TENDENSER I TIDEN Jag tänker idag ta upp några tendenser i tiden som enligt min mening förklarar varför vårt och många andra västerländska samhällen ser ut som de gör. Den första tendensen jag vill nämna är förytligande: Vi lever i en tid där yta och förpackning ofta är viktigare än innehåll och kvalitet. Ett av de mest påtagliga exemplen på detta är den utseendefixering och ungdomskult som finns i samhället.

Samma tendenser går igen på andra områden där en vacker fasad är viktigare än det som finns bakom. Inom politiken yttrar det sig i symbolhandlingar och att man bekämpar symptom eftersom man inte kan, vågar eller törs ta itu med de verkliga orsakerna till att ett problem visar sig. Man drar sig inte ens för att bygga upp potemkinkulisser i pressade lägen.

Rinkebyskolan i Stockholm är ett exempel på detta där man pumpat in resurser i form av extra lärare, annan personal och pengar för att sedan visa upp undret för besökare, massmedia och EU. Av de sistnämnda fick man t.o.m. ett pris för det man åstadkommit med resurser som en vanlig skola bara kan drömma om! Att fixera sig vid det yttre gör att man missar kvaliteter och egenskaper som ofta, åtminstone i det långa loppet, är betydligt värdefullare. Detta gäller både ting och människor.

När det gäller ting så drabbar det oftast enbart köparen men när det gäller människor på t.ex. arbetsmarknaden så drabbar det även samhället i stort när det leder till misshushållning med mänskliga resurser. Förytligande och det tänkande som följer av det bäddar för ekonomism och hedonism. Det vill säga att pengar är alltings mått och att lust, njutning och driftutlevelse är det högsta i livet. Man lever i nuet och "görat" utan mål och mening med livet.

Kulturella och nationella värden nonchaleras. Familj, hembygd, fosterland, traditioner, ansvarstagande, andlighet, förpliktelser, historiska minnen, allt kan offras om det står i vägen för den ytliga nutidsmänniskans driftutlevelser eller självförverkligande. Liberalismen har verkligen gått härjande fram och spåren förskräcker!

En annan tendens i tiden är förtingligande: Som ett resultat av det jag nyss beskrev ser vi nu en annan tendens. Människor tenderar att betrakta och behandla varandra som ting. Ting kan bytas el dumpas utan någon hänsyn el ansvar. Vi ser väl alla i vår närhet hur förhållanden och relationer ofta bryts och nya inleds på ett lättvindigt sätt utan tanke på konsekvenserna för motpart, barn el övriga i omgivningen. Därmed inte sagt att det alltid går till så eller att alla skilsmässor är negativa.

Men tendenserna finns där och de yttrar sig i utbytbarhet och ett krasst materiellt sätt att se på andra individer. Resultatet av detta förtingligande av människor ser vi inte enbart i form av upplösta familjer och kortvariga samboförhållanden utan även i aborter, misshandel och våldtäkter. Förmågan till empati och medkänsla är i avtagande. Det avspeglar sig i samhällsklimatet. Att vistas på offentliga platser och färdas med kollektivtrafik är ofta förenat med olust och obehag.

Känslor och kärlek får ofta ge vika när vår tids sexkult kräver promiskuitet och driftsutlevelser. Fri sexualitet, familjens upplösning, religionens och den borgeliga moralens avskaffande stod faktiskt på det första kommunistiska partiets program som bildades 1846 i Bryssel av Karl Marx och Friedrich Engels. Dessa punkter är alltså 150 år senare fullt ut genomförda eller under genomförande! Marxismen har verkligen gått härjande fram och spåren förskräcker!

En tredje tendens i tiden jag vill ta upp är fördumningen. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att de senaste 30 årens förfall (en del säger 40) inom utbildningsväsendet är en medveten fördumningspolitik. Fortfarande produceras det akademiker av god kvalitet som är kunniga på sitt område (sk "fackidioter") men den forna skolans utbildning som gav allmänbildning och kunskap i klassiska ämnen är borta.

Pedagogiska fullskaleexperiment och en perverterad jämlikhetsideologi har förstört den svenska skolan. Enligt debattören och läraren Kaj Attorps har vi nu ett gymnasium som är ett förlängt högstadium och universiteten håller på att bli förlängda gymnasier. En starkt bidragande faktor är, som på sa många andra områden, framväxten av det mångetniska eller mångkulturella samhället som på många håll (utom Rinkebyskolan) lägger undervisningen i ruiner el i varje fall skapar oerhörda problem.

Utan tvivel bidrar invandringen till fördumningen av samhället. Åtgärder som inkvotering, officiell el inofficiell särbehandling, sänkta krav på t.ex. språkkunskap, specialsatsningar och kampanjer är bara ett indirekt erkännande av att man misslyckats och att det nu gäller att försöka sopa igen spåren.

Inom media ser vi också en fördumningsprocess. Framförallt bland kvällstidningar och TV. Det räcker med att studera programtablåerna en dag för att inse vidden och omfattningen av den företeelsen. Sveriges Television, SVT, som skall vara ett "public service"-bolag försöker att konkurrera med de kommersiella TV-bolagen vilket resulterar i att vi får se Robinson och s.k. såpor på bekostnad av mer angelägna och seriösa program.

Inom politiken går samma tendens igen. Analys och saklig debatt (och en bred debatt där alla får vara med) har ersätts av moralistiskt översitteri och åsiktsposering och ibland av rena besvärjelser. En speciellt vedervärdig variant av åsiktsposering är godhetsposeringen där det bara gäller att framhäva sig själv som en särdeles god och human person. Vi har sett en lång kavalkad under årens lopp senast var det Ettiene Glaser som skulle Öppna sitt hem för kosovoalbaner.

Folk med avvikande åsikter skall skrämmas till tystnad och om det inte lyckas gäller moraliserande brösttoner, fördömanden, anklagelser om okunnighet och fördomar, desinformation, rena lögner, gap och skrik eller förintelsekampanjer. Allt detta för att undvika en öppen debatt. Tala om desperation! Det är i år tjugo år sedan de första BSS-flygbladen delades ut. Alltsedan dess har mycket välformulerad och saklig kritik riktats mot den förda invandringspolitiken.

Sverigedemokraterna har under elva års tid gett ut skrifter, broschyrer och flygblad där vi redovisat våra argument mot massinvandringen. Flygblad har delats ut i enorma mängder över hela landet. Under dessa år har SD:s och våra föregångares telefonnummer stått att finna i katalogen. Alla som begärt infopaket har fått det. Trots detta kan inte våra motståndare på ett korrekt sätt återge våra argument.

Detta upplever vi gång på gång. Ett tydligare exempel på fördumningen i Sverige är svår att ge. Massmedia bär på ett tungt ansvar för att ha satt demokratin och yttrandefriheten ur spel under tjugo års tid. Men ytterst ansvariga är trots allt den rörelse som suttit vid makten 58 av de senaste 67 åren. Socialdemokratin har verkligen gått härjande fram och spåren förskräcker!

Slutresultat: Förslumning. Förytligande, förtingligande och fördumning leder obevekligen fram till förslumning och civilisationsförfall. Alla dessa tendenser drar åt samma håll tillsammans med andra faktorer som jag inte hinner ta upp i dag. Denna förslumning kan vi alla på olika sätt iaktta i vår omgivning och i samhället i stort.

Det rör sig om en förslumning på både det yttre och inre planet. De yttre tecknen kan vi se i vår närmiljö: nedskräpning, klotter, skadegörelse, ovårdad klädsel och brist på civiliserat uppförande, vilket sammantaget leder till ökad olust och otrivsel på allmänna platser. Till detta kommer också kriminella ungdomsgäng (där invandrare är enormt överrepresenterade) och annat slödder som med sin våldsbenägenhet förpestar miljön på gator och torg. De inre tecknen visar sig i passivitet och brist på medborgaranda samt karaktärsdefekter och attitydproblem.

Bristen på medborgaranda yttrar sig i att man bl.a. struntar i sitt lands öde. Man bryr sig inte om i fall det kommer att existera ett svenskt folk med en svensk kultur som talar svenska om hundra år. Vi nationalister har ofta häpnat över denna likgiltighet och det självhat som visar sig när det påtalas. Historielösheten måste vara en starkt bidragande faktor tillsammans med mediamanipulering. Att bidrag passiviserar är ett känt fenomen.

Välfärdsstaten har verkligen lyckats passivisera svenskarna även om det inte var motivet till dess införande. Men resultatet har ofta blivit en inlärd hjälplöshet kombinerad med en vana att ställa krav på allt och alla utom sig själv. Allt skall serveras på silverfat och stekta sparvar skall komma flygande in i mun. Ju lägre krav på sig själva desto större krav på andra är en vanlig företeelse. Just passiviteten (och fegheten) och oviljan att göra en ideell arbetsinsats har varit ett problem för vårt parti.

Hur många skäl och förklaringar till att just jag inte kan göra en insats, i varje fall inte just nu, har vi inte hört under alla dessa år. "Men det är bra att ni jobbar, fortsätt med det". Många aktivister känner igen detta. Vi har sett människor leta med lupp i partiprogrammet efter någon orsak som kunde duga som svepskäl för att slippa engagera sig. Vi har sett medlemmar leta efter en orsak för att få avsluta sitt engagemang eller medlemskap. Ofta under detta partis allra svåraste stunder. Allt detta har vi kunnat iaktta samtidigt som landet glidit allt närmare avgrundens rand.

Observera att jag inte anklagar alla. Naturligtvis har det ibland funnits verkliga skäl till att man inte kunnat aktivera sig. Vad jag beskriver är ett mönster som avspeglar en attityd som har varit ett problem för partiet och därmed för vårt lands öde. Andra tecken på inre förslumning som kan iakttas i partiet och samhället i stort är att många inte håller vad de lovat, gör inte det de åtagit sig, passar inte tider, snackar skit bakom ryggen osv.

Jag vet att det jobbas med dessa problem inom partiet, och det är absolut nödvändigt om vi ska kunna bygga upp en organisation som kan göra något åt problemen i stort. För att bryta den nedåtgående spiral som det svenska samhället är inne i gäller det att skapa en motkraft. En nationell anda, en nationell pånyttfödelse skulle kunna vara den kraft som bryter trenden och inleder den mödosamma vägen tillbaka till något som i varje fall liknar det gamla folkhemmet.

I denna nationella svenska anda är det viktigt att återinföra gamla dygder som: Hederlighet, Ordning, Noggrannhet, Punktlighet, Personligt ansvar, samt en strävan att överträffa sig själv. Att göra något vettigt av det liv man fått som en gåva i stället för att utan mål och mening med livet planlöst låta sig föras i den riktning som för tillfället råkar blåsa. Vi nationalister har verkligen kämpat för att bryta den nedåtgående spiral som vårt land är inne i.

Hur många gånger har vi inte sagt oss: "men nu måste väl ändå svenskarna vakna!". Men ändå har inget avgörande skett. Jag har försökt att förklara varför. Den slutsats man kan dra av SD:s elvaåriga kamp är att inget avgörande kommer att inträffa förrän bidragssystemet havererar. Det svenska folket har passivt iakttagit hur vård, skola och omsorg förfallit. Hur brottsligheten ökat dramatiskt. Hur korruption och mygel brett ut sig.

Dessutom har den allmänna förslumning som jag beskrivit varit fullt iakttagbar för alla som velat se. Men ändå har inget hänt. Frågan är hur mycket som kommer att hända så länge vi är fångade i ett system där det offentliga avlönar två tredjedelar av väljarna. Man biter inte den hand som föder en. Landet har förvandlats till en gigantisk försörjningsinrättning som utövat en så stor dragningskraft att den lockat till sig människor från världens alla kontinenter. Detta är naturligtvis inte hållbart i det långa loppet. Det nya årtusendet kommer att bjuda på många konvulsioner.

Men där ligger också fröet till en förändring. Det anar etablissemanget. Det är därför vi ser dessa tecken på nervositet och desperation så fort Sverigedemokraterna har en framgång. Fler utspel är att vänta både från makt och media. Lagstiftningen om hets och missaktning mot folkgrupp kommer att bli ännu luddigare och flummigare. Fler kampanjer mot s.k. rasism och s.k. främlingsfientlighet är att vänta.

Alla som är samlade här i dag vet också att det hänt mycket positivt inom och med partiet. Några tycker kanske att jag varit för kritisk men det har bara varit av omsorg om partiets utveckling. En del måhända tycker kanske att jag varit för pessimistisk i min beskrivning av Sverige och svenskarna. I sa fall hoppas jag att jag haft fel. Någon tycker kanske att analysen har brister. I så fall vill jag gärna diskutera det. Låt oss slå vakt om den svenska kulturen! Låt oss hoppas på en nationell pånyttfödelse!