De styrande för en politik som går rakt emot den svenska folkviljan, dvs de styr Sverige på ett ickedemokratiskt sätt. För att detta skall vara möjligt måste de styrande tysta det svenska folket. I denna artikel avslöjas hur nedtystningen går till.

Inledning: De styrandes kraftfullaste vapen mot det svenska folket är dess rädsla. Skulle det svenska folkets rädsla för att uttrycka sina åsikter på de mest tabubelagda områdena försvinna så skulle de styrande inte få behålla makten speciellt länge. De styrande vet att det är nödvändigt att folket känner rädsla för att diskutera de problem som är ett resultat av den politik som förs rakt emot det svenska folkets vilja.

Uthängningskampanjen i de stora tidningarna

Det senaste exemplet på hur man har försökt förstärka människors rädsla är massmedias senaste hetskampanj mot oliktänkande i Sverige, då man utan skrupler hängde ut människor med bild och namn, vilket för många som blev uthängda resulterade i att de förlorade sina arbeten eller blev utsatta för våldshandlingar från neokommunistiska grupper i Sverige (som finansieras av de styrande).

I Sverige skall åsiktsfrihet gälla för alla oavsett åsikt. Detta är något som vi som medborgare är garanterade enligt lag. Detta innebär bl.a. att ingen människa skall behöva riskera att förföljas eller förlora sitt arbete p.g.a. sina åsikter såsom nu har skett. Det som nu har skett är en tydlig signal från de styrande att Sverige inte längre kan betraktas som en demokrati i egentlig mening, då vissa åsikter i princip är förbjudna eller kommer att leda till fruktansvärda konsekvenser för den som uttrycker dem.

Demokrati innebär att alla åsikter är tillåtna

Även människor med åsikter som de styrande anser vara avskyvärda måste ha rätten att komma fram i samhällsdebatten på lika villkor som alla andra. Risken är ju annars att makten i sin strategi använder sig av taktiken att utmåla sin motståndare som avskyvärd för att på så sätt legitimera förtryck mot dennes åsikter och på lång sikt åstadkomma ett förbud mot oppositionen. Måttet på hur demokratiskt ett samhälle är visar sig genom hur man behandlar demokratins värsta motståndare. Samtidigt är demokratins styrka dess överlägsenhet gentemot andra styrelseskick.

Massmedia, maktens vapen mot oppositionella

I fullt utvecklade diktaturer (vilket Sverige är på god väg att utvecklas till) använder sig makten av massmedia (som makten måste ha på sin sida för att kunna styra) för att utmåla sina motståndare som satan själv (genom att samla sina motståndare under en beteckning). På så sätt legitimerar de sitt odemokratiska handlade gentemot oliktänkande. Bl.a. legitimeras ett förbud mot motståndarens åsikter som enligt makten är avskyvärda. (Det vore konstigt om makten tyckte annorlunda om dem som kritiserar de styrandes politik och vill ersätta den med demokratiskt förankrade människor).

Övergrepp mot oliktänkande

Idag sker i Sverige dagligen övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i form av övergrepp mot oliktänkande. Det intressanta är att hela etablissemanget applåderar mediernas agerande trots att de säger sig stå för ett demokratiskt Sverige. Detta kan upplevas som en paradox, men är vid en närmare analys självklart.

En totalitär ideologi styr Sverige idag

De som styr Sverige idag och sitter på landets alla viktiga poster är kommunister, före detta kommunister eller människor med kommunistiska åsikter Det säger sig ju självt att något inte stämmer när personer som Mikael Wiehe, Sven Wollter, och Stieg Larsson är de som är ledande i kampanjen mot nazism och nationaldemokrati.

Dessa personer är välkända kommunister av olika slag (läs odemokrater) och framställs i media som icke jäviga i den s.k. debatten där endast en sida finns representerad.

Självklart kan en person med dessa totalitära åsikter inte vara trovärdig då i princip alla personer som inte hyser dennas åsikt stämplas som rasister, fascister och nazister. Detta är och har alltid varit kommunisternas främsta argument mot sina motståndare.

Andra viktiga frågor

Två viktiga frågor att besvara för att få en helhetsbild av hur våra styrande arbetar lyder som följer:

Varför belyses endast nazismen i Sverige och inte kommunismen som är ansvarig för värre brott än någon annan ideologi i historien (200 miljoner människor har slaktats som ett resultat av kommunismen)?

Varför försöker man koppla ihop nazismen med nationaldemokratin?

Svaren på frågorna

Svaret på den första frågan är uppenbart. Man tar inte upp kommunismens brott p.g.a. av att man då i förlängningen skulle skjuta sig själv i sank. Om etablissemanget skulle ta avstånd från kommunismen på samma sätt som de tar avstånd frän nazismen skulle hela etablissemanget bli tvunget att gå ifrån sina arbeten (om man skulle tillämpa samma metoder som de gör mot andra).

Svaret på fråga nummer två, varför de styrande via media försöker koppla samman nazismen med nationaldemokratin, är att på så sätt försöker man överföra nazismens skuld på den nationaldemokratiska ideologin.

Stoppa in sina motståndare i ett fack

Ett mycket bekvämt sätt för de styrande i en skendemokrati, där det finns en stor potential för de oppositionella grupperna, är som tidigare nämnts att försöka stoppa in alla oppositionella grupper i samma fack. Detta fack ser sedan makten till att genom mediakampanjer svartmåla i syfte att skapa en tabustämpel.

Taktiken känns igen från kommunistländer

Vad faller sig då naturligare för en kommunist eller neokommunist än att utmåla alla motståndare till totalitära ideologier (där kommunismen och nazismen är två) som nazister. Precis detta är det som sker idag. Kommunister, f.d. kommunister eller neokommunister uttalar sig i media om vikten av demokrati och att denna nu är hotad av nazister och nationaldemokater (inte en slump att de försöker nämna båda ideologierna samtidigt trots att de inte är lika).

Neokommunister är ett hot mot demokratin

Vilka är det egentligen som hotar demokratin om inte makten genom sitt agerande gentemot oliktänkande. Bara för att kommunisterna har bytt skepnad och idag kallar sig för något annat än kommunister, så har de inte slutat vara kommunister. Hela vart samhälle är fullproppat med neokommunister som arbetar hårt för att Sverige skall bli en åsiktsdiktatur.

I en sann demokrati har man en dialog

Hade de styrande varit sanna demokrater hade de inbjudit till dialog istället för utfrysning av oliktänkande. Det bästa botemedlet mot totalitära ideologier har nämligen alltid varit att låta representanter för dessa komma fram i debatten och där krossa deras argument, ett efter ett. Istället undviker den neokommunistiska makten att beröra de oppositionellas politik och försöker istället svartmåla alla sina motståndare och stoppa in dem i samma fack.

Deras taktik

Makten i icke-demokratiska samhällen har alltid använt sig av tabubeläggning, repressalier av olika slag mot oliktänkande samt understödjande av politiskt våld mot oliktänkande. De styrande har bl.a. i den senaste kampanjen mot nazism och nationaldemokrati legitimerat terrororganisationer som AFA och Expo genom att ge dem stöd i deras kamp mot fascisterna (dit alla hör som inte förstår klasskampen, som är en av deras egna definitioner). Bl.a. gick Nina Lekander ut i Aftonbladet och tackade AFA Stockholm för det arbete de hade gjort under de senaste åren. Det Nina inte nämnde var att AFA anser och arbetar utifrån den principen att det är rätt att använda vald mot fascisterna (till vilka bl.a. moderaterna hör). Själv höll mina två barn på att mista sin far i valkampanjen 98 då fyra AFA:iter överföll och grovt misshandlade textförfattaren till medvetslöshet med järnrör. Trots att textförfattaren identifierade en av terroristerna som Andreas Runsö (känd AFA:it och våldsverkare) så lades fallet ned.

Stegen mot diktatur

Det första steget mot en fullt utvecklad diktatur är att acceptera avståndstagandet som något demokratiskt och godkänt. Den första frågan man måste ställa sig är vad avståndstagande egentligen är. Avståndstagande är nämligen något djupt odemokratiskt som innebär att man fråntager en person hans demokratiska rättigheter och i förlängningen hans mänskliga rättigheter. Att ta avstånd från någon innebär i praktiken en utfrysning av en person för en handling han gjort eller åsikter han hyst. I och med att en person har blivit utsatt för avståndstagande av en eller flera människor så får inte personen längre vara med i dialogen. Han anses inte längre ha den rätten, och han anses inte längre ha rätten att försvara sig offentligt då han inte längre anses ha rätt att bruka de medel han skall ha rätt till i ett demokratiskt samhälle. Han betraktas som en pestsmittad person som ingen vill beröra eller komma i närheten av. Avståndstagandet är något djupt odemokratiskt och legitimerar skapandet av tabun i samhället.

(I det här resonemanget ska vi förtydliga att vi med avståndstagande inte avser intagandet av en motsatt, djupt kritisk eller fientlig ståndpunkt, utan själva själva avskaffandet av debatt och möjligheten att ta del av alla sidors synsätt och argument, förutan vilket en saklig och objektiv bedömning och analys i demokratisk anda inte möjlig.)

Avståndstagande ett kommunistiskt påfund

Om en människa gjort något alldeles avskyvärt så är det bästa sättet absolut ej att ta avstånd från personen ifråga, utan att genom argument i en dialog övertyga människor om att personen i fråga har begått en avskyvärd handling. Självklart skall personen ifråga själv få vara med, för annars tappar diskussionen om hans felaktiga handling trovärdighet. Får han inte vara med i dialogen så har samhället visat att man godkänner att människor i vissa fall fråntages sina mänskliga rättigheter, dvs rätten att bruka demokratin och därmed yttrandefriheten. Om avståndstagandet godkänts i samhället har man därmed också godkänt att vissa individer genom handling eller p.g.a. åsikt skall kunna mista sina mänskliga rättigheter.

Det andra steget mot en fullt utvecklad diktatur är att etablissemanget genom makten (läs media) gör gemensamma avståndstaganden från vissa handlingar och åsikter (i detta skede är de av taktiska själ ej knutna till någon ideologi).

Skapa tabun genom avståndstaganden

Genom detta handlande skapar man tabu kring vissa åsikter vilket leder till att de oppositionella far svarare att rekrytera folk till sin rörelse, samt att man kan frysa ute vissa åsikter från den samhälleliga debatten.

Det tredje steget mot en fullt utvecklad diktatur är att placera in alla sina motståndare i det tabufack man skapat. I detta steg börjar man även att ta avstånd från en ideologi som alla redan avskyr för att senare kunna stoppa in alla andra ideologier som är emot makten i det skapade tabufacket.

Kampanj i syfte att legitimera förbud

Det fjärde steget mot en fullt utvecklad diktatur är att sätta igång en jättekampanj i massmedia mot en viss ideologi i syfte att folket skall tro att ideologin är ett hot mot den enskilde individen. På detta sätt skapar man en grund, dvs ett stöd bland folket, för ett förbud. Detta legitimerar man genom att peka på att folket står bakom detta. (Folket förstår inte vad det långsiktiga målet är.) Denna metod använde man sig av i Ryssland då man utmålade oppositionella som folkets fiender och hängde ut bilder och namn på dem sa att de kunde infångas och straffas av makten. (Känns det igen?)

Sista steget mot diktatur

Det femte och sista steget mot en fullt utvecklad diktatur är att när makten har fått vissa åsikter eller ideologier förbjudna stoppar man in samtliga sina motståndares ideologier i detta fack. I Ryssland kallade makten alla oppositionella för fascister eller folkfiender och legitimerade därigenom en utrensning av desamma.

Slutsatser och konsekvenser

Om vi konstaterar att Sverige inte längre har en fungerande demokrati, vilka konsekvenser skall vi då dra av detta konstaterande? Hur skall vi anpassa vårt politiska arbete efter detta enkla faktum? Vi kan idag med lätthet konstatera att makten stöder terrorgrupper och att de övergrepp som bl.a. vi som organisation blir utsatta för inte uppmärksammas. Det finns naturligtvis ett stort antal argument för att Sverige inte har en fungerande demokrati.

Tyvärr finns här endast plats för att presentera några få. Följande argument är bevis för att Sverige har blivit en åsiktsdiktatur:

1. En majoritet av svenskarna är rädda för att i tal och skrift uttrycka sina åsikter i vissa frågor.

2. De styrande går emot den svenska folkviljan trots att det är bevisat att det i bl.a. invandrarfrågan inte finns stöd för politikernas linje.

3. Oliktänkande förlorar sina arbeten p.g.a. sina åsikter eller sin politiska åskådning

4. Politiskt våld praktiseras mot oliktänkande, och de styrande stödjer detta ekonomiskt och moraliskt (ett exempel är Nina Lekanders agerande i Expressen då hon legitimerade AFA: s handlande).

5. Organisationer och personer som företräder av etablissemanget icke godkända ideologier och åsikter hindras från att hyra offentliga lokaler.

6. Oliktänkande kommer ej till tals i media utan hålls utanför debatten p.g.a. annorlunda politisk åskådning

7. Indoktrineringskampanjer anordnas av media i syfte påverka människors uppfattning i vissa frågor trots att media skall vara objektiv i sin nyhetsförmedling och inte ta ställning för eller emot någon politisk ideologi.

8. Svartmålningskampanjer anordnas där lögner och desinformation sprids i syfte att svartmåla oliktänkande och därmed förstöra deras trovärdighet.

9 Lagar, skapas, ändras eller tas bort i syfte att kunna stoppa organisationer som ifrågasätter de styrandes politik. Detta är några av många argument som stödjer tesen att Sverige inte längre är en demokrati.

Avslutningsvis

Avslutningsvis är det min bestämda åsikt att medias agerande långsiktigt i denna kampanj gynnar vår verksamhet, Detta grundar jag på det enkla faktum att de styrande på detta sätt mer tydligt visar sitt rätta ansikte, d.v.s. att de inte är sanna demokrater utan är villiga att använda sig av alla medel i kampen mot oss sanna demokrater. För övrigt vill jag säga att det är nu kampen börjar för att ta tillbaka Sverige och återskapa det svenska folkhemmet med sunda värderingar och hög moral där demokratiska politiker bestämmer i Sverige. För min egen del är kampen för ett svenskt Sverige livslång och tätt förknippad med plikten gentemot det land och den jord där mina fäder vilar och mina barn en gång skall bo.

Tor Paulsson, partiorganisatör och snart trebarnsfar.

Omtanke och tradition

467 37 16 - 9