The Downward Spiral
Nine Inch Nails, 1994
Jag har ett ord för KMFDM: Ministry.
Jag har två ord för Ministry: Front 242.
Jag har tre ord för Front 242: Nine Inch Nails.
Pappa är på väg hem och han är tyngst och elakast idag igen.
Jag önskar att jag kunde höra den här skivan för första gången igen. För när jag lyssnade på den första gången, en mörk natt och med hörlurar så var jag RÄDD. Rädd därför att jag inte hade en aning om vad som skulle hända, här finns allting ifrån fullkomligt kaotiskt vitt brus till dödstystnad, allting blandas och allting attackerar en frenetiskt och oundvikligt. Oväsen och oljud.
Nån skrev nångång "att lyssna på den här skivan är som att få en rostig järnbalk inlindad i taggtråd körd genom tinningarna. Långsamt" Ligger nånting i det.
Men när man har trängt igenom allt borrmaskinsgitarrmangel, trumfrenesi, plåtskrammel, gnissel och skrik så hittar man en hel rad av väldigt bra låtar. Trent Reznor sjunger viskar skriker (ofta samtidigt) om sina inre demoner (nånting är väääldigt fel i den här killens hjärna!) och ur allting växer det fram en bild av ett landskap där alla färger har blivit fel, men som ändå passar ihop och bildar en verklighet.
The Downward Spiral är en studie i självförakt, öppningsspåret heter "Mr. Self-Destruct" och inleds med en man som piskar sig själv. Det här är ingen "gör mig glad"-skiva, tvärtom så måste man nog vara rätt stabil till sinnelaget för att inte beröras alltför negativt.
"My whole existense is flawed" sjunger herr Reznor och nånting gick väldigt fel när de tryckte den här killens kretskort för glad eller nöjd är han inte. I synnerhet inte över sin egen existens.
Men som sagt, det är faktiskt väldigt genomtänkt och oerhört välproducerat och väldigt BRA, de fina nyanserna finns där om man bara ger sig tid att låta det omgivande bruset hitta sin plats.
KMFDM flörtar med gammal råsynth och fascistoida tendenser, pojkarna i Ministry försöker leka tunga och farliga genom att spela fort, Front 242 är ju belgare (get real!), och det finns en rad andra band som alla vill vara svarta och skrovliga och farliga, men när all image och "bara-vi-spelar-tillräckligt-hårt-och-snabbt-på-våra-överdistade-gitarrer-så-tycker-nog-folk-att-vi-är-farliga" har skalats bort så står Trent Reznor kvar där och är bara ännu mer gothic än vad någon någonsin kommer att kunna vara.
Gå och lägg er, söndagsskolebarn. Pappa ÄR äldst. Och tyngst, elakast, mest skruvad av er alla, han äter dyckert, rostiga cykelkedjor och rubankhyvlar till frukost, lunch OCH middag.