligt - men börjar man blanda in exempelvis den negativa återkopplingen i resonemanget så blir det helt annorlunda, så hur bra värden på Slew-rate som behövs diskuterades fullt tillräckligt på -70 talet så det bryr vi oss inte om, vi kan nöja oss med att konstatera att dagens konstruktörer är (förhoppningsvis) väl medvetna om problemen. Slew-rate kan också kallas spänningsderivata och de som har läst lite matematik förstår säkert sambandet.

Bipolartransistorer, MOS-FET och Rör
För att bygga en förstärkare så behöver man aktiva komponenter som förstärker signalen och dessa är vanligtvis av bipoära transistorer och därefter FältEffektTransistorer av MetallOxidHalvledar typ men det finns även elektronrör. Bipolar transistorn är billig och de effektmässigt svaga typerna de sk. småsignal typerna är ganska snabba dvs klarar höga frekvenser, bipolartyperna är inte speciellt stryktåliga och har PTC positiv temperatur koefficient som gör att de leder bättre vid hög temperatur vilket i sin tur gör att de leder ännu bättre och ännu mer ström detta gör att de kan drabbas av lavineffekt som förstör transistorerna på nolltid vid en ev. överbelastning. Det är därför man måste ha snabba överlastskydd om man vill göra förstärkaren kortslutningssäker, en säkring hjälper bara för långvarig men mild överlast. Bipolar transistorn är strömstyrd och denna ström styr en huvudström (Kollektor - Emitter ström).

MOS-FET är dyrare och har i praktiken sämre spänningsförstärkning än Bipolar typen, de är tack vare att de är av NTC typ ganska stryktåliga de "håller emot" vid hög temp. Däremot tål de inte statisk elektrisitet. MOS-FETar är spänningsstyrda som i sin tur styr en ström (egentligen resistans), detta gäller vid låga frekvenser - vid höga frekvenser så blir den ström till ström förstärkande den med, därför krävs det mycket av föregående steg att de ska uppträda lika oberoende av om de inte har last (låg frekvens) eller en stark kapacitiv last (hög frekvens), anledningen till att man vill ha hög hastighet är att den negativa återkopplingen arbetar exaktare då. MOS-FET transistorn är linjärare än den bipolära typen och behöver normalt motkoppling mest för att den ska bete sig som en spänningsförstärkare - det gå bra att bygga MOS-FET utan negativ återkoppling om man använder Klass A drift.

Rör är faktiskt väldigt bra då de är linjära men tyvärr så arbetar de med hög spänning och låg ström och vi vill ha precis tvärt om! Då måste man använda en transformator för att lösa detta och den är inte så bra, och de typer som är bra kostar mycket pengar.

Nu börjar vi ha betat av den stora biten i förstärkaren och det är ingångsdel och strömförsörjning kvar.

Ingångsdel
Här händer det egentligen inte så väldigt mycket även om det är en viktig del, den negativa återkoppligen finns här. Och du finner ofta en nivåkontroll som kan ställa förstärkarens grad av förstärkning och i vissa fall filter. Idag börjar man allt mer hitta balanserade ingångar.

Bryggkoppling
I ett modernt slutsteg har man ofta möjligheten att bryggkoppla ihop 2 kanaler till en kanal och få ut högre effekt. Teoretiskt (gör så vid låga effekter med hjälp av negativ återkoppling) ska maxuteffekten öka med 400% dvs 4ggr vid samma impedans men i praktiken blir det oftast inte mer än en ca 3ggr högre uteffekt p.g.a. tilltagande effektförluster i slutsteget. Samtidigt så får man inte belasta slutsteget med lika låg impedans som i stereoläge längre, om slutsteget klarade av som lägst 4ohm förut så får man inte ansluta en högtalare med lägre än 8ohm :s impedans vid bryggkoppling, detta är mycket viktigt att man observerar. Detta beror på att inkopplingsättet gör att förstärkaren "ser" halva impedansen d.v.s. den måste lämna dubbelt så mycket ström, den lämnar alltså uteffekten för två kanaler i 4ohm belastning till en högtalare med 8ohm . Alltså om man som lägst förut fick lasta med 2ohm och man då fick ut 2x90W så får vi nu lägst lasta med 4ohm och då ges fortfarande 180W så förstärkarens maximala uteffekt har alltså inte ökat.

Användningsområdet för ett bryggkopplat slutsteg är oftast när man vill ansluta en separat bashögtalare som ska ha en egen förstärkare till sitt befintliga ljudsystem, i normala fall med ett vanligt stereoslutsteg skulle den ena kanalen inte komma till användning, men i och med bryggkopplingen kan man använda bägge kanalernas uteffekt till en högtalare. Man kan givetvis använda ett bryggkopplat slutsteg till varje kanal om man så önskar. T.ex. de 2x20W i en bilstereo är egentligen 4st bryggkopplade 2x5W slutsteg som klarar 2ohm. Och dessa går då givetvis inte att bryggkoppla igen. Det enda som krävs är att den ena kanalens insignal inverteras och sedan ansluter man sin högtalare till de bägge + utgångarna på förstärkaren.

Simultankoppling
Är egentligen ett användningsområde för bryggkopplade slutsteg. Tänker man efter så är det bara den inverterade kanalen som skiljer bryggkoppling från inte bryggkoppling, skulle vi inverterat sladdarna till högtalaren så skulle vi fått det rätt igen (vänd två gånger 180 grader och vi är där vi började).

Men vi har ju fortfarande bryggkopplingen kvar! Just det kan vi använda för att både använda förstärkaren i bryggkopplat läge och ändå köra stereo beroende på hur vi kopplar in högtalaren. Haken är att man får tänka på att man belastar förstärkaren ganska hårt. Många bilslutsteg arbetar med ena kanalen i inverterat läge hela tiden och så har tillverkaren vänt "polmärkningen" på ena högtalarutgången.

Balanserad överföring
Balanserad överföringar har börjat dyka upp på en hel del på sistone och faktiskt så är det inte så dumt. I studio sammanhang så har man länge använt balanserad överföring för att undvika instrålning från störningar. Principen är genialiskt enkel. I en vanlig obalanserad överföring så lägger man signalledaren innanför en skärm som ska skydda från yttre störningar. Inte sällan så är skärmen av halv dålig kvalité och därmed blir inte störningsdämpnigen fullgod. Vad som är signal avgörs genom att jämföra skärmens spänningsnivå (potential) med signalledarens potential och skillnaden blir alltså signal. I princip gör detta att man istället för att ända spänningsnivån hos ledaren kan ändra spänningsnivån hos skärmen och uppnå samma resultat! Vad som dock är en begränsning är att skärmen är gemensam för båda kanalerna, vilket i så fall skulle innebära att vi fick mono. Men en störning kan mycket väl använda sig av just denna princip för att ta sig in.

I en balanserad koppling så har man istället för en innerledare 2st, den ena bär precis samma signal som en vanligt obalanserad ledare, medan den andra har samma signal men med omvänd polaritet d.v.s. om den ena signalen är +1V så kommer den andra att vara -1V. I slutsteget känner man bara av skillnaden mellan dessa två ledare, skulle det komma in likadan signal på bägge ledarna så blir det ingen skillnad (fortfarande är skillnaden mellan sladdarna 2V) och därigenom heller ingen annorlunda signal ut. Om det kommer in en störning så kommer den att påverkan både den positiva och negativa ledaren lika mycket och åt samma håll, positivt eller negativt. Eftersom det kommer lika "signal" på bägge ledarna så kommer störningen helt enkelt att balanseras bort i slutsteget, och det enda som är kvar är musiksignalen, systemet är mycket effektivt.

Strömförsörjning
Strömförsörjningen är en av de absolut viktigaste delarna i en förstärkare, samtidigt som den kostar mycket pengar. I en hemmaförstärkare består den i princip av en transformator som omvandlar 230V nätspänning till ca +-30V och sedan likriktas denna spänning så att den blir likström sedan så glättas (jämnas till - den är pulsvis annars) den i ett eller flera par kondensatorer. Från dessa kondensatorer tar förstärkaren sedan sin effekt!

Transformatorn är en tämligen dum komponent, den överför en växelström på primärsidan (in) till en annan på sekundärsidan (ut) den effekten man matar in får man också ut när man har räknat bort lite förluster. Transformatorer finns av flera olika typer de vanligaste är EI kärna och toroid (ringkärna), den förstnämnda är billig och klarar kontinuerligt höga effekter. Toroid typen har låg utimpedans = sviktar lite under belastning, små dimensioner, låg vikt och ett litet magnetiskt läckfält, men den klarar inte av långvarig belastning så bra och dessutom släpper den igenom störningar från elnätet i större utsträckning än EI typen. Allt fler går över till toroidtyp.

Likriktaren som likriktar växelspänningen till likspänning innan kondensatorerna består av 4 dioder, ofta sitter dessa i en gemensam kapsel.

I tomgång så drar man ingen effekt från kondensatorerna och de är fullt uppladdade och då är matningsspänningen hög - kortvarigt medan kondensatorerna är uppladdade verkar strömförsörjningen ha en väldigt låg impedans och lämnar gärna ström, men mycket snart rasar spänningen och då är det dags för elnätet att ladda upp kondensatorerna igen med en puls (laddas 100ggr per sekund) är nu transformatorn kraftig så orkar den att ladda fullt igen - och man får ett litet ripple (brum) på spänningen mellan uppladdningspulserna, men det blir kanske som mest 0.5V och då är det att betrakta som stabilt. Ju större kondensatoer desto mindre ripple.

Men nu är det så att skulle man laddat ur kondensatorerna mycket så orkar (nu är 0.5V inte mycket) inte transformatorn att ladda upp dem på en puls! Är belastningen kvar så ramlar spänningen succesivt ytterligare en bit för att sedan stabilisera sig. Pratar vi långvarig belastning så kan man göra en sån tabell vi gjorde förut med t.ex. -1V per Ampere. Här är det då viktigt att förstår att förstärkaren tar sin effekt från kondensatorerna och sedan ska transformatorn ladda upp kondensatorerna igen.

Prioritetar man mycket effekt i kortvariga pulser så har man stor kondensatorbank och mindre transformator, detta straffar sig vid låga impedanser och kontinuerliga förlopp då kommer spänningen att rasa precis som vi såg i den tabellen vi hade tidigare (Därför mäter några tillverkare bara sk. dynamisk (puls) effekt vid låga impedanser). Prioriterar man hög maximal uteffekt vid låga impedanser så ska man ha en stor transformator men då får man ripple.

Men det allra bästa är givetvis en förstärkare med både stor transformator och stor kondensatorbank. Men sådant är dyrt. Men ska man förbättra sin förstärkare så kan det vara en ide at ge sig på nätdelen.

Man ser en skillnad mellan en riktit High-End slutsteg för hemmabruk och ett PA-steg, öppnar man bägge förstärkarna så hittar man ungefär lika stora nätdelar men PA steget ger 2*1000W och High-End förstärkaren lite drygt vad en vanlig Japan förstärkare ger, kanske mellan 75-150W per kanal. Skillnaden är den att PA steget ska ge hög effekt - High-End förstärkaren ska vara stabil och totalt strunta i om det spelas högt eller lågt eller om den utsätts för tortyr belastningar osv.

Hur gör man i en High-end förstärkare då ?

Det klassiska är att helt enkelt bygga en mastodontnätdel som får kosta en massa pengar - när sedan det största problemet är att proppen går sönder under full last anser man att det räcker.

Nummer två kombineras ofta med nummer ett och det är Klass A drift som gör att belastningen till en början är konstant (och väldigt hög) på nätdelen.

Nummer tre är att man har en förstärkare som matar själva slutsteget, den första förstärkaren ser till att utspänningen är konstant oavsett belastningen och den jämför med en mycket bra referens. Detta kallas att man har spänningsreglering. I praktiken kan man på så sätt få den i sammanhanget klena strömförsörjningen att verka oerhört stor eftersom den bara sviktar några tiondels volt mellan ingen och full last ! Detta är också dyrt eftersom det går åt en massa effekttransistorer och en kylfläns.

Vid tillräckligt låg last och stort effektuttag så kommer sanningen fram ändå, regleringen fungerar bara till en viss gräns (precis som med att förstärkarens uteffekt vid låg effekt dubblas uteffekten vid halverad impedans men under full last så får den ett annat beeteende).

Switchade spänningsmatningar
I bilen är det lite annorlunda där har vi ju likström.
De två sätten för att omvandla spänning med små förluster är antingen transformator eller omformare, en omformare bygger på att vi kopplar ihop en likströmsmotor och en generator och därigenom kan ändra ut och inspänning detta är dyrt, otympligt och för dessutom oljud. Vi måste alltså använda en transformator! Och en sådan kräver växelspänning! Det finns inget som säger att vi måste ha en snygg sinuskurva för att den ska kunna transformeras, vi skulle kunna använda oss rena av-på lägen. Alltså kopplar vi en strömbrytare innan transformatorn som vi hela tiden får sitta och knäppa av och på för att få vårt eftertraktade välljud - Jobbigt - vi är smarta, istället vi använder ett blinkersrelä! Det fungerar faktiskt, men inte så bra, detta beror på att en transformator arbetar bättre ju högre frekvens den får arbeta med, ett blinkersrelä slår till och från för långsamt, men om vi trimmar relät då, bättre men fortfarande för långsamt! Det som vi ska komma till är att principen är rätt men relät är fel, vi måste använda något snabbare och då måste vi nyttja elektronik. Vi låter transistorer sköta jobbet åt oss, dessa måste då styras av en elektronisk "vippa" som begär att transistorn ska slå till och från, vi skulle kunna kalla den del som gör detta för styrelektronik. Efter denna elektroniska strömbrytare sätter vi då vår transformator och sen kan man enkelt omvandla tillbaks till likspänning igen efter att vår 13V transformerats upp- Detta är en DC/DC omvandlare, vi omvandlar en likspänning till en annan likspänning högre eller lägre har ingen egentlig betydelse. En sådan här DC/DC omvandlare arbetar med switch teknik och när den används i strömförsörjningar så kallas dessa strömförsörjningar ofta för switchad strömförsörjning. Hemma har vi som bekant 50 perioder per sekund på strömmen i vägguttaget.Detta kan vi inte göra så mycket åt, så vi får anpassa våra transformatorer efter detta. Men om vi kunde höja frekvensen så skulle vi kunna göra transformatorn både mindre och effektivare dessutom skulle den bli billigare. Detta är en enkel sak att ordna med switch teknik. Om man lägger frekvensen på en 20-50khz kan transformatorns vikt reduceras från ca 2Kg till 150g (ca 200W). Pris och storlek ungefär lika mycket. I bilstereo sammanhang så är det främst litet format som är viktigt men även låg vikt. Vi har alltså fördelar med låg vikt och litet format och dessutom lågt pris på själva transformatorn, dock drar styrelektroniken och effektswitchen upp priset. Men vi kan faktisk använda en switchad strömförsörjning för andra saker än ren transformering! Ändrar man på pulstider så ändrar sig utspänningen, detta kan vi också utnyttja!!!

I en bil så varierar spänningen ganska kraftigt från batteriet beroende på om generatorn laddar mm. Detta gör att spänningen i praktiken kan variera mellan 10-16V, detta skulle man helt eller delvis kunna kompensera för med en switchad strömförsörjning. Det man får göra är att hela tiden kontrollera och justera så att utspänningen från strömförsörjningen ligger konstant (negativ återkoppling), trots varierande inspänning och belastning. Detta gör att ett slutsteg med reglerad spänningsmatning är betydligt okänsligare för spännings skillnader än ett oregelerat.

Man håller även på och försöker få det att fungera för hemma bruk men tyvärr så har man i stället fått en del andra problem som gör att skillnaden inte är så stor mot en traditionell strömförsörjning. Men det är nog bara en tidsfråga innan det är löst.

Arbetsklasser
Det finns förstärkare som arbetar i klass A eller åtminstone som påstås göra det. Det är knappast det enklaste att som lekman ska kunna avgöra om så är fallet. Speciellt som olika firmor tycks ha lite olika uppfattning om var gränsen går för att få kalla sin produkt klass A. Det är viktigt att man förstår vad som är skillnaden mellan klass A och klass B innan man tar ställning till det, så att man inte bildar sig en uppfattning på felaktiga grunder. (Ibland blir det som att säga en motor med turbo är starkare än en utan - jo men om den ena är 2L stor och har turbo och den andra en 454:a (7.45L) så kanske det inte är sant). På senare tid har det börjat dyka upp förstärkare som arbetar i Klass D som vi också ska behandla, dessa är dock så nya att de knappt finns på marknaden ännu.

Klass B
Vi börjar med hur en klass B förstärkare fungerar. En normal (läs. inte bryggkopplad förstärkare) har en "kall" utgång och en "het" utgång. Den kalla utgången ligger fast på en konstant spänning den är alltså jord, vilket absolut inte behöver vara det samma som chassijord, sedan kan man skicka ut antingen positiv eller negativ spänning på den "heta" utgången. När det ligger en spänningsskillnad mellan de två utgångarna så kommer det att börja flyta en ström genom högtalaren som kommer att få högtalarkonen att röra sig och omvandlas till ljud. För att åstadkomma denna spänningskillnad så använder man transistorer som börjar leda resp strypas med hjälp av musiksignalen. I normalfallet så har man en transistor som är kopplad till strömförsörjningens positiva utgång och en annan transistor är kopplad till den negativa utgången, vill man ha en positiv spänning till högtalaren så öppnar man helt enkelt den positiva transistorn så mycket som behövs och sedan när man vill ha en negativ spänning så stryper man den positiva transistorn och börjar öppna den som går till negativ spänning istället. Och finns det ingen signal in alls så är givetvis bägge transistorerna helt strypta och ingen ström flyter. Eftersom det inte flyter någon ström så drar slutsteget inte någon effekt och utan effektförbrukning ingen värme, följaktligen blir en dylik förstärkare inte varm utan ingångssignal. En sådan här förstärkare har en mycket hög verkningsgrad och avger ett minimum av värme. Den värme som bildas beror på att om man t.ex. bara vill ha 1/3 av maximal spänning till högtalaren så måste de andra 2/3 delarna kylas bort i förstärkarens kylfläns, märk dock att det inte rör sig 2/3 av förstärkarens maxeffekt som måste kylas bort utan i det nämnda fallet ca 10-15% av den maximala uteffekten och i absolut sämsta fall ca 25-30%. Till synes så är detta en bra lösning kompakt format och hög uteffekt och inte blir det varmt heller. Problemet ligger i att en transistor är mycket olinjär under ca 1volts spänning och detta innebär att i gränstrakten där transistorerna byter av varandra är förstärkaren mycket olinjär, och kommer att låta illa vid låga volymer till följd av sk övergångsdistortion Distorsionen vid 1W på en Klass B förstärkare ligger antagligen inte under 10%, men vid hög volym så sjunker distorsionen till under någon eller några %. Därför så är ren klass B praktiskt taget oanvändbar för audio ändamål (även med negativ återkoppling). Märk att problemet är som bortblåst över +- 1V utspänning.

Klass AB
Lösningen på problemet är enkel och fungerar utmärkt, man lägger en liten likspänning över de bägge transistorerna, men bara så pass stor att man precis kommer över det olinjära området.

Om man låter både den negativa och den positiva transistorn dra precis lika mycket men åt vardera håll så kommer det fortfarande ingen spänning till högtalaren i tomgång. Nackdelen är att förstärkaren kommer att dra lite ström konstant och detta innebär att den också kommer att avge lite värme vid tomgång. Men det är fortfarande inga problem att klara av kylningen, eftersom det i allmänhet bara är några få Watt man kyler bort. Om man förfinar denna tekniken så kommer man att ha en förstärkare som låter mycket bra och som dessutom har ansenlig uteffekt. och dessutom är fullt tillräckligt energisnål för att vara fullt acceptabel även vid mobilt bruk.

Klass A
Klass A jobbar på ett annat sätt för att få bort genomgångsdistortionen. Här låter man istället bägge transistorerna arbeta hela vägen från negativ till positiv spänning, de byter alltså inte av varandra som i klass B, utan man väljer istället att bara omfördela resurserna mellan de båda transistorerna. Fördelen med detta är att man hela tiden ligger mitt i transistorernas linjära arbetsområde och inte i dess olinjära ytterkanter som i klass B. Man låter det alltid flyta en mycket stor ström genom de bägge transistorerna, som givetvis blir till värme. Om man ändrar på arbetspunkten mellan de bägge transistorerna så kommer det att flyta en ström mellan den "heta" och den "kalla" utgången precis som i klass B. Strömmen som flyter genom högtalaren kommer att tas från den effekten som normalt skulle kylas bort, förstärkarens förlusteffekt minskar vid utstyrning, och den blir alltså som varmast vid tomgång. För att kunna styra ut högtalaren maximalt och ändå få förstärkaren att arbeta i ren klass A så krävs det att det går MINST lika stor ström genom transistorerna som det maximalt kan göra genom högtalaren. Om man tar den maximala uteffekten och multiplicerar med fem så är det absolut minsta som förstärkaren kyler bort vid tomgång. Som du säkert förstår så kommer det att bli en fruktansvärd massa värme som måste kylas bort och förstärkarens effektförbrukning kommer att bli mycket stor, här pratar vi om ren klass A. Som du säkert förstår så är detta nackdelen med klass A, speciellt då som det dyraste i förstärkaren blir just kylflänsar och strömförsörjning.

Därför försöker många tillverkare att på olika sätt få fördelarna med klass A samtidig som man reducerar nackdelarna. Men ingen fabrikant vill öppet påstå att det inte längre rör sig om ren klass A utan att det rör sig om någon mer realistisk variant, anledningen till att jag skrev mer realistisk är att i parktiken så låter knappast en sådan förstärkare så mycket sämre, än en ren klass A förstärkare som skulle bli oerhört dyr, stor, tung, varm och samtidigt ha en (för) låg uteffekt. Gränsen för att fortfarande köra i ren klass A borde ligga runt 2x50W och då kyler man ändå bort mer än 500W konstant. Ett sätt är att låta förstärkaren jobba i klass A vid låga effekter för att sedan gå över till klass AB (så fungerar i realiteten en klass AB förstärkare också), då arbetar fortfarande förstärkaren i klass A upp till ett par watt medan den nästan har lika stor maximal uteffekt som en klass AB förstärkare, men då arbetar den i klass AB istället. Detta sättet ser jag inga större fel med, men att kalla det för klass A utan att på något sätt ange att det inte rör sig om någon ren klass A förstärkare längre är fel. Ett annat sätt är att låta förstärkaren jobba i klass A genom hela effektområdet, och vartefter insignalen ökar, ökar man också tomgångsströmmen genom transistorerna, och eftersom man vid utstyrning leder bort delar av värmen till högtalaren istället, så kommer inte förstärkaren att bli fullt lika varm som en ren klass A förstärkare. I princip så är förstärkaren en 2x5W utan insignal och vid max signal så kanske den är en 2x50W därför blir det ganska lite värme vid just tomgång. Här får man visserligen bort övergångsdistortionen samtidig som förstärkaren lämnar hela uteffekten i klass A, men då har man istället flyttat problemet till strömförsörjningen som inte kommer att ha en konstant last att driva som vid ren klass A. Men även med denna princip går att få ett riktigt bra resultat genom att ha en vettigt dimensionerad strömförsörjning. Frågan är bara hur ska en sådan här koppling ska kallas, egentligen uppfyller den ju kriteriet med att lämna full uteffekt i klass A, och då borde den ju få kallas ren klass A, men helt plötsligt har några betydelsefulla parametrar förlorats i och med konstruktionen så rent ljudmässigt är den sämre än en traditionell klass A förstärkare ?!?.

Det är viktigt att man har klart för sig att det inte måste vara bättre för att det är klass A, men å andra sidan så gör knappast någon ett dåligt slutsteg som arbetar i klass A eftersom man får lägga ner så mycket pengar på strömförsörjning och kylflänsar, undviker man att spara på den billiga elektroniken, eftersom det ändå inte skulle blir billigt även om man försökte spara.

Småsignal förstärkare arbetar i allmänhet i Klass A eftersom det inte finns någon anledning att inte köra dem i Klass A det blir så lite värme ändå, så påstår någon att deras ingångssteg arbetar i Klass A så är det förmodligen sant, det gör det i en IC för 1:- också !

Klass D
Eftersom vi lever i en tid då vi har den sunda inställningen att försöka spara på naturresurserna så har man sedan länge använt switch teknik för effektreglering. Bland de första ställena var RC loken, idag har vi switch nätdelar i snart sagt alla apparater. Men det vore intressant att använda även switchteknik till själva utgångssteget - inte bara spänningsmatningen, för att även här få samma fördelar med hög verkningsgrad.

Egentligen är tekniken enkel, man har en elektronisk strömbrytare som kopplar högtalaren direkt till spänningsmatningen om utsignalen till högtalaren ligger strax under musiksignalen och sedan när nivån nått strax över idealet slår man av strömmen. Detta ger dock lite restprodukter så man måste ha ett filter som jämnar ut strömmen till högtalaren. Och det som man använder är en spole som är strömtrög och hindrar strömrusning när switchen slår till resp hindrar strömmen att falla till 0 direkt efter frånslag. Det som avgör hur bra signalen är när den kommer ut ur förstärkaren är hur fort man kan slå till och från switcharna. Ju högre frekvens desto lägre distorsion. Det stora problemet får man vid höga frekvenser och låga nivåer, det finns sätt att lösa detta. Men tekniken med Klass D förstärkare är inte så utbredd och tillverkarna förtegna om exakt hur deras lösning ser ut så mer insikt i tekniken än detta kan jag inte direkt ge. En av pionjärerna på detta område var Svenska Lab gruppen. Fördelarna är att man kan ha mindre nätdelar då man får mycket små värmeförluster (som annars tar onödig effekt), dessutom kan man få maximal uteffekt inom ett stort impedansområde, man överför effekter inte volt och ampere som i vanliga förstärkare. Inte nog med detta man kan bygga samman själva strömförsörjningen med utgångssteget och få mindre med komponenter. Nackdelen är då höga frekvenser och små effekter samt filtrering av restprodukter.

Klippning/Överbelastning
I detta avsnitt ska vi gå igenom vad som händer om man försöker ta ut mer effekt ur slutsteget än vad det kan prestera. I samtliga nedanstående exempel räknar vi med att vi matar in en sinus (ren) ton in i förstärkaren. Spänningsmatningen i ett slutsteg ger en viss matningspänning till förstärkar delen och vi kan "forma" denna spänning som vi vill allt ifrån en ren likspänning till musik. Om vi har låt säga 30 volt ut från spänningsmatningen så kan vi som maximalt få ut 30V till högtalarna.

Eftersom vi räknar med en sinuskurva får man hela tiden multiplicera denna spänning med 0.71 eftersom sinuskurvan ju inte konstant styr ut förstärkaren max utan det blir en hel del "spill" och det motsvarar just 29% spill. Effektivt (genomsnittligt) får vi alltså ut 30*0.71=21.3V (vilket motsvarar ca 110W i 4ohm ). Om vi försöker få förstärkaren att lämna ännu mer effekt så händer följande, förstärkaren följer den inmatade sinuskurvan perfekt upp till 30V men där kommer utspänningen från förstärkaren inte att öka längre utan ligger kvar där ända tills sinuskurvan har vänt igen och är på väg ner och när den kommer till 30V nivån kommer förstärkaren att följa med ner. Sinuskurvan kommer att bli platt på toppen och inte vända mjukt. Detta fenomen kallas klippning, förstärkaren klipper signalen.

Även en måttlig grad av klippning gör att distorsionen ökar högst markant. Men distorsionen är inte det värsta. Det blir en skarp kant där förstärkaren klipper signalen och det motsvarar en betydligt högre frekvens än grundfrekvensen och varje gång klippningen börjar och slutar får man en dos av högfrekvent skräp. Vi följer högtalarledningen till delningsfiltret och då skickas denna spiken vidare upp till diskanten som inte alltid klarar av att hantera så kraftiga signaler utan den går lätt sönder även mellanregistret kan i extrema fall ta stryk. Så även om distorsionen inte är alarmerande kan konsekvenserna ändå bli ödesdigra. Så även om det verkar konstigt så går oftast diskanter sönder utav att man har haft en för klen förstärkare och inte tvärt om som man gärna vill tro. Vid mycket våldsam klippning kan även basarna ta skada, Eftersom det i princip är korta likspänningsskurar man skickar ut så står bashögtalarens kon still under den tiden och då får inte talspolen någon fullgod kylning längre och kan bli överhettad, men vid de doser av klippning som behövs för detta låter det definitivt inte bra längre. Har man ett separat slutsteg för basen så slipper man oroa sig för att köra sönder diskanter p.g.a. kraftig bas som får slutsteget att klippa, dels dämpar basen de högfrekventa spikarna rejält då frekvensgången hos en bas rullar av vid högre frekvenser, men då ska man passa sig för överhettningsrisken hos basen eftersom klippningen inte hörs så väl längre.

Summering
Precis som det stod i början så är det inte så svårt att bygga en bra förstärkare - problemet är att bygga den billigt !

Nu vet vi hur en förstärkare fungerar i stora drag, egentligen är en förstärkare inte så komplicerad men den är ändå så komplicerad att många lyckas trassla ihop begreppen och det är inte så bra, så vi fortsätter med några saker till som kan vara bra att känna till.

Effektkub
I alla tider har man velat mäta på sina apparater för att kunna skilja agnarna från vetet ! Man har hittat på de mest spännande mätmetoder, vissa har fått bli sådana som visas upp. När man mäter en effektkub använder man en SMPTE mätsignal vilken är en tonskur under 20ms och vila i 80ms, man mäter alltså den dynamiska effekten - skulle man mätt kontinuerligt skulle förstärkaren allt för ofta havererat under mätningarna. Sedan mäter man dels på en ideal last, respektive kapacitiv och induktiv last. Ju mer grader desto större är den kapacitiva eller induktiva delen av lasten, 90 grader vore rent induktivt och -90 grader rent kapacitivt eftersom det inte finns någon normal last som är så fasvriden så mäter man ej heller det. När man driver en fasvriden last skulle man kunna säga att strömmen inte ligger i takt med spänningen - antingen ligger strömen före eller efter spänningen, utan att gå in djupare på detta så blir lasten i varje fall svårare. Och momentant kräver man ganska mycket ström av förstärkaren.

Många kan inte läsa effektkuben…..
Det man ska titta är dels på hur mittenspalten viker vid låga laster, viker den mycket ger förstärkaren dåligt med effekt i låg last men denna kurva bör även jämföras mot den normala RMS uteffekten, eftersom att kurvan viker kan vara ett tecken på att förstärkaren "bara" har en för klen kondensatorbank för att klara mätningen - men det kan också vara ett tecken på att hela strömförsörjningen är klen och då är det värre - men viker både RMS och kuben är det troligen hela strömförsörjningen som är klen, viker kuben markant mer än RMS är det troligen för liten kondensatorbank och inte nödvändigtvis tecken på klen strömförsörjning! Sen tittar vi på hur mycket kurvan viker vid varje impedans, viker den mycket vid alla 60 graders mätningar är den inte så bra på svåra laster, viker den bara vid den allra lägsta lasten så är det normalt inget att oroa sig för eftersom det är oerhört kämpigt för förstärkaren och det du ser kan vara skyddskretsar som aktiveras. Man ska hellre fria än fälla apparater pga mätningar, mätningar är inte allt. Och effektkuben säger absolut inget om hur förstärkaren tål svår last, om kuben vore en kub är det absolut ingen garanti för att förstärkaren skulle hålla i långa loppet för den tuffaste lasten förstärkaren utsattes för i kubmätningen!