NYHETSTEXTERUnder denna rubrik presenterar vi i huvudsak artiklar ur vänskapsförbundets nyhetsbrev Estlands-Kontakten. Källa anges i slutet på varje artikel. Baltikum och NordenNär de baltiska staterna började återvinna sin självständighet, var ett av deras förstautrikespolitiska initiativ att knyta kontakter med de nordiska länderna. Estland, Lettland och Litauen identifierar sig mycket starkt med Norden och ansåg det naturligt att också de själva skall räknas till det nordiska området. Men det har visat sig vara svårare att bli en del i den nordiska gemenskapen än vad många balter kanske föreställde sig. Vad i kulturen, samhällslivet och politiken är det egentligen som skiljer sig mellan de nordiska och baltiska länderna? Kanske är frågan fel ställd. Egentligen är skillnaderna mindre mellan åtminstone det mest nordiska baltiska landet Estland och Norden än mellan Estland och det övriga Baltikum. Här spelar det naturligtvis en stor roll att Sverige under långa tider styrt i Estland och därför kommit att påverka och påskynda landets utveckling i "nordisk" riktning. Samma sak har Sverige egentligen gjort i Norge och Finland. Därför borde det i ett historiskt perspektiv vara tänkbart att bygga ut Norden till större delen av Östersjöområdet. I en sådan gemenskap skulle då de tidigare svenskdominerade områdena utgöra kärnan och Sverige skulle förmodligen få ett större internationellt inflytande än det haft på länge. Skillnader i BaltikumSkillnaderna i Baltikum är större än man vanligtvis föreställer sig. På samma sätt som Sovjetunionen en gång uppfattades som ett i stort sett enhetligt ryskt område, har också Baltikum uppfattats som ett enhetligt begrepp. Redan språken är så olika, att ett samarbete försvåras. I Estland talar folk estniska, som hör till den finsk-ugriska språkfamiljen, som är helt skild från den indoeuropeiska. Däremot hör såväl lettiska som litauiska genom undergruppen baltiska språk till den indoeuropeiska språkfamiljen - liksom svenska och för övrigt också ryska. Letter och litauer kan till nöds förstå varandra något, men esterna förstår inget av det som de två grannfolken säger på sina språk. Hittills har man löst problemet genom att sinsemellan tala ryska men hoppas snart kunna gå över till engelska i stället. Även om de baltiska länderna till ytan är ungefär i samma storleksordning runt 50 000 kvadratkilometer, är invånarantalet mycket olika, liksom befolkningens sammansättning. I Estland bor 1,6 miljoner invånare, i Lettland 2,7 miljoner och i Litauen 3,8 miljoner. I Estland utgör esterna 61 % av totalbefolkningen, i Lettland är letterna bara 52 % och i Litauen dominerar ursprungsbefolkning totalt med omkring 80 %. Resten utgörs i huvudsak av invandrade ryssar och förryskade ukrainare och vitryssar, av vilka merparten sänts till länderna som kolonisatörer efter andra världskrigets slut. I Litauen, vars gränser genomgått flera grundliga förändringar finns dock också en polsk minoritet på omkring 7 %. Folkmängden och befolkningens sammansättning har spelat och fortsätter att spela en viktigt roll. Estland gick till en början i spetsen för reformprocessen i Baltikum mycket på grund av rädslan för att hamna i samma befolkningsmässigt utsatta position som letterna. Senare kom det enhetliga litauiska folket att ta över ledningen för reformkampen. Historien har också spelat en mycket viktig roll i utvecklingen. Estland och Lettland har inte ens upplevt en mansålder av självständighet. Ändå har den korta tiden av omkring 20 år under 1900-talets första hälft gett dem ett försprång i självmedvetande gentemot flertalet sovjetiska folk, som aldrig haft självständiga statsbildningar. Litauen var till skillnad från sina baltiska bröder en stormakt under en mycket lång period och härskade under 1500-talet ända ner till Svarta havet. Litauen var i allians med Polen en av Europas ledande stormakter på den tiden. När vi kunde se litauiska ledare göra fräna utfall mot det tidigare Sovjet och när tidskrifter i Litauen bär självmedvetna namn som t ex Europas medelpunkt, skall det förstås mot bakgrund av Litauens historiska bakgrund. Religionen är ytterligare en skiljelinje mellan de baltiska folken. Litauerna har med sin centraleuropeiska orientering en stark katolsk dominans. Också en tredjedel av letterna är katoliker, medan resten av de troende i Lettland är lutheraner. Bland esterna dominerar den lutherska kyrkan starkt. Bland de ryssar som bor i Baltikum är det ganska naturligt den ortodoxa kyrkan som dominerar, även om flertalet av ryssarna inte är troende över huvud taget. Såväl för religionen som för den politiska utvecklingen har de tre ländernas geografiska belägenhet också spelat en viktig roll. Katolicismen kom till Litauen via Centraleuropa och den katolska kyrkan kom liksom i Polen att spela en politisk roll också, medan den lutherska kyrkan i de båda andra baltiska staterna, som snarast låg öppna för tyskt inflytande, inte kom att spela en lika kraftfull roll. Vi kan också se till den betydelse som den nära besläktade uniatkyrkan spelat framför allt i västra Ukraina, som länge kontrollerades av Polen. Estland och Lettland har ju under hela sin medvetna existens fungerat som Östersjöstater redan från Hansatiden. Litauen hade däremot bara en mycket kort gräns till Östersjön, varför det nordiska innanhavet spelat en mycket mindre roll för dem historiskt sett. När gränsen ändrades i samband med andra världskriget, blev landet för första gången på allvar en östersjöstat. För Estlands del medförde det gynnsamma geografiska läget i närheten av Finland, att man i åtminstone norra halvan av landet kunde följa de finska radio- och TV-sändningarna på ett närstående och begripligt språk. Tack vare detta var esterna favoriserade framför andra folk i Sovjet och de visste mer om den politiska utvecklingen i omvärlden liksom om hur marknadsekonomin fungerade. Kulturellt tillhörde Estland och Lettland tidigt den västeuropeiska anglo-sachiska och lutherska kulturkretsen. Nu när religionen spelar en mindre roll för kulturen känner man den starkaste samhörigheten med de nordiska länderna i Östersjöområdet. För Litauen är läget mer komplicerat med den mer auktoritära katolska bakgrunden. Här spelar också det faktum in, att Litauen först av de baltiska länderna under mellankrigstiden föll offer för de auktoritära strömningarna redan på 1920-talet efter en mycket kort tid av demokrati. Men generellt sett har kulturen alltid haft en stark ställning i Baltikum alltsedan folken blev medvetna om sin nationella särart. Det skedde på allvar på 1800-talet i och med det första stora nationella uppvaknandet. Från den tiden härstammar också de stora baltiska sångfesterna, som återkommer med några års intervaller och då samlar hundratusentals deltagare. Därför var det inte konstigt att också den andra stora nationella väckelsen i slutet på sovjettiden kom med väldiga sångfester som samtidigt var politiska möten. Sångfesterna utgjorde den kulturella kärnan i den "sjungande revolutionen", då dess höjdpunkt inträffade under 1988. Den sovjetiska ockupationen byggde inte upp något som kan komma till nytta i dag. Däremot hade den en förödande inverkan i framför allt det ekonomiska livet. Ekonomi är ju att välja den resurssnålaste vägen att skapa nyttigheter. Men då priserna fastställdes godtyckligt från centralt håll, blev dessa grundläggande instrument i ett ekonomiskt tänkande samhälle obrukbara. Man fick en "icke-ekonomi", där det inte handlade om att producera något på ett resurssnålt sätt. Det handlade i stället om att via politiska intriger slåss om tilldelningar av åtråvärda varor, varvid pengar inte på något sätt var avgörande. Det här tänkandet har de baltiska ekonomerna så svårt att frigöra sig från än i dag, att Handelsbanksekonomen Bo Kragh, som under en längre tid varit rådgivare åt den estniska regeringen, anser hela den gamla ekonomgenerationen förlorad för det framtida samhällsbygget. Den marxistiska värdeläran (som bl a innebar att naturtillgångar inte skulle kosta något och därför lätt kunde förslösas) och förbudet mot kritik av myndigheterna gjorde miljösituationen katastrofal samtidigt som värdefulla tillgångar förslösades. Dessa försyndelser kommer att kosta mycket att övervinna - om det över huvud taget går. Norden och BaltikumÄr Baltikum färdigt för ett nordiskt samarbete? Ja, i alla fall helt säkert Estland och Lettland. I Estlands fall finns ju dessutom en mäktig mänsklig bro över Östersjön till Sverige via tiotusentals balter som har släktingar på ömse sidor om Östersjön eller Västerhavet, som man säger i Estland. Även Lettland har starka band till Sverige. När den litauiska regeringsdelegation på den svenske statsministern Carl Bildts inbjudan besökte Sverige i mars, framhöll premiärministern Vagnorius och de andra ministrarna sitt starka intresse för samarbete med just Sverige. Litauen har olösta konflikter med grannländerna Polen och Vitryssland och med Kaliningrad, så man har egentligen heller inte särskilt goda alternativ till ett samarbete med Norden. Ändå har Östersjösamarbetet varit mer av ad hoc-karaktär. Efter uppmuntran från Nordiska rådet har nu de baltiska staterna bildat ett baltiskt råd enligt nordisk modell, som skall kunna fungera som samarbetspartner med de nordiska länderna. Från nordisk sida finns det ännu inte någon beredskap att inleda ett samarbete inom ramen för Nordiska rådet utan föredrar att arbeta i två skilda organisationer. Visst finns det argument för separata organisationer. De baltiska länderna är långtifrån lika högt utvecklade som Norden. Skillnaderna i utveckling är stora på nästan alla områden. Ändå är de baltiska staterna knappast några uländer i traditionell bemärkelse. Där finns kunskaper och organisationsförmåga. Där finns en medvetenhet om vad man vill skapa och en stark arbetsvilja. Den nordiska gemenskapen i dag bygger på att det är ett litet område. Så försöker man klara sig med enbart tolkning till finska och tvärtom så långt det går. Skulle balterna komma med skulle naturligtvis det hanterliga formatet gå om intet i och med att tolkning måste ske till så många olika språk. Men är det här egentligen bärkraftiga invändningar? För vilka är egentligen de konkreta väsentliga skillnaderna mellan de nordiska folken och de baltiska folken som gärna vill räknas som nordiska i övrigt, förutom det som redan nämnts? Jag har svårt att se skillnader som skulle omöjliggöra ett närmare samarbete och en närmare samhörighet. På de områden där ännu förmågan saknas finns åtminstone en mycket stark vilja. Sen finns skillnader i mat och sedvänjor, men de skillnaderna är oerhört små i jämförelse med flertalet andra länder i Europa.
Ett nordiskt styrkebälte Sverige är på väg in i EG, liksom Finland och Norge. Danmark har redan nått ända fram. Det är svårt att se någon möjlighet för Sverige att stå utanför EG i ett längre perspektiv. Men vilken position får Sverige i ett utvidgat EG? Knappast samma förmånliga position som småstaterna åtnjuter i dag. Vi får räkna med att Tyskland mycket snart starkt kommer att dominera EG och att det kommer att samråda med de andra ekonomiskt starka EG-länderna Italien, Frankrike och Storbritannien. Småländerna riskerar att hamn på undantag. Det borde vara ett nordiskt intresse att bygga ett starkt nordiskt block i EG. Ju starkare det kan byggas av stater i det nordiska området, i Östersjöområdet, desto större inflytande lär också det starkaste nordiska landet Sverige få i EG-sammahangen. Om Norden och Baltikum går samman i ett nordiskt block i ett utvidgat EG, så kommer man fortfarande inte att tillhöra de riktigt stora. Men då har man åtminstone utnyttjat möjligheterna att bygga ett så starkt nordiskt block som det över huvud taget är möjligt att göra. Och tänk ändå att skillnaderna mellan Norden och Baltikum är så oerhört små - trots att områdena varit nästan totalt isolerade från varandra under femtio år. Vad kommer det att finnas kvar för skillnader när det nya intensiva umgänge som inletts nu har pågått i fem år, eller tio eller femton? ÜLO IGNATS (Augusti 1994) EU-kommissionensbedömning av Estland I juli 1997 avgav EU-kommissionen sina s k avier eller beskrivningar av de länder som sökt medlemskap i Europeis-ka unionen. Nedan återger vi EU-kommissionens slutsats i avin om Estland och sedan också sammanfattningen av slutsatsen om Lettland och Litauen. Sist i det här blocket återger vi den statistik, som kommissionen sammanställt över den ekonomisk-samhälleliga situationen i de tre baltiska ansökarländerna.
*** Estland lämnade in sin ansökan om anslutning till Europeiska unionen den 24 november 1995. Ansökan är en del av det historiska skeende som markerar slutet på Europas delning och utgör ett tecken på demokratins förankring i landet. I enlighet med artikel O i fördraget har kommissionen på rådets begäran utarbetat ett yttrande över Estlands ansökan om anslutning. Estlands förberedelse inför anslutningen har bland annat byggt på frihandelsavtalet som trädde i kraft den 1 januari 1995. Europeiska unionen och Estland undertecknade Europaav-talet den 12 juni 1995. Så snart ratifikationsförfarandet är avslutat och avtalet trätt i kraft, kommer det att ersätta frihandelsavtalet. Ett annat viktigt led i strategin inför anslutningen är genomförandet av åtgärderna i vitboken om den inre marknaden från maj 1995, vilket sker i enlighet med ett program som den estniska regeringen fastställde i juni 1996. Regeringen har upprättat nationella samordningsstrukturer med uppgift att genomföra den europeiska integrationspolitiken. Ansökan om anslutning har utvärderats med ledning av de kriterier som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i juni 1993. Enligt slutsatserna från detta möte kan de kandidatländer i Öst- och Centraleuropa som så önskar bli medlemmar i Europeiska unionen om de uppfyller följande krav:
- Kandidatlandet har uppnått en institutionell
stabilitet som garanterar demokrati, och marknadskrafter inom unionen. - Det finns en fungerande marknadsekonomi samt förmåga att hantera konkurrens och marknadskrafter inom unionen. - Landet kan påta sig de skyldigheter som följer med ett medlemskap och ansluta sig till målen för den politiska, ekonomiska och monetära unionen.
Bedömningen avseende dessa tre grupper av kriterier - politiska kriterier, ekonomiska kriterier och kriterier rörande förmågan att tillägna sig gemenskapens regelverk - beror även av bedömningen av förvaltningens och rättsväsendets förmåga att genomföra demokratiska och marknadsekonomiska principer liksom deras förmåga att praktiken tillämpa och upprätthålla respekten för gemenskapens regelverk. Den metod som följts består i en mot framtiden syftande analys på medellång sikt av läget i varje kandidatland med beaktande av framsteg som gjorts och de reformer som inletts. Beträf-fande de politiska villkoren har kommissionen i sin bedömning inte stannat vid en formell redogörelse för institutionerna, utan gjort en bedömning av hur demokratin verkligen fungerar.
1. Politiska kriterier Institutionerna i Estland fungerar på normalt och stabilt sätt och vinnlägger sig om att respektera gränserna för sina befogenheter och om att samarbeta med varandra. Valen 1992 och 1995 var fria och rättvisa och det senare ledde till maktskifte. Oppositionen tar på normalt vis del i institutionernas arbete. Arbetet med att förbättra det sätt på vilket rättsväsendet fungerar och med att intensifiera kampen mot korruption måste fortsätta i oförminskad takt. Det finns inga större problem vad beträffar respekten för grundläggande rättigheter, men Estland måste vidta åtgärder för att påskynda naturalisationsförfarandet så att de rysktalande icke-medborgarna kan integreras bättre i det estniska samhället. Estland uppvisar sålunda de kännetecken som utmärker en demokrati med stabila institutioner som garanterar de rättsstatliga principerna och de mänskliga rättigheterna.
2. Ekonomiska kriterier Efter den kraftiga produktionsnedgång som följde på självständigheten började ekonomin åter växa från och med andra halvåret 1993 (+ 4 % år 1996). Regeringen har mer eller mindre iakttagit principen om balans i den offentliga sektorns utgifter. Utlandsskulden är låg, trots att Estland har ett betydande handelsunderskott. Inflationstakten har minskat under de senaste åren, men uppgick 1996 till 23,1 %. Landet som har en befolkning på 1,5 miljoner invånare har en BNP per capita på 23 % av genomsnittet i Europeiska unionen. Jordbruket sysselsätter 8 % av den aktiva befolkningen och motsvarar 7 % av mervärdet. 54 % av Estlands export går till Europeiska unionen och 66 % av dess import kommer från unionen. Estlands situation i förhållande till de ekonomiska kriterier som ställdes upp av Europeiska rådet i Köpenhamn är följande: Estland kan betraktas som en hållbar marknadsekonomi. Utrikeshandeln har liberaliserats och den offentliga sektorn har privatiserats. Priserna har liberaliserats i mycket stor utsträckning. Sedelfondsystemet och den försiktiga skattepolitiken har bidragit till att minska inflationen. De rättsliga ramarna är till stora delar införda. Jordreformen har dock gått långsamt, och reformen av pensionssystemet har ännu inte inletts. Estland borde kunna göra de framsteg som krävs för att på medellång sikt klara av konkurrenstrycket och marknadskrafterna i unionen, under förutsättning att särskilt exporten diversifieras. Införandet av en basväxelkurs och de låga lönekostnaderna har underlättat övergången mot den lätta industrin som källa till utländskt kapital. Banksektorn är sund och utvecklas snabbt. Estland har varit ett viktigt mål för utländska direktivesteringar, även om dessa har minskat på sista tiden. Exportbasen förblir relativt liten och behovet av finansiering som orsakats av de ökande underskotten i handels- och betalningsbalanserna är en källa till oro.
3. Förmåga att fullgöra de skyldigheter som följer med anslutningen Övertagande av gemenskapens regelverk har bedömts med ledning av flera faktorer: - Europaavtalet som innehåller bestämmelser om i synnerhet etableringsrätt, nationell behandling, fri handel, intellektuella äganderätt och offentlig upphandling. - Genomförandet av de i vitboken uppräknade åtgärder som är väsentliga för upprättandet av den inre marknaden. - Stegvis införlivande av övriga delar av gemenskapens regelverk. Estland har redan gjort betydande ansträngningar för att fullgöra vissa skyldigheter enligt Europaavtalet redan innan detta har trätt i kraft. Landet fullgör sina skyldigheter enligt frihandelsavtalet och respekterar den tidsplan som fastställts i detta. Inga allvarliga bilaterala problem har förekommit. Estland har också antagit stora delar av gemenskapens regelverk beträffande den inre marknaden och har på ett tillfredsställande sätt börjat att införliva de förordningar och direktiv som anges i vitboken. När det gäller bolagsrätt, redovisning, skydd av personuppgifter och liberaliseringen av kapitalmarknaden håller landet på att införa en rättslig grund. Ett omfattande arbete återstår i fråga om offentlig upphandling, immaterialrätt, finansiella tjänster, skatt och konkurrens (i synnerhet öppenheten kring statligt stöd). Trots de framsteg som har gjorts när det gäller införlivandet av lagstiftningen, råder det tvekan om estniska förvaltningens förmåga att tillämpa den rättsliga ramen. De avsevärda brister som för närvarande föreligger torde vara tillfälliga, med tanke på den nuvarande administrativa personalens kompetens. Vad gäller de övriga delar av gemenskapens regelverk bör det inte innebära några särskilda svårigheter för Estland, under förutsättning att det fortsätter sina förberedelser för en anslutning, att på medellång sikt tillämpa gemenskapens regelverk inom följande områden: utbildning, ungdomsfrågor och yrkesutbildning, forskning och teknisk utveckling, audiovisuella frågor, små och medelstora företag, utrikeshandel och utvecklingssamarbete. Estland måste däremot göra betydande framsteg beträffande statistik, fiske, konsumentskydd och tullkontroller. Estland har gjort framsteg i omstruktureringen av sin industri. Om de nuvarande ansträngningarna fortsätter, torde landet på medellång sikt kunna integreras på den inre marknaden. Estland går raskt framåt med liberaliseringen av sina telekommunikationer. Om de nuvarande ansträngningarna att liberalisera och att överta lagstiftning fortsätter, bör landet kunna tillämpa gemenskapens regelverk på medellång sikt. Beträffande miljön krävs mycket omfattande ansträngningar, inbegripet stora investeringar och en förstärkning av förvaltningens förmåga att effektivt tillämpa lagstiftningen. Ett partiellt övertagande av gemenskapens regelverk är möjligt på medellång sikt. Ett fullständigt övertagande skulle kunna ske på lång sikt. Estland har gjort framsteg beträffande övertagandet av gemenskapens regelverk på transportområdet, men förbättringar är nödvändiga beträffande godstransporter på väg och till sjöss. Säkerhetsfrågorna förtjänar också särskild uppmärksamhet. Om dessa villkor uppfylls, bör en anslutning på medellång sikt inte innebära några större problem. Investeringar är dock nödvändiga för att utveckla det transeuropeiska nätet för att man skall kunna garantera att den inre marknaden fungerar bra. Estland skulle kunna börja tillämpa gemenskapens gällande regelverk avseende sysselsättning och sociala frågor på medellång sikt, om landet vinnlägger sig om att anpassa sin lagstiftning till Europeiska unionens standarder när det gäller till exempel säkerhet och hälsa i arbetet och arbetsrätt. Om Estland, när det gäller regionalpolitik och sammanhållning, inför de förvaltnings- och budgetmässiga ramar som behövs och vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att införa en lämplig förvaltningsstruktur för finansiell kontroll torde det på medellång sikt vara möjligt för landet att utnyttja de regionala strukturfonderna för att på ett effektivt sätt ge stöd åt landet. Jordbrukssektorn måste omstruktureras. Endast ett fåtal av de instrument som krävs för att tillämpa den gemensamma jordbrukspolitiken finns för närvarande. Stora ansträngningar kommer att behövas för att förbereda anslutningen på medellång sikt. Vad beträffar energisektorn har Estland inte något kärnkraftsprogram och det kommer inte att bereda landet några svårigheter att respektera bestämmelserna i Euratomfördraget. Estland bör på medellång sikt kunna anpassa sin lagstiftning till största delen av gemenskapens regelverk på energiområdet om landet fortsätter sina ansträngningar rörande monopolens sätt att fungera, fastställande av priser, tillträdet till energinäten och omstruktureringen av oljeskifferindustrin. På grundval av bedömningen av samtliga berörda områden är det svårt att idag bedöma hur snart Estland kommer att kunna överta och genomföra de åtgärder som behövs för att avskaffa kontrollerna vid de inre gränserna och att flytta dessa kontroller till unionens yttre gräns. Estlands deltagande i den tredje etappen i den ekonomiska och monetära unionen vilken förutsätter en samordning av den ekonomiska politiken och en fullständig liberalisering av kapitalrörelserna skulle kunna innebära svårigheter på medellång sikt. Det är ännu för tidigt för att bedöma om landet vid tidpunkten för anslutningen kommer att vara kapabelt att ingå i euroområdet. Estlands förmåga att uppfylla konvergenskriterierna beror på hur väl de pågående strukturförändringarna lyckas och utgör under inga omständigheter ett villkor för anslutning. Vad rättsliga och inrikes frågor beträffar har Estland ett besvärligt utgångsläge, men uppmuntrande framsteg har gjorts särskilt när det gäller kontrollen av gränserna. Stora och intensiva ansträngningar kommer att behövas om landet skall kunna tillämpa gemenskapens regelverk på medellång sikt. Estland torde utan svårighet kunna anpassa sig till de skyldigheter som följer av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Estland har dessutom inga gränstvister med någon medlemsstat och inte heller med någon av de andra kandidatländerna. Estland ger hög prioritet åt sina relationer med Ryssland och har gjort stora framsteg på detta område även om något avtal om gemensam gränsdragning ännu inte har undertecknats.
4. Förvaltningens och rättsväsendets förmåga Estland bör göra betydande reforminsatser inom förvaltningen för att på medellång sikt kunna förfoga över det förvaltningssystem som är nödvändigt för att införa och tillämpa gemenskapens regelverk på ett verkningsfullt sätt. Rättsväsendets förmåga att garantera en enhetlig tillämpning av gemenskaprätten är av stor betydelse, särskilt för genomförandet av den inre marknaden. Det är svårt att i detta skede göra en utvärdering av det området även om Estland nyligen genomfört ett program för att anställa nya domare.
Sammanfattning Efter genomförd bedömning har kommissionen kommit till följande slutsatser: - Estland uppvisar de kännetecken som utmärker en demokrati med stabila institutioner som garanterar de rättsstatliga principerna, de mänskliga rättigheterna samt respekten för och skyddet av minoriteter. Åtgärder måste dock vidtas för att naturalisera de rysktalande icke-medborgarna i snabbare takt så att de kan integreras bättre i det estniska samhället. - Estland kan betraktas som en hållbar marknadsekonomi och torde ha förmåga att göra de framsteg som krävs för att klara konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom unionen på medellång sikt. - Estland har gjort framsteg när det gäller införlivande och tillämpning av gemenskapens regelverk, särskilt vad gäller den inre marknaden. Om landet fortsätter sina ansträngningar borde det på medellång sikt helt kunna delta i den inre marknaden. Dessutom kommer särskilda ansträngningar, särskilt i investeringshänseende, att fordras för att landet helt skall kunna tillämpa gemenskapens regelverk, särskilt när det gäller miljön. Det är nödvändigt att Estland fortsätter att förbättra sina förvaltningsstrukturer för att förfoga över de instrument som krävs för att tillämpa och upprätthålla respekten för gemenskapens regelverk. I ljuset av dessa överväganden, rekommenderar kommissionen att anslutningsförhandlingar inleds med Estland. Den förstärkta strategin inför anslutningen kommer att hjälpa Estland att snabbare förbereda sig inför de krav som är förknippade med medlemskapet genom att landet vinnlägger sig om att åtgärda de svaga punkter som fastställs i yttrandet. Kommissionen kommer senast vid utgången av 1998 att lägga fram en rapport om de framsteg som Estland gjort.
(Estlands-Kontakten nr 3, 1997) Vänorter Sverige - EstlandBräcke - Valga län; Demokrati, kommunarl förvaltning, kultur, skola/utbildning/ungdom; Björn Hjortling; 0693- 161 16, 0693- 161 50
Dals-Ed - J›geva; 1990, Arbete/sysselsälttning/näringsliv, demokrati, energi, fysisk planering/bostadsfrågor, kommunal förvaltning, skola/utbildning/ungdom, sociala frågor, turism och rekreation; Leif Johansson; 0534- 190 03, 0534- 105 50
Eda - Kose; 1993, Energi, skola/utbildning/ungdom; Jonny Johansson; 0571- 310 92
Ekerö - Otepää; 1990, Demokrati, energi, kommunal förvaltning, räddningstjänst, sociala frågor; Christina Hagström; 08- 560 091 00, 08- 560 358
Enköping - Jögeva distrikt; 1989; Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, energi, IT-frågor, kommul förvaltning, kultur, miljö, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom, sociala frågor, turism och rekreation; Anders Unander; 0171- 251 68, 0171- 392 68
Eslöv - Viljandi; 1992, Utan särskild inriktning; Thomas Neul; 0413- 620 12, 0413- 624 05
Gagnef - Surijani; 1990, Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, kommunal förvaltning, kultur, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom, turism och rekreation; Bertil Stoltz; 0241- 151 00, 0241- 150 01
Gotland (2) - Saaremaa; 1992, Arbete/sysselsättning/näringsliv, kultur, miljö, räddningstjänst, turism och rekreation; Claes Kullberg; 0498- 26 93 29, 0498- 21 55
Hallsberg - Valga; 1991, Arbete/sysselsättning/ näringsliv, energi, fysisk planering/bostadsfrågor, kommunal förvaltning, kommunikation/vägar, kultur, skola/utbildning/ungdom, turism och rekreation; Märta Rönn Jonasson; 0582-68 51 14, 0580-68 50
Hallstahammar - Audru; 1996, Demokrati, energi, kommunal förvaltning, miljö, skola/utbildning/ungdom, sociala frågor, turism och rekreation; Inger Nordqvist 0220-240 16, 0220-245 95
Haninge - Haapsalu; Kommunal förvaltning, utan särskild inriktning; Mark Vadasz; 08-606 82 42, 08-606 85 85
Heby - Kilingi N(tm)mme stad; 1990/ Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, enerig, kommunal förvaltning, kultur, miljö, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom, sociala frågor, turism och rekreation; Bengt Persson; 0244-361 10, 0224-301 94
Hylte - Lihula; 1994/Arbete/sysselsättning/näringsliv, energi, kultur, skola/utbildning/ungdom; Ulrika Bertilsson; 03456-180 07, 0345-181 90
Håbo - Paide; utan särskild inriktning; Engholm Thomas; 0171-52 561, 0171-56 333
Härnösand - Viljandi; 1991, demokrati; Birgitta Ågebrant; 0611-280 00, 0611-282 92
Härryda - Vöru; 1992; annat, arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, kommunal förvaltning, kultur, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom; Jan Lejdelin, 031-98 62 20, 031-98 65 96
Jönköping - Väst-Virumaa län; 1993, demokrati, energi, rysisk planering/bostadsfrågor, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom; Solveig Elengård; 036-10 57 44, 036-10 57 04
Karlskoga - Narva; 1996, Utan särskild inriktning, Helena Born; 0586-613 79, 0586-530 50
Karlstad - Jögeva; 1991; Energi, fysisk planering/bostadsfrågor, skola/utbildning/ungdom; J-O Seveborg; 054-29 51 42, 054-29 50 70
Karlstad - Tartu; 1994, Arbete/sysselsättning/näringsliv, energi, skola/utbildning/ungdom
Kristinehamns - Elva; Kommunal förvaltning, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom; Anita Svensson; 055-880 05, 0550-880 11
Kävlinge - Alatskivi; 1995; Karin A Strömberg 046-73 91 42, 046-73 91 35
Ledksand - Karksi-Nuia; 1990; Demokrati, kommunal förvaltning, kultur, miljö, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom; Ingrid Sahlin; 0247-500 58
Malmö - Tallinn; 1989; Demokrati, kommunal förvaltning, kultur; Robert Weberg, 040- 34 10 24, 040-12 98 50
Mellerud - Orissaare; 1995; Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, energi, fysisk planering/bostadsfrågor, IT-frågor, kommunal förvaltning, kommunikation/vägar, kultur, miljö, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom, sociala frågor, turism och rekreation; Anne Eleving, 0530-181 06, 0530-181 01
Mjölby - Häädemeeste; kommunal förvaltning; Anita Sylvefjord; 0142-851 11, 0142-855 87
Mora - Vadima; 1996; Utan särskild inriktning; Hans Eriksson; 0250-261 78, 0250-186 42
Norberg - Raasiku; Kommunal förvaltning, kultur, utan särskild inriktning; Kurt Ekroos; 0223-291 62, 0223-219 90
Nybro - Haapsalo; 1993; sociala frågor; Stig Offerlind; 0481-452 31, 0481-452 01
Oskarshamn - Pärnu; 1989; Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, energi, kommunal förvaltning, kultur, miljö, skola/utbildning/ungdom, sociala frågor; Ted Lindquist; 0491-882 86, 0491-889 88
Partille - Tallinna, Kesklinna Va; Arbete/sysselsättning/näringsliv, kommunal förvaltning, kultur, skola/utbildning/ungdom; Lars Kjellgren; 031-36 11 37, 031-36 13 83
Sigtuna - Rakvere, 1990; Kommunal förvaltning, fastighetsförvaltning, energi, vatten/avlopp, ungdom-skola/utbildning, räddningstjänst, kultur, miljö, mm. Kontaktperson: Olle Wegner, tel 08-590 358 07.
Skövde - Kuressaare; 1993; utan särskild inriktning; Jan SohlmŽr; 0500-46 81 19, 0500-41 49
Sollefteå - Pöltsamaa; May Britt Engström; 0620-820 00, 0620-821 08
Sollentuna - Saue; Arbete/sysselsättning/näringsliv, energi, kultur, miljö, utan särskild inriktning; Ulf Wester; 08-92 16 34, 08-92 10 17
Strömstad - Nissi; 1992; Mats Granberg; 0526-193 20, 0526-191 27
Surahammar - Tarvastu; 1989; Stig Ryderås; 0220-390 04, 0220-392 89
Svenljunga - Tamsalu; 1992; Kjell Klockerud; 0325-180 00, 0325,183 04
Säffle - Antsla; 1993; Energi, kommunal förvaltning, kultur; Lillie Karlsson; 0533-815 0, 0533-133 06
Södertälje - Pärnu; 1990; Arbete/sysselästtning/näringsliv, demokrati, energi, kultur, miljö, räddningstjänst, skola/utbildnng/ungdom, turism och rekreation; Nils Leijer; 08-550 216 46, 08-550 225
Timrå - Törva; 1992; Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, energi, fysisk planering/bostadsfrågor, kultur, miljö, skola/utbildning/undgom, sociala frågor; Stig Fagerström, 060-16 31 00, 060-57 36 78
Tranås - Kehtna kommun, Rapla; 1993; Annat, energi, miljö; Hans RocŽn; 0140-686 47, 0140-176 50
Trosa - Tapa; 1992; Arbete/sysselsättning/näringsliv, energi, kommunal förvaltning, kultur, miljö, skola/utbildning/ungdom; Björn Wieslander; 0156-520 30, 0156-520 17
Täby - Viimsi; 1991; Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, energi, fysisk planering/bostadsfrågor, kommunal förvaltning, kultur, miljö, skola/utbildning/ungdom; Bodil Säfbom; 08-768 93 77, 08-768 93 60
Uppsala - Tartu; 1988; Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, energi, kommunikation/vägar, kultur, miljö, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom, sociala frågor, turism och rekreation; Kerstin Lindgren; 081-27 18 06, 018-27 18 19
Vallentuna - Orava, Pölva län; 1996; Annat, miljö; Anna-Liss Daniels; 08-511 850 00, 08-511 850
Varberg - Tartumaa; 1990; Energi, kommunal förvaltning, miljö, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom; Elisabeth Florman; 0340-881 13, 0340-764 52
Vetlanda - Keila; 1995; Utan särskild inriktning; Lena Bohman Hjelmst; 0383-974 58, 0383-191 21
Vingåker - Puhalepa; Dagö; 1992; Skola/utbildning/ungdom, social frågor, turism och rekreation; Helena Viklund; 0151-191 00, 0151-191 06
Vårgårda - Pölva; Demokrati, energi, kommunal förvaltning, kultur, miljö, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom; Ragnhild Andersson; 0322-266 00, 0322-211 35
Värnamo - Rapla; 1990; Demokrati, energi, kommunal förvaltning, kultur, miljö, skola/utbildning/ungdom; Annica Alvemyr; 0370-401 03, 0370-407 68
Åmål - TŸri; 1993; Arbete/sysselsättning/näringsliv, demokrati, fysisk planering/bostadsfrågor, kommunal förvaltning, kultur; Peeter Särg, 0532-170 61, 0532-137 25
Årjäng - Vastseliina; 1992; Skola/utbildning, sociala frågor, turism och rekreation, Harald Nilsson; 0573-142 91, 0573-711 176
Åtvidaberg - Nuckö; 1990; Arbete/sysselsättning/näringsliv, energi, IT-frågor, kultur, miljö, räddningstjänst, skola/utbildning/ungdom, turism och rekreation; Olof Söderbäck, 0120-611 34, 0120-611 34
Österåker - Kohila; 1991; Arbete/sysselsättning/näringsliv, IT-frågor, Kultur, miljö, skola/utbildning/ungdom, turism och rekreation; Lars Asplund; 08-540 810 00, 08-540 810
Östhammar - Valgamaa; 1987; Utan särskild inriktning; Håkan Nilsson, 0173-861 10, 0173-175 37 (Estlands-Kontakten nr 4, 1997) Sverige hjälper Estland med renovering av gamla byggnaderUnder flera år har Sverige hjälpt till att restaurera gamla byggnader i Estland. Det har skett via penningstöd men också genom byggnadsvårdsläger, där tyngdpunkten är lagd på att utbilda deltagarna. Helt nyligen anslog den svenska regeringen 35 miljoner kronor bl a för renovering av den svenska Mikaelskyrkan i Tallinn. Vi återkommer till kyrkan i nästa artikel och inleder här med lägerverksamheten. Ann Lepp vid riksantikvarieämbetet har deltagit i byggnadsvårdsläger i Haapsalu och Rakvere under 1996 och 1997. Estlands-Kontakten bad henne att berätta om det arbetet.
Kan du berätta om bakgrunden till att riksantikvarieämbetet RAÄ blivit inblandad i restaurering av byggnader i Estland? - Det började med att svenska institutet (Hans Lepp) tyckte att man skulle sammanfatta vad man hade gjort från svenskt håll i fråga om byggnadsvård i Estland. Sommaren 1995 samlades en grupp estniska arkitekter, antikvarier och administratörer till ett seminarium i Sverige med flera studiebesök. Vid det seminariet bestämdes att man nästföljande sommar skulle hålla ett byggnadsvårdsläger i Haapsalu. Det lägret lyckades så väl att man beslöt att fortsätta också sommaren 1997 i Haapsalu och dessutom ordna ett ytterligare läger i Rakvere. Lägren arrangerades av Svenska föreningen för byggnadsvård med stöd från RAÄ. Vad är ett byggnadsvårdsläger? - En blandning av teori och praktiskt arbete. Det är främst entusiaster som betalar för att få vara med och lära sig hur man bär sig åt och samtidigt utför ett praktiskt arbete. I Estland tog man inte betalt utan lät personer med viss yrkeserfarenhet, snickare, timmermän som redan var inne i byggbranschen, vara med, mot att deras firma betalade ordinarie lön under vidareutbildningen. Föreningen för byggnadsvård stod för lärarkostnaderna och estniska riksantikvarieäm- betet stod för inkvarteringen och måltiderna. Föreningen hade i sin tur fått sina pengar från RAÄ och kulturdepartementet. Du var med i Haapsalu sommaren 1996. - Jag var med på det lägret i Haapsalu. Vi renoverade fönster (tog bort färg och skrapade) i den gamla järnvägsstationen i staden. Det är en enorm träbyggnad som är hela 216 meter lång. Den byggdes en gång för att ta emot tsaren, som hade ett mycket långt tåg. Det är samma station, vars perrong Ilon Wikland har tecknat i sin bok om flykten från Estland. - Vi började med att ta ut fönstren ur fönsterbågarna i den öppna väntsalen, som ligger i byggnaden, märkte sedan alla glas som vi tog ur för att kunna sätta tillbaks dem i rätt fönster. En del var trasiga, men tyvärr hittade vi inga gamla glas utan tvingades använda nya i stället. Man fick vara jätteförsiktig hela tiden för att inget skulle gå sönder när man tog bort kittet och de små trälisterna. Sedan tog vi bort all färg. Man gör ett protokoll över alla skador och vad man sedan gör med fönstren. Men man lämnar alltid färgprover, så att det finns information om vilka färger som använts tidigare. - Vi linoljade in fönstren och använde sen linoljefärg, som alltid tränger in bäst och skyddar träet. Vi fick bl a lära oss att man inte behöver byta ut gamla fönster mot fönster med metallbågar. Det gamla virket är ofta bättre och kostar dessutom mindre. Och lägret i Rakvere i somras. - Vi bestämde oss för att påbörja arbetet med framsidesfasaden på ett hus. För att arbetet skulle bli så pedagogiskt som möjligt började vi med taket. Det är viktigast, för om taket läcker spelar allt annat ingen större roll. Vi tog bort de trasiga tegelpannorna och bytte takpapp där det behövdes. Vi tog ned takrännorna och riktade in dem. Sedan började vi med fönstren och fasaden. Några började med grunden, som var dålig i ett av hörnen. Vilka var erfarenheterna från de båda läger du deltog i? - Det var bra i Haapsalu, men lägret i Rakvere i somras var nästan ännu bättre.- Snickarna fick lära sig mycket, särskilt i Rakvere, där vi inte bara arbetade med fönster utan också med timring, paneler osv. - I Haapsalu saknades en sak, nämligen undervisning för vanligt folk. Många hade fått tillbaka sina gamla hus som var i behov av omfattande renovering. Det tog vi hänsyn till i Rakvere, där många intresserade drogs med och i somras lades lägret i Haapsalu upp på samma sätt. - Redan tidigare fanns översättningar av en del skrifter om renovering från riksantikvarieämbetet, som hade blivit liggande. Jag skötte om så att de blev färdiga och kunde spridas i samband med vårt arbete. - Det var ett tiotal fasta deltagare i både Haapsalu och Rakvere. Nu i somras var jag kontaktperson för en del utåtriktad information och höll i några öppna föreläsningar. Är det några fler läger inplanerade för framtiden? - Vi hoppas att det finns pengar för att kunna fortsätta. Det vore roligt att fortsätta, framför allt för att visa hur de renoverade husen kan användas till att bo i, så att de inte bara blir museiföremål. - I Rakvere skulle vi vilja göra en bevarandeplan för hela gatan. I samband med frigörelsen var estniska fornminnessällskapet mycket starkt, men har gått tillbaka sedan dess. Finns det ett levande intresse för att bevara gamla trähus i alla fall? - Jadå. Det mesta vi har gjort har skett på uttryckliga önskemål från estnisk sida. Man är starkt inriktad på att bevara trähusbebyggelsen och har dragit lärdomar av att så många gamla trähus förstörts hos oss. Men ni jobbar inte bara med Estland? - Nej, det pågår översättning av skrifter också till lettiska, litauiska och polska. I Lettland har vi haft kontakter med myndigheterna och skulle gärna vilja göra några projekt också. - I samband med president Jeltsins besök kom några ryska representanter för att studera vad man kan göra för att bevara trähusen. (Estlands-Kontakten nr 1, 1998) Övernattning i TallinnDe stora, centrala hotellen i Tallinn är välkända och lättåtkomliga, men också dyra. Nedan ger vi några tips, hämtade från tidningen Íhtuleht (Aftonbladet), som är en lokal Tallinn-tidning. I bästa fall kan man hitta nattlogi för bara 100 estniska kronor, normalt är det dock betydligt dyrare också på de billigaste platserna.
Baltic Bed & Breakfest (Sadama 11, tel 641 22 91) är samlingsnamnet för en rad uthyrningsrum hemma hos människor (med egen ingång) som bor på 5 - 8 minuters avstånd från hotell Viru i centrala Tallinn. Gästerna får lakan, handdukar, varmvatten och vid önskemål tillgång till TV och radio. Dubbelrum 406 kronor, enkelrum 235 kronor. Frukost kostar ca 25 kronor efter överenskommelse.
Eeslitall hotell (Dunkri 4/6, tel 631 37 55). I gamla stan. Dubbelrum 485 kr, enkelrum 350. Dusch och WC är gemensamma.
Alexi hotell (Sihi 49, tel 670 00 96). Hotellet ligger i ett villaområde. Dubbelrum 600 kronor, enkelrum. Rent och snyggt.
Valge Villa (Kännu 26/2, tel 654 23 02. Dubbel 600, enkel 450. Frukost ingår.
Peedu Hotell (V›rse 22, tel 655 26 38). Dubbel 680, enkel 430. Frukost och bevakad parkering ingår.
Hotell Nepi (Nepi 10, tel 655 22 54). Dubbel 500 kr, enkel 400. Frukost kostar 50 kr.
Hotell Stroomi (Randla 11, tel 630 42 00). Dubelrum 490 - 750 kr, enkel 350 kr. Frukost ingår liksom bevakad parkering, som dock måste bokas.
Susi Hotell (Peterburi 48, tel 626 20 61). Dubbelrum 590 kr, enkel 490 kr. Frukost, morgonbastu och parkeringsplats ingår.
Hotell Hermes (SŸtiste 21, tel 52 16 11). Dubbelrum 395 - 665 kr, enkel 315 - 485.
Hotell Dzingel (Männiku 89, tel 58 54 13). Dubbel 450 kr, enkel 290. Frukost och bastu ingår. TV 30 kr extra. Bevakad parkering.
TKTK studenthotell (N›mme tee 47, tel 655 26 97). Dubbelrum 250 - 300 kr. Fukost mot extra betalning.
Pääsu Hotell (S›pruse 182, tel 52 00 34). Dubbelrum 380 kr, enkel 330. På samma adress finns också Merevaik (tel 52 96 04), som är betydligt mer spartansk, men ändå ren och billigast i stan. Dubbel- och enkelrum 100 kr per person. Större rum billigare per person.
Tallinna bussijaama hotell (Lastekodu 46, tel 42 51 50) hör till de enklare och ligger på busstationens andra våning. Dubbelrum 240 kr, enkel 120.
(Estlands-Kontakten nr 1, 1998) "Brottslighet inget problem"Svenska exportrådet i Tallinn genomförde i slutet på förra året en undersökning för att utröna vilka problem de svenska företagen i landet har. Av 98 företag svarade en fjärdedel, men utgjorde enligt exportrådet ett representativt urval. Av enkäten framgick att de vanligaste problemen i aktualitetsordning var:
Exportrådet skriver att det är anmärkningsvärt att inget företag nämner brottslighet som ett problem.
(Estlands-Kontakten nr 1, 1998) Miljöskador för 35 miljarderDe militära bas- och övningsområden, som de ryska trupperna lämnade efter sig, befinner sig fortfarande i ett tillstånd av förödelse och förgiftning. Den unga estniska staten har bara kunnat ta itu med de allra värsta områdena. Det mesta återstår att göra. Enligt en försiktig beräkning uppgår miljöskadorna till 60 miljarder EEK (omkring 35 miljarder SEK), vilket är ungefär fyra gånger den estniska statsbudgeten. De sovjetiska ockupationstrupperna kontrollerade sammanlagt 1 565 militära objekt, som omfattade 87 000 hektar eller 1,9 % av Estlands totala yta. Mest militära objekt fanns det i Tallinn: 291 objekt på 872 hektar mark. Av de estniska landskapen fanns det mest objekt i Harjumaa, som omger Tallinn: 564 objekt på 48 040 hektar (Aegviidu 33 100 ha, Utsali 13 411, Nursi 3 703, Värska 1 962 ha, Paldiskihalvön 3 703 ha, Pakriöarna (Rågöarna) 2 447 ha, Naissaar (Nargö) 1 867 ha. Stora områden kontrollerades av flygvapnet och robotstyrkorna. Militärflygplatserna i Ämari och Haapsalu omfattade 930 respektive 799 ha, Tapa 771 ha, Pärnu 731 ha, Tartu 682 ha. Robotbaserna Karujärve/Dejevo och Keila-Joa omfattade 1 218 ha och 480 ha. Objekten kunde variera mycket i storlek. I vissa fall omfattar de bara ett enda hus, i andra fall kanske en samling av hundra bostadshus. De svårast förorenade objekten utgörs naturligtvis av militärflygfälten och robotbaserna, tillsammans ett tjugotal objekt. Ganska omfattande skador finns vid 155 objekt, bl a oljedepåer, kemiska förråd, hamnar osv. Mindre skador finns hos 280 objekt. Under de första fem åren hann grundligare studier göras bara av knappt 200 objekt, i första hand då de värsta. Allra värst var tveklöst Paldiski, som hade övningsobjekt för atomubåtar. Bara de första studierna har krävt tiotal miljoner kronor. Sammanlagt beräknas de farliga ämnenas vikt uppgå till 1,74 miljoner ton, av vilka 5,6 ton är synnerligen farliga och mycket farliga: 6 322 ton. Flygfälten förorenades av bränslerester och rengöringsmedel, vilket har förstört grundvattnet i stora områden. Det finns klassiska filmer som visar hur brunnsvatten kan antändas. Det fanns flera stora målområden för det sovjetiska stridsflyget, som tömde bomblast efter bomblast över dessa. Där finns stora mängder odetonerade bomber, som är farliga i tiotals år. Saneringsarbetena inleddes 1993 efter de första analyserna. I första hand har man inriktat sig på demineringsarbeten och rening av grundvatten från oljespill och annat.
(Estlands-Kontakten nr 1, 1998) Internationell kommission för att undersöka brott mot mänskligheten i Estland
Den estniske presidenten Lennart Meri har tagit initiativet till en internationell kommission för att undersöka de brott mot mänskligheten som begåtts i Estland under tidsperioden 1939 - 1991. Det sker i samarbete med judiska organisationer i USA och Europa. Nedan återger vi presidentkansliets pressmeddelande: *** Estlands folk förmår forma sin framtid i de demokratiska staternas familj bara på villkor att vi tar lärdom av våra historiska erfarenheter, som vi tar till oss opartiskt och allsidigt och utan att välja bort några obehagliga fakta. I det syftet bildas en internationell undersökningskommission som rapporterar till Estlands president och landets premiärminister. Verksamheten finansieras tills vidare av presidentens runda bord för folkminoriteterna. Kommissionen har i uppgift att utreda de brott mot mänskligheten som under perioden 1939 - 1991 iscensattes av de nazistiska och sovjetiska ockupationsmakterna i Estland. Till kommissionen har kallats offentliga personer från Estland och utlandet, likaså representanter för icke-statliga organisationer, bland dessa Amerikanska judiska kommittŽn. KommittŽn är vid det första mötet den 13 maj representerad av direktören för Europa-kontakterna rabbinen Andrew Baker och ordföranden för kommittŽns internationella kontakter Nicholas Lane. Kommissionen utgår från övertygelsen att det folkmord som har verkställts mot det estniska folket under ockupationerna har ökat esternas förståelse och sympati för alla folk, som utsatts för statligt förtryck på grund av sin etniska eller rasmässiga tillhörighet. Som bevis för detta kan vi se att Estland och särskilt Tartu-universitet under de sovjetiska ockupationsåren utgjort en skyddad arbetsplats för många judar och vetenskapsmän som fann möjlighet att bedriva sin verksamhet här. Staten Estland utlovar att alla estniska medborgare i Estland, som kan överbevisas om sin skuld i den nazistiska ockupationsmaktens brott mot det judiska folket eller andra folk eller som överbevisas om medverkan i den sovjetiska ockupationsmaktens brott mot esterna eller andra folk, kommer att ställas inför rätta och straffas. (Initiativgruppen har för närvarande inte vetskap om nazistiska förbrytare, som vistas i frihet i Estland, men tar gärna emot vad slags bevisföring som än månde finnas om sådana brott.) I det fria och demokratiska Estland förekommer inte antisemitism eller rasism på statlig nivå, men uttryck för detta kan förekomma människor emellan. Estlands regering och rättssystem har vidtagit åtgärder för att eliminera sådana företeelser - i nära samarbete med organisationerna för Estlands minoritetsfolk och internationella organisationer, däribland amerikanska judiska kommittŽn.
(Estlands-Kontakten nr 2, 1998) Rysk antisemitism i EstlandDå och då far Ryssland ut i anklagelser om antisemitiska företeelser i Baltikum. Men dessa företeelser är ofta mer spridda i Ryssland och bland de ryssar som är bosatta i Baltikum än bland balterna själva. Det innebär inte att de antisemiter som förekommer bland balterna (t o m i Sverige) får förringas. Nedan återger vi delar av en artikel i lätt redigerat skick som den estniske parlamentsledamoten för folkpartiet (rahvaerakond) Mart Nutt nyligen skrev i Postimees:
***
Om vi ser till de internationella bedömningar som kommit på de ryska organisationernas och flera ryska ledares agerande i Estland och den s k politiken för att försvara sina ryska bröder i utlandet, hittar vi en intressant parallell. Det judiska institutet för för politiska studier och den amerikanska judiska kommittŽn ger för sjätte året ut rapporten Årsrapport on antisemitism, som granskar antisemitismen i de olika länderna i världen. I fråga om Estland heter det i rapporten att antisemitism på statlig nivå inte förekommer, att den judiska minoritetens rättigheter är fullständigt tryggade och att trots förekommande beskyllningar har OSSE inte kunnat finna några bevis för brott mot mänskliga rättigheter i Estland. Däremot räknas flera namngivna ryska organisationer och ledare i Estland upp för att de propagerar antisemitiska idŽer. På listan hittar vi ryska medborgarkommittŽn i Estlnd och dess ordförande Jurij Mishin, den kände demonstranten och försvararen av ryssarnas rättigheter Esja Sjur och ryska partiet i Estland, som har Nikolai Maspanov som sin företrädare i parlamentet. Som synes handlar det om samma organisationer och personer som skickar allehanda proklamationer och klagobrev över hela världen med anklagelser mot Estland om att ryssarna i Estland diskrimineras och har berövats sina mänskliga rättigheter. Det är intressant att de antisemitiska idŽerna och påståendena om diskrimineringen av ryssarna härstammar från samma källor. Dock uppstår frågan varför en del judar samarbetar med antisemitiska propagandister, som fördömer den estniska staten som under hela sin självständighet har respekterat och stött judarna. Det vore alltför tidigt att beskylla den nuvarande ryska staten för organiserad antisemitism. Men tecknen på antisemitiska företeelser liksom på en tilltagande isolationism är tydliga. (Estlands-Kontakten nr 2, 1998) Nya riktlinjer för Sveriges BaltikumstödRegeringen har lagt fram förslag om Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa år 1999 - 2001. Som prioriterade länder i samarbetet nämns Estland, Lettland, Litauen, Polen Ryssland och Ukraina. Särskilt betonas stödet till ländernas integrationsarbete för att komma med i EU.
Sveriges utvecklingssamarbete eller bistånd till Öst- och Centraleuropa inleddes 1989. Fram t o m 1998 har Sverige avsatt 6,5 miljarder kronor till bilateralt utvecklingssamarbete. Därutöver har 1,2 miljarder gått genom EU-programmen Phare och Tacis. Biståndet under den perioden fördelas på följande sätt: Litauen 19 %, Lettland 17 %, Ryssland 15 %, Polen 14 %, Estland 14 %, övriga 4 %, Ukraina 2 %. Stegvis förflyttas tyngdpunkten från Baltikum österut. 1996 såg biståndet ut på följande sätt: Litauen 210 miljoner, Lettland 190 miljoner, Estland 130 miljoner, Ryssland 100 miljoner, Polen 40 miljoner. 335 miljoner gick genom EU-programmen. Om samarbetet i en första fas handlade om bistånd till uppbyggnad av demokratiska och marknadsekonomiska institutioner, så handlar det nu alltmer om bidrag till EU-integrationen. Utöver de allmänna målen tillkommer några nya mål för östbiståndet:
Nedan saxar vi ur propositionens avsnitt om det fortsatta biståndet till de tre baltiska länderna.
Estland Den svenska regeringen har som övergripande mål att fortsatt stödja Estlands EU-integration. Tonvikten bör läggas vid att hjälpa Estland att uppfylla EU:s gemensamma regelverks förpliktelser. Detta innebär bl a fortsatt stöd inom tredjepelarområdet, inklusive en ökad satsning på rättsväsendet, fortsatt bidrag med EU-rådgivare, utökning och fördjupning av kunskapsöverföringen vad gäller inre-marknadsfrågor och förmedlemskapsstrategin. Estlands egen förmedlemskapsstrategi bör ses som riktlinje för det bilaterala EU-integrationsstödet. Svenskt stöd skall i större utsträckning inrikta sig på det sociala området där instaser behövs för att bl a stärka barnens rätt, de handikappades ställning och kvinnorelaterade hälso- och sjukvårdsfrågor. Det kommunala och regionala samarbetet, som är kostnadseffektivt, har god effekt på den lokala demokratin och gynnar landsbygden, skall vidare utvecklas. Det är också mycket angeläget att i utökad utsträckning bidra till integration av de rysktalande i det estniska samhället, något som skulle leda till ökad politisk, ekonomisk och social stabilitet. Stödet bör i ökad utsträckning inriktas på integrationsfrämjande projekt i vidrare bemärkelse, därmed inte endast språkundervisning. Samarbetet bör omfatta en större beredskap att i olika former understödja främjandet av det medborgerliga medvetandet hos invånare oavsett etnisk tillhörighet eller medborgarskap.
Mycket av det system- och institutionsuppbyggande stödet på central nivå till Estland bör kunna fasas ut under kommande treårsperiod. Andra insatser måste emellertid fortsätta i ett längre tidsperspektiv. Det gäller kunskapsöverföringen på EU-området, där det svenska stödet skall fortsätta till dess Estland uppnått medlemskap i EU. Det gäller också investeringarna på miljö- och energiområdet, där såväl regionala skäl som uppfyllandet av EU:s villkor talar för ett längre perspektiv på utvecklingssamarbertet. Stödet bör också ha ett längre tidsperspektiv när det gäller insatser som syftar till ett ökat grannlandssamarbete och till ett gränsöverskridande samarbete. Det kan gälla stöd för att bygga upp bestående nätverk och kontakter genom exempelvis enskilda organisationer, kommuner, län och landsting samt stöd till kulturellt och akademiskt samarbete.
Lettland Den svenska regeringen har som övergripande mål att fortsatt stödja Lettlands EU-integration och det svenska utvecklingssamarbetet är ett viktigt medel för att bidra till uppfyllandet av det målet. Detta innebär bl a att fortsätta stödet till tredje pelarens område, inklusive en ökad satsning på rättsområdet, att bidraga med EU-rådgivare, att utöka och fördjupa kunskapsöverföring vad gäller inre-marknads- och förmedlemskapsstrategi genom s k twinningarrangemang. Lettlands egen förmedlemskapsstrategi bör ses son riktlinje för det bilaerala EU-integrationsstödet. Svenskt stöd skall i större utsträckning inriktas på det sociala området samt på näringslivsfrämjande insatser för främst småföretag och landsbygdsutveckling. Inom det sociala samarbetet bör uppmärksamhet ges åt barnens situation och rättigheter. Det kommunala och regionala samarbetet, som är kostnadseffektivt, har god effekt på den lokala demokratin och gynnar landsbygden, skall fortsätta. Fortsatta insatser på miljömorådet är önskvärda inte minst ur ett EU-perspektiv. Det är också angeläget att i utökad utsträckning bidra till integration av de rysktalande i det lettiska samhället, något som skulle leda till ökad politisk, ekonomisk och social stabilitet. Stödet bör inriktas i ökad utsträckning på integrationsfrämjande projekt i vidare bemärkelse, därmed inte endast språkundervisning. Samarbetet bör omfatta en större beredskap att i olika former understödja främjandet av det medborgerliga medvetandet hos invånare oavsett etnisk tillhörighet eller medborgarskap. Huvuddelen av det system- och institutionsuppbyggande stödet på central nivå till Lettland bör kunna avvecklas på fyra till sex års sikt. EU-integrationsstödet kommer dock att fortsätta till dess Lettland blivit medlem i EU. Investeringar på milj- och energiområdet kommer också att ha ett längre tidsperspektiv i ljuset av den regionala dimensionen och kraven för EU-medlemskap. Ett längre tidsperspektiv skall också anläggas på de insatser som syftar till ett fördjupat grannlandssamarbete, stödet till utvecklande av bestående nätverk eller kontakter mellan enskilda organisationer, kommuner, län och landsting samt kulturellt och akademiskt samarbete.
Litauen Den svenska regeringen har som övergripande mål att fortsatt stödja Litauens EU-integrering och det svenska utvecklingssamarbetet är ett viktigt medel för att bidra till uppfyllandet av det målet. Tyngdpunkten i samarbetet skall ligga på att hjälpa Litauen uppfylla EU:s gemensamma regelverks förpliktelser. Detta innebär bl a att fortsätta stödet till tredje pelarens område, inklusive ökade insatser till stöd för rättsväsendet, att bidraga med EU-rådgivare samt att utöka och fördjupa kunskapsöverföring vad gäller inre-marknads- och förmedlemskapsstrategier genom s k twinningarrangemang. Litauens egen förmedlemskapsstrategi bör ses som riktlinje för det bilaterala EU-integrationsstödet. Svenskt stöd bör i större utsträckning inriktas på områden där svensk expertis efterfrågas och där Sverige har komparativa fördelar i förhållande till andra givare, såsom det sociala området, miljöområdet samt det kommunala och regionala samarbetet som både är kostnadseffektivt, har god effrekt på den lokala demokratin och gynnar landsbygden. Det näringslivssfrämjande stödet skall ha fortsatt utrymme i samarbetet. Det är också mycket angeläget att i utökad utsträckning göra investeringar i energisektorn, vilket på sikt kan möljiggöra en avveckling av kärnkraftverket i Ignalina. Sverige bör inta en aktiv roll inte bara för att stödja andra energialternativ, utan även för att försöka involvera hela EU i den omfattande finansieringsfråga som följer på kravet av en avveckling. Huvuddelen av det system- och institutionsbyggande stödet på central nivå till Litauen bör kunna avvecklas på fyra till sex års sikt. EU-integrationsstödet kommer dock att fortsätta till dess LItauen uppnått medlemskap i EU. Investeringar på miljö- och energiområdet, kommer också att ha ett längre tidsperspektiv i ljuset av den regionala dimensionen och kraven för EU-medlemskap. Ett längre tidsperspektiv skall också anläggas på de insatser som syftar till ett fördjupat grannlandssamarbete, t ex stödet till utvecklandet av bestående nätverk eller kontakter mellan enskilda organisationer, kommuner, län och landsting samt kulturellt och akademiskt samarbete. (Estlands-Kontakten nr 2, 1998) Absurda angrepp på Lettland av Moskvas borgmästare LuzjkovBorgmästaren i Moskva Jurij Luzjkov har redan en längre tid bedrivit en hätsk och rentav absurd kampanj mot Lettland. Luzjkov har bla annat sagt:
Borgmästaren anser att Ryssland skall initiera alla slags repressalier mot Lettland: på ekonomins, handelns och humanitetens område. Luzjkovs uttalanden tyder på att den s k Baltikum-indikatorn är tillbaka i rysk politik - bara den ryske politiker anses patriotisk som är tillräckligt fientlig mot de baltiska grannländerna. Det är naturligtvis en oroande utveckling, eftersom det förebådar nya angrepp också mot Estland och Litauen. Några sakskäl för angreppen tycks inte behövas. (Estlands-Kontakten nr 2, 1998) Judarna i det självständiga Estland: "Allt det som vi inte ens kunde drömma om"
Gennadij Gramberg, som var ordförande för Estniska judiska kulturförbundet under åren 1990 - 1995, skrev i samband med tioårsjubileet förra året nedanstående översikt över utvecklingen i Estland under de tio år som förbundet kunnat verka. *** I våras firade vi tioårsdagen av det Judiska kulturförbundets bildande i Estland. Denna händelse blev en vändpunkt för det judiska livet i Estland och utövade stor inverkan på bildande av judiska kulturföreningar i det gamla Sovjet. Gorbatjovs "perestroika" 1985 gjorde det möjligt för att aktivera olika nationella rörelser. I spetsen för denna utveckling gick de baltiska folken. Den nationella väckelsen berörde inte bara de officiella folken utan också de minoriteter, som fanns i Baltikum. Under sovjettiden var synagogan den enda möjliga officiella judiska nationella organisationen. Men dess verksamhet stod under sträng kontroll av KGB, varför synagogan inte kunde tillfredsställa de nationella behoven (t ex betraktas undervisning i hebreiska och stöd för Israel eller sionismen som brottslig verksamhet). Estland var undantaget i det gamla Sovjetunionen. Makthavarnas öppet antisemitiska politik fick inget folkligt stöd och här förekom aldrig några antijudiska pogromer. I mars 1988 grundades Judiska kulturförbundet som en avdelning i Estniska fornminnessällskapet. I maj 1988 bildades det självständiga Judiska kulturförbundet. Dess första ordförande blev Samuel Lazikin och Eugenia Gurin-Loov blev ledare för kulturavdelningen. Förbundet var den första legala judiska kulturorganisationen i det tidigare Sovjetunionen. Kulturförbundet byggde upp judarnas samhälleliga verksamhet. Det bildades underavdelningar för ungdomar, idrottsmän, veteraner osv. Avdelningar bildades i Tartu, Narva och Kohtla-Järve. Studiecirklar i hebreiska startades. De judiska traditionella högtiderna började firas igen. Våren 1989 högtidlighölls för första gången Jom Ha-Shoad - dagen till minne av offren för holocaust och Israels nationaldag. Vi började ge ut den estnisk- och ryskspråkiga tidningen Hashachar. 1990 öppnades den judiska skolan i Tallinn. 1992 förenades kultursällskapet och judiska församligen i judiska samfundet, som blev det officiella organet för de estniska judarna och också blev erkända av såväl det officiella Estland som av utlandet. Samfundet blev fullvärdig medlem i judiska världsförbundet. På initiativ från samfundet och med stöd av den estniska regeringen restes en minnessten i Klooga till åminnelse av de som dödades där åren 1941 - 44. De sista tio åren har förändrat de estniska judarnas situation till oigenkänneligthet. Allt det, som vi inte ens kunde drömma om, har blivit en realitet - det är möjligt för oss att leva enligt våra nationella traditioner. GENNADIJ GRAMBERG (1998) Hur gick det för de utlämnade balterna?
Baltulämningen tillhör det mest traumatiska i modern svensk historia. Vi är långt ifrån färdiga med bearbetningen. Men hur var det för dem som verkligen var de drabbade?
Ett svar på den frågan får vi av Valentins Mikelis bok Baltutlämningen (Contra). Mikelis är nämligen själv en av de utlämnade balterna. Mikelis gick i gymnasiet i Riga under början på 1940-talet och som många andra av den tidens studerande ungdomar skrev han dagbok. Han fortsatte att föra dagbok under hela kriget, liksom under flykten till Sverige, under interneringen här och utvisningen. Hans bok är till en betydande del utdrag ur dagboken. Det är alltså en förstahandskälla av stort värde, som nu har publicerats. Dess värde ligger i att den skildrar hur ett av offren upplevde situationen och valde att handla. Han börjar sitt förord med att säga: - Vi ödeskamrater lovade varandra att de som överlevde skulle berätta om det som varit. Det löftet har han nu infriat.
Utställning om den kommunistiska terrorn De balter som utvisades till Sovjet av den svenska regeringen hade varit soldater i de baltiska förband, som sattes upp av tyskarna i krigets slutskede. Bakgrunden till deras deltagande i den tyska krigsansträngningen var den, att de inkallats. Men förklaringen till att man lyckades inkalla så många balter var den kommunistiska terrorn under den föregående ockupationen. Efter tyskarnas inmarsch 1942 tillhörde Mikelis en grupp ungdomar som anordnade en utställning om den kommunistiska terrorn i det som varit NKVDs fängelse. Han skriver: - I ett av rummen fanns betonggolv och an avloppsränna för blod. Det syntes att det varit en mänsklig skjutbana, en arkebuseringsplats. För den som upplevt en sådan syn, kunde det inte tolkas som något annat än cynism, när Östen UndŽn hävdade att man inte kunde ifrågasätta att Sovjetunionen var en rättsstat. Mikelis anklagelse mot Sverige är att svenskarna betalade för sina synder under kriget genom att utlämna balterna och krypa för ryssarna. Men hans skildring av Sverige är inte enbart negativ. Hans intryck är att den kraftiga svenska opinionen skyddade balterna efter hemkomsten. De kommunistiska myndigheterna visste att de var iakttagna. Av de tyska soldater som samtidigt utvisades, hölls de flesta som slavarbetare i fyra - fem år. Av de lettiska soldaterna fick ett femtiotal dela detta öde, bland dem Mikelis själv. Några sköts också efter ankomsten till Lettland. Mikelis påpekar också en rad felaktigheter i P O Enquists framställning av dramat. Bl a har Enquist uppgivit att Mikelis intervjuats i sovjetisk radio, vilket han förnekar.
Det går att bearbeta också ett sådant misstag Men det viktigaste med Mikelis bok är att den visar att det finns möjligheter att bearbeta också ett så skakande misstag som baltutlämningen. Det första steget togs av kung Carl XVI Gustaf, när han tog emot de överlevande baltiska soldaterna vid sitt besök i Riga 1992. Därefter följde en inbjudan från den svenska regeringen 1994. Veteranerna reste runt i Sverige och besökte de platser, där de varit förlagda under interneringen. Det mest gripande ögonblicket som Mikelis skildrar, är när de överlevande på Ränneslätt, där de varit internerade, hissade sin flagga till fanfarer och trumvirvlar från ett svenskt förband. Historien om baltutlämningen är långtifrån färdigskriven eller ens till hälften bearbetad. Men Mikelis bok visar att en läkning har börjat genom de initiativ som togs av den dåvarande regeringen och särskilt av Margareta af Ugglas. Men det tål väl att minnas, att det var kungen som tog det första steget.
CHRISTIAN BRAW (Estlands-Kontakten nr 3, 1998) Ge ut en bok till, Göran Persson!I januari utgavs på den svenska regeringens uppdrag boken ... om detta må ni berätta. Den beskriver det nazistiska massmordet på judarna under andra världskriget, som beräknas ha lett till 6 miljoner döda. Boken utgavs för att ge ett kraftfullt svar på de nazistiska valpar, som i det svenska välfärdssamhället, odlar någon slags romantisk bild av Hitlertiden. Och som sådan är boken utomordentligt bra, t o m oväntat bra. Boken är inte sentimental och den återger inte skildringar av klagomål och lidande. I stället refereras det inträffade i en kall, torr, nästan teknisk stil. Morden skildras utifrån dokument och konkreta fall. Och mot en sådan neutral bakgrund blir bokens effekt ännu mer slående. Många av bilderna påminner om de scener som utspelades i filmen Schindlers list. Det är absurt att jämföra massmord. Om ett är mer omfattande än ett annat, förminskar inte det faktumet det "mindre" folkmordets betydelse. Därför är det bara bra att regeringen tagit initiativet till en sådan lysande bok. Samtidigt är det inte förvånande att de folk, som framför allt led under den stalinistiska imperialismen, som likaså utsatte hela folk och samhällsgrupper för massmord, gärna skulle vilja se en bok också om detta. I samband med att förre utrikesministern och mångårige socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson nyligen berättade om partiets kartläggning av kommuniserna i Sverige, framhöll han hur farlig kommunismen var, då den skördat 50 miljoner dödsoffer. Utan att jämföra med nazisternas illdåd, borde Sten Andersson argumentation i sig vara nog skäl att utge en motsvarande bok om kommunismens brott mot mänskligheten. Göran Persson! Heder och beröm för den första boken. Kom igen nu och ge ut en bok till! ÜLO IGNATS
(Estlands-Kontakten nr 3, 1998) Utlänningarna köper ut esternaUtlänningarna tar över Estland. Nästan alla större företag har utlänningar som majoritetsägare, liksom flertalet framgångsrika småföretag. Det har blivit alltmer uppenbart under det senaste året. Låt oss se på några exempel.
Den helt dominerande banken Hansapank ägs till större delen av Swedbank (Föreningssparbanken). Den andra större banken Ühispank har en stor andel utländska aktieägare. De övriga bankerna håller på att läggas ihop eller läggas ner och saknar större betydelse. Med undantag - naturligtvis - för Nordbanken/Merita som har alldeles egen bankverksamhet i Estland. Pressen ägs till allt större del av utlänningar. Den största tidningen Postimees ägs till 92,5 % av Schibsted. Den störste estniske pressmagnaten Hans Luik sålde nyligen 50 % av sitt bolag Mediacorp till Marieberg, som därmed får en 25-procentig ägarandel i den näst största tidningen Eesti Päevaleht. Marieberg har stora ägarandelar i en rad andra tidningar också, viktigast är närmare hälften av den tredje största dagstidningen S›numileht. Textilfabriken Kreenholm med omkring 5 000 anställda ägs i huvudsak av Borås Wäfveri. Huvuddelen av Rakvere köttindustri såldes till finska investerare i våras. Det är den största köttindustrin i landet. Hälften av Estlands telenät liksom större delen av mobiltelenäten ägs av finska och svenska telebolag. Norge och Finland har delat upp bensinförsäljningen i bolagen Statoil och Neste. Det jättelika Eesti merelaevandus (havssjöfarten) ägs av norrmän och amerikaner plus några estniska investerare. Estonian Air tillhör danska Maersk Air. Amerikanskt kapital försöker komma över järnvägen och energibolagen, som snart är aktuella för försäljning. Bryggerierna ägs av svenskar, norrmän och finnar. Ungefär hälften av aktierna på börsen ägs av utlänningar.
Kan det vara bra, det? Ja, det är det nog, även om situationen kan ge utrymme för missnöjespolitiker att spela på populistiska strängar och fruktan för utländskt kapital. Men det är det utländska kapitalet som är "hemligheten" bakom den extremt snabba utvecklingen i Estland. Med utländska investeringar som under det bästa året uppgick till 10 % av BNP (1994) och utländsk know-how har Estland kunnat lyfta sig själv i håret långt över den tröstlösa situationen under sovjettiden. Reallönerna stiger med runt 20 % per år. Produktionen i storlekordningen 10 % per år. Arbetslösheten finns, men den är begränsad till nordöstra och södra Estland och uppgår till ett fåtal procent. Inget av detta hade varit möjligt utan utländskt kapital. Så herrar kapitalister, välkomna till Estland!
(Estlands-Kontakten 3, 1998) Ryssar vandrar ut ur sovjetrepublikernaDet sker en stor utvandring av framför allt ryssar från en rad tidigare sovjetiska unionsrepubliker till Ryssland och i mindre utsträckning till de andra slaviska republikerna. Sedan 1989 fram till årsskiftet har utvandringen från olika sovjetrepubliker varit: Kazakstan 1,310 miljoner, Uzbekistan 721 000, Azerbajdzjan 389 000, Kirgisistan 370 000, Tadzjikistan 268 000, Georgien 238 000, Moldova 166 000, Lettland 123 000, Estland 74 000, Litauen 18 000, Turkmenistan 1 000. De utvandrade har invandrat till Ryssland 2 318 000, Ukraina 382 000, Vitryssland 65 000, Armenien 27 000. Detta enligt tidskriften Eesti Ekspress. Vi vill dock varna för att siffrorna är ungefärliga. Utöver officiella utvandrare och invandrare finns det ett stort antal människor som inte registrerats officiellt, eftersom registreringssystemet mer eller mindre brutit samman.Ê (Estlands-Kontakten nr 3, 1998) Allt färre föds
År Folkmängd Antal födda Per 1000 invånare i tusental
1970 1 351 21 552 15,9 1975 1 424 21 360 14,9 1980 1 472 22 204 15,0 1985 1 523 23 630 15,5 1990 1 571 22 308 14,2 1991 1 570 19 320 12,3 1992 1 562 18 006 11,7 1993 1 526 15 170 10,0 1994 1 506 14 178 9,5 1995 1 491 13 560 9,1 1996 1 476 13 291 9,0
Det föds allt färre barn i Estland.
Många ensamma föräldrar
Estniska ensamföräldrarnas förbund (EEFF) bildades 1996. Skälet var behovet att försvara de föräldrars rättigheter som ensamma uppfostrar sina barn ur rättslig, social och ekonomisk synvinkel. I Estland finns det 100 000 familjer med ensamföräldrar och minderåriga barn, sammanlagt 130 000 barn. Dessa barn utgör 35,4 % av alla barn i Estland. Enligt en FN-undersökning år 1996 hade 91 % av dessa familjer stora svårigheter. Men den estniska staten har hittills inte visat något större intresse för dessa familjers situation. EEFF har som en viktig uppgift att påverka lagstiftningen, så att ensamföräldrarnas behov bättre kan tillgodoses. EEFFs centralorganisation har säte i Pärnu, där det också finns ett avtal med stadens förvaltning om stödpersoner och fri juridisk rådgivning. Många arbetslösa ensamföräldrar har fått hälsoproblem, då de inte kan köpa tillräckligt näringsrik mat. En del har t o m fallit ihop på gatan och det har då visat sig att de haft mycket låga blodvärden. Minst hälften av ensamföräldrarna har behov av tandlagning, som de inte kan klara med sin ekonomi. Staten ger inte tillräckligt socialt stöd för att betala plats på daghem eller skolmat. Den som skiljt sig får ofta inget stöd från sin f d make, därför att lagstiftningen är bristfällig. Det är inte ovanligt att det inte kommer något underhållsbidrag på hela 4 år. Det finns många företag i Estland, som arbetar med svart arbetskraft, men officiellt är arbetarna där arbetslösa. Därför kan de inte heller avkrävas understöd för de barn som makan uppfostrar. I praktiken är föräldraplikten frivillig för den make som lämnat hemmet. EEFF har mot den bakgrunden också organiserat livsmedelshjälp till särskilt utsatta föräldrar. Vi är tacksamma för allt bistånd.
TIINA PLOOM Ordförande i Ensamföräldrarnas förbund Kuninga 15, 800 11 Pärnu, Tel och fax 372-44-43701.
(Estlands-Kontakten nr 3, 1998) Kris på den estniska finansmarknaden Mötet med den mångårige rådgivaren till de baltiska regeringarna och bankerna Bo Kragh (själv anställd på Handelsbanken) samlade ett femtiotal personer, som fick höra ett engagerat anförande på en och en halv timme. Nedan återger vi i fri form delar av anförandet. För att göra utrymmet hanterligare har vi tvingats till avsevärda förkortningar, vilket EK ensamt ansvarar för.
*** - Om några veckor firar jag mitt tioårsjubileum som Estlandsengagerad. Det är ganska exakt tio år sedan Handelsbankens mångåriga chefsekonom Rudolf Jalakas kunde återvända för första gången på 45 år till sitt hemland Estland. Det ledde till att Handelsbanken engagerade sig och jag blev själv skickad till den nystartade Tartu Kommertspank. Det var i december 1988 och det var den första självständiga banken i Estland. - Om man tänker tillbaka på den här tiden så är det som dag och natt. För det mesta har saker och ting blivit bättre, men tyvärr finns det en del ordentliga fläckar kvar. Det är naturligt att man fokuserar på problemen, eftersom "hälsan tiger still". Om ni tycker att jag är kritisk så ser jag att en del artiklar i ert medlemsbrev Estlands-Kontakten är ännu mer kritiska än vad jag har varit.
Krisen 1992-93 var hemmagjord - En hel del av de problem som vi ser i Estland i dag har inte uteslutande inhemsk bakgrund. Förra gången som det var finansiell kris i Estland 1992 - 93, var grunden till detta inhemska företeelser. Den största förändringen var att Estland lämnade rubelzonen då och återupprättade eesti kroon. Därigenom förändrades förutsättningarna för den finansiella sektorn helt. Vad de flesta banker inte insåg då, var att pengar därigenom blev en trång resurs, som man var tvungen att hushålla med. - Vid det laget hade det vuxit upp många banker och finansiella institutioner. Men de hade ingen erfarenhet, det fanns inga regler och det fanns ingen bankinspektion. Dessutom var det ganska mycket skurkar i omlopp. Allt det här sammantaget ledde till de nästan oundvikliga krascherna 1992, 1993 och 1994. Bland dem fanns tyvärr Tartu Kommertspank, som hade en ståtlig slogan: "Sinu äri eduks." (För framgångsrika affärer) - Estland har varit föregångsland bland de baltiska länderna i många avseenden. Man var först med valutareformen och man var först med bankkrascher. En av de få gånger jag känt att min popularitet i Estland har vuxit var när jag en gång sade, att "vänta bara tills ni kommer till Lettland - det är mycket värre där". Det var det ju faktiskt och ännu värre i Litauen.
Både internationella och inhemska orsaker 1997-98 - Estland låg fasmässigt före också vad gäller börsuppgång och börskrasch, dessutom teknisk modernisering, datorisering. Men nu har det unika inträffat att vad gäller det finansiella läget - valutor, banker, finansväsendet, börsen - att de baltiska länderna just nu ligger ganska lika. Man kan inte längre säga att Estland ligger före. Det finns både internationella och inhemska skäl till att det blivit så. - Det är alltid skönast att skylla på det internationella läget: Asien, Latin-Amerika, Ryssland osv. Och det vore ju konstigt om inte Baltikum drabbades. Även Sverige har ju drabbats av det bristande förtroendet för perifera valutor. Svenska börsen gick ned 30 % i somras, den alltid optimistiske finansministern har tvingats att skriva ned sina prognoser, osv. - Det vore ju konstigt om inte Baltikum drabbades värre. Det är bara att titta på kartan. Baltikum ligger mellan Ryssland och Sverige och dessutom på "fel" sida om Östersjön.
Den ryska krisen påverkar - Den internationella påverkan handlar om handeln med Ryssland. Statistiken är ytterst otillförlitlig, men låt oss säga att det är mellan 10 och 20 % av handeln. Därtill kommer transittrafiken. Transiten från Ryssland genom Tallinn, Riga, Ventspils, Liepaja och Klaipeda sker i allt väsentligt med järnväg. Det är de skrymmande varorna som går på järnväg. Oljan går mest genom pipelines, men en viss del går också på järnväg. Vi har skogsprodukter, skrot, metaller, mest råvaror. De baltiska järnvägarna arbetar för närvarande för högtryck med det. Problemen ligger inte där och inte heller i så stor utsträckning i hamnarna. - Problemen ligger egentligen i den ryska importen, som har dragits ned kraftigt. Transitvägen har man importerat matvaror, lyxvaror, mediciner, textilier... Långt över hälften har försvunnit. Den trafiken går med lastbilar, till skillnad från den ryska exporttrafiken. Det har en betydelse för vad som händer med bankerna. Det beror på att lastbilarna har finansierats av olika leasingbolag, som är nästan uteslutande bankägda. - När den här trafiken nu minskar så kraftigt, drabbas på sikt åkerierna - Volvo, Scania, ASG. När leasingbolagen tvingas ta tillbaka lastbilarna, måste de säljas någon annanstans. Men marknaden är full med lastbilar just nu. Och då blir det förluster, som ännu inte syns i leasingbolagens och bankernas årsredovisningar. - Utöver det som syns i den officiella statistiken finns det en inofficiell handel, särskilt i nordöstra Estland, som också drabbats hårt av krisen.
Inhemska orsaker till krisen - Sen har vi de rent inhemska faktorerna. Till en del kommer det från bubbelekonomin. Man har glömt alla tidigare krascher. Man har blivit smartare tekniskt, men de nya personer som tagit över sedan de tidigare kriserna har inte tillräckligt med erfarenhet. - Medelåldern bland de anställda i Handelsbanken är 47 - 48. Medelåldern i Hansapank är 27 - 28. När man besöker finansiella institutioner i Estland får man ibland intrycket att hela Estlands befolkning är under 30 år. Var är alla andra? I Sverige kanske? - Det här har varit på gott och ont. Alla med erfarenhet försvann ju tidigt i förändringsprocessen. Sen kom den generation, som försvann med Tartu Kommertspank. Nu är det en grupp, som man kan jämföra med yuppie-företeelsen i Sverige. De kan med vår statsministers ord karakteriseras som "flinande 25-åringar". De var "rena" när de kom. - Men tillkomsten av Hansapank är höljt i dunkel och skulle - om någon ville upprepa det - knappast vara lagenligt i dag. De nya unga fick en ordentligt skjuts, som ledde vidare till leasingbolag, försäkringsbolag - som kan bli nästa krisbransch. Allt detta fick fart 1994. När börsen startade i juni 1996, så steg index med hundratals procent. Men "everything, that goes up, must come down". - Det fascinerande med den estniska börskraschen är att det än så länge haft väldigt lite följdverkningar i för den estniska ekonomin för övrigt. I Sverige fick Gammelstadenkraschen, Nyckeln och börskraschen Handelsbankens konkurrenter att gå till staten för att få stöd. Det var snabba återverkningar på andra områden. I Estland har vi inte sett det ännu.
"The Baltic lag" - Det finns flera förklaringar. Fortfarande finns det en stor andel av ekonomin som inte är riktigt officiell. Ett annat fenomen i Baltikum är "the Baltic lag". En eftersläpning, som jag tror beror på erfarenheter från sovjettiden. Man är van att bli lurad. Folk fortsätter att jobba utan att få lön, företag fortsätter att leverera utan att få betalt. I ett land som Sverige slutar man att jobba eller leverera ganska snart. Inställningen i Estland är mer "det kanske ordnar sig" eller "den som lever får se" osv. Saker och ting sker långsammare, kanske upp till nio - tio månader senare. - Bankerna har byggt jättelika palats, som ingen verkar ha finansierat. Denna gigantomani och skulderna för dessa byggen, som inte går att hitta i årsredovisningarna, kan komma i dagen längre fram. Och vad gör man med dessa enorma byggnader nu när banker läggs ned och snart också andra finansföretag? - Handelsbanken sökte lokaler i Tallinn i storleksordningen 60 - 70 kvadratmeter. Det finns hur mycket som helst på flera hundra kvadratmeter, men inte mycket som passar för våra behov. - Den allmänna investeringsoviljan på nya marknader - "emerging markets" -, som kommer i de många ekonomiska kraschernas spår drabbar naturligtvis Baltikum med full kraft. Och även om det sker enstaka stora satsningar i Baltikum, så ligger börserna i stor utsträckning ändå stilla. Se t ex på Föreningsparbankens och SE-bankens investeringar i Estland, som bara tillfälligt förmådde lyfta börsen och då egentligen bara Hansabanksaktien, som var föremål för investeringen, trots att det var stora satsningar, som normalt smittar av sig på hela börsen.
Börserna döda - Det finns ingen likviditet i det estniska börssystemet längre. Sak samma i Litauen, där en investering på 500 miljoner dollar i det litauiska telekomföretaget gav mer än en krusning på börsen. I praktiken är de baltiska börserna döda. - De flesta försäkringsbolagen hänger samman med bankerna. Här har de estniska försäkringsbolagen en erfarenhet att göra, som vi tidigare har gjort i Sverige. Nämligen att när det blir lågkonjunktur, så börjar varulager att brinna, plötsligt går hus upp i rök, maskiner och verktyg försvinner. Flera estniska försäkringsbolag får inte längre in tillräckligt i premier för att betala för de skador som rapporteras. Det skulle inte förvåna mig alls, om det kom några krascher i försäkringsbranschen. Hittills har vi ju inte haft några sådana. - Det är ju tyvärr så att Estland på ett tiotal år tvingas göra alla de misstag som resten av världen har gjort på kanske hundra år. - Industrierna kommer nog att klara sig bättre. De som har svårast att hävda sig just nu är livsmedelsföretagen, eftersom den ryska marknaden försvunnit. - Likheten på den baltiska finansmarknaden består i att utlåningsräntorna i bankerna i alla tre länderna till förstklassiga företag ligger på 18 - 21 procent. Den minnesgode påminner sig kanske om fem gånger så höga räntor för sex år sedan och tycker att det ändå inte är så märkligt. Men då var inflationen ännu ett antal gånger högre, varför dagens räntor är mycket höga. För realräntorna ligger på 12 - 13 procent. Höga realräntor ger en succesiv strypning av företagen, även om inte alla företag drivs med krediter. För första gången sedan självständigheten börjar pengar bli en riktigt knapp resurs.
Bankerna vågar inte tro på kronan - Trots att de estniska bankerna säger sig tro att den fasta växelkursen mot den tyska marken kommer att bestå, så har man för längre lån infört en s k D-marksklausul, som innebär att lånet betalas i D-mark, om den fasta kursen skulle ändras. Det innebär att man kräver höga kroon-räntor, men i praktiken lånar låntagaren D-mark, som har en mycket lägre ränta. Det är inte riktigt hederligt och låntagarna har ofta inte förstått innebörden av det. Skulle det bli en devalvering, kommer låntagarna att drabbas mycket hårt. - De utländska lån, som kunde förmedlas till hyggligare räntor till vissa företag och kommuner tidigare, har i stort sett torkat in, vilket också bidragit till de generellt högre räVintorna. Tidigare kunde bankerna ta en del av vinsten från räntorna på de utländska lånen, som inte går framöver. - Estlands konkurrenskraft har urgröpts sedan den estniska kronan kom. Prisnivån i Estland har snabbt närmat sig den tyska prisnivån. Bytesbalansen är kraftigt negativ. Visserligen har det sagts att det rör sig om investeringar, som så småningom leder till en högre produktion, som kan exporteras. Men man kan fråga sig när dessa investeringar skall börja betala sig, eftersom underskotten bara fortsätter år efter år efter år. - Estland har haft en mycket kraftig produktionsökning sedan 1994, frigjort sig bra för Ryssland och genomfört privatiseringen framgångsrikt, men man kommer inte ifrån att bytesbalansunderskottet är ett problem i alla fall.
Sedelfondssystem - Estland har en valutapolitik, som liknar den som förs i Lettland, Litauen, Bulgarien, Hongkong och Argentina, den s k sedelfondsmodellen. I princip skall valutan vara täckt av reserver i utländsk valuta eller guld. Men det är inte alldeles klart vad som egentligen är valuta. Visserligen är de "riktiga" pengarna täckta med utländsk valuta, men det är bara den allra snävaste definitionen av pengar. Men samtidigt är det uteslutande centralbankens egen balans som är täckt med denna utländska valuta. Och den utgör bara en mikroskopisk del av samhällsekonomin. Exempelvis täcks inte statens och kommunernas skulder, ej heller affärsbankernas skulder.
Olagligt att devalvera - I Estland är det i lag förbjudet att devalvera. Det har haft en välgörande effekt genom att man har börjat ta pengar på allvar efter den sovjetiska tidens "monopolpengar". Men nu börjar det finnas tecken på att företag och institutioner börjar förbereda sig för en eventuell devalvering. Det gör man genom att skaffa sig med skulder i estniska kronor än vad man har tillgångar, man "går kort" i estniska kronor. - Estniska kronan var kraftigt undervärderad i starten och har med tiden blivit allt mindre undervärderad. Men den måste också i fortsättningen vara undervärderad med tanke på de merrisker som finns förknippade med den: högre affärsrisker, juridiska risker och inte minst politiska risker. Undervärderingen är en slags försäkringspremie, som man får betala för merriskerna.
- Lettland och Litauen har i stort sett samma situation som Estland har. Hongkong har betydligt lägre räntor. Bulgarien är alltför underutvecklat för att jämföra. Men Argentina är intressant, eftersom det har samma slags lagstiftning som Estland, fast lite mildare. Räntemässigt utvecklades den argentinska peson som estniska kroon väldigt länge, fram till oktober i år. Då sjönk pesoräntan kraftigt medan estniska kroon fortfarande har mycket höga räntor. - Skulle det komma ytterligare en stor konkurs eller nedläggning, kan förtroendet för den estniska kronan ytterligare urholkas. Så småningom kan en parallellmarknad för kronor uppstå.
Devalvering i ett sedelfondssystem - Kan man tvinga fram en devalvering i ett land som har ett sedelfondssystem? Man kan inte tvinga centralbanken i sig att krypa till korset. Men i den övriga ekonomin kan påverkan bli mycket stor. Till skillnad från Latinamerika har de baltiska länderna tämligen lite utländska lån, vilket är positivt i den här situationen. Dessutom är det lag på att budgeten skall vara balanserad. Därför ligger problemen inte på den statliga sidan utan i den privata sektorn. - Vi har sett hur Maapank, EVEA Pank, Erapank och skall sanningen fram även Forekspank gått omkull i år, fast riksbanken ryckte ut och räddade Forekspank i sista stund. Det är tecken på att det inte står bra till. Sen kan man ju fråga varför bara estniska banker stängs och inte lettiska. Egentligen är situationen i det lettiska bankväsendet oerhört mycket sämre än i det estniska. De har mycket mer engagemang i Ryssland. Centralbanken säger till bankerna att de inte skall göra avsättningar till skulderna i Ryssland, men å andra sidan säger centralbanken "fy, fy, ni har inte gjort avsättningar i er bokföring". Det är trippelbokföring.
- Vad vi kan komma att se före valet är nya konkurser än här än där, även om det kan ta tid att juridiskt sätta företag i konkurs. Det finns tyvärr ytterst få ministrar som begriper vad det här handlar om. Det är inte mycket bättre i den svenska regeringen, kanske något. I riigikogu finns det kanske 5 - 6 personer som förstår det här.
Kronan har blivit en helig nationell symbol - Estniska kronan har blivit något av en helig nationell symbol. Om ett vanligt land har tre heliga symboler - trikoloren, riksvapnet och nationalsången - så har Estland dessutom en fjärde: åtta mot ett. Den fjärde symbolen borde inte vara helig. I synnerhet som den värderingen bygger på den gamla svartkursen för rubel mot D-marken, som var 80 rubel mot en D-mark. - Det är inte klart att man måste devalvera omedelbart i Estland för att komma bort från de risker som ett alltför dogmatiskt fasthållande vid växelkursen mot D-marken för med sig. Men man måste bereda marken. Det finns två olika psykologiska lägen för devalveringar: en offensiv och en defensiv. För att ta en svensk jämförelse så var det en offensiv devalvering när Olof Palme 1982 chockdevalverade till allmän överraskning och en defensiv när marknaden tio år senare tvingade fram en devalvering.
- I Estland tycks nästan alla tro att man kan devalvera när man själv finner det lämpligt. Men man har inte alltid det valet, även om man har ett sedelfondssystem.
Referat: ÜLO IGNATS (Estlands-Kontakten nr 4, 1998)
|