Det Okarjatenska klostret |
Rött sken en berättelse från Owabs dagbokIgår skedde något för många oförståeligt, något jag aldrig skulle trott på utan att själv ha upplevt det. Det måste ha varit den ondes verk varför denne försökt ta mig vet jag inte eller kanske var jag i vägen för något större. Allt började som en vanlig dag. Jag och min gamle vän Erot var på besök hos en vän till honom, halvlängsmannen Ted. Vi hade stannat över hos denne och funderade nu på om han kanske ville slå följe med oss ty han var en handelsman. Vilket den gode mannen också godtog han hade nämligen planerat att resa iväg trots att hösten var i full gång. Så efter en dags packande och förberedande så hade vi nu en ny vän i vårt sällskap och så gav vi oss iväg följande morgon. Det var en vacker dag och snart så vi ljuset sippra ner genom grentaket vi gick under i den gröna skogen. Efter ungefär en dags resande när mörkret hade fallit tätnade skogen. Det var då vi hörde ett skrik, ett skrik av manlig natur. Vi sprang så fort vi kunde för att hjälpa den vad det lät som nödställde. När vi kom till platsen hittade vi en döende alv. En av mina kamrater som var kunnig i första hjälpen gjorde en god insatts fick skogsalven som det var att tala. Han sa att vi skulle ge oss av att marken var ond. Sen somnade han in. Vi försökte förstå av vad alven hade dött. Ingen av oss hade tillräckliga läkarkunskaper för detta men jag gjorde en fasansfull upptäckt. Rätt var det var sjönk den vises bröstkorg ihop likt gröt. Därpå började skallen likaså sjunka samman. Där stod vi i fasa av upptäckten just som vi hörde väsanden bakom oss. Något oheligt var det verkligen frågan om här för när vi vände oss om stod där två skelett med utrustade med vapen och med vad som verkade en enda tanke. Det blev en kamp i skräck som i många lägen fick oss att vilja fly. Vi klarade dock av dem. Den ena skiljdes från sin underkropp medan ledartypen, med ett kusligt rätt sken där ögonen brukar sitta, fått ett spricka i kindbenet av ordens stav och flytt. Ondskan var dock inte över här medan vi hade kämpat mot ben med liv hade alven formats om till något med ord svårförklarligt. En stor pöl varifrån det stack upp tentakler. Vad det än var utvecklades det. |
Klosterporten
|