|
Ülo Ignats: Esterna och Estlands minoriteter Bok utgiven av Estniska Nationalfonden i februari 1995. ISBN 91-630-3312-7. Nätversion i januari 1999. InnehållFörordDen ryska mytbildningen om Estlands minoritetsproblemByggandet av folkens fängelseEsterna och de andra folken i EstlandEsternas politiska kamp för sitt språk och sin kulturMinoritetslagstiftningenFinsk-ugriska brödrafolk i RysslandFörordRyssarna har härskat över Estland i långa perioder.Särskilt grym var den ockupation som inleddes i samband med andra världskriget. Ockupationen kostade esterna ungefär en fjärdedel av befolkningen i form av dödade, deporterade och personer som tvingades fly. På krigets elände följde en ekonomisk kollaps på grund av införandet av planekonomin och ett skattesystem som innebar en utsugning av Estland. Ovanpå detta utsattes esterna för ett hårt förryskningstryck. Det ryska språket fick en särställning och en systematisk inflyttning av ryssar genomfördes. Esterna hade all anledning att frukta att deras kultur skulle kvävas under det ryska trycket. Nu är Estland fritt och självständigt, även om Ryssland fortfarande behärskar omkring 2000 kvadratkilometer estnisk mark bortom Narva och i Petseri. Esterna har avskaffat privilegierna för de ryssar som koloniserat landet, vilket de lokala ryssarna i stor utsträckning har accepterat, även om de haft invändningar mot t ex alltför hårda krav på språkkunskaper för att få medborgarskap. Däremot har Ryssland intagit en aggressiv attityd mot Estland. Uppenbarligen har det inte främst skett med anledning av de lagar som esterna har stiftat eller på grund av andra åtgärder esterna vidtagit. De hårda uttalandena och beskyllningarna för "diskriminering" av ryssarna i landet har kommit sedan Estland har krävt att först de ryska trupperna skulle dras tillbaka i snabbare takt och sedan att Estland skulle få tillbaka de områden som Ryssland annekterat och att Ryssland skulle kompensera för den förödelse man ställt till med i Estland. Det har varit ett behändigt sätt att undvika diskussion i de för Ryssland besvärande frågorna. Nu är dock de ryska trupperna borta, Estland har förklarat sig berett att kompromissa i gränsfrågan och i princip avstått från kompensationskrav mot Ryss-land. Det borde skapa förutsättningar för bättre grannförhållanden och ännu bättre samarbete mellan esterna och ryssarna inom Estland. Detta särskilt mot bakgrund av att inte en enda människoliv gick till spillo i Estlands självständighetskamp. Trots att situationen nu alltså förbättrats, tar jag i denna bok de ryska myterna på allvar och försöker bemöta dem. Det kan komma nya frostknäppar i Kreml då den ryska ledningen känner behov av att rikta nya anklagelser mot sina grannar för att dölja sina egentliga ambitioner. Då kan det vara bra att veta hur det egentligen står till med "diskrimineringen" av ryssarna i Estland. Huddinge i februari 1995 Ülo Ignats Den ryska mytbildningen om Estlands "minoritetsproblem"Förhållandet mellan ester och ryssar i Estland har under lång tid varit förvånansvärt fredligt för att inte säga vänskapligt. Några nationalistiska övergrepp har inte förekommit, än mindre några våldsamma sammansstötningar. De våldsamma övergrepp som esterna utsattes för vid den sovjetryska ockupationen i samband med andra världskriget har på sin höjd återspeglats i enstaka hårda uttalanden. Och ändå var det tiotusentals ester som förlorade livet på grund av den sovjetiska ockupationen, ytterligare tiotusentals ester deporterades till Sibirien och tiotusentals såg sig tvungna att fly till utlandet.De sovjetryska makthavarna (för i praktiken var det nästan bara ryssar som bestämde i Sovjet) har under senare år betett sig mindre brutalt i Estland jämfört med de båda andra baltiska länderna. Det har naturligtvis utgjort en förutsättning för dagens fredliga samexistens - för att använda en gammal sovjetisk slogan. Så kunde Estlands självständighetskamp föras till ett framgångsrikt slut utan att något enda estniskt liv krävdes. För att förstå det fantastiska i detta kan man jämföra med brottsstatistiken under den nuvarande övergångstiden till ett demokratiskt västerländskt system, med i genomsnitt ett mordoffer per dag. Före den estniska självständigheten var förhållandet gott mellan de estniska politiska ledarna och de demokratiska politikerna i Ryssland. Den nuvarande ryske presidenten stod upp till balternas försvar i januari 1991, då ryska tanks och trupper gick till angrepp mot civilbefolkningen i Vilnius och Riga. Ryssland var ett av de första länderna att erkänna de baltiska staternas självständighet efter självständighetsförklaringarna i samband med kuppförsöket i Moskva i augusti samma år. Den ryske utrikesministern Andrej Kozyrev åkte runt i de europeiska huvudstäderna och stödde diplomatiska erkännanden av de baltiska staterna. Senare har förhållandet mellan de båda länderna försämrats. Det har i första hand haft samband med de nynationalistiska stämningarna i Ryssland efter den första förvirringen efter imperiets upplösning och den starka besvikelsen över den i stort sett uteblivna hjälpen från väst. Det har också samband med de kraftiga omstruktureringarna av den väldiga ryska militärapparaten och kravet på trupptillbakadragande från en rad länder som tidigare stått under sovjetrysk kontroll - ett tillbakadragande som i praktiken innebar en flyttning, där man förlorar såväl arbete och bostad. Det har lett till en betydande osäkerhet bland militären men också bland den ryska civilbefolkningen i en rad tidigare sovjetkontrollerade länder. Många ryssar har fruktat diskriminering från ursprungsbefolkningarnas sida. Det har också förekommit i en del av de centralasiatiska tidigare sovjetrepublikerna, men knappast i Baltikum. Men därutöver har många sett förlusten av sin privilegierade ställning som ett uttryck för diskriminering. Mellan Estland och Ryssland fanns en rad olösta problem. Utöver frågan om tillbakadragandet av de ryska trupperna hade Ryssland annekterat stora landområden från Estland och vållat mycket stora skador i Estland. Ryssland ville kalla hem sina trupper i långsamt tempo, då missnöjet bland militären ändå var så omfattande till följd av de nödvändiga nedskärningarna (tidigare hade bortåt en tredjedel av den sovjetiska budgeten gått till militära ändamål). Då framstod det som lättast att dra ut på hemtagningen från de svaga baltiska staterna, som i stort sett saknade egna militära styrkor (stora grupper bland såväl militärerna som politikerna ville i själva verket inte alls dra tillbaka trupperna i hopp om att Ryssland snart skulle ändra politik och återupprätta Sovjetunionen). Även om det saknade betydelse i de stora sammanhangen kunde Ryssland här fortsätta att leka stormakt och kanske betydde det något för den ryska självkänslan att någonstans fortfarande kunna göra det. Även om Ryssland i det långa loppet skulle bli tvunget att dra tillbaka trupperna från Estland, ville man hursomhelst bevara ett så stort inflytande över landet som möjligt, precis som i de andra tidigare sovjetrepublikerna. Dessutom ville Ryssland inte lämna tillbaka de stora landområden som man annekterat från Estland och inte heller betala skadestånd för de enorma skador man vållat landet. Skadorna var mycket stora som en följd av kriget, de ekonomiska förlusterna till följd av införandet av det kommunistiska systemet var omätliga och de bestående skadorna på miljön av den militära ockupationen var likaså mycket omfattande. Anfall är bästa försvar, är en gammal lärdom från krigskonsten. För att inte behöva ge efter för de uppenbart rimliga estniska kraven, måste man bygga upp en officiell myt: Så fort de under nästan femtio års tid så förtryckta baltiska staterna blev fria började de diskriminera de inhemska ryssarna. Därför kunde de ryska trupperna inte ge sig av innan diskrimineringen upphört. Genom att ständigt upprepa beskyllningarna hoppades man dessutom tvinga esterna i försvarsställning så att de inte skulle kunna ta upp andra frågor utöver tillbakadragandet av de ryska trupperna och försvara sig mot beskyllningarna. På så sätt skulle man komma undan debatter och krav på kompensation för den förstörelse som den sovjetiska ockupationen vållat liksom diskussionen om gränsfrågorna. Och så har det i praktiken fungerat också. Diskussionen har handlat om trupptillbakadragandet och de ryska beskyllningarna om diskriminering och därutöver egentligen ingenting. Det västliga intresset för kompensationsfrågorna och ändring av den faktiska gränsdragningen i dag har dessutom varit utomordentligt litet. Även om otaliga delegationer från olika länder har granskat och tillbakavisat de ryska beskyllningarna om diskriminering av ryssar i framför allt Estland och Lettland, kommer dessa beskyllningar naturligtvis att fortsätta. Det är ett viktigt inslag i de ryska försöken att vinna inflytande över den politiska utvecklingen i sina baltiska grannländer. Det är t o m möjligt att beskyllningarna kommer att intensifieras, då frågan används som ett slagträ i den inhemska ryska debatten. Frågan har blivit som ett lackmuspapper, där en negativ inställning till Baltikum "bevisar" att en person eller en rörelse är patriotisk. Fakta spelar inte längre någon roll i den ryska diskussionen, där Baltikum blivit en utpräglad symbolfråga. Icke desto mindre är det nödvändigt att visa vilka fakta är, så att inte mytbildningen kring Baltikum och i det här fallet Estland får ske ohämmat. En dag kan frågan åter bli föremål för konkret politik. Ryssland kan bli offer för sin egen mytbildning och använda den som förevändning för en ny aggression mot Baltikum och kanske t o m en ny ockupation. Därför måste den ryska mytbildningen kring Baltikum ständigt bemötas med fakta. Det är bakgrunden till föreliggande skrift om Estlands demografiska utveckling och den estniska minoritetspolitiken. Byggandet av folkens fängelseDen sovjetiska ockupationen av Baltikum var inget unikt. Den utgjorde en naturlig fortsättning på 500 års rysk expansionism eller imperialism. Under de senaste åren har det formellt varit en sovjetisk expansionism. I realiteten har expansionismen ändå varit rysk, då det varit ryssar som agerat i namn av det Sovjetunionen som de har styrt. Det har varit ryssar som varit de förtryckare som underkuvat de folk som tvingats in i sovjetimperiet. De underkuvade folken har tvingats lära sig herrefolkets språk och seder och hylla sina förtryckares kultur och historia. Därför är det också naturligt att ryssarnas förhållande till de folk som de har förtryckt har blivit spänt.Den ryska modellen för erövring och dominansNär Estland skulle införlivas i Sovjetunionen följde ockupanterna den vanliga ryska modellen för erövring och dominans av främmande folk i tre steg:
Men, invänder kanske någon, är det inte naturligt att man strävar efter ett gemensamt språk, för att kunna effektivisera kontakter och samfärdsel inom ett land som Sovjetunionen? Jovisst, givet att Sovjetunionen är en frivillig sammanslutning, som folken som ingår i det vill utveckla. Om folken inte vill tillhöra unionen, blir däremot ett påtvingande av ett av härskarna valt herrefolksspråk bara ett sätt att lättare hålla de förtryckta i schack. Under den första tiden efter ockupationen av Estland kändes inte förryskningshotet så överhängande, eftersom det är omöjligt att lära en befolkning på nästan en miljon att snabbt gå över till ett för dem helt främmande språk, som inte ens tillhör samma språkfamilj. Att också alfabetet var främmande gjorde inte saken lättare. Hand i hand med förryskningen skedde dock en snabb inflyttning av ryssar. I huvudstaden Tallinn var politiken mycket tydlig, liksom i de andra baltiska huvudstäderna. I dessa städer, där den lilla lokala politiska makten var koncentrerad och där centralmaktens representanter verkade, skulle ryssarna överflygla lokalbefolkningen och bli en majoritet av befolkningen. Liknande åtgärder hade tidigare vidtagits även i andra s k sovjetrepubliker, där t o m traditionella huvudstäder flyttats för att lättare tillåta en rysk dominans. Lenins politikInnan Lenin genomförde den statskupp, som senare felaktigt kommit att kallas för oktoberrevolutionen, använde han sig av minoritetsfolken för att komma till makten. I ett berömt uttalande om det tsarryska imperiet sa han:- Ryssland är folkens fängelse. Vid den tidpunkten utgjorde ickeryssarna omkring 60 % av befolkningen i Ryssland, varför det hade varit svårt för Lenin att genomföra sitt maktövertagande utan stöd från åtminstone en del av dessa. När Lenin väl kommit till makten fortsatte först en minoritetsvänlig politik, trots att Lenin samtidigt i sina teoretiska arbeten, som till en början inte nådde några bredare befolkningsskikt, klargjorde att nationalismen var en borgerlig ideologi och att proletariatet inte har någon nation. Under kommunismen skulle de nationella skillnaderna försvinna och nationerna närma sig varandra. Ännu klarare uttryckte sig Stalin, som vid den tredje allryska sovjetkongressen i januari 1918 fick igenom följande principuttalande: "Självbestämmanderättsprincipen måste användas som ett medel i kampen för socialismen och den måste underordnas socialismens principer. " Eller i klarspråk: Vi talar för självbestämmanderätt så länge det gagnar oss, sedan struntar vi i den. Den berömde franske sovjetforskaren Hélène Carrère d«Encausse, som ägnat sitt liv åt studier av nationalitetsfrågorna i det tidigare sovjetområdet, skrev en gång: - En granskning av Lenins politik ger vid handen att Lenin hela tiden menade att rätten till självbestämmande skulle tillämpas för att tysta kraven på nationell självbestämmanderätt, inte för att tillfredsställa kraven. När han tillerkände självständighet åt Finland, erkände han en realitet som han inte kunde göra något åt; men han uttryckte öppet sitt beklagande över att läget var sådant... Byggandet av folkens fängelseByggandet av det folkens fängelse som Lenin talade om inleddes av den moskovitiska staten under 1300-talet. Erövringarna av områden som inte beboddes av ryssar började på 1500-talet och har fortsatt in i våra dagar. De mer än hundra folkgrupper som bodde i Ryssland och senare Sovjetunionen hamnade inte där av någon tillfällighet. De underkuvades av Ryssland och införlivades i ett ständigt växande imperium.Först trängde Ryssland mot öster och söder,senare också åt väster. Under 1600-talet koloniserades Sibirien och Ukraina, under 1700-talet införlivades de baltiska områdena, delar av Finland och Polen, under 1800-talet gick man in i Kaukasus Fridtjov Nansen beräknade på sin tid att Ryssland från år 1500 lagt under sig ett område av Norges storlek vart sjunde år. Harwardprofessorn Richard Pipes räknade ut att Ryssland mellan åren 1550 och 1700 årligen erövrade ett område av Hollands storlek. Ledarna för den nya sovjetstaten talade ivrigt om folkens rättigheter i Ryssland, samtidigt som man förde krig mot alla de nationer från det tidigare tsarimperiet som försökte förverkliga propagandans innehåll. Några år in på 1920-talet hade tsartidens gränser i stort sett återställts med undantag för de baltiska länderna och Finland. Under en kort period stimulerades de nationella kulturerna, inte minst i Ukraina och Vitryssland. Alfabet och skriftspråk utvecklades för 40 - 50 småfolk som tidigare saknat egna skrifttecken. Mot slutet av 1920-talet ändrades alfabetena för omkring 45 språk, vanligen från arabiskt eller kyrilliskt alfabet till det latinska alfabetet. Mindre än tio år senare ändrades återigen alfabetet för en mängd språk, nu till det kyrilliska alfabetet (dvs samma som det ryska språket använder). När alfabetena byttes på det viset blev plötsligt många människor i ett slag analfabeter, eftersom de inte längre kunde läsa det enda språk som tilläts. Men allvarligare ändå var att det blev omöjligt att kommunicera mellan generationerna på ett naturligt sätt. Därmed kunde heller inte någon nationell intelligentia växa fram i de områden som påtvingades upprepade språkreformer. För många mindre folk följde sedan deportationer, där närmare tiotalet hela folk deporterades långt bort från sina hembygder, anklagade för att inte vara tillräckligt lojala mot den sovjetiska centralmakten i samband med andra världskriget. Efter Stalins död kom begreppet sovjetfolket i bruk. Det sas vara "en ny historisk människogemenskap". Denna nya gemenskap skulle sinsemellan tala ryska. Ryssarnas andel minskarFolkräkningarna visade emellertid att ryssarnas andel av den totala befolkningen i Sovjetunionen fortsatte att minska. Folkräkningar gav följande resultat:1959: 54,6 % ryssar 1970: 53,4 % 1979: 52,4 % 1989: 50,7 %. Då förryskningskampanjen ändå varit relativt effektiv, hade dock de ryskspråkigas andel inte minskat lika snabbt. Andelen med ryska som första språk visade en annan utvecklingslinje: 1959: 59,4 % 1970: 58,7 % 1979: 58,6 % Mycket tydde dock på att ryssarnas andel av befolkningen och ryskans andel av de i Sovjetunionen talade språken skulle komma att minska snabbare i framtiden, inte minst befolkningsutvecklingen i Ryssland (svag) och Central-asien (snabb) talade för det. Därför inleddes en intensiv förryskningskampanj för att stärka enheten i imperiet. För varje republik utarbetades speciella ytterst hemliga planer. Men kanske kom förryskningen för sent. I de yngre åldersgrupperna var redan icke-ryssarna i klar majoritet. I stället för att resultera i en snabbare förryskning, ledde dessa åtgärder till att göra minoritetsfolken medvetna om sin nationella identitet och till ett växande motstånd mot förryskningsförsöken. Esterna och de andra folken i EstlandEsterna har levt i sitt historiska hemland vid Östersjön i över 5000 år och hör till de äldre bofasta folken i Europa.Estniskan hör till de finsk-ugriska språken och är be-griplig bara för de allra närmast besläktade folken, framför allt finnarna medan beröringspunkterna med de avlägs-naste släktingarna ungrarna är ganska få. Estniskan är ett språk som förmått hålla jämna steg med utvecklingen i det avseendet, att alla företeelser inom samhället och forskningen kan uttryckas på estniska. Därför har esterna också lyckats bevara sitt språk och inte känt behov av att gå över till olika främmande språk, som främmande herrar försökt introducera i landet. (Siffror och beräkningar nedan bygger till stor del på artiklar av Ene Tiit i Akadeemia (Tartu) nr 8, 9, 10, 1993.) Stora växlingar i folkmängdenDe första beräkningarna av antalet ester i Estland här-stammar från år 1240, då danskarna uppskattade antalet ester till mellan 100 000 och 200 000 människor.Till mitten av 1500-talet hade antalet ester ökat till om-kring en kvarts miljon, men som ett resultat av kriget mellan Ryssland och Livland och den pest som följde efter kriget minskade befolkningen till ungefär en tredjedel. Därefter skedde dock en ganska snabb befolkningstillväxt och i början på 1700-talet kan invånarantalet ha varit uppe i kring 400 000 för att sedan åter sjunka drastiskt i samband med kriget mellan Sverige och Ryssland och de nya epidemier som följde därpå. Till början på 1800-talet hade folkmängden åter ökat till omkring en halv miljon. Ett viktigt skäl till detta var det jämfört med i dag stora antalet barn - i genomsnitt 4 - 5 per familj. Nativiteten avtog dock redan på 1800-talet. Den första folkräkningen genomfördes 1881 och visade att folkmängden då uppgick till 882 000 för att till folkräkningen 1897 öka till 986 000. Kort före första världskrigets utbrott uppskattades anta-let invånare i Estland till 1,2 miljoner. Nedan återger vi antalet invånare i Estland enligt de folkräkningar som genomförts. Det är dock svårt att jämföra siffrorna, då Estlands territorium har skiftat i storlek, varför siffrorna anges efter olika territorier. Siffrorna från 1881 och 1897 avser territorier som är något mindre än såväl det självständiga Estland under den första självständighetsperioden som det ockuperade Estland och Estland under den andra självständighetsperioden. Från de senare årtalen återger vi dels siffrorna för hela territoriet under självständighetstiden och senare bara från det territorium, som Sovjet skurit av landsdelar från: Territorium före självständigheten
Självständighetstidens territorium
Sovjettida territorium, liksom det territorium Estland kontrollerar i dag
Trots att medellivslängden ökade till 53 år för männen och 60 år för kvinnorna ökade folkmängden bara med några tusen personer per år för att under den djupa ekonomiska krisen i slutet på 20-talet t o m förbytas i en nedgång av folkmängden. Men till 1939 hade esternas antal ökat till en miljon: 1 000 360 människor. Minoriteterna i Estland före krigetEstland hörde före kriget till de nationellt sett mest homogena staterna i Europa. Esterna utgjorde hela nio tiondelar av befolkningen (88,13 % om man räknar Estlands dåtida territorium, 91,7 % om man räknar det territorium som Estland har i dag sedan Ryssland annekterat vissa områden).1934 fanns minst 51 nationaliteter representerade i Est-land. Utöver esterna fanns 92 656 ryssar (8,2 %), 16 346 tyskar (1,5 %), 7 641 svenskar (0,7 %), 5 435 letter (0,5 %), 4 434 judar (0,4 %), 1 608 polacker (0,1 %), 1 088 finnar (0,1 %). Ingermanländarna och zigenarna var fler än 500, medan litauerna, danskarna, tatarerna, engelsmännen och fransmännen var fler än 100. De minoritetsgrupper av betydelse som fanns tillförsäk-rades kulturautonomi genom en lag som trädde i kraft år 1925. Enligt den lagen kunde nationella minoriteter bland de estniska medborgarna få kulturell autonomi om de var minst 3000 till antalet. I Estland fanns det fem nationaliteter som uppfyllde kri-terierna: dels grannarna ryssarna, letterna och svenskarna och dels tyskarna och judarna. Ryssarna hade kommit till Estland som ett resultat av de slaviska folkens fortsatta långsamma vandring mot väster. Om kareler och andra folkgrupper, som dessutom ofta hade en ortodox tro, hade svårt att stå emot den åtföljande förryskningen, så hade esterna fördelen av en gynnsammare geografi. Narvafloden, Peipsisjön och Pskovsjön utgjorde naturliga hinder för en expansion in i Estland. Ändå vandrade grupper av ryssar in och bosatte sig bl a på Peipsis västra strand och i Narva. Bland dessa fanns många gammaltroende, som sökte en fristad från förföljelser i sina gamla hembygder, främst under 1700-talet. Letterna var främst bosatta kring Valga. Under lång tid hade gränsen mellan Estland och Lettland varit oklart dragen och de båda folken bodde ganska blandat. När gränsdragningen var klar blev flera tusen letter kvar i Estland och kom att utgöra ungefär hälften av Estlands letter. Svenskarna bodde sedan gammalt i kustområdet i nordöstra Estland från Paldiski till Haapsalu, den norra delen av Hiiumaa (Dagö) och flera mindre öar, som Vormsi (Ormsö), Pakri, Ruhnu och Osmussaar. Även Noarootsi (Nuckö), var tidigare en ö innan landhöjningen gjort sitt. Svenskarna började kolonisera Estland i större omfat-tning på 1200-talet och kom dels från södra Finland men också från östra Sverige. En stor del av de svenskar som kommit till Hiiumaa tidigt, deporterades av Katarina II till Gammelsvenskby i Ukraina, varifrån de under 1920-talet återvände till Sverige. Tyskarna utgjorde en överklass i Estland, dels i form av rika borgare i städerna och dels som storgodsägare på landet. Beteckningen "saks" (tysk) blev en synonym för godsägare. Under 1800-talet var de uppemot 50 000, men minskade sedan snabbt för att till utropandet av det självständiga Estland vara färre än 20 000. Andelen tyskar sjönk sedan ytterligare. De tyskar som under flera generationer bott i Estland och Baltikum, kom att utbilda en särskild grupp inom tyskheten, de s k balttyskarna. Judarna var tidigare ganska få i Estland men fler kom till landet, sedan förföljelserna mot judarna i Ryssland tilltagit. Som mest var de närmare 5000, av vilka dock bara 3000 var medborgare i Estland. 98 % av judarna bodde i städerna, hälften av dem i Tallinn. Under åren strax före andra världskriget förekom mycket litet migration från och till Estland. Men efter kriget blev migrationen desto livligare i form av repatriering av olika folkgrupper, flykt, deportation osv. Redan 1939 lämnade många balttyskar Estland för att re-sa till Tyskland: 11 763 personer för att senare följas av ytterligare omkring 10 000 under de två följande åren. Sammanlagt var det fler än bara den tyska folkgruppen som flyttade till Tyskland. Esterna i krigetI oktober 1939 kom enligt basöverenskommelsen ungefär 25 000 ryska soldater till Estland (en siffra som mycket väl kan ha varit större).När Estland ockuperades av Sovjet den 16 - 21 juni 1940, följde omfattande förföljelser. Omkring 11 000 personer arresterades och flertalet av dem mördades (i huvudsak av NKVD). Dessutom deporterades 10 200 personer till Sibirien natten mellan den 13 och 14 juni 1941.Båda dessa grupper utgjorde var för sig omkring en procent av befolkningen. Omkring 30 000 estniska män kallades in till röda armén och dessutom anslöts den estniska krigsmakten till den röda armén (utom flertalet officerare). Många företag evakuerades till Sovjet med omkring 26 000 arbetare, av vilka en femtedel beräknas ha avlidit vid evakueringen eller därefter på grund av de svåra förhållandena, som de tvingades att leva under. Under den tyska ockupationen mobiliserades 59 000 ester till den tyska armén. 3 000 lyckades dock undkomma genom att fly till Finland. Omkring 5 000 tvingades flytta till Tyskland för tvångsarbete och 6 600 estniska medborgare mördades (bland desa 1921 judar och 243 zigenare). (Flertalet av morden utfördes redan före 1941 års folkräkning.) Omkring tusen medborgare beräknas ha dött i bombattacker, flertalet av dem i Tallinn. Flykten till väst den största omflyttningenFlykten till väst var den största folkomflyttningen i Est-lands historia och inleddes på sensommaren 1944. Sammanlagt 68 000 människor flydde från Estland och av dessa beräknas närmare en tiondel ha omkommit på vägen p g a bombningar av flyktingbåtar, stormar osv.Estlandssvenskarna kunde evakueras till Sverige under den tyska ockupationen. Hela gruppen evakuerade uppgick till ca 7 500 personer, trots att estlandssvenskarnas antal enligt folkräkningen 1941 bara var 6 487 personer. Uppenbarligen utnyttjade ett tusental ester släktskapsförhållanden med estlandssvenskar till att lämna landet tillsammans med dem. Under den tyska ockupationen skedde en viss invandring från Ryssland, främst av ester och ingermanländare, sammanlagt ungefär 4 000 personer. Direkt efter den tyska ockupationens slut kom ytterligare 5 000 ester från Sovjet-unionen till Estland. De förföljdas organisation Memento, som bildades för några år sedan har gjort beräkningar av hur många som dödades under kriget vid fronterna och i partisankriget. Dessa forskningar ger vid handen att 96 300 estniska medborgare dödades i kriget och som en följd av ockupationen, i runda tal 80 000 män och 17 000 kvinnor. Därvid utgjorde förlusterna vid fronterna dit ester tvångsmobiliserats bara 20 000 man. Under det gerillakrig som följde på ockupationen dödades omkring 4 000 man. Efter krigets slut följde arresteringar av motståndare till ockupationen liksom av personer som tvingats att tjänstgöra i den tyska krigsmakten. Under åren 1945 - 1953 (Stalins dödsår) beräknas 75 000 personer ha fängslats och en fjärdedel av dessa ha avrättats. I tabellen nedan finns en översiktlig bild av befolkningsförändringarna under kriget.
Invandringsström efter krigetEfter kriget kom en stor invandringsström från andra de-lar av Sovjetimperiet. För de första åren är statistiken bristfällig, men nettoinvandringen mellan 1945 och 1955 beräknas ha varit ungefär 105 000, alltså en mycket kraftig ökning.Nedan i tabellen finns invandringsöverskottet angivet från år 1956. Låt oss se på befolkningsutvecklingen före kriget, hur den påverkades av kriget och hur den utvecklades efter kriget, först i form av det totala (alla folkgrupper i landet) födelseöverskottet och invandringsöverskottet:
Under perioden 1945 till 1959 (då den första sovjetiska folkräkningen genomfördes i Estland) ökade folkmängden med ca 400 000, varav esternas andel var drygt 100 000. Orsakerna till ökningen var:
Esternas andel minskarEnligt den första folkräkningen under efterkrigstiden 1959 fanns det 1 197 000 invånare i Estland, varav mindre än 75 % ester (under 900 000). Trots att det kommit så pass många rysslandsester, som inte tidigare bott i Estland var esternas antal fortfarande bara 89 % av förkrigsnivån.Andelen män hade minskat till bara 44 % av befolkningen, men födelsetalet var ändå relativt högt under de första åren efter kriget. Invandringen från andra delar av sovjetimperiet fortsatte på hög nivå. Uppemot 20 000 människor kom till Estland varje år, men nettot blev betydligt lägre, då många av de som invandrat tidigare åter lämnade landet. Nettot låg i allmänhet mellan 5 000 och 10 000 personer, vilket låg i nivå med eller över födelseöverskottet. Invandringsöver-skottet utgjorde omkring 0,5 % av det totala invånarantalet. Direkt efter kriget minskade dödligheten radikalt medan födelsetalen minskade långsammare och gick under förkrigsnivån först i slutet på 1950-talet. Mödrarna var genomsnittligt allt yngre. I genomsnitt var en barnaföderska 30,1 år i början på 20-talet, medan genomsnittsåldern för en barnaföderska var 25,08 år 1990. Antalet barn per kvinna har minskat under senare år, säkerligen beroende på bl a trångboddheten och den stora andelen skilsmässor (uppemot 2/3-delar av alla giftermål slutar i skilsmässa). Befolkningssammansättningen i Estland enligt folkräkningarna (överst antal i tusen, nedan i procentandel)
Trots att de estniska kvinnornas nativitet var högre än de invandrade folkgruppernas, så gjorde invandrarnas ålderssammansättning att bara 58 - 59 % av alla födda barn i Estland var ester. I huvudstaden Tallinn var det oftast fler icke-ester bland de nyfödda - esterna utgjorde 44 - 45 % av de nyfödda och av skolbarnen. I takt med att Estland frigjorde sig från Sovjetunionen infördes en del restriktioner för invandringen, bl a en inflyttningsskatt, som skulle betalas av företagen som lockade till sig arbetskraft utifrån och ekonomiska stimulanser för dem som flyttade ut. Det medförde att den legala invandringen efterhand minskade, men man kan förmoda att den delvis övergick till en illegal invandring. Immigration blir emigrationEfter en drastisk minskning av invandringsnettot från 1986, då invandringen var 6 112 netto (liberalisering i hela Sovjetunionen ett år efter Gorbatjovs makttillträde) till 1987: 4 283 (esternas kamp mot fosforitbrytning), kom en ännu större minskning året därpå - bara 965 i invandringsöverskott (1988 var den sjungande revolutionens sommar) för att 1989 uppvisa bara 171 i överskott. 1990 - 1993 visade siffrorna i stället ett stigande utvandringsöverskott: - 4 021, - 8 034, - 33 267, - 14 250.Även från Lettland och Litauen skedde en stor utflyttning under det stora utflyttningsåret 1992, dvs året efter återupprättandet av självständigheten. Utvandringsnettot det året var - 47 188 från Lettland och - 22 215 från Litauen. Under en kort period i övergången från sovjetrepubliken Estland till det självständiga Estland, skedde en viss utvandring till väst, innan väst skärpte reglerna och inte längre accepterade ester som politiska flyktingar. Födelsetalen ökar och minskar igenI samband med kampen för självständigheten restes slagordet: landet måste fyllas med barn! Under en kortare period fram till slutet på 1991 ökade födelsetalen något och kan kanske kopplas samman med slagordet. Därefter har dock födelsetalen gått ned, sannolikt mot bakgrund av det osäkra läget i samband med övergången från planekonomi till marknadsekonomi.Från 1990 till andra delen av 1994 hade sammanlagt 75 000 icke-ester utvandrat ur landet, vilket medförde dels en minskning av folkmängden till ganska exakt 1,5 miljoner människor, dels att genomsnittsåldern på icke-esterna steg snabbt. Det i sin tur minskar andelen nyfödda icke-ester. Antalet födda steg sakta till en topp 1987 och 1988 för att sedan börja sjunka i takt med att problemen tornade upp sig i samhällsomvandlingen. Från krigsslutet till slutet på 1960-talet hade födelsetalen grovt sett legat kring 20 000 per år. Under 1970-talet steg talen till mellan 21 000 och 22 000, sedan antalet unga ökat genom invandringen. På 1980-talet steg födelsesiffrorna ytterligare till mellan 22 000 och drygt 24 000 för att under "den sjungande revolutionen" 1987 och 1988 nå över 25 000. För esternas del var födelsetalet ännu högre 1989. Låt oss se hur siffrorna ser ut för de senaste åren, då förändringarna i födelsetalen varit dramatiska i flera avseenden. Notera särskilt den skarpa nedgången efter de två toppåren och den starkt ökade andelen födda ester (räknat efter moderns nationalitet): Födelsetalen för ester och icke-ester
I årsskiftet 1994/95 beräknade Estlands statistiska cent-ralbyrå invånarantalet till ganska exakt 1,5 miljoner, av vilka 962 300 var ester och 436 500 var ryssar. Dessutom bodde 40 500 ukrainare, 23 600 vitryssar, 15 100 finnar, 3 500 tatarer, 3 000 judar, 2 900 letter, 2 500 polacker, 2 400 litauer och 1 800 tyskar. Under självständighetstiden har esternas andel av befolkningen ökat överallt i landet utom i Ida-Virumaa. Esternas andel i Estland uppgår till 63 % av befolkningen (mot 61 % 1989, då den senaste folkräkningen genomfördes. Störst andel ester finns det på öarna: 97 % på Hiiumaa (Dagö) (mot 96 % år 1989), Saaremaa (Ösel) har också 97 % (94 %), sedan följer P›lvamaa 94 % (93 %), V›rumaa 93 % (92 %), Järvamaa 92 % (91 %), Viljandimaa 92 % (91 %), Raplamaa 91 % (90 %), J›gevamaa 89 % (88 %), Pärnumaa 84 % (82 %), Läänemaa 82 % (79 %), Lääne-Virumaa 80 % (76 %), Valgamaa 79 % (77 %), Tartumaa 78 % (77 %), Harjumaa 52 % (50 %), Ida-Virumaa 18 % (18 %). I början på 1994 hade de estniska städerna följande invånarantal: Tallinn 442 900 (tillsammans med Saue och Maardu dock 473 000; - 7 708 jämfört med ett år tidigare), Tartu 106 100 (- 2 849), Narva 79 000 (- 1 031), Kohtla-Järve 56 000 (- 907), Pärnu 51 800, Viljandi 22 700, Sillamäe 22 100 (- 310), Rakvere 18 900 (- 478), V›ru 17 300, Valga 16 600, Kuressaare 16 400, Maardu 15 600, J›hvi 14 700, Haapsalu 14 100, Paide 10 600, Keila 10 000. Dödligheten minskade också något i mitten på 1980-talet, vilket brukar tolkas som ett resultat av att alkoholpolitiken blev mer restriktiv. Dödligheten bland de nyfödda har sakta men säkert sjunkit under efterkrigstiden och låg 1991 på 13,4 promille av de nyfödda. En indikator på den osäkerhet som människorna känner är antalet självmord. I slutet på 80-talet minskade självmordsfrekvensen till ungefär 3/4-delar av den tidigare nivån för att åter börja stiga 1990 och till 1993 hade den tidigare ganska höga nivån från början på 1980-talet nåtts igen. Kombinationen av utvandringen och det sjunkande födelsetalet ledde till en befolkningsminsking med början 1990. Första året minskade befolkningen med 1 200 personer, 1991: - 8 400 och 1992: - 42 000. Esternas politiska kamp för sitt språk och sin kulturUnder lång tid förekom begränsade protester mot förryskningen i Sovjetunionen, men mot slutet av 1970-talet fick protesterna en allt större bredd, framför allt i Baltikum. Ett skäl var den förryskningskampanj som då inleddes i hela Sovjetunionen.FörryskningsplanI den förryskningsplan, som Moskva fastställt för Estland och som var daterad den 19 december 1978 ingick noggranna föreskrifter om hur förryskningen skulle inledas i daghem och förskola, hur skolklasser vid ryskundervisning skulle delas upp i mindre grupper om det fanns fler än 25 elever i klassen, utökning av läroboksutgivningen, utökning av studieplatser vid högskolorna i Tallinn och Tartu, lära befolkningen känna ryska klassiker, utarbeta metoder för och genomföra en utvidgning av den ryska kulturens andel i den estniska republikens kulturliv, osv, osv.En första bred protest offentliggjordes inför 40-årsdagen av den Molotov-Ribbentroppakt, som Nazi-Tyskland och det stalinistiska Sovjet slöt den 23 augusti 1939. 1979 protesterade 45 balter i en gemensam appell mot resultatet av pakten, som ju ledde till att de baltiska staterna förlorade självständigheten. Hösten 1980 kom det till stora ungdomsoroligheter sedan en popföreställning i samband med en fotbollsmatch på Tallinns stadion hade avbrutits av politiska skäl. Oroligheterna slogs ned med våld, vilket framkallade en protest från estniska intellektuella. De 40 intellektuella som undertecknade brevet pekade i första hand på diskrimineringen av den estniska kulturen, som ett skäl till den rådande oron och gav bl a följande skäl till "esternas osäkerhet inför den egna framtiden":
Den nationella självständighetskamp som sedan utvecklades hade hela tiden försvaret av den nationella kulturen som en självklar grund. Den kampen har dock redan skildrats så utförligt att den här skildringen i huvudsak begränsas till konflikten mellan esterna och de lokala ryssarna i Estland. Lennart Meri om det estniska folkets krisEn av de första som reste frågan om esternas överlevnad under de sista sovjetåren var författaren och filmaren och senare den estniske presidenten Lennart Meri. Lennart Meri tog upp frågan i ett anförande på de skapande förbundens gemensamma konferens i början på april 1988. Han sa då bl a:
Ryskans särställning avskaffas i EstlandRyskan hade en särställning i Sovjetunionen som språket för s k internationellt umgänge. Dessutom hade den också en särställning i sovjetrepublikernas lokala konstitutioner genom att ryskan och "andra språk som talas av befolkningen" fritt fick användas inom republikerna. De enda undantagen fanns i de tre transkaukasiska republikerna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan, där försöken att stryka hänvisningarna till de lokala språken i samband med att nya lokala konstitutioner antogs 1978 ledde till så allvarliga oroligheter att förslagen drogs tillbaka.Tio år senare, i början på december 1988, beslöt Estlands parlament att ändra i den lokala konstitutionen, så att den nya § 5 kom att lyda: "Estniska socialistiska sovjetrepublikens statsspråk är estniska. Estniska SSR:s statsspråks, ryskans och andra språks användning garanteras i särskild ordning i Estniska SSR:s språklag. " Den 18 januari 1989 antog Estland sedan som första sovjetrepublik en särskild språklag. Enligt denna lag skulle alla statstjänstemän, all sjukvårdspersonal och alla expediter i butikerna på fyra år lära sig att tala såväl estniska som ryska. Till att börja med upplevde ryssarna, som var vana vid att klara sig på ryska över hela imperiet (om lokalbefolkningen, dit ryssarna kom, inte kunde ryska, fick de väl lära sig det!), det som en oerhörd lag, som på inga villkor kunde accepteras. Naturligtvis måste ryskan ha en särställning! Språklagen väcker protesterSpråklagen blev kanske det som väckte den första bredare ryska reaktionen. I mars samlade ryssarna sig för första gången till en medveten etnisk demonstration för kravet att ryskans särställning skulle bevaras. I en demonstration i Tallinn med omkring 30 - 40 000 deltagare krävde interrörelsen understött av de sovjetiska direktörernas rörelse, som bar det föga rättvisande namnet arbetarkollektivens råd, att språklagen skulle dras tillbaka och att den estniska flaggan, som på den estniska nationaldagen några veckor tidigare hade hissats i Långe Hermann-tornet i Tallinn, inte längre skulle få vara nationalsymbol.Dessa krav har senare helt försvunnit från den rysknationella dagordningen i Estland. Sedan var det ganska lugnt i nationalitetsfrågan fram till augusti, då ryska grupper genomförde en strejk i protest mot den estniska vallagen för att även ickemedborgare skulle få delta i lokalvalet några månader senare, vilket de också fick om de var vederbörligen inregistrerade. Kommunistparti-konferens om nationalitetsfråganI september 1989 genomfördes det sovjetiska kommunistpartiets länge aviserade men upprepade gånger uppskjutna konferens om nationalitetsfrågan. Efter en så lång väntan var förväntningarna uppskruvade, då just nationalitetsfrågan nu hade blivit en ödesfråga, som handlade om Sovjetunionens fortsatta existens.Det hela utmynnade i en antiklimax. Den plattform som kommunistpartiet presenterade för kongressen var i stort sett en blåkopia av den dittills förda (och misslyckade) politiken. Det handlade fortfarande om att ryssarna skulle ha en särställning och att makten även fortsättningsvis skulle vara starkt centraliserad. I de lokala valen i december genomförde ryssarna i Tallinn en bojkott av valet, vilket fick till resultat att nästan bara ester kom att ingå i stadens fullmäktige. På andra håll deltog ryssarna i valet. Till parlamentsvalet den 18 mars 1990 hade ryssarna förstått att bojkotten var ett misstag. Nu satsade man och fick 27 mandat (av vilka fyra utsågs av ockupationsstyrkorna) medan estniska självständighetsförespråkare fick 78 mandat. Den 30 mars beslöt parlamentet att Estland skulle inleda en övergångsperiod till full självständighet. Under tiden skulle förhandlingar inledas med centralmakten. I både Estland och Lettland gick ryska sovjetvänliga demonstranter handgripligen till attack mot parlamentsbyggnaderna uppenbarligen i syfte att ockupera dessa. Två dagar senare genomfördes en liknande aktion i Litauen. I Lettland lyckades milisen avvärja kuppförsöket, i Estland kallade premiärministern Edgar Savisaar den estniska allmänheten till hjälp. Omkring 20 000 ester överflyglade snabbt de några tusen ryska demonstranterna, som drog sig tillbaka utan några sammanstötningar. Centralmakten vill ha unionsfördragI slutet på november 1990 presenterade centralmakten ett förslag till ett nytt unionsfördrag. De baltiska staterna hade själva förespråkat unionsfördrag så länge de såg det som utsiktslöst att helt frigöra sig från Sovjetunionen. Nu hade man emellertid börjat hoppas på en fullständig självständighet och ville inte längre ha något unionsfördrag. Fördraget var dessutom dåligt ur baltisk synvinkel. Det krävde enhällighet för att någon stat skulle få utträda ur unionen. Dessutom fastslogs det att bara ryskan skulle vara statsspråk.Den kraftiga immigrationen av ryssar och andra ryskspråkiga nationaliteter, som varat i tiotals år, bröts 1990 i en nettoutvandring. 1200 fler vandrade ut ur Estland, än de som bosatte sig i landet. Efter en orolig tid kring årsskiftet 1990-91 med blodiga sovjetiska aktioner i Riga och Vilnius blev det möjligt för balterna att utropa sin definitiva självständighet i augusti 1991. Estland förklarade sig självständigt den 20 augusti. Snart kom erkännanden från hela världen, inklusive Ryssland och senare Sovjetunionen, som stod på randen av upplösning. Nu kunde kampen för den estniska kulturens och språkets fortlevnad på allvar börja föras på esternas egna villkor. Estland stiftar lagarDen 26 februari 1992 antog Estland en medborgarskapslag som hörde till de liberalaste lagarna i världen. Den var i stort sett identisk med 1938 års medborgarskapslag, vartill dock fogades några tillämpningsföreskrifter för att lagen skulle kunna tillämpas trots den långa mellanliggande perioden av sovjetisk ockupation och allt vad den förde med sig.Lagen krävde två års bosättning i Estland liksom vissa kunskaper i estniska för medborgarskap. Den administrativa proceduren kunde sedan ta ett år ytterligare. Bosättningen i landet räknades från den 30 mars 1990, då Estland inledde övergångsperioden till självständighet. (Den lagen har nu ersatts med en ny lag, se kapitlet om lagstiftningen.) Estlands nya grundlag antogs i en folkomröstning i juni 1992. Där tillförsäkras de nationella minoriteterna större rättigheter än vad som är vanligt. Utöver sedvanliga grundlagsenliga rättigheter, förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, ras, hudfärg, kön, religion mm samt förbud mot propaganda för sådan diskriminering eller ringaktning ger grundlagen alla i Estland bosatta rätten att bevara sin nationalitet. (Se vidare kapitlet om Estlands lagar.) Ryska beskyllningar om diskrimineringVid säkerhetskonferensen i Helsingfors i juli 1992 hade Ryssland efter Sovjetunionens upplösning ett halvår tidigare samlat sig igen och valde att gå till motoffensiv. Trots att Ryssland mycket tidigt erkände de baltiska ländernas självständighet, ville man nu vänta så länge som möjligt med trupptillbakadragandet därifrån. För att motivera sitt motstånd började man beskylla framför allt Estland för förtryck av den ryskspråkiga befolkningsgruppen. Något senare gick det ryska parlamentet vidare i anklagelserna mot Estland och hotade med att hos FN begära ekonomiska sanktioner mot Estland. Man förklarade att det skedde i syfte att få Estland att ändra sin medborgarskapslag. Parlamentet hotade med att införa egna sanktioner mot Estland från den 20 september, då val skulle hållas till ett nytt estniskt parlament. Estland betecknade Rysslands agerande som en inblandning i Estlands inre angelägenheter.I oktober 1992 hotade den ryske presidenten Boris Jeltsin ånyo att i ett direktiv stoppa trupptillbakadragandet från Baltikum till dess att balterna garanterade den ryska minoritetens rättigheter. Samtal med de baltiska länderna om trupptillbakadragande sköts upp gång på gång. Senare upprepades samma ståndpunkter av en rad andra företrädare för Ryssland, inte minst utrikesministern Kozyrev. Då föreföll dessa uttalanden ändå mest betingade av inrikespolitiska överväganden och trupptillbakadragandet fortsatte i tysthet hela tiden. Det intygade också den ryske vice utrikesministern Tjurkin vid ett besök i Estland, då han bad esterna att bortse från Jeltsins uttalanden. I Baltikum ökade oron över Rysslands avsikter sedan nyheter om vad som sagts på ett utrikespolitiskt seminarium på temat "Den ryska utrikespolitikens strategiska problem i fråga om det näraliggande utlandet" (i ryskt språkbruk liktydigt med de tidigare sovjetrepublikerna) i slutet på 1992 i Moskva kommit till kännedom. Särskilt oroande var ett föredrag av S.A. Karaganov, som tecknade en strategi för hur det ryska inflytandet i dessa områden skulle bevaras. Hans föredrag publicerades senare i tidskriften Diplomaticheski Vestnik 21/22, 1992. Nedan återges det i något förkortat skick. *** Vilken inriktning bör Ryssland ha i sitt samarbete med OSS? Kommer våld att komma till användning på Rysslands territorium? Tre varianter
Låt oss se på Centralasien. För ett år sedan försökte vi dra oss ut ur området, men det lyckades inte. En sak är klar: om vi inte tillsammans med Kazakstan kan spela en postimperialistisk roll i området, dvs förhindra konflikter, försvara minoriteter och dylikt, så kommer dessa problem att drabba oss förr eller senare, vi slipper inte undan dem. Om 10 år kommer hela området att koka som en gryta. Det fundamentalistiska islam är något fruktansvärt. Om saker och ting blir ännu värre, så uppstår en hel zon av instabila stater. Vi måste förstå att Ryssland återigen måste ta på sig sin traditionella roll, köpa upp lokala härksare, vid behov sända trupper till platsen för att rädda någon, osv. (...) Försvaret av den ryskspråkiga befolkningenOm vi kungör att vårt mål är försvaret av den ryskspråkiga befolkningen, så lämnar vi åtminstone teoretiskt intrycket att vi möjliggör brott mot andra minoritetsgrupper.Därför bör Ryssland i sitt utrikespolitiska koncept i fråga om den ryskspråkiga befolkningen inta ståndpunkten att vi försvarar mänskliga rättigheter och minoriteternas rättigheter i hela det område som tidigare utgjorde Sovjetunionen. Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkning som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte är en enbart passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. Ur ekonomisk synvinkel är det förmånligt för Ryssland att starta en bred expansion av investeringar. Vi måste utnyttja de tidigare sovjetrepublikernas jättelika skuldbörda och köpa upp deras företag och överta förvaltningen av dessa. På det viset uppstår en mäktig ekonomisk-politisk enklav, som utgör grunden för vårt politiska inflytande i dessa länder, däribland vid försvaret av den ryskspråkiga befolkningen. Utöver försöken att behålla den ryska befolkningen på deras nuvarande vistelseorter, måste vi försvara det ryska språket, dvs ryskspråkiga skolor, press, TV mm. Sakernas tillstånd måste föras så långt att de tidigare republikernas elit återigen skall börja utbilda sig i Ryssland, för då kommer den eliten att stå oss närmare. För närvarande är dock politiken den motsatta: vi stänger ryskspråkiga utbildningsanstalter, minskar antalet lärare, kräver pengar för undervisning i ryska av de fattiga republikerna. På det viset avstår vi för en hel generation från vänskapliga förbindelser, kanaler för påverkan osv. Och naturligtvis måste vi i dessa staters arméer försäkra oss om ryska officerare och fortsätta med utbildning av de kommande militära eliterna i republikerna i Rysslands högre militära utbildningsanstalter. För att återkomma till försvaret av de ryskspråkiga, skulle jag än en gång vilja påminna om att slagordet om försvar av den ryskspråkiga befolkningen är mindre ändamålsenligt ur moralisk och politisk synvinkel. Självklart är försvaret nödvändigt, men det kan ske under allmänna slagord om försvar av mänskliga rättigheter och minoriteter. Politiska hävstångseffekterDet gäller att starta från de politiska hävstångseffekterna, som man gör i Lettland och Estland. Det är vårt eget fel att vi missade de processer som inleddes där (jag menar brott mot de mänskliga rättigheterna). Nu skapas det dock prejudikat som - om vi inte från början lyckas undertrycka dem - också kan spridas till Ryssland. Om vi inte kan hitta en kompromissvariant, kommer analoga problem att uppstå också i de andra republikerna.Om vi accepterar att inte alla omedelbart får bli medborgare i den nya staterna, öppnar vi därmed Pandoras ask, vilket kommer att straffa sig om 20 år. Stater förändras, områden förändras, men med hänvisning till ett prejudikat, kan var och en av dem vägra minoriteterna medborgarskap. Ekonomiska sanktioner, som accepteras internationellt, är ett mäktigt vapen, men användningen av dessa måste övervägas i varje enskilt fall. Allt kan inte lösas med våldVad gäller användningen av våld, så måste jag som historiker och specialist på internationella relationer säga, att vi inte kan lösa allt med styrka. Men i en situation, som den vi befinner oss i nu, kan våld lösa många problem. Vi behöver inte principiellt stöda våldsamma lösningar, exempelvis vore det dumt att skrika att nu börjar vi bomba er osv. Men vi måste förstå, att i stabilitetens intresse måste vi återupprätta våldets återhållande roll. Där råder det ingen tvekan, vi måste skapa de nödvändiga instrumenten.Hur skall vi använda våld? Om vi började använda våld på grundval av den starkes rätt, skulle det vara förfärligt. Vi behöver legitimitet. Redan nu måste vi förbereda allmänheten och internationella organisationer för att de skall erkänna Rysslands och andra OSS-aktörers rätt att använda begränsat våld inom ramen för lagarna. Ett nytt koncept för två områden inom CSCE borde skapas. Det skulle ge oss legitimitet. I en CSCE-region, som omfattar Europas västra, mellersta och östra delar skulle freden garanteras av NATO och Europarådet. Vi skulle kunna delta som observatörer. I det andra området, som omfattar Ryssland och OSS, bör vi åstadkomma att Ryssland skall erkännas som upprätthållare av freden. Det skulle ske under internationell kontroll, under deltagande av utländska observatörer. Vi har inte många valmöjligheter, men vi måste utnyttja dem som vi har. *** En politik för att undvika en jugoslavisk situationOm ryssen Karaganov var orolig för att Rysslands inflytande över dess grannländer skulle minska, så var den estniske socialdemokraten och ordföranden för Estlands utrikesutskott Vello Saatpalu i stället orolig för att Ryssland och Väst skulle försöka tvinga på Estland och Lettland den jugoslaviska modellen med permanent uppdelning av länderna i strikt åtskilda folkgrupper. Om motsättningarna i något läge skulle förvärras, skulle en uppgörelse i jugoslavisk stil kunna befaras som ett värsta-scenario.Saatpalu resonerade kring den frågan i en artikel: *** Den nuvarande fasen i Estlands utveckling mot en självständig stat, kan beskrivas som dekoloniseringsfasen och karakteriseras av fyra parallella processer:
I de två första fallen (a och b) har viljan att invandra till Estland samband med nationella känslor, som båda moraliskt och materiellt bör stödjas av regeringens program och internationella organisationer. Det finns faktiskt bland medlemmarna i G7-gruppen, som Ryssland gärna vill samarbeta med, flera länder som kan ge råd om avkolonisering av tidigare kolonier som exempelvis Algeriet, Namibia, Indien och andra. 49 paragrafen i den fjärde Genevekonventionen från 12 augusti 1949 förbjuder en ockuperande stat att kolonisera det ockuperade landet. Sovjetunionen har ignorerat den artikeln i fråga om de baltiska staterna, samtidigt som det i FN har anklagat Israel för att kolonisera de territorier som står under israelisk kontroll med sina medborgare. (...) Jag tror att G-7-länderna kan dämpa en stor del av den spänning som de interetniska friktionen skapar, om de i stället för att sända hjälp enbart till Ryssland skulle avdela en del av hjälpen till de ryska kolonister och deras barn som nu önskar återvända till hemlandet. Det skulle t ex kunna ske under medverkan från FN:s kommitte för avkolonisering. En uppmuntrande sak bör nämnas: det nyligen undertecknade avtalet mellan Estland och Ryssland om remigration. Vi hoppas att liknande avtal kan undertecknas med Ukraina och Vitryssland inom kort. Det är realistiskt och det är i praktiken enda sättet att bidra till en fredlig utveckling av de estnisk-ryska relationerna. Annars kommer de etniska spänningarna att bestå för all framtid och dessa kommer i sin tur att återverka på relationerna mellan de båda länderna. Ryssar bosatta i Estland, som inte lär sig estniska, kommer att utgöra gisslan i de estnisk-ryska förbindelserna i många år, om inte för alltid. Detta problem aktualiseras nu, då de båda staterna behöver fredliga relationer för att komma över konsekvenserna av det kaos som rått under de senaste åren. Jag vågar påstå att en samexistens av etniska samhällen av ungefär samma storlek, bestående av slaviska ortodoxa ryssar å ena sidan och finsk-ugriska lutherska ester å den andra, på samma territorium, är farligt för båda samhällena. Deras mentalitet, språk, religion, seder är alltför olika. När Jugoslavien skapades, bortsåg man från detta. Nu är resultatet uppenbart för alla och de som stod bakom skapelsen står där med skammen. Men nu vill man tvinga oss att upprepa den jugoslaviska modellen i Estland och Lettland i namn av de mänskliga rättigheterna. Och man glömmer därvid bort att även de mest utvecklade europeiska staterna har misslyckats med att stoppa det etniska våldet, också om andelen utlänningar inte överstiger ett fåtal procent av invånarna. *** Spänningen ökarSedan spänningen mellan Estland och Ryssland ökat, suspenderade Ryssland den frihandelsöverenskommelse som träffats med Estland.Samtidigt blev det problem med den gemensamma visumzon som upprättats mellan de baltiska staterna. Estland ansåg att den medförde svårigheter att få kontroll över invandringen från de forna Sovjet. Därför beslöt Estland att frångå zonöverenskommelsen och i stället kräva särskilda estniska visa för alla medborgare i alla länder utom från 40 av de mest utvecklade länderna i världen. Tidigare hade lettiska eller litauiska visa gett automatiskt inresetillstånd till Estland. Efter påtryckningar från Ryssland inrättade Östersjö-rådet en minoritetsombudsman. Tanken var att den vägen öka pressen mot de baltiska länderna via de lokala ryska minoriteterna. Estland, som fått ordförandeposten i rådet, valde att utnyttja minoritetsfrågorna till att uppmärksamma de finsk-ugriska folkens situation i Ryssland. Den 11 maj 1993 blev Litauen medlem i Europarådet och den 13 maj även Estland. Lettland och Ryssland fick inte medlemsstatus pga att demokratiska val inte genomförts i länderna. Den 19 maj antog Estlands parlament lagen om val av lokala fullmäktigeförsamlingar. Lagen utlystes av president Lennart Meri den 3 juni. Den 10 juni kopplade den ryske presidenten Boris Jeltsin samman tillbakadragandet av de ryska trupperna från Estland och Lettland med frågan om diskriminering av ryssarna i de båda länderna (trupperna hade redan i det närmaste dragits tillbaka från Litauen, dessutom var den ryska minoriteten så blygsam där, att alla ryskspråkiga fått möjlighet att omedelbart bli medborgare i landet). Det var första gången som Jeltsin uttalade sig så hårt och tydligt, även om han antytt en liknande ståndpunkt tidigare också. Den 18 juni gick den ryske utrikesministern Andrej Kozyrev till hård attack mot den "aggressiva estniska nationalismen" och hotade hela Baltikum med allvarliga konsekvenser. Dagen därpå genomfördes en stor rysk demonstration i Narva med fler deltagare än vanligt, kanske uppemot 5 000, mot den estniska utlänningslag som diskuterades i parlamentet. Lagen antogs ändå den 21 juni med 59 röster mot 3. "Etnisk rensning och apartheid"Den 23 juni sade Rysslands vice utrikesminister Vitalij Tjurkin, att Ryssland kan tänkas vidta sanktioner mot Estland. Antagandet av lagen kan också inverka negativt på tillbakadragandet av de ryska trupperna. Dagen därpå uttalade president Jeltsin att Ryssland inte stillatigande kommer att se på när ryssarna i Estland försvarar sig mot diskriminering från Estlands sida. Han förklarade också att den estniska politiken innebar "etnisk rensning och apartheid". Carl Bildt försvarade däremot Estland och beklagade Boris Jeltsins uttalanden, som snarare skärpte situationen än bidrog till en lösning på motsättningarna.De lokala fullmäktigeförsamlingarna i Narva och Sillamäe beslöt den 28 juni att genomföra en folkomröstning om autonomi för de båda städerna, om än inom ramen för Estland. Det estniska parlamentet hade redan före omröstningen om utlänningslagen förklarat, att denna skulle underställas en internationell granskning. Därför vände man sig också till ESK och Europarådet för att höra deras synpunkter innan presidenten skulle utlysa lagen (vilket krävs för att lagen skall börja gälla). ESKs minoritetsombudsman Max van der Stoel besökte Estland och föreslog flera ändringar i lagen för att komma till rätta med vissa juridiska brister och skapa en större trygghetskänsla för ryssarna i landet. Förslagen handlade nästan uteslutande om teknikaliteter och berörde knappast några principfrågor. van der Stoel ansåg att själva lagen skulle innehålla preciseringar på flera punkter, som de estniska lagstiftarna hade planerat att skriva in i tillämpningsföreskrifterna Europarådet och flera utländska politiker instämde i kritiken. Europarådets experter ansåg att lagen till innehållet svarade väl mot västeuropeiska utlänningslagar men tyckte liksom van der Stoel att lagen borde preciseras. Sveriges statsminister Carl Bildt åkte till Estland tillsammans med Europaministern Ulf Dinkelspiel för att lägga fram sina kritiska synpunkter. Samtidigt passade han dock på att påminna om att Ryssland ännu inte uppfyllt sitt löfte från Helsingforskonferensen ett år tidigare om att skyndsamt dra tillbaka sina trupper från de baltiska länderna. Bildt och Dinkelspiel träffade flera ledande ryska nationalister under sitt besök i Estland. Estland ändrar i utlänningslagenEfter den utländska kritiken gjorde Estland redan den 8 juli ändringar i lagen på nästan alla punkter som kritiserats, vilket de västerländska kritikerna nöjde sig med. Den enda ändring man vägrade genomföra rörde de tidigare sovjetiska soldaternas ställning i landet. Även fortsättningsvis skulle deras ställning prövas på individuell basis och inga generella uppehållstillstånd skulle utfärdas. Lagen trädde i kraft den 11 juli. Den estniske presidenten inrättade dessutom ett s k runt bord för diskussion om minoritetsfrågor.Ändå var diskussionen kring utlänningslagen olycklig för Estland och politikerna insåg att konsultationer med internationella organ och utländska politiker i fortsättningen bör ske innan arbetet på lagtexten avslutas. Nu fick många i utlandet uppfattningen att de ryska anklagelserna om diskriminering hade ett visst berättigande. Denna uppfattning framfördes också i en rad svenska tidningar. Låt oss därför se något på uttalanden gjorda av de delegationer och politiker, som besökt Estland i akt och mening att undersöka den påstådda diskrimineringen av ryssarna. Uttalanden från utländska delegationer om människorättsläget i EstlandOtaliga politiker och delegationer har besökt Estland bl a för att undersöka de ryska beskyllningarna om diskriminering. Nedan följer några auktoritativa uttalanden om situationen i Estland.*** "Estland kan betraktas som en demokrati, där de grundläggande mänskliga rättigheterna är garanterade för alla, såväl medborgare som icke medborgare. " Europarådets rapport i samband med Estlands medlemskapsansökan den 14 april 1993 * "Den estniska konstitutionen liksom andra lagar, som undersökts av delegationen motsvarar internationell standard vad gäller mänskliga rättigheter. " Rapport från CSCE ODIHR Mission om den estniska lagstiftningen i december 1992 * " (Estland) har vidtagit omfattande åtgärder för att möjliggöra för den ryskspråkiga minoriteten att delta i och integreras i det estniska samhället. I det avseendet har presidentens runda bord spelat en mycket viktig roll." "Rapportören har bara att intyga att Estland har följt sina åtaganden avgivna i samband med att landet blev medlem i Europarådet. " Europarådets politiska rapport om Estland den 6 april 1994. Godkänd utan ändringar vid mötet i Warszawa den 16 - 18 maj 1994 * "Situationen för de mänskliga rättigheterna i Estland är god..." "Inga särskilda bevis på diskriminering har emellertid presenterats. Oro för den rysktalande befolkningens öde har bara uttryckts i allmänna termer." Svenska Helsingforskommittén i maj 1993 * "Helsinki Watch«s delegation i august 1993 kunde inte finna några systematiska, allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i medborgarskapsfrågorna. Icke-medborgare garanteras grundläggande rättigheter i den estniska konstitutionen, däribland rätt till arbetslöshetsstöd och social service. " "Helsinki Watch manar den ryska regeringen till att avstå från att göra debatten om icke-medborgarna situation i Estland mer inflammerad genom högljudd retorik och överdrifter. " Helsinki Watch (en amerikansk människorättsorganisation) i en rapport om integrering av icke-medborgare i Estland, Vol. 5, Issue 20, oktober 1993 * "När jag framlägger mina rekommendationer, är jag fullt medveten om att det inte finns några övertygande bevis om systematisk förföljelse av den icke-estniska befolkningen sedan Estlands självständighet återupprättades, och att det dessutom knappast förekommit några incidenter alls, som kan betecknas som interetniskt våld. " CSCE:s "High Commissioner" för nationella minoriteter Madx van den Stoel i ett brev till det estniska utrikesministeriet den 6 aprill 1993 * "Ad hoc-kommitten från Europarådets parlamentariska församling har enhälligt konstaterat att parlaments- och presidentvalen i Estland den 20 septebmer 1992 var fria och genomfördes i en anda av rättvisa och demokrati. " Europarådets parlamentariska församling i en rapport om valen i Estland den 20 september 1992 *** Den ryska kampanjen om diskriminering av ryssarna i Estland knöts framför allt till utlänningslagen, men i själva verket var de kanske ännu mer missnöjda med flera andra lagar som antagits tidigare, senast lagen om val till kommunala församlingar. Då hade de ännu inte kommit sig för att genomföra lika kraftfulla kampanjer och framför allt hade de inte beredskap att samordna kampanjerna med den ryska regeringen. Ändå blev intrycket att åtminstone kampanjen mot utlänningslagen initierats från Moskva i andra syften än att tillvarata den ryska minoritetens intressen i Estland. Folkomröstning i Narva/SillamäeDen folkomröstning som utlystes av de lokala ryska ledarna i Narva och Sillamäeom "nationell-territoriell" autonomi blev ett misslyckande för de gamla kommunistiska ledarna, som fortfarande ledde fullmäktigeförsamlingarna i de båda städerna.Fullmäktigeordföranden i Narva Vladimir Tjuikin förutspådde ett 80-procentigt deltagande i omröstningen och lovade att avgå om deltagandet blev mindre än 50 %. Efter omröstningen hävdade Tjuikin, att 53,2 % hade deltagit och att 97,2 % av dessa stött tanken på autonomi. Den estniska regeringen rapporterade dock om ett deltagande på omkring 44 % och ett omfattande valfusk. Estlands premiärminister Mart Laar påminde därför Tjuikin om dennes löfte att avgå. I ett uttalande till Narvaborna tackade Laar dem för att de bevarat sitt lugn och uttalade en förhoppning om att det nu skulle bli möjligt att få utländska investeringar till Narva, där arbetslösheten var det dominerande problemet. Senare uttalade Estlands högsta domstol, att folkomröstningen i Narva och Sillamäe var ogiltig, då Estland enligt grundlagen är en enhetlig och odelbar stat. "Esterna diskriminerade i Narva"En av de estniska ledamöterna i det lokala fullmäktige i Narva, Rein Annik, ansåg dock att esterna var diskriminerade i Narva. Han ville inte själv framföra den kritiken utomlands, men hans bror Heino Annik sammanfattade ståndpunkterna på följande sätt:*** - i stadsförvaltningen kan ingen tala estniska. Socialkontorets anställda reagerar inte på tilltal på estniska och estniskspråkiga dokument förstår man sig inte på - man agerar fortfarande enligt den hemliga ordern från 1950-talet: inga bostäder till ester. De estniska poliserna och gränsvakterna har därför svårt att hitta lägenheter - på sjukhuset talar ingen estniska sedan den sista estniskspråkiga sköterskan avskedades. Det vållar stora problem framför allt för äldre ester som behöver sjukvård. - gatunamnen är fortfarande på ryska och hyllar sovjettiden. När den estniska skolan påpekade detta, blev den utskälld i den ryskspråkiga pressen. - då myndigheterna inte bryr sig om att följa den estniska språklagen, som innebär att personer i serviceyrken måste tala såväl estniska som ryska, anställs heller inga estnisktalande i flertalet av företagen - i affärerna och restaurangerna finns det inga skyltas på estniska och personalen talar inte estniska; samma sak på bensinstationen - ryssarna uppträder hotfullt och har redan sänt några soldater för att slåss i Moldova mot den moldovska regeringen. Esterna hotas med att Narva kan bli ett nytt Nagorno-Karabach. *** Hur Narva blev rysktNarva har under historiens gång betraktats som en svenskstad, som en estnisk stad och som en rysk stad. Det var vid Narva som Sverige vann en stor seger över Ryssland år 1700. Staden har fungerat som en port mellan öst och väst. Staden har dock hela tiden legat i Estland. Staden har haft en i huvudsak estnisk befolkning fram till andra världskriget, även om det fanns fler ryssar i staden än i de flesta andra städer i Estland också under den estniska självständighetstiden. När röda arméns offensiv i andra världskrigets slutskede nådde Narva, utsattes staden för ett massivt bombangrepp den 6 mars 1944, varigenom stade förvandlades till en ruinhög över en enda natt. Trots detta tog det ytterligare ett halvår för Sovjet att erövra staden. Men det som sedan inleddes kan man med ett modernt språkbruk kalla för etnisk rensning. För en kort tid efter ockupationen tillsattes en estniskspråkig partiledning för staden, men redan den 9 oktober 1945 gick man helt över till ryska i partiet. Efter krigsslutet ville de ester som tidigare bott i Narva återvända till sin hembygd. Det visade sig nästan omöjligt. Det finns exempel på ester som fick bo i över 20 år i baracker innan de lyckades få en lägenhet i sin forna hemstad. Andra köade i mer än 30 år för en lägenhet utan att lyckas. Samtidigt började en omfattande import av rysk arbetskraft. Det tog ytterligare fart sedan bygget av oljeskifferkraftverket Balti Soojuselektrijaam inleddes.Antalet invånare i Narva växte nu mycket snabbt: 1945: 6611 invånare 1950: 15 166 1959: 27 602 1965: 44 015 Ett klipp ur tidningen Narva-arbetaren från den 25 april 1950 får illustrera hur Narva blev ryskt. Tidningen skriver: "Tyvärr fanns det också bland de ledande kommunisterna personer som förorenade sina företag med främmande element. Brödbageriets förre direktör kamrat Ivanov gynnade främmande odugliga element. Vicedirektören vid Kreenholm kamrat Volkov klagade i brev till Estniska kommunistpartiets centralkommittés ledning över att inga lägenheter i Narva i särskild ordning tilldelas de personer som tidigare varit bosatta i staden. Han föreslog att 15 - 20 % av bostäderna skulle avsättas för det ändamålet. Ändå är det känt att det vid sidan av tusentals arbetande människor det också levde nog så många vitgardister, spioner, exploatörer där, som sovjetiska Narva inte vill se här. Men leningradbor, novgorodbor, pihkvabor och andra ärliga sovjetiska patrioter som har utstått krigets alla fasor, försakanden och elände skulle få bostäder och andra förmåner först sedan de "gamla" narvaborna fått tillfredsställa sin aptit. Är inte det en skadlig lokalnationalistisk politisk inställning? I sina brev till estniska kommunistpartiet centralkommitté föreslog kamrat Volkov också andra borgerligt-nationalistiska åtgärder. " Artikeln visar att t o m ett förslag om att 15 - 20 % av bostadsbeståndet i Narva skulle tilldelas ursprungsinvånarna, av kommunistpartiets lokala organ sågs som skadligt och nationalistiskt. Skälet till att det inte bor mer än 4 % ester i Narva i dag är helt enkelt, att de nya herrarna inte lät de ester som tidigare bott i staden flytta tillbaka dit. Kozyrev attackerar balterna igenDen 14 och 15 augusti 1993 besökte den ryske utrikesministern Andrei Kozyrev Sveriges statsminister Carl Bildt.Samma dag Kozyrev anlände publicerade International Herald Tribune en artikel av honom med häftiga utfall mot balterna. Kozyrev ansåg att den ryska ledningen har förhållit sig mycket förstående till de baltiska strävandena. Men nu kände Ryssland stor besvikelse över särskilt Estland, där en tredjedel av befolkningen saknar representation i parlamentet. Han var också missnöjd över lagen om kommunal rösträtt, som fråntog ryssarna i Narva möjligheten att ställa upp kandidater till den lokala fullmäktigeförsamlingen. Men det avgörande slaget mot Estlands ryssar var enligt hans uppfattning ändå utlänningslagen. Kozyrev såg de små ändringar av utlänningslagen som genomfördes efter den utländska kritiken som positiva men ansåg att ryssarna ändå lever i ett tillstånd av "psykologisk stress och osäkerhet". Han tyckte att det var ointressant huruvida internationella experter godkände Estlands lagar. Det enda väsentliga var hur Estlands ryssar såg på dem. Bo Kraghs "testamente"Bo Kragh från Handelsbanken verkade länge som rådgivare i Estland. Först hos Tartu Kommertspank, senare som ekonomisk rådgivare och ännu senare som vice riksbankschef med ansvar för förbindelserna med Ryssland.När han efter ett år som vice riksbankschef lämnade Estland i månadsskiftet augusti/september 1993, skrev han ett "testamente". I det föreslog han åtgärder som ryssarna respektive esterna skulle vidta för att förbättra kontakterna mellan de båda folkgrupperna. Kragh ansåg att ryssarna måste erkänna faktum, att Estland annekterades av Ryssland 1940. För det andra måste ryssarna frigöra sig från föreställningen att Ryssland är någon slags välvillig observatör till händelseutvecklingen i Estland och att de ryska trupperna skulle behövas för att garantera den ryska befolkningens rättigheter. För det tredje är det nödvändigt att kalla saker och ting vid dessa rätta namn: de ryska trupperna vistas olagligt i Estland och måste dras tillbaka så snabbt som möjligt. Kragh föreslog att esterna skulle
Helsingforskommittén på besökI september 1993 besökte en delegation från den svenska helsingforskommittén Estland för att studera den ryska minoritetens situation. I den avslutande rapporten "The Russian-speaking Residents in Estonia" (delvis redan citerad ovan) konstaterar gruppen bl a:"I rapporter från internationella organisationer och delegationer som har studerat förhållandena i Estland råder det en gemensam uppfattning om att de mänskliga rättigheterna respekteras och att regeringen är fast besluten att iaktta sina internationella förpliktelser, inklusive vad gäller minoriteternas situation. Det finns inga bevis på någon medveten diskriminering av den icke-estniska befolkningen." Gruppen konstaterade dock att den ändå finns osäkerhet bland den ryskspråkiga befolkningen och att Estland därför borde utöka språkundervisningen i estniska och sänka kraven på språkkunskaper för att erhålla medborgarskap. Kommunalvalet dämpade oronTrots alla tuffa ord under sommaren lugnade situationen ned sig betydligt i början på hösten. Så blev det kommunalval den 17 oktober, där bara estniska medborgare fick kandidera men alla bofasta, som bott i sin valkrets i fem år fick rösta. Esterna hade vid det här laget, efter en flerårig frihetseufori börjat tröttna på politiken, varför det estniska valdeltagandet blev mycket lågt. I Tallinn röstade till slut bara lite drygt hälften av invånarna, i Tartu bara en tredjedel. Däremot var ryssarna ganska alerta, särskilt i Tallinn, där man såg att bojkotten av fullmäktigevalet tre år tidigare inte givit något som helst positivt resultat. Ett tag såg det ut som om ryssarna t o m skulle få majoritet i Tallinns fullmäktige, vilket dock inte blev fallet. I Narva fick vänsterkrafterna en stor majoritet i fullmäktige, men det var kompromissvänliga vänsterkrafter, som inte var intresserade av konfrontation med den estniska regeringen. Esten Raivo Murd valdes till borgmästare för att understryka samarbetsviljan.De lokala valen bidrog säkerligen till att lugna ned de etniska motsättningarna. Ryssarna kände att det var möjligt att påverka situationen i landet och det fanns knappast längre något underlag för ett allmänt ryskt motstånd mot den estniska regeringen. Den kraftiga utvandringen under 1992 och 1993 gjorde att många av de mest avogt inställda av ryssarna försvann ur landet. En rad åtgärder för att underlätta utvandringen för de icke-ester, som ville flytta hade också vidtagits. Den estniska migrationsfonden fördelade medel till utvandrarna som ersättning för de bostäder de lämnade efter sig (om de inte redan själva sålt dem till bättre pris) och som starthjälp i Ryssland. Det var naturligtvis ont om pengar, men det räckte i alla fall till en del människor. Någon tid efter utropandet av den estniska självständigheten bildades en migrationsfond av ryssar i Estland för att hjälpa dem som ville flytta hem. Först ägnade sig fonden främst åt de ryska militärer som demobiliserats på plats i Estland, men som ville resa hem. Därefter började man ägna sig också åt andra ryssar med hemlängtan. Fonden, som leds av Vitalij Jakos, har erhållit medel från migrationsfonden. Avtal om flytthjälpDen 5 oktober hade det estniska migrationsverkets chef Andres Kollist träffat avtal med Rysslands federala migrationskommitté, som leddes av Tatjana Regent om att underlätta migration mellan de båda länderna för dem som ville flytta hem till sitt etniska hemland. Avtalet syftade i korthet till att underlätta för dem som på grund av sin etniska härkomst kan få medborgarskap i det land de flyttar till, eller redan har medborgarskap där, att föra med sig sina tillgångar. Likadant skall de kunna sälja de tillgångar som de redan har. Det mottagande landet skall också underlätta för de nyinflyttade att inleda sitt nya liv genom att avdela land, ge lån, ordna arbete mm.Även om avtalet teoretiskt var dubbelriktat, handlade det i första hand om de ryssar som ville flytta hem. Visserligen fanns det fortfarande tusentals ester i Ryssland, men dessa erhöll redan viss hjälp från Estlands sida då de återkom till sitt etniska hemland. Och antalet ester det gällde var mycket mindre än det antal ryssar som kom i fråga. Det fanns dock en grupp ester i Ryssland, som ville komma till Estland. En liten grupp ester bor i och omkring Abchasien, där abchaserna utkämpade hårda strider med georgiska trupper för att bli självständiga. Abchaserna, som bara utgjorde omkring 17 % eller 90 000 av drygt en halv miljon människor som var bosatta i området, fick hjälp av ryssarna och segrade. När striderna var som värst under 1993, evakuerades närmare 400 ester från området och är nu bosatta i Estland. Några tusen ester finns dock kvar där. Av dessa bor omkring 600 i Sotji, resten i byarna Salme, Sulev, som ligger precis på den abchasiska sidan av gränsen till Ryssland och i byarna Alam- och Ülem-Linda alldeles intill den abchasiska huvudstaden Suchumi. Setukesernas kongressDen 9 oktober 1993 höll setukeserna kongress i Värska alldeles intill gränsen till den ryskockuperade delen av deras område. De 99 delegaterna representerade tillsammans 48 setukesiska byar. Till kongressen kom utrikesministern Trivimi Velliste, parlamentets vice talman Tunne Kelam, danske ambassadören, förre ordföranden i högsta sovjets presidium Arnold RŸŸtel och flera parlamentsledamöter. Kongressen ägde rum mot bakgrund av att Ryssland sedan en månad börjat bygga en gränslinje längs den gräns som Stalin en gång utstakade rakt igenom det setukesiska bosättningsområdet.Kongressen krävde att Ryssland skulle repektera den gränslinje som fastslogs i fredsavtalet i Tartu 1920. Kongressen ville också inrätta en internationell domstol, som skulle kunna fälla en förkastelsedom över det förtryck som kommunismen för med sig för folken. Dessutom diskuterades en rad konkreta åtgärder för att förbättra setukesernas kulturella möjligheter. En migrationsminister tillsättsDen 15 oktober 1993 fick Estland en ny ministerpost - migrationsminister. Till minister utsågs Peeter Olesk från Tartu-universitetet. Medborgarskapsbyrån och migrationsverket slogs samman för att dessa båda likartade frågor skulle få en bättre samordnad behandling. Båda lyder nu under den migrationsministern.Ministern skall också se över migrationslagstiftningen och upprätta ett nytt databaserat registreringssystem som saknas i dag. Dagens system ger möjligheter till fusk och har omöjliggjort en effektiv kontroll av om människor har laglig rätt att vistas i landet. Behövs det då en särskild minister för migrationsfrågor? Kanske inte under normala omständigheter. I Estland är dock hela frågekomplexet så politiskt laddat och det sker för närvarande en utflyttning av ryssar ur landet, som motiverar ett fast grepp om frågan. Men det avgörande var kanske ändå att estniska nationella självständighetspartiet blev av med en ministerpost, när försvarsministern Hain Rebas avgick. För att hålla koalitionen samman, när partiet inte lyckades skaka fram en ny försvarsminister, fick partiet utse en migrationsminister. Sedan är det en annan sak att Olesk inte tillhörde självständighetspartiet själv då han blev minister. *** Migrationsverket och medborgarskapsbyrånAndres Kollist blev den förste chefen för Estlands migrationsverk, den myndighet som var den närmaste motsvarigheten till invandrarverket i Sverige. Men medan invandrarverket haft som uppgift att organisera invandringen till Sverige har migrationsverket kanske snarast haft den motsatta uppgiften: att hjälpa dem som vill utvandra ur Estland tillbaka till sitt eget fädernesland. Migrationsverkets uppgift var att göra det möjligt för esterna att bestå som en klar majoritet av invånarna i Estland.Innan verket omorganiserades diskuterade jag verksamheten med chefen Andres Kollist. Invandrarverket i Sverige och migrationsverket i Estland har delvis motsatta uppgifter men finns det också beröringspunkter mellan er? - Det som vi har gemensamt är att vi sysslar med visumfrågor. Hur uppstod migrationsverket? - Jag skrev några artiklar om nödvändigheten av att begränsa invandringen för att kunna bevara den estniska kulturen. Jag skrev också det första utkastet till en migrationslag år 1988, som jag sände till den dåvarande partiledaren för kommunistpartiet Vaino Väljas, premiärministern Indrek Toome och ordföranden för högsta sovjets presidium Arnold RŸŸtel. 1989 bildades en arbetsgrupp för att utarbeta lagen. - Redan Indrek Toomes regering beslöt att bilda migrationsverket, men det blev inte av före valen till högsta rådet i mars 1990. Savisaars regering som då trädde till fattade beslut om att bilda migrationsverket. I juni 1990 antogs lagen och den trädde i kraft från första juli. - Avsikten med lagen var att begränsa invandringen till Estland. Lagen gav de estniska medborgarna vissa fördelar och gjorde det enklare för utlandsesterester att komma till Estland. Men för andra grupper stoppades invandringen i praktiken. Så migrationsverket bildades i princip på enskilt initiativ? - Just så gick det till. Själv är kemist och hade ingen yrkesmässig anknytning till frågan. Var det möjligt att tillämpa migrationslagen från början? - Någon statsgräns fanns ju inte då. När lagen om en ekonomisk gräns diskuterades, skrev jag först in i den att också människor måste börja kontrolleras vid gränsen. Men det höll på att leda till rena upproret i Narva, så det avsnittet ströks i lagen innan den antogs. Visserligen inleddes en kontroll av persondokument, men ingen hindrades från att resa in eller ut. - Vår kontroll var uppbyggd på det sovjetiska inskrivningssystemet, som då fortfarande fungerade ganska effektivt. Systemet fungerade så att de som kom från områden utanför Estland, inte fick någon inskrivning förrän de hade fått uppehållstillstånd från migrationsverket. Alla inskrivningar som har gjorts efter 1 juli 1990 är därför lagliga. Hur stort är migrationsverket? - Vi är tillsammans något över 200 personer. Alla finns naturligtvis inte i Tallinn. Vi har representanter i alla län och större städer. I Narva har vi t ex ett kontor med 20 anställda. Vilka är era viktigaste enheter i Tallinn? - Migrationsenheten, som sysslar med uppehållstillstånd och arbetstillstånd. - Visumenheten. - Data och analysavdelningen, som för register. - Remigrationsenheten, som sysslar med att hjälpa såväl ryssar som ester att flytta hem. - Kontrollavdelningen, som kontrollerar de egna anställda men också att t ex hyresvärdar och arbetsgivare följer lagen och inte hyr ut till eller ger arbete åt personer som vistas i landet illegalt. Dessutom har de förteckningar över personer som är persona non grata i Estland. - Dessutom har vi bokföringen och en liten ekonomiavdelning. Hur har verkets arbete fungerat på det hela taget? - Befolkningsstatistiken är fortfarande ett problembarn. Det gamla synnerligen hårda sovjetiska inskrivningssystemet har raserats. Det ska ersättas av ett befolkningsregister som ännu inte existerar. Någon slags början har gjorts av statistiska centralbyrån, där man har registrerat väljarna. Men hittills har man bara uppgifter om människornas födelsetid och bostadsort. Ännu saknas t ex personnummer. - Annars har vi lyckats tämligen väl med vårt arbete. Gränserna är i princip stängda och det är krångligt att flytta till Estland. Kollist, som själv tillhör centern, var länge ett irritationsmoment för den mer högerinriktade regeringen, som helst ville ha en av sina egna på den posten. Det är oklart varför, men i samband med att migrationsverket och medborgarskapsbyrån slogs ihop när Estland fick en befolkningsminister den 15 oktober 1993, fick Kollist snart lämna chefsposten för migrationsverket och ny chef för det sammanslagna verket blev Märt Piiskop. Någon anmärkningsvärd kritik riktades inte mot Kollist vid sammanslagningen. Den nye chefen tycks dessutom ha samma inriktning på arbetet som föregångaren att döma av de intervjuer han gett i den estniska pressen. Ett problem som han pekade på tidigt var frågan hur man skall få icke-medborgarna att registrera sig före den 12 juni 1995 då registreringstiden utgår. Många formulär har spridits men vid årsskiftet 1994/95 hade ytterst få kommit tillbaka korrekt ifyllda. Piiskop tvivlade inte på att registreringarna skulle göras men befarade att de flesta skulle vänta till sista stund, vilket skulle kunna leda till kaos i medborgarskapskontoren. MigrationsfondenVid sidan av migrationsverket arbetar migrationsfonden. Migrationsfonden bildades 1992 under premiärministern Tiit Vähi. Sedan Kollist fick avgå som chef för migrationsverket har han fortsatt som chef för migrationsfonden.Fonden har tre huvudsyften:
Hittills har det inte varit något problem att göra slut på pengarna, som nästan uteslutande kommer från staten. Det har inte rört sig om några större summor. Sammanlagt har fonden gjort av med 22 miljoner EEK (14 miljoner SEK) och hjälpt 15 000 personer. Under det första verksamhetsåret hjälpte fonden 150 ester i Abchasien att flytta till Estland. Senare kom ytterligare lika många. För att hjälpa dem till en ny start satsade fonden 2 miljoner EEK (1,25 miljoner SEK). Under 1993 lyckades fonden få till stånd ett avtal med Ryssland om ömsesidig hjälp till dem som vill flytta från respektive land till sitt fosterland. Avtalet har dock inte ratificerats av någondera parlamentet. 1994 hade visserligen utflyttningen från Estland redan minskat, men allt fler hade hört om fonden. Därför betalade fonden ut hela 17 miljoner EEK under året till 6 000 personer. *** Lag om kulturautonomiDen 26 oktober 1993 antogs lagen om minoriteternas kulturautonomi med 64 röster mot 4. Det innebar en anknytning till den lagstiftning om minoritetsskydd, som Estland hade haft sedan självständighetstiden. Säkerligen kommer också den lagen, åtminstone på sikt bidra till ett lugnare förhållande mellan de olika folkgrupperna i landet.Låt oss göra en tillbakablick till den lag om kulturautonomi, som fanns i det självständiga Estland före andra världskriget. *** Estland antog lagen om kulturautonomi för minoriteter den 12 februari 1925 och den trädde i kraft den 3 mars 1925. Det var då en unik lag och har än i dag ytterst få motsvarigheter. Den utgjorde ett skarpt brott med den ryska traditionen som rådde i det ryskkontrollerade Estland och som haft till syfte att undertrycka minoritetsfolkens språk och kultur i hela det ryska imperiet. Nu fick ryssarna i det nya självständiga Estland i stället en motsatt, positiv behandling. Men när kulturautonomin infördes handlade den egentligen inte så mycket om förhållandet mellan ester och ryssar och inte heller om ester och svenskar. Såväl ryssarna som svenskarna bodde ganska samlat inom landet och kunde därför utöva ett inflytande över politiken i sina bosättningsområden liksom över rikspolitiken via sina valda representanter i respektive organ. Kulturautonomin var intressantare för två andra folkgrupper, nämligen tyskarna och judarna, som bodde utspridda över landet och saknade motsvarande möjligheter att göra sin röst hörd. Tyskarna hade ända fram till jordreformen som följde på självständigheten varit en mycket mäktig klass i det estniska samhället, då de ju ofta var godsägare eller ledande affärmän. Kanske var antagandet av lagen om kulturautonomi ett sätt att lugna de upphetsade känslor som följde på genomförandet av jordreformen. Säkerligen övervägdes den aspekten i diskussionerna kring kulturautonomin. Men säkert fördes här också ett mer allmängiltigt resonemang om möjligheterna att hålla samman ett så pass litet land mellan de två stormakterna Tyskland och Ryssland. Vid tiden för antagandet av lagen fördelades Estlands befolkning efter nationalitetstillhörighet på följande sätt: 970 000 ester (87,7 %), 91 000 ryssar (8,2 %), 18 000 tyskar (1,7 %), 7 800 svenskar (0,7 %), 4 500 judar (0,4 %) och övriga folk 14 500 (1,3 %). Bland de övriga folkgrupperna fanns t ex letter, finnar och polacker. Tanken om kulturautonomin var inte helt ny. Den hade egentligen kommit till uttryck redan i den första författningen från 1920, där det slogs fast att de nationella minoriteterna i Estland hade rätt att bilda egna autonoma kulturella institutioner (¤ 21). Inga andra förebilder för kulturautonominNär diskussionerna om en lag började hade Estland inga förebilder att studera någonstans i världen. Därför bestämde man sig tidigt för att inte från början detaljreglera allt i lagen utan att anta en ramlagstiftning, som senare skulle kunna fyllas med innehåll med lagändringar och regeringsdekret som reglerade olika aspekter av kulturautonomin.Samtidigt var det också klart från början, att Estland inte var berett att acceptera att det bildades nya "stater inom staten". Det skulle kunna hota stabiliteten i den unga staten. Därför bestämdes det att organen för den kulturella självförvaltningen inte skulle få syssla med renodlat politiska frågor utanför sitt kompetensområde. I så fall hade staten rätt att upplösa förvaltningarna. Den lag som antogs kunde indelas i fem principiella avsnitt: ¤¤ 1 - 8 innehöll allmänna bestämmelser, ¤¤ 9 - 13 stadganden om nationalregister, ¤¤ 14 och 15 föreskrev hur upplösning av självförvaltningarna skulle kunna ske, ¤¤ 16 - 28 behandlade valen till kulturråden och ¤¤ 29 - 31 handlade om regeringens rätt att utfärda förordningar. Tyska kulturrådet upplöstesDen estniska regeringen gjorde en gång bruk av rätten att upplösa kulturrådet. Åtgärden riktade sig mot det tyska kulturrådet, där starka fascistiska krafter verkade och var kanske mer att se som en markering av regeringens beslutsamhet att slå ned alla fascistiska tendenser och var inte i första hand riktat mot det tyska kulturrådet, som dock fick tjäna som en syndabock för alla rörelser med en alltför tyskvänlig inriktning.Ett problem vid tillämpningen av lagen var dock hur man skulle fastställa nationalitetstillhörigheten. I princip fanns det två vägar: dels den nationalitet som en medborgare själv valde och dels den nationalitet som kunde härledas från härstamningen. Estland medgav båda möjligheterna. Under 18 års ålder hade barnet samma nationalitet som fadern och fick sedan vid 18 års ålder själv välja sin nationstillhörighet. Senare kunde man dock välja en annan nationalitet. Mot slutet av självständighetstiden kom härstamningen att räknas som den viktigaste faktorn för nationstillhörighet. I praktiken bildades kultursjälvförvaltningar på följande sätt: De lokala kommunala förvaltningarna fick efter intresseanmälan från föreningar som organiserade respektive nationsgrupp i uppdrag att ta fram alla som tillhörde respektive folkgrupp ur vallängderna och därigenom upprätta en vallängd. Därefter fick de personer som upptagits där två månader på sig att stryka sina namn om de så önskade. Senare blev vallängden ett nationalitetsregister. Staten bekostade de första valen till kultursjälvförvaltningen. Till det viktigaste i självförvaltningen hörde ansvaret för de egna skolorna som övertogs från den estniska staten. Verksamheten finansierades alltifrån statligt understöd, egen beskattning av minoritetsgruppen till gåvor från den egna gruppen och från utlandet. Särskilt det tyska kulturrådet fick betydande stöd från Tyskland, medan det judiska kulturrådet hade svårare att finansiera sin verksamhet. Bara de tyska och judiska folkgrupperna kom att inrätta kultursjälvförvaltningar. Den tyska förvaltningen upprättades efter ett förslag från tyska ledamöter i parlamentet den 11 april 1925. Den 17 april utfärdades en förordning om upprättande av en vallängd. Den 8 november kunde den tyska självförvaltningen sammanträda för första gången. Den 19 oktober vände sig företrädare för de judiska församlingarna i Estland till regeringen och meddelade sin önskan att bilda en självförvaltning. Den 20 juni 1926 sammanträdde den judiska kultursjälvförvaltningen för första gången. Det förefaller som om både den estniska regeringen och de två kulturella självförvaltningarna var nöjda med systemet innan det försvann med den estniska statens undergång under andra världskriget. *** När säkerhetskonferensens minoritetsemissarie Max van der Stoel återigen besökte Estland i månadsskiftet oktober - november konstaterade han att situationen hade blivit bättre i Estland och uttryckte sin tillfredsställelse över de lokala valen i landet. Truppsamtal skjuts uppDe samtal mellan Estland och Ryssland om trupptillbakadraganden som skulle äga rum i mitten på oktober fick skjutas upp mot bakgrund av den blodiga attacken på parlamentsbyggnaden i Moskva i början på månaden. Samtalen genomfördes i stället i mitten på november.Estland upprepade sitt krav om att de ryska trupperna skulle dras tillbaka senast till årsskiftet 1993 - 94. Ryssland å sin sida lade för första gången fram ett seriöst förslag om tidpunkt för tillbakadragandet, dock betydligt senare än vad esterna önskat: den 31 augusti 1994. Trupptillbakadragandet kunde dock bara bli aktuellt om Estland betalade 23 miljoner dollar för att ordna logi åt de trupper som drogs tillbaka. Dessutom ville Ryssland att alla kvarblivna ryska officerares situation i Estland skulle tryggas. Tilläggskraven var helt oacceptabla för esterna. Dessutom tyckte man att tillbakadragandet mycket väl kunde klaras på några månader - också om det genomfördes ytterst långsamt. Esterna påminde om hur snabbt Röda armén en gång hade gått in i Estland. Då var det aldrig tal om år eller månader. I månadsskiftet november - december fick Estland och Lettland stöd för sitt krav på en snabb rysk truppreträtt ur de båda länderna av den europeiska säkerhetskonferensen som samlades till överläggningar i Rom. Där påminde konferensen om det löfte som Ryssland avgav redan sommaren 1992 om en snar reträtt. Däremot fick Ryssland ett halvt medgivande om att agera som fredsbevarare på det forna Sovjetunionens territorium. Konferensen ville inte avvisa Rysslands krav, utan hänsköt frågan till de äldres råd. Den estniske utrikesministern Trivimi Velliste varnade för att ett godkännande av ryska fredsbevarande styrkor utanför landets gränser kunde bli upptakten till ett nytt "Jalta", där världen delas upp i intresseområden mellan de olika stormakterna. I det ryska valet i december 1993 deltog omkring 10 000 av de 40 000 ryska medborgarna i Estland, dvs några procent av de ryskspråkiga i landet. Av dessa röster gick knappt hälften till Zjirinovskij. I årsskiftet förklarade den estniske premiärministern Mart Laar att Estland i princip accepterade det ryska förslaget om att dra tillbaka trupperna till den sista augusti. Dock borde Ryssland presentera en tidsplan för tillbakadragandet och stridande förband borde dras tillbaka i första hand. Svårt förhandlingslägeI årsskiftet sammanfattade Estlands dåvarande försvarsminister och ledare för förhandlingsdelegationen, som förhandlade med Ryssland Jüri Luik läget i förhandlingarna på följande sätt:
Nya hotfulla ryska uttalandenDen 8 februari 1994 sa det ryska utrikesdepartementet i ett uttalande att det inte räcker med enbart diplomatiska hjälpmedel för att åstadkomma korrekta och förtroendefulla grannlandskontakter mellan Ryssland och Estland. Mot bakgrund av denna ytterligare skärpning av den ryska attityden mot Estland kallade president Lennart Meri till sig den ryske ambassadören i Estland Aleksander Trofimov dagen därpå och bad om en förklaring till detta och andra ytterst negativa uttalanden.I början på året kom det fram uppgifter om att det svenska utrikesdepartementet och statsminister Carl Bildt personligen ingick i en informell västerländsk påtryckningsgrupp för att påskynda det ryska uttåget ur Baltikum. Därför var det inte bara Sverige som Carl Bildt representerade när han upprepade gånger besökte Baltikum och Ryssland och tog emot besök därifrån. Senare bekräftades det också officiellt att en sådan grupp verkligen fanns. I februari inleddes en förundersökning mot Vladimir Zjirinovskijs representant i Estland Pjort Rozjok. Rozjok hade i en intervju i Sillamjaeski Vestnik uppmanat pensionerade ryska officerare att bilda förband för att "försvara ryssarnas ära och värdighet", eftersom Estland ju var "ett urgammalt ryskt område". Totalt dödlägeDen 28 februari meddelade en representant för det ryska utrikesdepartementet att den sista augusti inte längre var aktuellt som slutdatum för tillbakadragande av de ryska trupperna.Vid samtalen mellan Estland och Ryssland den 1 och 2 mars 1994 i Lohusalu utanför Tallinn uppstod ett totalt dödläge. Den estniska sidan ifrågasatte om det över huvud taget var värt att fortsätta samtalen. Enda möjligheten till en fortsättning låg i att samtalen skulle föras upp på en högre nivå, ansåg den estniske delegationsledaren Väino Reinart. Den 30 mars besökte Carl Bildt Lettland för att uppmana de lettiska politiska ledarna att göra upp mer Ryssland om det ryska tillbakadragandet. För att ryssarna skulle dra tillbaka sina trupper krävde Ryssland att få disponera radarstationen vid Skrunda i ytterligare fyra år, varpå skulle följa en 18 månaders nedmonteringsperiod. Dessutom skulle de pensionerade ryska officerarna i huvudsak få vara kvar. En månad senare skrev den lettiske presidenten Guntis Ulmanis och premiärministern Valdis Birkavs under avtalet om trupptillbakadragande från Lettland. Den 2 maj föreslog de tyska, franska och danska ambassadörerna i Estland i Europarådets namn ett förslag om att alla, som kommit till Estland före den 1 juli 1990 skulle få förlängt anstånd för att söka uppehålls- och arbetstillstånd och att engångsvisumet för dem skulle göras om till ett multipelvisum. Den 3 maj förlängde regeringen anståndet för att söka uppehålls- och arbetstillstånd. Den 5 maj meddelade Rysslands försvarsminister Pavel Gratjov att de ryska trupperna kommer att förbli i Estland till dess att frågan om de ryska militärpensionärerna har lösts. Till dess kunde det dessutom bli fråga om en förstärkning av den ryska närvaron i Estland, fortsatte han. Den 17 maj träffades representanter för Östersjöstaterna till möte för Östersjörådet i Tallinn. Därvid framförde den ryske utrikesminister Andrej Kozyrev nya anklagelser mot Estland om diskriminering av ryssarna i landet. Under rådets möte sade Estlands president Lennart Meri i ett framträdande för den diplomatiska kåren, att Estland var berett att låta merparten av de ryska militärpensionärerna stanna i landet. Två dagar senare sa dock Estlands premiärminister Mart Laar och talmannen i parlamentet Ülo Nugis, att presidentens ståndpunkt inte överensstämmer med Estlands officiella hållning. Ryssland drar ensidigt upp gränsenDen 18 juni utfärdade Rysslands president Boris Jeltsin order om att ensidigt märka ut den rysk - estniska gränslinjen, utan att dessförinnan ens ha samrått med den estniska sidan.*** GränsfråganFöre den ryska februarirevolutionen - till skillnad från novemberstatskuppen, som ibland felaktigt kallats för oktoberrevolutionen - var Estland administrativt delat i två delar. Den norra delen utgjorde en enhet, medan det södra delen av landet tillsammans med Lettland ingick i Livland.Det var först vid den tidpunkten som Estland kom att sammanföras i en administrativ enhet. Då fördes också Narva till Estland, från att tidigare administrativt ha lytt under Petrogradsområdet. I Pskovområdet i sydöst hade gränsen mellan Livland och Ryssland dragits igenom ett område med blandad befolkning. På den ryska sidan fanns Setumaa som var bebott av såväl ryssar som setukeser (närmast ortodoxa ester, med vissa från esterna avvikande traditioner). Efter det estniska frihetskriget som ledde till Estlands självständighet tilldelades Estland genom freden i Tartu en bit av Ingermanland öster om Narva och setukesernas bosättningsområde, trots att majoriteten av invånarna var ryssar. Efter den sovjetiska ockupationen av Estland ändrades Estlands gränsdragning genom ett administrativt av Stalin år 1945, vilket stred också mot den sovjetiska lagstiftningen. I norr fördes området öster om Narvafloden till Ryssland, vilket innebar att staden delades i två delar. Den nya staden på östra sidan heter Ivangorod. I sydöst följde man inte den ursprungliga historiska gränsen utan drog en ny gränslinje något längre österut. Genom denna avstyckning blev Estland av med ungefär 5 % av sin yta. Samtidigt blev man av med ungefär 56 000 invånare, av vilka ungefär 19 000 beräknas ha varit ester. Under ockupationen spelade detta ingen större roll, men blev desto mer intressant sedan Estland återvunnit sin självständighet. Under självständighetskampen sökte man i första hand säkra den del av Estland som erkändes som en (om än inte självständig) enhet av Sovjetunionen, dvs sovjetestland. För att markera att det inte rörde sig om en definitiv gränsdragning, kallade man den gränsen för "den ekonomiska gränsen". I den estniska konstitutionen från 1992 slås det fast att den estniska riksgränsen fastställdes vid fredsavtalet i Tartu år 1920. Ryssland har emellertid inte någon gång velat inleda några egentliga diskussioner om att återupprätta den gamla gränsdragningen, ej heller någon kompromiss mellan dagens gräns och den i Tartu fastställda. Till slut fastställde Ryssland ensidigt den stalinska gränsen mellan de båda länderna och reste gränsmarkeringar utan föregående konsultationer med Estland. I Estland vinner en "realistisk" inställning till gränsdragningen allt mer mark. Den skulle kunna beskrivas som att det inte är möjligt att ändra på den ryska gränsdragningen, och det är dessutom tveksamt om det är önskvärt, då kanske ytterligare 100 000 ryssar skulle tillföras Estland i så fall. Låt oss, säger realisterna, godkänna och formalisera den gräns som faktiskt finns för att få detta konfliktämne ur världen. Inför G7-mötet i Neapel i början av juli kom USA:s president Bill Clinton på besök till Riga. Det var det första amerikanska presidentbesöket någonsin i Baltikum. Han träffade alla de tre baltiska presidenterna och diskuterade främst tillbakadragandet av de ryska trupperna. I anslutning till G7-mötet uttalade Rysslands president Jeltsin att det inte kunde bli något tillbakadragande av de ryska trupperna från Estland på grund av det komplicerade läget i landet. Nu hotade en situation, där Estland skulle bli det enda baltiska landet med ryska trupper kvar. Bill Clinton inledde därför mycket allvarliga diskussioner med den ryske ledaren för att frågan om de ryska trupperna i Baltikum skulle kunna lösas en gång för alla. I det förhandlingsspel som följde spelade den svenske statsministern Carl Bildt en viktig roll. Det var en uppföljning av hans insatser som ett särskilt sändebud för väst, som han innehaft redan tidigare under året. *** Estland och Ryssland undertecknar avtalDen 19 juli sade den ryske försvarsministern Gratjov att de ryska trupperna skulle förbli i Estland ända till dess att frågan om de ryska militärpensionärerna hade lösts. Två dagar senare meddelades det att tillbakadragandet av de ryska trupperna stoppats helt i avvaktan på ett avtal.Ytterligare några dagar senare inbjöds Estlands president Lennart Meri till Moskva. Han reste dit i sällskap med utrikesminister JŸri Luik. Den 26 juli undertecknade de båda avtal om tillbakadragande av de ryska trupperna från Estland för augusti månads utgång, som skulle uppfyllas utan att avvakta ratificering av avtal och ett avtal om de ryska militärpensionärernas ställning i Estland, som medgav att den största delen av dessa skulle få stanna, men först efter en individuell prövning. Den 30 juli undertecknade det estniska utrikesministeriets kansler ett ytterligare avtal om avvecklingen av de båda kärnreaktorerna på Paldiski-halvön intill Tallinn till den sista september 1995. *** Estlands tre avtal med RysslandDe tre avtal som president Lennart Meri och Rysslands president Boris Jeltsin undertecknade kan sammanfattas på följande vis:
(I slutet på januari 1995 hade vare sig Estland eller Ryssland ännu ratificerat avtalen.) *** Den 12 augusti inledde Ryssland utmärkningen av gränsen till Estland. Förslag till befolkningspolitikDen tidigare chefen för Estlands migrationsverk Andres Kollist publicerade en artikelserie i Postimees i Tartu om vad han ansåg borde bli viktiga inslag i en framtida estnisk befolkningspolitik. (I dag kan man knappast hävda att det finns någon befolkningspolitik alls.) Han räknade upp följande huvudmål:
Flera opinionsundersökningar visade att allt fler ester var beredda att avstå från de områden av Estland som Ryssland kontrollerade. Man hade lättare att avstå från områdena öster om Narva än från Petseri i sydväst, där det fortfarande bor tusentals setukeser, som närmast är att betrakta som ester. I samband med det ryska uttåget ur Estland presenterade en arbetsgrupp som tillsatts av den estniska regeringen en "sluträkning" för vad den sovjetisk-ryska ockupationen kostat Estland och esterna. Utöver de oerhörda offren i människoliv och det därpå följande ekonomiska armodet och avstyckningen av delar av Estland, vållades också mycket omfattande skador på miljön. För att rensa upp mark och vatten och återställa det i för människan användbart skick måste omkring 40 miljarder kronor läggas ned. Allra dyrast blir reningen av de områden som förorenats av radioaktivitet, dvs främst områden på Paldiski-halvön och Sillamäe, där Sovjet ett tag framställde och upparbetade uran. Över huvud taget förfogade den sovjetiska krigsmakten över 83 650 hektar mark eller ungefär 2 procent av Estlands yta. Där fanns 570 installationer och förläggningar. 200 av dessa på en yta om 880 hektar fanns i Tallinn. Den 23 november gjorde den ryske presidenten Boris Jeltsin ett demonstrativt besök vid den rysk-estniska gränsen och förklarade att Estland inte kunde räkna med att få tillbaka en tumsbredd jord från Ryssland. Den 30 november träffades ett avtal mellan de estniska, finska och ryska gränsbevakningsorganen om samarbete främst för att stävja smugglingstrafiken mellan länderna. Förslag om ny medborgarskapslagPå förslag från Mart Nutt, vid tillfället oberoende parlamentsledamot, inleddes diskussioner om en ny medborgarskapslag i Estland. Den nya lagen skulle sammanföra flera olika lagar som rörde medborgarskapsfrågan i en enda lag och förlänga den tid av bosättning i Estland som krävdes för att få bli medborgare.De ryska representanterna vid presidentens s k runda bord för minoritetsfrågor begärde att Estland skulle skjuta upp antagandet av en ny och strängare medborgarskapslag. Förslagsställaren ansåg dock att den nya lagen borde antas snarast och att ändringarna inte i första hand var av politisk utan snarare av teknisk karaktär. Den 19 januari 1995 antogs också en ny medborgarskapslag, där dock mycket i Nutts ursprungliga förslag hade ändrats. MinoritetslagstiftningenI den kritik som riktats mot Estland för påstådd diskriminering av ryssarna i landet, har kritiken mot lagstiftningen spelat den största rollen. Det är särskilt några lagar som kritikerna har skjutit in sig på. Det är medborgarskapslagen från november 1991, som innebar att en av världens liberalaste medborgarskapslagar från Estlands självständighetstid återinfördes. Det är grundlagen, som antogs genom en folkomröstning i juni 1992, det är lagen om val till lokala fullmäktigeförsamlingar från den 19 maj 1993 och det är utlänningslagen från 8 juli samma år. Däremot har en nästan unik minoritetsvänlig lag om minoritetsfolkens kulturautonomi knappast uppmärksammats alls, vare sig av den inhemska ryska minoriteten eller internationellt.Nedan följer en genomgång av de olika lagarna med relevanta citat ur dem för att visa vad lagarna egentligen säger. Själv är jag också kritisk mot enstaka punkter i lagarna, men som helhet är lagarna motiverade. De syftar ju bl a till att undvika att landet hamnar i en jugoslavisk situation där stora folkgrupper saknar såväl ett gemensamt språk som mänskliga kontakter med varandra. Därför kan man i lagarna se en allmän strävan mot att alla i Estland bosatta folkgrupper skall tala landets officiella språk. Det är också en förutsättning för att man skall kunna få ett medborgarskap, utom då det gäller personer som redan tidigare varit medborgare eller för att de härstammar från medborgare under självständighetstiden eller då det gäller äldre människor som inte kan förväntas lära sig ett helt nytt språk. MedborgarskapslagenDen medborgarskapslag som först antogs sedan Estland återupprättat självständigheten var ursprungligen utfärdad som dekret den 11 april 1938 och återupplivades genom en tillämpningslag, som antogs den 26 februari 1992.Av naturliga skäl var den gamla lagen föråldrad. Den kompletterades visserligen med lagstiftning om t ex språkkrav för medborgarskap men förblev svåröverskådlig och klumpig. Många ansåg dessutom att lagen var alltför liberal, då det bara krävdes två års bosättning i landet för att få ansöka om medborgarskap. Den 19 januari 1995 antogs därför en ny lag, ur vilken jag citerar några för denna bok relevanta artiklar: Artikel 1: Estniska medborgare 1. Varje person, som är estnisk medborgare när denna lag träder i kraft, liksom de som förvärvat, erhållit eller återfått sitt estniska medborgarskap i enlighet med denna lag, räknas som estniska medborgare. 2. En estnisk medborgare får inte samtidigt inneha annat medborgarskap. Artikel 2: Förvärvande, erhållande, återfående och förlust av estniskt medborgarskap 1. Estniskt medborgarskap: 1.1. förvärvar man genom födsel; 1.2. erhåller man genom naturalisering; 1.3. återfår var och en som förlorat sitt medborgarskap som minderårig; 1.4. förlorar man genom befrielse från eller återkallande av estniskt medborgarskap eller vid antagande av medborgarskap i annan stat. 2. Estniskt medborgarskap förvärvas, erhålles, återfås eller förloras i enlighet med de procedurer som finns beskrivna i denna lag. Artikel 6: Villkor för erhållande av estniskt medborgarskap En främling som önskar erhålla estniskt medborgarskap måste: 1. vara minst femton år gammal; 2. ha levat med permanent uppehållstillstånd i Estland i minst fem års tid innan ansökan om medborgarskap inlämnas och ett år efter den dag då ansökan registrerades; 3. ha färdigheter i estniska språket enligt de krav som fastslås i artikel 8 i denna lag; 4. ha kunskap om den estniska konstitutionen och medborgarskapslagen enligt de krav som fastslås i artikel 9 i denna lag; 5. ha permanent laglig inkomst som är tillräcklig för att försörja honom eller henne och dem som han eller hon har vårdnadsansvar för; 6. vara lojal mot staten Estland; 7. avge eden: "Jag ansöker om estniskt medborgarskap, jag svär att vara lojal mot det konstitutionella statsskicket i Estland." Artikel 8: Krav och bedömning av färdigheter i estniska språket 1. Lagen kräver en allmän färdighet i det estniska språket, som är nödvändig för det dagliga livet. 2. Kraven på färdighet i det estniska språket är följande: 2.1. hörförståelse (officiella uttalanden och meddelanden; faro- och varningsmeddelanden, nyheter, beskrivningar av händelser och förklaringar av skeenden) 2.2. samtal (konversation och berättande, användning av frågor, förklaringar, förmodanden och befallningar, uttryckande av ståndpunkter, uttryckande av önskemål); 2.3. läsförståelse (allmänna uttalanden och meddelanden, allmänna tillkännagivanden, nyheter, formulär, journalistiska artiklar, meddelanden, kataloger, användningsföreskrifter, trafikinformation, frågeformulär, rapporter, riktlinjer); 2.4. skriftlig förmåga (ansökningshandlingar, fullmakter, förklaringar, curriculum vitae, frågeformulär, standardformulär, skriftliga prov); 3. Färdighet i det estniska språket skall bedömas genom examinering. Procedurerna för dessa skall fastställas av republikens regering. 4. Ett certifikat utfärdas för alla personer som klarar examineringen. 5. Var och en som har fullföljt grundskolan, den gymnasiala utbildningen eller högre utbildning på estniska behöver inte genomgå examination. Artikel 9: Krav på och bedömning av kunskaper om konstitutionen och medborgarskapslagen 1. Var och en som önskar erhålla estniskt medborgarskap måste ha kunskap om: 1.1. de allmänna grunderna för det estniska statssystemet, som fastställs i kapitlen I och III i republiken Estlands konstitution; 1.2. de grundläggande rättigheterna, friheterna och skyldigheterna för alla människor, som fastställs i kapitel II i republiken Estlands konstitution; 1.3. maktfördelningen mellan Riigikogu, republikens president, republikens regering och domstolar, som det fastställs i republiken Estlands konstitution; 1.4. villkoren och proceduren för att förvärva, erhålla, återfå och förlora det estniska medborgarskapen enligt medborgarskapslagen. 2. Kunskaperna om konstitutionen och medborgarskapslagen skall bedömas genom examinering, som skall ske på estniska. Procedurerna för examineringen skall fastställas av republikens regering. 3. Ett certifikat utfärdas till alla som klarar examinationen. *** I lagen fastslås det också att upp till fem personer årligen kan erhålla medborgarskap för särskilda förtjänster gentemot Estland. Artikel 33 säger dessutom att punkt 2 i artikel 6 inte gäller för personer som bosatte sig i Estland före den 1 juli 1990 och uppfyller kraven i utlänningslagen. Hittills har omkring 50 000 personer som inte är ester och inte tidigare varit estniska medborgare fått estniskt medborgarskap. Ungefär lika många av ryssarna i Estland har ett ryskt medborgarskap. GrundlagenAntagen i en folkomröstning den 28 juni 1992.Utdrag ur andra kapitlet i Estlands grundlag: Grundläggande rättigheter, friheter och skyldigheter8. Varje barn med minst en förälder som är medborgare i Estland har rätt till estniskt medborgarskap från födseln.Var och en, som såsom minderårig gått miste om sitt estniska medborgarskap har rätt att återfå medborgarskapet. Ingen får fråntas sitt genom födseln erhållna estniska medborgarskap. Ingen får fråntas sitt estniska medborgarskap på grund av sin övertygelse. Villkoren och proceduren för att erhålla, förlora och återvinna medborgarskap fastställs i medborgarskapslagen. 9. De rättigheter, friheter och skyldigheter, som räknas upp i grundlagen gäller för alla och envar och likvärdigt för Estlands medborgare, de utländska medborgare och de statslösa individer som är bosatta i Estland. (...) 12. Alla är likaberättigade inför lagen. Ingen får diskrimineras på grund av nationalitet, ras, hudfärg, kön, språk, härstamning, trosbekännelse, politiska eller andra övertygelser, ej heller på grund av sin egendom eller sociala ställning. Det är i lag förbjudet och straffbart att uppmana till hat, våld och diskriminering på grund av nationell, ras-, tros- eller politisk tillhörighet. Likaså är det förbjudet och straffbart att uppmana till hat, våld och diskriminering mellan olika samhällsskikt. 28. Var och en har rätt till hälsovård. Estniska medborgare har rätt till statens hjälp vid hög ålder, arbetsoförmåga, förlust av vårdnadshavare och bristsituationer. Slaget av hjälp, omfattningen, villkoren och formerna för denna fastställs i lag. Om lagen inte säger annat, så gäller denna rätt för såväl estniska medborgare som för utländska medborgare och statslösa som vistas i Estland. (...) 31. Estniska medborgare har rätt att ägna sig åt företagande och samlas i ekonomiska föreningar och förbund. Det fastställs i lag på vilka villkor och i vilka former denna rättighet kan utnyttjas. Om inte lagen säger annat, så gäller denna rättighet likvärdigt för såväl estniska medborgare, som för utländska medborgare och statslösa som vistas i Estland. 32. Allas egendom är oberörbar och likvärdigt skyddad. (...) Det är möjligt att för att tillvarata samhällsintresset, fastställa de slag av egendom, som bara estniska medborgare, ett visst slag av juridiska personer, lokala självstyrelser eller staten får äga. 40. Var och en har samvetsfrihet, liksom frihet till trosövertygelse och tankefrihet. Alla har frihet att tillhöra vilken kyrka eller trossammanslutning som helst. Någon statskyrka finns inte. Var och en har rätt till frihet att såväl som enskild individ liksom tillsammans med andra, öppet eller privat genomföra trosriter, om de inte skadar den allmänna ordningen, hälsan eller anständigheten. 45. Var och en har rätt att fritt sprida idéer, synpunkter, övertygelser och annan information i ord, tryck, bild eller i annan form. Denna rätt får i lag begränsas p g a de krav som den allmänna ordningen, anständigheten, andra människors rättigheter och friheter, hälsotillståndet, hedern och en människas rätt att försvara sitt goda namn, ställer. 48. Var och en har rätt att samlas i föreningar och förbund utan vinstsyfte. Bara estniska medborgare får tillhöra politiska partier. (...) Föreningar, förbund och partier, vars målsättning eller verksamhet syftar till att med våld ändra Estlands grundlagsenliga ordning eller på annat sätt som står i motsats till kriminallagstiftningen, kan förbjudas. (...) 49. Var och en har rätt att behålla sin nationalitetstillhörighet. 50. Minoritetsfolken har rätt att i den nationella kulturens intresse bilda självstyrelseförvaltningar i enlighet med de villkor och former som fastställs i lagen om minoritetsfolkens kulturautonomi. 51. Var och en har rätt att vända sig till statsförvaltningen, lokala självstyrelseorganen och deras tjänstemän på estniska och erhålla svar på estniska. I områden, där minst hälften av de fast bosatta tillhör ett minoritetsfolk, har var och en rätt att i de statliga förvaltningarna och lokala självstyrelseorganen och från deras tjänstemän få svar också på detta minoritetsfolks språk. 52. De statliga förvaltningarnas och de lokala självstyrelsernas förvaltningsspråk är estniska. I områden, där flertalet av invånarnas språk inte är estniska, får de lokala självförvaltningarna som sitt inre handläggningsspråk använda det språk som talas av flertalet av invånarna i den utsträckning och de former som fastställs i lag. *** En invändning som man kan göra mot grundlagen är att det inte borde vara förbjudet för utländska medborgare att tillhöra partier. I praktiken har dock den bestämmelsen knappast haft någon betydelse, då ju valkampanjen inför de kommunala valen i oktober 1993 innebar att många icke-medborgare deltog i valkampanjerna och röstade på politiska partier. Mot den bakgrunden är förbudet inte bara principiellt felaktigt utan också onödigt. Lagen om val av lokala fullmäktigeförsamlingar Antagen av statsförsamlingen den 19 maj 1993, utlyst av presidenten den 3 juni. 3. Rätt att välja 3.1. Rätt att välja har varje estnisk medborgare, som på valdagen är minst 18 år gammal och den 1 januari valåret är stadigvarande bosatt inom det lokala självstyrets förvaltningsområde och i enlighet med föreliggande lags artikel 14 finns införd i röstlängden över röstberättigade personer. 3.2. Rätt att välja har likaså de utländska medborgare som är legalt bosatta i republiken Estland eller statslösa personer, som på valdagen är minst 18 år gamla och den 1 januari valåret varit stadigvarande bosatta i minst fem år inom det lokala självstyrets område och i enlighet med föreliggande lags artikel 14 finns införda i röstlängden över röstberättigade personer. 3.3. Rätt att väljas har varje estnisk medborgare som är minst 18 år gammal, som enligt föreliggande lags 1 artikel och föreliggande lags artikel 14 finns införd i röstlängden över röstberättigade personer. 3.4. Rätt att välja tillkommer inte person, som förklarats icke tillräknelig. 3.5. Rätt att delta i valet tillkommer inte person som har straffats av domstol och avtjänar straffet på straffanstalt. UtlänningslagenAntagen av statsförsamlingen den 8 juli 1993, utlyst av presidenten den 11 juli.1. Regleringsområde Föreliggande lag reglerar grunderna för utlänningars ankomst till och vistelse i Estland, liksom de juridiska grunderna för att leva och arbeta i landet. 3. Utlänningen 3.1. Utlänning i föreliggande lags mening är den person, som är utländsk medborgare eller saknar medborgarskap. 3.2. Flyktingars status i Estland regleras i en särskild lag. 4. Stadigvarande bosättning 4.1. Såsom stadigvarande bosatta i Estland räknas estniska medborgare eller utlänningar som har permanent uppehållstillstånd i Estland. 4.2. Bestämningen av stadigvarande bosatta i Estland i denna lags betydelse utvidgas inte till de rättsliga dokument, som antagits före denna lags ikraftträdande. 5. Utlänningens rättigheter och skyldigheter 5.1. En i Estland bosatt utlänning garanteras jämlika fri- och rättigheter med estniska medborgare, om det i grundlagen, denna lag eller andra lagar eller Estlands avtal med främmande länder inte stadgas annorlunda. 5.2. Utlänningar garanteras de rättigheter och friheter som kan härledas ur folkrättens allmänt erkända normer liksom ur internationella sedvänjor. 5.3. Utlänning som vistas i Estland är skyldig att rätta sig efter Estlands grundlagsenliga ordning och respektera den estniska lagstiftningen. 6. Begränsning av invandringen 6.1. Invandringen av utlänningar till Estland får inte årligen överskrida 0,1 % av Estlands stadigvarande befolkning. Antalet legala invandrare fastställs av den estniska regeringen, som tar hänsyn till de lokala självförvaltningarnas förslag. Republikens regering får i enstaka fall i fråga om någon konkret person överskrida de gällande gränsvärdena för invandringen genom att utnyttja nästkommande års kvot. 6.2. Varje est har rätt att bosätta sig i Estland utan att räknas in i kvoten. 9. Visum, uppehålls- och arbetstillstånd 9.1. Utlänningen anländer till Estland och vistas i Estland på grundval av i lagen föreskrivet visum eller uppehållstillstånd, om det inte avtalats annorlunda i Estlands avtal med andra länder. För att arbeta i landet måste utlänning ha arbetstillstånd. 9.2. Utlänningen ansöker om visum, uppehålls- eller arbetstillstånd i Estlands utlandsbeskickningar. Republikens regering får göra undantag från detta krav. 9.3. Utlänning som redan vistas i landet får i den ordning som meddelats av republikens regering begära förlängning av visum, uppehålls- eller arbetstillstånd. 9.4. Utlänning är skyldig att lämna Estland, då visumet eller uppehållstillståndet går ut eller dras in. 9.5. Utlänning, som lagligen vistas i Estland har rätt att i domstol bestrida indragning av eller vägran att förlänga uppehålls- eller arbetstillstånd liksom beslut om utvisning. 11. Uppehållstillstånd Uppehållstillståndet är: 11.1. tidsbegränsat, och gäller då i upp till fem år; 11.2. permanent 12. Grunderna för uppehållstillstånd 12.1. Tidsbegränsat upphållstillstånd kan ges till utlänning för 12.1.1. arbete enligt anställningskontrakt tillsammans med arbetstillstånd; 12.1.2. studier vid en utbildningsanstalt enligt begäran från utbildningsanstalten; 12.1.3. bosättning i Estland hos en stadigvarande bosatt nära släkting; 12.1.4. person vars legala inkomst motsvarar hans levnadsomkostnader, varvid med legal inkomst förstås ersättning för arbete, laglig affärsverksamhet eller inkomst från egendom, pension, stipedium, underhåll, statligt stöd, inbegripet arbetslöshetsstöd och barnbidrag, liksom stöd från familjemedlemmar med lagliga inkomster i Estland. 12.2. Utlänning som har gift sig med en i Estland stadigvarande bosatt person, kan få tidsbegränsat uppehållstillstånd, som förlängs varje år under de första tre åren, om äktenskapet består. 12.3. Permanent uppehållstillstånd kan ges till utlänning, som under de fem senaste åren har levt minst tre år i Estland med tidsbegränsat uppehållstillstånd och har bostad liksom arbete eller annan legal inkomst för sitt uppehälle. 12.4. Upphållstillstånd beviljas inte utlänning: 12.4.1. som har lämnat falska uppgifter vid ansökan om visum, uppehålls- eller arbetstillstånd; 12.4.2. som inte följer Estlands grundlag och inte respekterar Estlands lagar; 12.4.3. vars verksamhet har varit riktad mot estniska staten och dess säkerhet; 12.4.4. som har begått ett brott, som lett till ett straff som överstiger ett år och straffet inte avtjänats eller preskriberats; 12.4.5. som har arbetat eller arbetar för utländska spion- eller säkerhetstjänster; 12.4.6. som är i tjänst hos utländska krigsmakter, ej heller hans familjemedlemmar; 12.4.7. som har tjänstgjort som yrkessoldat i utländska krigsmakter, och överförts i reserven eller lämnat denna, liksom inte heller hans familjemedlemmar, som har kommit till Estland i samband med att yrkessoldaten trätt i tjänst, överförts till reserven eller lämnat sin tjänst. 12.5. För de utlänningar, som räknas upp i 4. avsnittet i detta kapitel får undantag göras i av regeringen meddelad ordning. 20. De rättsliga garantierna för utlänningar som kommit till Estland före den 1 juli 1990 20.1. De utlänningar som före den 1 juli 1990 var bosatta i Estland på grundval av permanent inskrivning av myndigheterna i det tidigare Estniska SSR, behåller sina fri- och rättigheter enligt de lagar och förordningar som tidigare antagits. 20.2. De utlänningar som före den 1 juli 1990 var bosatta i Estland på grundval av permanent inskrivning av myndigheterna i det tidigare Estniska SSR, garanteras uppehålls- och arbetstillstånd, om utlänningens lagliga status motsvarar föreliggande lags krav 21. Ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar som före den 1 juli 1990 bosatt sig i Estland 21.1. Utlänning som bosatt sig i Estland före den 1 juli 1990 och fortfarande lever i landet på grundval av permanent inskrivning av myndigheterna i det tidigare Estniska SSR, men som saknar uppehålls- och arbetstillstånd för laglig vistelse i Estland, är skyldig att inom ett år efter denna lags ikraftträdande ansöka om detta i den ordning som de estniska myndigheterna bestämmer. (...) 21.3. Utlänning som bosatt sig i Estland före den 1 juli 1990 och fortfarande lever i landet på grundval av permanent inskrivning av myndigheterna i det tidigare Estniska SSR får fortsätta att vistas i landet tills dess att vederbörande har fått uppehållstillstånd, dock inte längre än till dess att två år har gått sedan denna lag trädde i kraft. 21.6. Utlänning med permanent inskrivning i det tidigare Estniska SSR, som vistas i Estland får ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd hos de av den estniska regeringen utsedda organen utan hänsyn till invandringskvoten. *** Här skall bara betonas att tiden för en registrering för att få uppehålls- och arbetstillstånd i Estland förlängdes med ett år. Trots att det i lagen talas om ett ansökningsförfarande borde det snarare betecknas som en registrering, då det är så det går till i praktiken. Ännu i början på 1995 var det ytterst få som hade registrerat sig i enlighet med lagen. I Tallinn uppgavs bara ca 10 000 av sammanlagt 250 000 icke-medborgare ha registrerat sig. Minoritetsfolkens kulturautonomi Antagen den 26 oktober 1993. 1. Föreliggande lag behandlar estniska medborgare i egenskap av minoritetsgrupper, då de - lever på Estlands territorium; - har långvariga, fasta och varaktiga förbindelser med Estland; - skiljer ut sig genom sina etniska, kulturella, religiösa eller språkliga särdrag; - har en tillräcklig representation men ändå utgör en mindre del av Estlands befolkning; - är besjälade av en vilja att bevara allt det som utgör underlag för den gemensamma identiteten, sin egen kultur, traditioner, religion eller språk 3. Det är förbjudet att förlöjliga nationella sedvänjor och religionsutövning och att förhindra iakttagande av dessa, likasom verksamhet som syftar till att med tvång ändra den nationella tillhörigheten. 6. Minoritetsfolkens kulturautonomi omfattar: 6.1. organiserandet av undervisning på modersmålet och förvaltningen av de tillgångar som används härför; 6.2. bildandet av minoritetsfolkens egna kulturinstitutioner liksom anordnandet av nationella kulturevenemang; 6.3. främjandet av kultur och bildning genom att bilda och förvalta fonder, stipendier och priser av olika slag. 7. Inom ramen för autonoma kultursjälvförvaltningen bildas kulturråd av 7.1. tyska, ryska, svenska och judiska minoritetsgrupper, som fick den rätten av republiken Estlands parlament den 12 februari 1925 genom lagen om Minoritetsfolkens kulturautonomi, oberoende av folkgruppens storlek; 7.2. andra minoritetsfolk, vars registrerade medlemmar uppgår till minst 3000 människor. 9.1. Underlaget för ansökan om kulturell självförvaltning utgörs av det statliga registret över människor tillhörliga olika minoritetsfolk.. 9.2. Det statliga minoritetsregistret sammanställs på grundval av uppgifter från folkräkningarna. Republikens regering utser registeransvariga. 9.3. Till dess att ett register över minoritetsfolken har byggts upp, grundas ansökningar om kulturell självförvaltning på nationella register, som sammanställs av nationella kulturföreningar och -förbund. 14. I Estland bosatta minoritetsfolk, som önskar utöva kulturell självförvaltning, ansöker om detta hos republikens regering via nationella kulturföreningar och -förbund. 15.1. Ledningsorganen för minoritetsfolkens kulturella självförvaltning utgörs av minoritetsfolkets kulturråd och kulturstyrelsen, som organiserar kultursjälvförvaltningens olika organ. 16. Minoritetsfolkens kulturråd väljs i direkta, lika och hemliga val. Valen genomförs i vallokaler eller per post. 17.1. För organiserandet av valen till kulturrådet väljer nationella kulturföreningar och -förbund en ledningskommitte, vars sammansättning stadsfästs av republikens regering, som tillika utnämner en egen representant för att kontrollera att valföreskrifterna följs. 31.1. Minoritetsfolkens kulturella självstyrelses och dess institutioners finansiella resurser kommer från följande källor: 31.1.1. statliga anslag enligt gällande lagstiftning och bidrag för särskilda ändamål; 31.1.2. kommunala anslag för utbildning, kultur och omvårdnad; 31.1.3. minoritetsfolkens kultursjälvstyrelses avgift, vars storlek bestäms av kulturrådet; 31.1.4. frivillga bidrag och arv från juridiska och fysiska personer; 31.1.5. bidrag från utländska stater och organisationer. *** Av lagen framgår också att minoritetsgrupper har rätt att grunda egna skolor. Kulturautonomin för en minoritetsgrupp upphör om antalet medlemmar i gruppen sjunker under 1500 eller om antalet deltagare i valet till kulturrådet vid två på varandra följande val understiger hälften av de i vallängden upptagna personerna. Lagen är otydlig på flera punkter och fullständig klarhet i vilka effekter den leder till kan knappast nås förrän den börjar tillämpas. *** (Lagtexterna är översatta av författaren som saknar juridisk utbildning, varför oprecisa formuleringar kan förekomma.) Finsk-ugriska brödrafolk i RysslandEsterna har flera finsk-ugriska brödrafolk i Ryssland, främst i Sibirien. Fem av dessa är något större folk, som har autonoma republiker uppkallade efter sig. Vi ger en kort översikt över dessa nedan. Därutöver finns det också flera mindre folk eller folkgrupper.Ryssarna påstår att de förtrycks i de baltiska republikerna. Därför är det intressant att se hur de finsk-ugriska brödrafolken har det. Under senare år har esterna aktivt sökt kontakt med dessa folk. De finsk-ugriska folken har knappast haft någon självständighet över huvud taget. Deras republiker har medvetet formats så att stora delar av folket hamnat utanför den egna republiken och att andra folk finns på republikens territorium. Inom de egna republikerna har folken haft mycket begränsade möjligheter att få undervisning på det egna språket. Utanför republikerna har det varit helt omöjligt. All kulturell verksamhet har förtryckts. En hänsynslös industrialisering har genomförts och vållat svåra skador på naturen. Det har också lett till en stark invandring av ryssar och andra slaver, som har fått en dominerande ställning i alla de fem republikerna. Ett av syftena med invandringen har varit att förryska befolkningen. Under sovjetiseringen av republikerna förstördes flera av de skriftspråk som fanns och nya konstruerades. Det ledde till att kontakten med det förflutna bröts och de historiska rötterna rycktes upp. Praktiskt taget alla kulturarbetare mördades under stalintiden och därefter har kulturlivet aldrig hämtat sig. De försök till nationell väckelse som nu genomförs har inte stora utsikter att lyckas i ett längre perspektiv. I de flesta fall förefaller det vara för sent. Karelenhar en yta om 172 400 kvadratkilometer och 796 000 invånare. Av dessa är det stora flertalet ryssar (581 570), karelerna är 78 910, därefter följer vitryssar med 55 530, ukrainare 28 243, finnas 18 420, vepser 5 954, polacker 4 077, tatarer 2 992, tjuvasjer 1 763, judar 1 203, zigenare 1 184 och övriga 11 304. Karelerna uppgick således till bara 10 % av befolkningen och ryssarna till 73,6 %. Visserligen förstärks språkgruppen av finnanra och vepserna, men den ryska språkgruppen förstärks av ukrainare och vitryssar och en rad små minoriteter, som sannolikt har ryskan som modersmål. Sammanlagt fanns det 1989 tillsammans 130 929 kareler i Sovjet, varav 60 % bodde i Karelen.Knappt hälften av alla kareler uppgav karelska som modersmål vid folkräkningen 1989. I Karelen var siffran lite drygt hälften. Karelen vid Finska vikens innersta del har varit ett omstritt område mellan Finland och Sovjet. Efter andra världskriget kunde Sovjet ockupera det finska Karelen. 400 000 människor tvingades att lämna området. En viktig händelse var den karelska folkkongressen i Olonets (den enda karelska staden med karelsk majoritet) den 28 0ch 29 juli 1991, där karelernas överlevnadsproblem diskuterades. Komirepublikenhar en yta om 415 900 kvadratkilometer och ligger invid Uralbergen. På dess territorium finns tundra, skogstundra och taigazoner. I hela Sovjetunionen fanns det 1989 sammanlagt 345 007 komer, av vilka ungefär 50 000 bodde utanför sin republik, bl a på grund av godtyckligt dragna stalintida gränser.I Komirepubliken utgör ryssarna den största nationella gruppen - 721 780 personer av sammanlagt 1 250 847 invånare. Komerna är 291 542, ukrainarna 104 170, vitryssarna 26 730, tatarerna 25 980, tyskarna 12 866, tjuvasjerna 11 253 och övriga 26 526. Under de senaste årtiondena har det inte funnits komiskolor. Ungefär en tiondel av landsbygdsskolorna har haft komi som särskilt ämne. Egentligen har man inte haft någon större användning av komispråket, då praktiskt taget all samhällsverksamhet sker på ryska. Under de allra senaste åren har viss privat undervisning på komi startats, liksom några tidskrifter. I december 1989 bildades kultursällskapet Komi Kotyr. I januari 1991 ägde komifolkets första kongress rum. Landet har blivit en byggarbetsplats på grund av dess rikedom på olja, gas och skog. Därmed har stora naturområden förstörts för lång framtid. I de orörda områdena finns mycket ren och fisk. Mordvinienär förhållandevis litet med en yta på 25 266 kvadratkilometer och ligger i trakten av Volga. De 1 153 516 mordvinerna bor utspridda och bara 35 % är bosatta i den egna republiken. 1989 uppgick invånarantalet till 963 504. Av dessa utgör ryssarna 586 147, mordvinerna 313 299, tatarerna 47 328, ukrainarna 6 461, vitryssarna 1 647, tjuvasjerna 1 278 och resten 7 344.Mordvinerna har minskat i antal under hela sovjettiden på grund av assimilering. På de flesta håll har de utgjort en minoritet av befolkningen och har haft små möjligheter att få undervisning på sitt eget språk. Skolsystemet och massmedia har alltid gynnat ryskan. I städerna finns det bara ryska skolor, i byarna förekommer undervisning i mordvinska som ämne. Pressen på mordvinska i den begränsade omfattning som den över huvud taget existerar, är uppdelad efter de två huvuddialekterna moksja och erzja, som sinsemellan är så olika att de nästan är obegripliga för personer som talar den andra dialekten. Trots den ryskspråkiga dominansen i samhällslivet har 88,5 % av mordvinerna bevarat sitt språk, sannolikt på grund av att flertalet av dem bor relativt isolerat, ofta långt från de ryska städerna. Marirepublikenär inte heller särskilt stor med en yta om 23 300 kvadratkilometer. Den ligger precis norr om den stora Volgakröken.Av de 750 000 invånarna utgör ryssarna knappt hälften med 355 973 individer, marierna är 323 999, tatarerna 43 747, tjuvasjerna 8 993, ukrainarna 5 344, udmurterna 2 457, mordvinerna 1 749 och övriga 7 070. Bara hälften av det totalt 670 000 marierna bor i den egna republiken, resten bor i huvudsak öster om den egna republiken. De marier som bor inom Marirepubliken talar två vitt skilda dialekter, men den västligare gruppen är relativt liten. 88 % talar sitt modersmål som första språk. Men många föräldrar talar bara ryska ed sina barn, särskilt vanligt är det i städerna. Bara på landsbygden finns det fyraåriga marispråkiga skolor, i städerna har inte ens någon undervisning i mari förekommit. Liksom alla andra sovjetrepubliker drabbades Mari hårt av stalinistiska förföljelser. I slutet av 1937 arresterades och sköts t ex alla mariska författare, liksom många andra kulturarbetare. hur många som dödades vet knappast någon, men antalet rehabiliterade år 1956 uppgick till 15 000 personer. Ïckså marierna har aktivt börjat intressera sig för den egna kulturen. Så hölls 1989 en kongress för finsk-ugriska författare i Josjkar-Ola. Udmurtienmed sina 42 100 kvadratkilometer är ungefär av Danmarks storlek och ligger sydväst om floderna Kama och Vjatka.Udmurtien hade 1989 sammanlagt 1 609 000 invånare. Av dessa var 58,9 % ryssar, 30,9 % udmurter, 6,9 % tatarer och övriga utgjorde 3,3 %. Inte heller alla udmurter bor i Udmurtien. Några hundra tusen av de 746 562 udmurterna bor utanför republiken och 69,6 % av samtliga uppger udmurtiska som sitt modersmål. 1989 bildades det udmurtiska kultursällskapet Demen. I november 1991 höll udmurterna sin första nationella kongress. Oron är stark för det udmurtiska språkets framtid. Liksom de i de andra republikerna kan barnen bara undantagsvis få undervisning i udmurtiska. Att studera de finsk-ugriska brödrafolkens verklighet i dagens Ryssland är som att skåda in i Estlands framtid om sovjetmakten hade fått fortsätta. Då hade antagligen också esterna stått inför en omöjlig etnisk situation. Genom att dra gränserna rakt igenom olika folkgruppers bosättningsområden och genom att främja en stark rysk inflyttning har man i praktiken gjort det omöjligt för de finsk-ugriska folken i det inre av Ryssland att bevara sin särart. När börjar man i väst tala om diskrimineringen av de finsk-ugriska folken i Ryssland? När föreslår OSSE:s minoritetsemissarie åtgärder för att komma till rätta med diskrimineringen? Författaren Ülo Ignats nås på följande adress: Solgårdsv 15, 141 33 Huddinge. Tel hem 08/ 746 73 23, tel arb 08/20 49 42. | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||