Fascismen - en socialistisk ideologi
 
 [000325]

Fascismen är ett av vänsterrörelsens favoritbegrepp för att smutskasta allt vad den kallar för “höger” och på så sätt frammana bilden av något totalitärt och diktatoriskt. Men fascismen är vänsterns egen skapelse från början till slut.

 

FASCISMEN - EN SOCIALISTISK IDEOLOGI

 

Ordmissbruk och vänsterns skenlogik

Det förekommer i Sverige idag ett systematiskt missbruk av vissa ord. Allra flitigast missbrukas naturligtvis orden rasist/rasism. Sedan åtskilliga år tillbaka har vi tvingats uppleva hur varje antydan till kritik av svensk invandringspolitik har stämplats som rasism. Vanliga hyggliga svenskar har beskyllts för att vara rasister enbart därför att de har vägrat stämma in i den politiskt korrekta hyllningen av den “berikande” massinvandringen.

För det ständiga missbruket av orden rasist/rasism bär såväl massmedias representanter som politiker från hela det politiska spektrat i riksdagen ett kollektivt ansvar.

Också orden fascist/fascism har länge varit föremål för missbruk, men i det fallet är det praktiskt taget uteslutande representanter för den politiska vänstern som står för missbruket. Vänstern — inte bara i Sverige, utan i hela Europa — har beviljat sig själva något slags monopol på antifascism, och dessvärre har vänstern också beviljat sig rätten att utnämna vem eller vad som helst till att vara fascist/fascism.

I vänsterns retorik har de senaste 50 åren praktiskt taget alla som inte befunnit sig tillräckligt långt ut på vänsterflygeln löpt risken att utnämnas till fascister. Allt från reaktionära militärdiktaturer i Latinamerika till demokratiskt valda regeringar i Europa har påståtts vara fascistiska. Socialdemokrater har blivit kallade “socialfascister” etc, etc. Vänsterns standardresonemang ser ut ungefär så här: “Vi inom vänstern står för det progressiva och för det goda.

Vi är de humana och toleranta och alla människor som inte delar vår politiska uppfattning är automatiskt att betrakta som ‘höger’ och mer eller mindre som representanter för det onda. Om dessa människor dessutom har en negativ inställning till massinvandring tillhör de lika automatiskt ‘extremhögern’.”

Eftersom högerextremism enligt vänsterns logik är liktydigt med fascism, så är automatiskt varje invandringskritisk person en fascist och varje invandringskritisk organisation en fascistisk organisation. Enligt detta enfaldiga resonemang är naturligtvis också SD ett fascistiskt parti.

Enligt den våldsfixerade och våldsdyrkande organisationen AFA (Anti Fascistisk Aktion) är det därmed också fritt fram att överfalla och misshandla var och en som är medlem i SD. Enligt AFA “är våld legitimt i kampen mot fascismen” (DN 20 juni 1996) och i enlighet med AFA:s logik kan därmed var och en som betraktas som “fascist” riskera att utsättas för misshandel eller andra våldsmetoder. Vem som är fascist — det bestämmer AFA!

 

Sverigedemokraterna anklagas för fascism

“Fascism är en term som missbrukats så ofta att den bitvis förlorat sin innebörd. Det vanligaste felet är att ordet används alltför lättvindigt för att fördöma en företeelse som av olika skäl uppfattas som reaktionär, odemokratisk eller socialt förkastlig. När t.ex journalister inom vänstern beskriver Margaret Thatcher som ‘fascist’ — vilket skett i några mindre välbetänkta sammanhang — blir termen meningslös.”

Detta kan man läsa i förordet till boken Extremhögern av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson. De båda författarna har naturligtvis alldeles rätt i vad de skriver. Synd bara att de själva inte har klarat av att ta åt sig av denna kritik.

Paret Lodenius/Larsson hör nämligen till dem som under hela nittiotalet systematiskt har missbrukat termen fascism. Så sent som i april 1999 sade Stieg Larsson i TV-programmet Mosaik bl.a. följande om SD: “Det är ett högerextremistiskt parti med mycket oklar gränsdragning till fascismen.” Ännu en gång dessa löjliga anklagelser om högerextremism och fascism således.

Historikern och forskaren Helene Lööw däremot har under hela SD:s existens konsekvent hävdat att partiet varken är nazistiskt, fascistiskt, rasistiskt eller högerextremistiskt. Hur kommer det sig att Helene Lööws uppfattning skiljer sig så markant från Stieg Larssons? Jo, det beror främst på det faktum att Helene Lööw är en seriös forskare som kompromisslöst håller sig till sanningen. Till skillnad mot Stieg Larsson.

Var och en som gör sig besväret att sätta sig in i vad fascism egentligen är, och sedan jämför denna ideologi med SD:s partiprogram, kan snabbt och lätt konstatera att SD:s politik inte har ett enda dugg med fascism att göra. Sannolikt är även Stieg Larsson medveten om detta, men tyvärr tycks han sitta så fast i vänsterns tyck-som-jag-annars-är-du-fascist-resonemang, att han helt enkelt inte klarar av att vara seriös och objektiv.

 

Vad är fascism?

Vad är då fascism och vilka var de människor som en gång uppfann och startade de fascistiska rörelserna i Europa? I korthet kan man säga att det främst är två saker som utmärker fascismen:

1. Det är en anti-parlamentarisk och totalitär ideologi.

2. Det viktigaste inslaget är införandet av det korporativa samhällssystemet, något som ger staten en total kontroll över hela näringslivet.

Att undersöka vilken kategori människor det var som låg bakom fascismen uppkomst och framväxt, och från vilka håll dessa personer hämtade sin inspiration, är synnerligen intressant och avslöjande. Ganska snabbt märker man att vänsterns koppling mellan högerextremism och fascism inte är något annat än en enda stor propagandabluff. Går man bakåt i historien och granskar de fascistiska rörelserna är det tre ord som gång på gång dyker upp. Dessa tre ord är: Kommunism, socialism och syndikalism.

 

Fascimens historik

Det första fascistpartiet såg dagens ljus i Italien år 1919. Partiets grundare Benito Mussolini hade tidigare varit en av ledarna för det italienska socialistpartiet. Mussolini som tillhörde partiets mest revolutionära flygel, var först chefredaktör för tidningen Klasskampen och därefter chefredaktör för socialistpartiets dagliga tidning "L Ávanti". Det nybildade fascistpartiet höll sin första kongress i oktober 1919 och där antog partiet som sitt det Italienska Arbetarförbundets syndikalistiska program.

År 1932 skrev Mussolini: “I den stora fascistfloden finner man strömningar från Sorel, Peguy, Lagardelle och från skaran av de italienska syndikalisterna.” Låt oss med hjälp av ett uppslagsverk närmare granska de tre personer som Mussolini namnger.

Georges Sorel, 1847-1922. Fransk samhällsfilosof och syndikalistisk teoretiker. Marxismens klasskampsteori låg till grund för utformningen av S:s läror. Genom sin antiintellektualistiska karaktär fick S:s idéer stor betydelse för nazismen och fascismen.

Charles Peguy 1873-1914. Fransk författare. I sin mäktigt opinionsbildande produktion sökte P. förena socialistiska, kristna och nationalistiska ideal.

Hubert Lagardelle 1874-1958. Revolutionär fackföreningskämpe, grundare av Mouvement socialiste, vän till Mussolini.

Det är inte lätt att hitta några samband mellan Mussolinis fascistparti och högern. Däremot framgår det med all önskvärd tydlighet att det var syndikalism och socialism som var Mussolinis inspirationskällor. Låt oss nu granska fascismen i Frankrike och i England.

I Frankrike bildades mellan åren 1925 och 1941 tre fascistiska partier, samtliga grundade och ledda av f.d. socialister eller kommunister. Le Faisceau grundades 1925 av Georges Valois som var en revolutionär fackföreningskämpe som tidigare tillhört den yttersta vänstern. Parti Popular France grundades 1936 av Jacques Doriot som tidigare varit det franska kommunistpartiets näst högste ledare och dessutom generalsekreterare i partiets ungdomsförbund. Bland de ledande i partiet i återfanns bl.a. Paul Mario som tidigare varit generalsekreterare i kommunistpartiet.

Rassemblement National Populaire grundades 1941 av Marcel Déat, tidigare medlem i det franska socialistpartiet. En framträdande medlem i detta parti var Ludovic Zoretti, tidigare militant medlem i socialistpartiet.

Enligt Georges Valois är fascismen en variant av socialismen. “Fascism och bolsjevism är en och samma reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan. Fascismen står i själva verket mycket närmare det man kallar vänstern än det man kallar högern”, ansåg Valois, och vi kan nog lugnt utgå från att han visste vad han talade om.

I England bildades 1932 partiet British Union of Fascists av Sir Oswald Mosley som tidigare varit parlamentsledamot för Labourpartiet och även arbetsminister i en Labourregering.

 

Fascismen i Sverige

Bakgrunden till fascismens framväxt i Frankrike och England var som synes densamma som i Italien. Inte heller här fanns det någon som helst koppling till extremhögern, utan tvärtom var det undantagslöst så att det var socialister och personer från den extrema vänstern som låg bakom bildandet av de fascistiska partierna.

Också i Sverige fick fascismen anhängare och den mest kände av dessa var naturligtvis Per Engdahl. I boken Ingvar Kamprad och hans IKEA som kom ut för några år sedan ägnas stort utrymme åt det faktum att IKEA:s skapare under några år var medlem i Per Engdahls organisationer Svensk opposition och Nysvenska rörelsen. Engdahl får i boken en kort presentation och man kan där bl.a. läsa om hur han blev fascist:

“Han kände redan till och hade inspirerats av de talrika franska inslagen i Sveriges historia, och de korporatistiska idéerna hade starka drag av fransk syndikalism och engelsk gillesocialism, där man utgick från gruppernas likaberättigande, mot klassernas successiva uppgående i varandra och därmed det klasslösa samhället.

I Per Engdahls ögon var likheterna mellan korporatism och socialism bl.a. slutmålet att övervinna den konservativa ordningen med över- och underordnade socialgrupper.” (Ingvar Kamprad och hans IKEA sidorna 68-69.)

Syndikalism, gillesocialism, det klasslösa samhället, klassernas uppgående i varandra; låter detta som någon extrem högerfilosofi? Knappast. Ännu en gång är det alltså syndikalismen och socialismen som visar sig vara inspirationskällorna  för en fascist. Vad har då ett uppslagsverk att säga om syndikalism och gillesocialism?

Syndikalism. En socialistisk åskådning som med utgångspunkt från anarkismen hävdar att kampen för socialism främst skall föras på det ekonomiska planet genom lokala fackföreningar och inte genom politisk aktivitet. Den eftersträvar arbetarnas direkta övertagande av produktionsmedlen, s.k. kooperativ socialism.

Gillesocialism. Socialistisk-syndikalistisk riktning som uppstod i början av 1900-talet i Storbritannien. Den har pläderat för socialisering av produktionsmedlen och statsmaktens överförande på yrkesgrupper, “gillen”, närmast fackförbund.

1979 kom Per Engdahls memoarer Fribytare i folkhemmet ut. Vi kan nog lita på att Engdahl, som under nästan 70 års tid kämpade för fascismen, vet vad han talar om när han på sidan 45 i denna bok skriver: “Fascismens ideologiska rötter går tillbaka till socialistiska och syndikalistiska föreställningar.”

Om sitt medarbetarskap i den fascistiska tidningen Spöknippet som kom ut i slutet av 1920-talet skriver Engdahl följande i sina memoarer: “Det känns rätt underligt att så här 50 år efteråt bläddra igenom dessa artiklar. Uttrycken för en ung, delvis osmält akademisk lärdom blandas med en glödande framtidstro, romantisk i sina former, och en samhällskritik som har åtskilligt gemensamt med nutidens extrema vänstergrupper.” (Fribytare i folkhemmet sidan 78)

Engdahls åsikter hade således ingenting gemensamt med extremhögerns, utan tvärtom är det så att det är till dagens extrema vänstergrupper som parallellerna kan dras. Till samma extrema vänster som så ihärdigt odlar lögnen om att fascismen skulle vara högerextrem. Från Nysvenska rörelsens möten och debatter på 1950-talet ger oss Engdahl bl.a. följande två minnesbilder:

“En talare var Arnold Ljungdal, bibliotekarie, skald och politisk skriftställare. Han kallade sig marxist. Vår korporatism ansåg han vara ett klart socialistiskt program.” (Engdahl sidan 246)

“En annan gång kom Artur Lundkvist med Maria Wine i följe. Hos oss fann Lundkvist meningsfränder. Vi kom naturligtvis också in på korporatismen. Vid ett tillfälle sade Lundkvist att det kändes som sutte han och samtalade i en krets av franska syndikalister.” (Engdahl sidan 247)

Enligt marxisten Arnold Ljungdal var således Nysvenska rörelsens fascistiska program “klart socialistiskt”, medan Artur Lundkvist — som enligt ett uppslagsverk var en författare med radikal socialistisk inställning — uppenbarligen inte såg någon större skillnad mellan fascism och syndikalism. Engdahl företog under åren åtskilliga resor för att möta meningsfränder i andra länder. I boken Extremhögern kan man i kapitlet “Per Engdahl och den svenska fascismen” läsa följande: “1960 besökte Per Engdahl Francos Spanien och var då bl.a. inbjuden att medverka vid invigningen av ett europeiskt seminarium i Valencia.” En not talar om att denna uppgift kommer från sidan 273 i boken Fribytare i folkhemmet. Om detta besök i Spanien skriver Engdahl på samma sida i boken även följande:

“I Madrid sammanträffade jag med Manuel Ballesteros. Hans stora dröm just då var en samverkan mellan falangister och syndikalister. Man hade t.o.m. diskuterat en sådan detalj som att falangisterna skulle acceptera syndikalismens svartröda fana, medan syndikalisterna skulle godta falangens okpilar.” (Engdahl sidan 273)

Kan man tänka sig! I Francos fascistiska Spanien fanns det således planer på en samverkan mellan det fascistiska Falangistpartiet och den syndikalistiska rörelsen! Man får förstå att Lodenius/Larsson inte hade någon lust att ta med den uppgiften i Extremhögern. Den typen av obekväma fakta hade ju rimmat mycket dåligt med lögnen om den högerextrema fascismen.

 

Fascismen i Spanien

Låt oss nu se tillbaka på hur fascismen fick fotfäste i Spanien. Falangistpartiet, som efter inbördeskriget 1936-1939 kom att styra landet, hade bildats i oktober 1933, men redan 1928 hade en ung Mussolinibeundrare vid namn Ernesto Giménez Caballero börjat propagera för fascismen. “Som de flesta europeiska fascister började han sitt liv som socialist”, skriver den engelske historieprofessorn Hugh Thomas i sin bok Spanska inbördeskriget, och detta påstående är ju inte precis någon överdrift. 1931 bildade hitlerbeundraren Ramiro Ledesma Ramos JONS, vilket skall utläsas Juntas de Ofensiva Nacional-Sindicalista, dvs. National-Syndikalisterna. Detta parti slogs 1934 samman med Falangistpartiet. Även i Spanien var det således en socialist som var först med att sprida det fascistiska budskapet, medan ett annat naziinfluerat parti bar namnet National-Syndikalisterna.

 

Fascismen — en vänsterrörelse

Fascismen uppfanns och spreds inte av människor ur den yttersta högern. Fascismen uppfanns och spreds av kommunister, socialister och syndikalister. Fascism är inte en ideologi som bygger på ultrakonservativa värderingar och reaktionära högerideal. Fascismen är i själva verket ett hopkok av kommunistiska, socialistiska, syndikalistiska och i viss mån anarkistiska idéer. Sedan spelar det ingen roll att dagens socialister, kommunister och anarkister kallar allt som dom ogillar får “Fascism”. De ljuger när de kallar Margaret Thatcher fascist. Dom ljuger när de kallar sverigedemokrater fascister och de ljuger när de påstår att fascismen är högerextremistisk. De försöker bara smita undan sitt eget historiska ansvar. Ännu en gång.

 

KÄLLITTERATUR

A-L Lodenius och S Larsson: Extremhögern (1991) Yvan Blot: Socialism och fascism — samma familj (1985) Hugh Thomas: Spanska inbördeskriget (1978) Robert Paris: Fascismens uppkomst (1973) Per Engdahl: Fribytare i folkhemmet (1979) Thomas Sjöberg: Ingvar Kamprad och hans IKEA (1995) Focus uppslagsverk

 

D. W. SD-Uddevalla


Sverigedemokraterna

Pg: 467 37 16 - 9

SD Stockholm