Folkhemmet tittar närmare på flera av dagens framträdande mediaprofilers extrema politiska bakgrund. Mediavänstern Förra året utgavs boken Maoisterna. En historia berättad av några som var med (Ordfronts förlag 1997). Boken som beskriver ett av partierna på den extrema vänsterkanten — den s.k. bokstavsvänstern, eller tokvänstern — är mycket intressant eftersom de båda författarna själva var medlemmar i partiet under många år och väl behärskar det ämne som de behandlar.

De båda, Lars Åke Augustsson och Stig Hansen, har i likhet med de allra flesta andra som uttalar sig i boken sedan länge tagit avstånd från sina tidigare åsikter och ställningstaganden, och detta innebär att inga obehagliga sanningar sopas under mattan. Boken är mycket avslöjande såtillvida att läsaren ingående får en inblick i hur partiet arbetade, splittringar och interna konflikter beskrivs, vi får veta hur partimedlemmar blev förda bakom ljuset och endast fick se det som värdarna ville att de skulle få se under besök i Kina och Albanien o.s.v.

Det parti som boken behandlar bildades 1967 och antog då namnet Kommunistiska förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). Partiet som skulle komma att bli det i särklass största bland alla smågrupper på vänsterkanten var maoistiskt, d.v.s. man sympatiserade med och inspirerades av den kinesiska varianten av kommunism, såsom den hade utformats av landets dåvarande ledare Mao Tse-tung. En episod i samband med partiets bildande förtjänar att nämnas: Efter konferensen då partiet bildades blev den nyvalde partiordföranden Bo Gustafsson intervjuad i TV.

På frågan “Vill ni införa socialismen med hjälp av våld?” svarade Gustafsson : “Ja, så tror en del, men det är inte sant.” När inslaget senare sändes löd Gustafssons svar på denna fråga: “Ja!” Resten av meningen hade klippts bort av TV. Det är uppenbart att SVT:s reportrar redan för mer än 30 år sedan ägnade sig åt att vinkla och förvanska uttalanden från personer som intervjuades. Redan 1970 skakades partiet av den första stora interna konflikten och det hela slutade med att bl.a. göteborgsavdelningen — som redan då leddes av Frank Baude — bröt sig ur och bildade KFML (r), där (r) stod för “revolutionärerna”.

Denna grupp, som fortfarande existerar, lanserade snabbt Josef Stalin som sin stora ledstjärna och förebild. Majoriteten av medlemmarna förblev dock maoismen trogna och stannade kvar i KFML som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Partiet ställde upp i riksdagsvalet 1970 och nådde då sitt bästa resultat någonsin genom att få 21.132 röster. Därefter gick det stadigt neråt, 1973: 18.000 röster, 1976: 16.800 röster, 1979: 10.900 röster. 1982 och 1985 ställde partiet inte upp i riksdagsvalet och 1986 lade partistyrelsen fram förslag om att byta namn till Solidaritetspartiet och att samtidigt bryta med den traditionella kommunistiska läran.

Kräftgången för partiet fortsatte emellertid, och 1990 upplöstes Solidaritetspartiet. Även om KFML/SKP var den i särklass största av alla de smågrupper som på 1970-talet fanns på yttersta vänsterkanten, så var partiet aldrig någonsin stort. Som mest hade organisationen i mitten av 1970-talet 2.000-2.500 medlemmar om man räknar med medlemmarna i ungdomsförbundet Röd Ungdom och studentförbundet Clarté.

Det intressanta är att konstatera hur många av dem som nådde höga befattningar inom partiet antingen var personer som arbetade inom massmedia, eller som senare gjorde karriär inom olika media. I boken säger de båda författarna bl.a.: “Det är påtagligt hur många av dem som nämns i vår bok som erövrat positioner framförallt i medierna.” Detta konstaterande är sannerligen ingen överdrift, ty det formligen vimlar av blivande journalister på höga poster, antingen i KFML/SKP eller i någon av partiets underorganisationer.

Åtskilliga av dessa en gång så revolutionära maoister är idag välkända personer. På mer eller mindre framträdande poster i KFML/SKP fanns bl.a.: Lars Åke Augustsson, sedermera frilansjournalist. Stig Hansen, sedermera frilansjournalist. Tommy Hammarström, sedermera journalist på Expressen. Sture Ring, då fackordförande för grafikerna på Dagens Nyheter. Lars Isaksson, då ledande fackföreningsman bland grafikerna på SvD. Dick Sundevall, sedermera journalist.

Eva Kanger, sedermera TV-journalist på ABC-nytt. Vanna Beckman, var journalist redan när hon gick med i KFML 1972. Göran Burén, senare journalist på lokalradion. Frank Gunnarsson, sedermera på Göteborgs lokalradio. Bland dem som arbetade på RFML/SKP:s tidning Gnistan kan nämnas: Jeanette Gentele, sedermera journalist på Svenska Dagbladet. Robert Aschberg, sedermera “TV-personlighet” på TV3. Gunnar Ohrlander, som var journalist redan när partiet bildades 1967. Peppe Engberg, sedermera chefredaktör på tidningen Månadens affärer. Tomas Kanger, sedermera journalist på TV4. Pelle Andersson, sedermera journalist på Metro.

I partiets ungdomsförbunds tidning Rödluvan återfanns bl.a.: Mats Örbrink, sedermera programdirektör på TV5. Anders Sundelin, sedermera frilansjournalist. Carl Hamilton, sedermera ekonomijournalist. Sigfrid Ennart, sedermera nyhetschef på Aftonbladet. Ola Sigvardsson, sedermera journalist på Dagens Nyheter. I studentförbundet Clarté fanns bl.a. följande medlemmar: Göran Rosenberg, senare på SVT och Aftonbladet, sedermera chefredaktör på tidningen Moderna tider. Knut Carlqvist, sedermera medarbetare i Moderna tider. Bengt Albons, sedermera på Dagens Nyheter. Anders Björnsson, sedermera journalist på Svenska Dagbladet. Leif Tholander, redan då grafiker.

I tidningen och organisationen FiB/Kulturfront fanns bl.a Jan Guillo, presentation överflödig. Peter Bratt, sedermera journalist. Bland andra kändisar som var medlemmar i partiet kan nämnas skådespelarna Roland Jansson och Tomas Bolme, författaren Henning Mankell, fackordföranden Inger Olsson samt statsrådet Marita Ulvskog. 1994 kom en nyutgåva av Maos lilla röda (bok med citat av ordförande Mao Tse-tung) ut på svenska. I en efterskrift skriver författaren Jan Myrdal där bl.a. följande om maoister som sedermera gjort karriär i det svenska samhället: “Maos lilla röda styr ännu deras handlande i de taktiska maktspelen uppe i statens och mediernas hierarkier.

Ty även om Mao Tse-tungtänkandet dräneras, om det töms på politik och klasståndpunkt, återstår dock ett formellt system, ett oöverträffat intellektuellt instrument för analys av politiska och samhälleliga konflikter.

Citatet:  "VI VAR EN DEL SOM LEVDE RÄTT VILT, VI VAR INTE SÅ RENLÄRIGA, UTAN SÖP SOM FAN OCH RÖKTE HASCH. VI FANN OSS VÄL TILLRÄTTA I DEN GAMLA KOMMUNISTISKA SPRITTRADITIONEN."

Robert Aschberg

M L

Pg: 467 37 16 - 9

Stöd oss för ett ärligare Sverige.