Ülo Ignats:

Den stora omvälvningen - Baltikum

Bok utgiven av föreningen Östeuropainformation i september 1992. ISBN 91-630-1327-4.

Nätversion i januari 1999.

Innehåll

Förord

Hoppet om självständighet väcks

Krav om ekonomisk autonomi

Ett steg vidare: Estland kräver politisk suveränitet

De baltiska staterna förklarar sig självständiga

Självständigheten förverkligas

Förord

Den här boken är en beskrivning av hur Estland, Lettland och Litauen frigjorde sig från Sovjetunionen.

Jag har försökt att skriva en bok som i första hand är återger händelseutvecklingen så exakt och översiktligt som möjligt. Boken är alltså inte någon debattbok i egentlig mening. Snarare hoppas jag att den skall kunna utgöra ett underlag för debatt i de kontroversiella frågorna, även om det är oundvikligt att mina sympatier och värderingar lyser igenom i det jag har skrivit.

Boken är inte heller någon vetenskaplig avhandling, utan snarare en förhoppningsvis pedagogiskt förenklad översikt. Därför har jag heller inte försett boken med någon tung notapparat. Mina källor är främst nyhetsrapporteringen i estniska, svenska och engelska tidningar, liksom Radio Free Europes mycket rikhaltiga material. Genom mitt arbete, som bland annat inneburit upprättandet av den estniska ambassaden i Sverige i nära samarbete med de lettiska och litauiska representationerna och att journalistiskt följa utvecklingen, har jag haft tillfälle att träffa och lära känna flertalet av de ledande baltiska politikerna under den stora omvälvningen i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet. Analyserna knyter nära an till de diskussioner som vi har fört.

Då händelseutvecklingen har varit snabb och dramatisk, har jag inte haft utrymme för några större fördjupningar. I stället för vetenskapliga granskningar av detaljer, har jag kanske mer strävat efter att hitta de mönster som utvecklingen har följt.

Huddinge i september 1992

Ülo Ignats

Hoppet om självständighet väcks

De baltiska staternas självständighet dog i en uppgörelse mellan det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen. 1941 gick de sovjetiska trupperna in i Baltikum för första gången. Vänskapen mellan Adolf Hitler och Josef Stalin dog och i Baltikum ersattes den sovjetiska ockupationen av en tysk ockupation, sedan Tyskland drivit ut Sovjets trupper. När krigslyckan åter vände, kom den andra sovjetiska ockupationen som kom att vara ända fram till våra dagar. I praktiken pågår den fortfarande i den meningen att de sovjetiska trupperna ännu inte har lämnat de baltiska länderna.

Kriget var en katastrof för de baltiska folken. Estland och Lettland förlorade omkring en fjärdedel av sina folk i dödade, deporterade och flyktingar, Litauen bara något mindre. Den sovjetiska ockupationen som följde på kriget blev också förödande för de baltiska folken, inte minst ekonomiskt. Enligt en del bedömare blev Baltikum under de 50 ockupationsåren 30 år efter andra jämförbara länder i Europa.

Frihetskampen mot ockupationsmakten pågick långt efter kriget. Särskilt intensiv var den i Litauen.

Sedan den väpnade kampen avslutats fortsatte den i fredlig form, trots att svåra förföljelser drabbade dem som vågade trotsa ockupationsmakten. Men verklig kraft fick kampen först under sovjetimperiets nedgångsperiod i slutet på 1970-talet och under 1980-talet.

Gorbatjovs makttillträde

Det är helt klart att Gorbatjovs makttillträde i Sovjet den 11 mars 1985 fick en avgörande betydelse för utvecklingen i Baltikum liksom i sovjetimperiet för övrigt. Sedan är det en annan sak att hans makttillträde var resultatet av att sovjetsystemet redan hade gjort ekonomisk bankrutt. Den utveckling som sedan följde är därför till skillnad från en populär uppfattning i väst inte resultatet av Gorbatjovs stora insatser, utan liksom utnämningen av Gorbatjov ett resultat av de ekonomiska problemen som inte längre kunde lösas inom ramen för sovjetsystemet och som tvingade fram experiment.

Samtidigt blev dock Gorbatjov en viktig och positiv politisk kraft, som till en början bidrog till att skynda på en utveckling, som också hade kunnat gå långsammare. Men efter att till en början ha uppmuntrat framför allt de baltiska folken att genomföra ekonomiska och politiska experiment, blev han under den sista hälften av sin period som parti- och sovjetledare en broms för utvecklingen. Särskilt tydligt kom det till uttryck i hans förändrade och mycket mer negativa attityd till Baltikum.

Till att börja med behövde Gorbatjov Baltikum. För att över huvud taget få den väldiga kolossen Sovjetunionen i rörelse behövde han föredömen att peka på - avantgardister som gick i spetsen. Då gjorde det inte så mycket att balterna egentligen hela tiden förde en radikalare politik än han själv hade tänkt sig. Skulle balterna komma att gå för långt, var det ju bara att sätta klacken på. Balterna utgjorde ju till folkmängden inte mer än 2 % av Sovjets totala befolkning, ytan var bara 1 % av det väldiga Sovjetunionen.

Först små förändringar

Först var förändringarna under Gorbatjov ganska små. Den gamla politiken fortsatte av bara farten. Liksom Brezjnev och Andropov talade också Gorbatjov om att förbättra disciplinen. Han drev kampanj mot alkoholismen.

Månaden efter Gorbatjovs makttillträde valdes personer, som sedan länge betraktas som ledande konservativa, in i partiets enväldiga politbyrå. Jegor Ligatjov, Viktor Tjebrikov och Nikolaj Ryzjkov blev då fullvärdiga medlemmar i politbyrån.

I juli genomfördes dock några personförändringar i partiledningen, som i historiens ljus kan betecknas som framstegsvänliga. Det var inte särskilt förvånande att den dittillsvarande mycket konservative kommunistledaren i Leningrad, Grigorij Romanov tvingades lämna politbyrån, då han varit Gorbatjovs konkurrent till partiledarposten. Men samtidigt utsågs Eduard Sjevardnadze till fullvärdig politbyråmedlem och Boris Jeltsin blev centralkommittésekreterare.

Ännu märktes ingen tydlig reformvilja hos den nya sovjetledningen, även om en del uttolkare i efterhand har sökt efter och funnit uttryck som perestrojka (ombyggnad) och glasnost (öppenhet) redan i de tidigare talen hos den nye sovjetledaren.

I Baltikum mottogs Gorbatjov till en början med likgiltighet. Det fanns inte mycket som talade för att han skulle bli särskilt annorlunda i jämförelse med de andra sovjetledarna. Till en början fortsatte också arresteringarna av oliktänkande. T ex fängslades den estniske prästen Harri M›tsnik i Estland i slutet av april för att han hade predikat om fred och mänskliga rättigheter. Också i de andra baltiska republikerna arresterades oliktänkande.

Internationellt genombrott

Situationen i Baltikum kändes fortfarande hopplös för flertalet, även om en del med spänning följde utländska radiosändningar om den s k Baltikum-tribunalen i Köpenhamn, där internationellt kända politiker, däribland Sveriges förre vice statsminister Per Ahlmark, lyssnade på vittnesmål om situationen i Baltikum. I ett uttalande sa tribunalen bl a:

- De tre baltiska staternas öde är unikt i mänsklighetens historia. Ingen annanstans i världen har tidigare parlamentariska demokratier ockuperats, annekterats och koloniserats av en främmande makt. Ett unikt öde förutsätter unika åtgärder från de demokratiska regeringarnas sida i världen. Vi manar dem att uppmärksamma den sovjetiska ockupationen av Baltikum i alla internationella fora och kräva frihet och självständighet för Estland, Lettland och Litauen.

- Med detta Köpenhamnsmanifest förklarar vi att den nuvarande situationen i de baltiska länderna förstör möjligheterna till fred och frihet i Europa och världen.

Dessa uttalanden skulle knappast någon höja på ögonbrynen över i dag, men då var det fortfarande nästan som att svära i kyrkan. Då sträckte sig ansvariga politiker på sin höjd till att kräva mänskliga rättigheter i högtidstalen. Få politiker ville göra uttalanden, där man uttryckligen krävde självständighet för Baltikum. I allmänhet talade man om rätten till nationellt självbestämmande bara i allmänna termer och utan att peka ut Baltikum.

Tribunalen blev ett genombrott för internationaliseringen av Baltikum-frågan och gav mycket publicitet. När dessutom 300 ungdomar gick ombord på ett kryssningsfartyg för att resa från Stockholm nära den lettiska och estniska kusten till Helsingfors och tillbaka under namnet Baltic Peace and Freedom Cruise, så ökade intresset för Baltikum ytterligare. Spänningen ökade genom att det först var oklart om Finland skulle släppa iland ungdomarna mot bakgrund av upprepade sovjetiska protester. Det fick många journalister att resa med fartyget. De kunde sedan rapportera om sovjetiska kustbevakningsfartyg som gjorde lovar kring kryssningsfartyget och om gripande ceremonier till havs och senare i Finland.

Tribunalen hade med avsikt planerats så att den inföll nästan exakt tio år efter Helsingforskonferensen, där ju som bekant de baltiska länderna inte fick vara representerade. Där antogs visserligen resolutioner om mänskliga rättigheter men där fastställdes i princip också efterkrigs-Europas gränser, vilket balterna betraktade som ett partiellt godkännande av den sovjetiska ockupationen av deras länder.

Sovjet riktade mycket häftig kritik mot de baltiska aktionerna och betecknade dem som "farliga provokationer organiserade av CIA" . Kryssningsdeltagarna betecknades som "en grupp ligister" på "piratskeppet Baltic Star" som seglade till Helsingfors för att skapa "en outhärdlig atmosfär" inför ESK-mötet.

De sovjetiska angreppen medförde dock inget annat än att det internationella intresset för de baltiska aktionerna ökade avsevärt.

I Sverige uppmärksammades dessutom flera flyktingdramer. Två estniska pojkar tog sig till fots genom de stora skogarna norr om Leningrad till den finska gränsen, där de lyckades ta sig ut till Finland. En litauisk yngling hoppade av en sovjetisk båt och lyckades simmande ta sig i land på Öland. Hans kamrat togs dock till fånga av besättningen.

Lugnt i Baltikum

I själva Baltikum var det fortfarande lugnt. De protester som förekommit hade mest bestått i uttalanden och brev som undertecknats av olika intellektuella. Men det hade ännu inte förekommit några massaktioner.

Tveksamheten hade historiska orsaker. När Chrustjov i början på 1960-talet genomförde en liberalisering av den officiella sovjetiska politiken, var det många balter som tog de nya vindarna på allvar. Men snart nog vände vinden igen och de drabbades av förföljelser och avskedanden. Nu ville man inte göra om samma misstag.

Balterna, särskilt litauerna, hade under långa perioder varit särskilt hårt förföljda av sovjetmakten. Litauen hade länge proportionellt sett den största andelen politiska fångar av alla större sovjetiska folk, emellanåt med konkurrens från Estland. Också det bidrog till balternas återhållsamhet.

De första svalorna

Vid den 27:e sovjetiska partikongressen i månadsskiftet januari-februari 1986 började Michail Gorbatjov tala något tydligare om ekonomiska reformer, om perestrojka. Han uttalade sig nu mycket tydligt för större öppenhet och demokratisering av samhället.

Från Estland kom i mars 1986 ett anonymt brev från 18 vetenskapsmän som påtalade myndigheternas bristande intresse för att åtgärda miljöproblemen.

I april 1986 hölls författarkongresser i flera sovjetrepubliker, däribland Estland och Lettland, där de formades till upproriska möten mot flera inslag i den officiella sovjetiska politiken.

I Estland kritiserade flera talare censuren, historieförfalskningen, svårigheten att få tag i utländska böcker. Flera av talarna hänvisade också till de nya signalerna från Gorbatjov om större öppenhet.

I Lettland riktade sig kritiken främst mot förryskningspolitiken och undanträngandet av det lettiska språket. Där försökte den sedermera bekante presidieordföranden i högsta rådet Anatolijs Gorbunovs lugna ned delegaterna, utan att lyckas särskilt väl.

Också den sovjetiska författarkongressen i juni blev en uppgörelse med censuren och byråkratins kvävande grepp om den sovjetiska litteraturen.

En annan viktig händelse var bildandet av medborgarrättsrörelsen Helsinki 86 i hamnstaden Liepaja i Lettland. Det var en grupp om ett tiotal arbetare som tog sig uppgiften att granska hur Helsingforsavtalet tillämpas i Lettland. De skickade också skrivelser till påven, FN, till de sovjetiska myndigheterna och till Gorbatjov personligen, där de kritiserade förryskningen, det hårdnande trycket mot det lettiska språket och miljöproblemen. Flera av dem arresterades, vilket redan började bli allt ovanligare i glasnosts Sovjet. Våren 1987 släpptes de dock utan att ha ställts inför rätta.

Genombrott för glasnost

Den 28 april 1986 rapporterade svenska kärnkraftsexperter om förhöjda halter av radioaktivitet i luften. Först misstänkte man en läcka vid det svenska Forsmarks-kraftverket. Senare visade det sig att radioaktiviteten i själva verket kom från Tjornobyl-kraftverket (ukrainsk stavning) i Ukraina, där en olycka hade inträffat den 26 april. Men den sovjetiska pressen teg - till att börja med. Sedan kom mycket kortfattade meddelanden, som var i stort sett obegripliga för den breda allmänheten.

Först den 14 maj framträdde sovjetledaren Michail Gorbatjov i TV med ett tal där han talade mer detaljerat om katastrofen.

Först betecknades katastrofen av västerländska kommentatorer som ett svårt bakslag för sovjetledaren. Men Gorbatjov förstod att vända händelsen till sin egen fördel. Händelsen blev ett genombrott för glasnost-politiken. När Gorbatjov väl framträdde, beskrev han med för sovjetiska förhållanden osedvanlig noggrannhet vad som hade hänt.

Men saneringen efter olyckan skedde med sedvanlig sovjetisk hänsynslöshet och brutalitet. Tidigt på morgonen de första dagarna i maj kom representanter för mobiliseringsmyndigheterna överraskande hem till många unga män. En del söktes också upp på arbetsplatserna och alla beordrades att omedelbart infinna sig vid olika mobiliseringsstationer. Så här gick det till hos en familj i Estland, enligt en ögonvittnesrapport:

"Morgonen började precis som vanligt. Familjen steg upp och man åt frukost tillsammans. Därefter körde mannen det lilla barnet till skolan och hustrun till sjukhuset, där hon denna morgon skulle lämna några prover. Sedan for han hem igen för att byta kläder och själv åka till arbetet. Men utanför lägenheten stod två män från militärkommissariatet. De förklarade att mannen skulle föras till Tjornobyl för saneringsarbeten. Nej, det fanns inte tid att kontakta familjen först..."

På det sättet fick tusentals unga balter en påminnelse om att sovjetsystemet inte hade börjat avvecklas bara för att den nye ledaren talare vackrare än sina företrädare.

Saneringsarbetet beskrevs mycket öppenhjärtigt i en artikelserie i den estniska tidningen "Noorte Hääl" i början på augusti. Där refererades (visserligen i dunkla ordalag) också en skärmytsling, när litauer och ester bland de inkallade protesterade mot att deras tjänstgöring plötsligt förlängdes till ett halvår, trots att de först blivit lovade hemfärd efter två månader.

Politiska fångar friges

I juli meddelade sovjetmyndigheterna att en kommission för mänskliga rättigheter hade inrättats. Några politiska fångar frigavs också i förtid, bland dem den kände vetenskapsmannen Jurij Orlov. Det hade uppenbarligen samband med säkerhetskonferensen som skulle inledas i Wien i oktober samma år. Men det fanns ordalydelser i de sovjetiska uttalandena som antydde, att det kanske inte längre rörde sig om en tillfällig taktisk reträtt utan att det kanske var inledningen till en ny politik.

Men upptakten blev ändå misslyckad. Under de närmast föregående åren hade flera ledande politiska fångar dött under mystiska omständigheter i fånglägren. I december dog så den välkände mångårige politiske fången Anatolij Martjenko. Dödsfallet väckte stort uppseende och framkallade åtskilliga protester. Kanske kom just dessa protester att bidra till en radikalare omorientering än vad sovjetledningen tidigare hade planerat.

Hursomhelst gick Gorbatjov till offensiv vid centralkommittémötet i januari 1987. Han krävde demokratisering av det sovjetiska samhället och fick ett visst stöd i den resolution som sedan antogs. Nu ställdes slagorden perestrojka och glasnost verkligen i centrum.

Även om det i slutet på 1986 förekom en del frigivningar av politiska fångar före strafftidens utgång, så utmärktes det året främst av att ytterst få nya fängslanden gjordes. I februari 1987 kom en första våg av frigivningar, vilket senare under året följdes av nya frigivningsvågor. Antalet politiska fångar reducerades från mellan 5000 och 10 000 till kanske högst tusen mot slutet av året.

Mer än något annat gav frigivningarna signalen: ni kan ta öppenhetspolitiken på allvar. Det var förmodligen också avsikten.

Gorbatjov i Baltikum

Om utnämningen av Gorbatjov till partiledare i mars 1985 öppnade vägen för kommande reformer, blev hans besök i Baltikum i februari 1987 säkert en uppmuntran för balterna att gå i spetsen för reformrörelsen.

Kort dessförinnan - den 28 januari - hade Europa-rådets parlamentariska församling som första betydelsefulla internationella organ tydligt och enhälligt uttalat sig för självbestämmanderätt åt de baltiska staterna. Det skedde för övrigt på förslag från en kommission under ordförandeskap av den svenske socialdemokraten Kurt Hugosson. Nyheten om detta var dock inte känd i Estland och Lettland vid tiden för Gorbatjovs besök där.

Gorbatjovs besök i Estland blev det första officiella besöket under hela ockupationsperioden, vilket underströk betydelsen av besöket. Men han hade inte främst reformer i bagaget när han kom. Mest ägnade han sig åt att kritisera utvecklingsarbetet på en rad områden. Han påstod också att de baltiska republikerna producerade mindre än de konsumerade, vilket retade balterna. Sannolikt bidrog dessa uttalanden till den självförvaltningsdebatt som senare samma år utbröt i främst Estland.

Efter besöket i Estland reste Gorbatjov till Lettland. Där gick han bl a till attack mot exilbalterna och sa:

- Vår verklighet själv tillbakavisar de reaktionära emigrantkretsarnas och deras västerländska tillskyndares illasinnade och ärekränkande hjärnspöken. Historien har vräkt alla deras förutsägelser överbord. Men ändå kryper de nästan ur skinnet för att svärta ner de baltiska folkens framgångar i de sovjetiska folkens broderliga familj.

Gorbatjov besökte inte Litauen under den här resan.

Miljöfrågorna tändande gnista

I alla tre baltiska republiker var det miljöfrågorna som kom att bli den tändande gnistan i den nationella kampen. Det blev i dessa frågor som den nya friheten först kom att utnyttjas.

Miljöfrågorna aktualiserades egentligen allra först i stor skala i Lettland. Där gällde det byggandet av en damm för ett stort vattenkraftverk vid Daugavafloden nära Daugavpils. Projektet innebar att tiotusentals människor måste flyttas och oförutsägbara ekologiska konsekvenser.

Rörelsen mot dammbygget blev mycket bred och var den första oppositionella massrörelsen i Lettland under sovjettiden. Flera av ledarna för den rörelsen, som var kraftigast i slutet på 1986 och under 1987, blev senare ledande också inom den lettiska folkfronten. Den första brett uppmärksammade protesten var Dainis Ivans tre sidor långa artikel i kulturtidskriften Literatura un Maksla i oktober 1986. Sedan följde namninsamlingar och protestmöten. Ivans blev senare ledare för folkfronten.

För Estlands del handlade det om ett jättelikt fosforitbrytningsprojekt i den nordöstra delen av landet på höjden Pandivere. Mineralgödselministeriet i Moskva ville bryta upp närmare 5 % av Estlands yta, vilket skulle sänka grundvattnet kraftigt i halva landet och sprida tungmetaller, radioaktiva ämnen och andra föroreningar över stora delar av landet.

Proteströrelsen mot fosforitbrytningen utvecklades till en massrörelse under våren 1987, sedan det första beskedet om brytningen givits i en intervju, som sändes i naturprogrammet Panda i den estniska televisionen i februari samma år kort efter Gorbatjovs besök i landet.

Även i Litauen kom miljöfrågorna upp på dagordningen. Till en början försökte litauerna främst förhindra oljeprospektering vid sina kuster, då man fruktade mycket allvarliga konsekvenser med tanke på den föråldrade sovjetiska teknologin på det här området. Men efter händelserna i Tjornobyl, riktades intresset snabbt i stället mot kärn-kraftverket Ignalina vid gränsen till Vitryssland. Kraftverket är av samma typ som Tjornobylkraftverket men med den skillnaden att den drivs med 50 % större uteffekt, vilket gör att säkerhetsmarginalen är mindre än i Tjornobyl.

Så småningom vann miljörörelserna kampen mot de tre stora projekten. Daugavpilsdammen avfördes från vidare diskussion redan i slutet på 1987, den tredje och den fjärde reaktorn vid Ignalina-kraftverket i Litauen stoppades först tillfälligt 1988 och sedan slutgiltigt, medan fosforitbrytningen i Estland stoppades i årsskiftet 1988-89.

Miljödebatten en skola

Miljödebatten blev en skola i politik för de baltiska folken. Inom ramen för protesterna mot miljöförstörelsen fick de lära sig hur man organiserar politiska möten och demonstrationer och hur man gör politiska kampanjer i pressen. Det blev en viktig erfarenhet för det kommande arbetet för politisk självständighet.

Miljöfrågorna var en lämplig start för det politiska arbetet därför att de inte ansågs vara lika kontroversiella som t ex nationalitetsfrågorna. Många människor skulle nog trots den pågående - men ändå inte särskilt långt gångna - liberaliseringen inte ha vågat ge sig i kast med uttalat politiska frågor, frågor som berörde det sovjetiska systemets grundläggande sidor. Så länge man talade i miljötermer kunde det tolkas också som att kritikerna bara var ute efter att förbättra sovjetsystemet.

Debatten i miljöfrågorna blottlade maktfördelningen i sovjetsystemet. När miljökämparna undersökte var besluten fattades, upptäckte de mycket snart att de lokala s k regeringarna egentligen hade något inflytande över de centrala besluten.

Företagen i Sovjet var uppdelade i tre kategorier: de centralt styrda företagen som lydde direkt under ministeriet i Moskva (omkring 40 - 50 % av samtliga), de centralt och lokalt styrda företagen (ungefär samma andel) och de lokalt styrda företagen.

Vem som bestämde i de centrala företagen stod ju helt klart. Hit hörde bl a de företag som hade till uppgift att producera fosforit i Estland och producera energi i Estland, Lettland och Litauen. Konstruktionen med blandat lokalt och centralt styre var bara teoretisk, eftersom naturligtvis de centrala myndigheternas ord vägde tyngre. De lokalt styrda företagen, dvs det som de lokala regeringarna hade ett mer direkt inflytande över, utgjorde en mycket liten andel av företagen. I Estland, som hade den största andelen lokalt styrda företag, hörde 9 % till den kategorin. Det betydde att bara några relativt betydelselösa serviceföretag lydde under den lokala "regeringen". Är "regering" verkligen rätt ord i sammanhanget?

Mot den bakgrunden var det meningslöst att ställa krav på den lokala "regeringen". För att över huvud taget kunna påverka situationen måste kraven riktas mot den centrala regeringen. Och inte heller det var tillräckligt. För att verkligen få ett inflytande måste en stor del av beslutanderätten flyttas över från centralmakten till den lokala regeringen.

Den insikten utgjorde grunden för den växande rörelsen för större självständighet.

Demonstration i Riga

Den lettiska gruppen Helsinki -86 lät höra av sig igen våren 1987. Gruppen utlyste då en demonstration till den 14 juni vid frihetsmonumentet i centrala Riga. Den 14 juni 1941 inträffade de baltiska folkens kristallnatt. Då deporterades omkring 15 000 letter, lika många litauer och kanske 10 000 ester i boskapsvagnar till Sibirien, där många av dem gick under. Demonstranterna ville hedra deras minne.

Helsinki -86 vände sig till myndigheterna och begärde officiellt tillstånd för demonstrationen, vilket i sig var något oerhört. Myndigheterna visste inte riktigt hur de skulle reagera. Gruppen fick tillstånd, men samtidigt kallades flera av ledarna in till militära repetitionsövningar. Dessutom ordnades med ytterst kort varsel en cykeltävling för barn just vid frihetsmonumentet och vid samma tidpunkt som demonstrationen hade utlysts till.

Till stor förvåning för alla, säkert också för arrangörerna, blev manifestationen en riktig massdemonstration med minst 5000 deltagare - trots att det var den första oppositionella demonstrationen i Baltikum med tillstånd från myndigheterna under hela efterkrigstiden. Några illegala demonstrationer hade dittills knappast varit att tänka på.

Demonstrationen visade att människorna hade kommit över den tidigare allt förlamande rädslan. Den visade att massprotester nu var möjliga och blev en signal till folk i andra republiker i sovjetimperiet att börja föra fram sina respektive krav.

Efter demonstrationen kom en primitiv myndighetskampanj enligt gamla beprövade metoder. Massmedia översvämmades av artiklar, där en "handfull" extremister i Helsinki -86 beskrevs som "kriminella" som tagit emot "judaspengar" från "imperialismens underrättelsetjänster".

Samtidigt förföljdes demonstrationens organisatörer. Ledaren Linarts Grantins hade redan fängslats och blev svårt misshandlad innan han ett halvår senare utvisades till Västtyskland. Flera andra ledande medlemmar i gruppen utvisades också efter att ha utnämnts till judar och fått judiska utresevisum till Israel, trots att de inte var judar.

Myndigheternas kampanj syftade till att skrämma oppositionen till tystnad. Men letterna lät sig inte längre tystas. I stället för att låta sig skrämmas, ilsknade folk till ännu mer. I stället för att sätta tilltro till alla beskyllningar i pressen, började folk på egen hand ta reda på mer om Helsinki -86 och de krav som gruppen ställde.

600 år av katolicism

Den 28 juni skulle litauiska kyrkan fira 600-årsdagen av Litauens kristnande med samtidiga ceremonier i Litauen och Vatikanen. I Litauen begränsades dock firandet av myndigheterna, som lät stänga kyrkor och förbjöd offentliga manifestationer. På många håll samlades grupper av troende på leriga kyrkogårdar i hällande regn, eftersom inga andra platser stod till buds.

Påven som hade inbjudits till landet fick inte inresetillstånd. Men inte bara han utan nästan alla utländska turister stoppades inför firandet. Litauiska andliga fick heller inte resa till Rom. I stället kom tusentals utlandslitauer att samlas på Petersplatsen för att höra påven predika på litauiska.

Ändå var 600-årsdagen en stor händelse för Litauen. Utomlands hördes däremot nästan ingenting om detta, så avskärmningen fungerade perfekt ur sovjetmaktens synvinkel. Europa-parlamentets ordförande den holländske parlamentarikern B.M.J. Hennekam hörde till de få utländska politiker som uppmärksammade händelsen med ett uttalande, där han kritiserade avskärmningen av Litauen i samband med firandet.

Demonstrationer den 23 augusti

Den lyckade lettiska demonstrationen inspirerade också esterna och litauerna till att organisera demonstrationer. Till nästa viktiga bemärkelsedag den 23 augusti, då 48-årsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten inföll, beslöt oppositionella i de tre republikerna att ordna samtidiga demonstrationer. 40-årsdagen i augusti 1979 hade ju uppmärksammats med ett gemensamt upprop av 45 kända baltiska oppositionella, vilket då ledde till repressalier mot flera av undertecknarna.

Ledare för demonstrationen i Estland var Tiit Madisson, som också skaffade officiellt tillstånd för demonstrationen. Trots det väntade han sig inte något större deltagande, eftersom folk föreföll rädda.

Efteråt berättade Madisson hur han hade kommit till Rådhusplatsen kort före det utlysta klockslaget kl 12 på dagen. Platsen var nästan tom. Men när klockan blev tolv vällde plötsligt människor fram från alla smågator och gränder och på några minuter var hela torget fullt. Uppemot 5000 personer deltog. Allt gick lugnt tillväga och arrangemanget i sig kunde genomföras utan störningar.

Myndigheterna försökte dock lägga krokben för arrangörerna inför mötet och efteråt. Kort före demonstrationen fick Madisson utresetillstånd, men han vägrade att ge sig av. Först efter demonstrationen, när en häftig kampanj inleddes mot honom personligen fann han för gott att resa till Sverige den 12 september. Till slut kom omkring ett hundratal oppositionella att utvisas från Estland av liknande skäl. Så gott som alla fick utresevisum till Israel, men flertalet flyttade till Sverige. I Litauen fick demonstrationen mindre anslutning än i Estland. Deltagarantalet kan ha legat kring något tusental personer. Demonstrationen leddes av den legendariska oppositionskvinnan Nijole Sadunaite.

I Lettland samlade demonstrationen den 23 augusti flest deltagare - mellan 7000 och 10 000 personer. Där kom det också till våldsamheter framåt kvällen och närmare ett hundratal personer greps.

I samband med demonstrationerna den 23 augusti förnekade fortfarande myndigheterna existensen av de hemliga tilläggsprotokollen till Molotov-Ribbentrop-pakten, där Tyskland och Sovjet delade upp Europa emellan sig.

Krav om ekonomisk autonomi

Fosforitdebatten visade tydligt att esterna inte var herrar i sitt eget land. Visserligen kunde de protestera mot en ökning av produktionen, men det slutgiltiga avgörandet skulle ändå fällas i Moskva. Debatten förde med sig en växande insikt om att den enda chansen att kunna påverka sin egen framtid i denna och andra frågor var att flytta över beslutsfattandet till Estland.

Den 26 september 1987 publicerade tidningen Edasi (Framåt) i Estlands andra stad Tartu en artikel med rubriken "Förslag: Ekonomisk självförvaltning åt Estland". Förslaget förkortades IME (Ise Majandav Eesti), vilket på estniska också betyder underverk. Den gick i korthet ut på att göra Estland till en ekonomisk frizon, något påminnande om de kinesiska frizonerna. Bland annat föreslog de fyra artikelförfattarna att:

- alla företag inom landet skall lyda under den estniska regeringen

- handelsutbytet med de övriga sovjetrepublikerna skall baseras på marknadsekonomiska principer

- en särskild konvertibel rubel införs som valuta i Estland och denna rubel används också vid handelsutbytet med övriga Sovjetunionen

- det ekonomiska förhållandet mellan Estland och centralmakten regleras via en för lång tid fastställd skatt

- olika företagsformer blir tillåtna, däribland kooperativ och aktiebolag

- arbetskraftens rörlighet regleras i särskilda lagar så att den blir rationell

- företagen blir självständiga och beslutsrätten läggs där resultaten skapas

De fyra förslagsställarna var kommunister på mellannivå: Siim Kallas var vice chefredaktör för partiorganet Rahva Hääl (numera är han riksbankschef), Edgar Savisaar var avdelningschef vid den estniska plankommittén (nu f d regeringschef och partiledare för folkcentern), Mikk Titma var professor i sociologi (forskar i USA nu) och Tiit Made var tidigare sovjetdiplomat i Sverige och nu partiledare för ett litet företagarparti.

Till en början kom en hysterisk reaktion på förslaget från ledande kommunister. Regeringschefen Bruno Saul betecknade förslaget som helt omöjligt. Därefter vidtog en hård debatt för och emot.

Några månader senare hade dock Saul i flera olika steg backat så långt att han redan hävdade att han egentligen hade lanserat ett snarlikt program för många år sedan. Då stod det klart att IME-förslaget hade vunnit allmänt stöd bland esterna i debatten.

IME-förslaget kan beskrivas som ett första principiellt viktigt steg på vägen mot självständighet, även om idén aldrig kom till genomförande i dess ursprungliga form. Förslaget öppnade dock vägen för ett nytt tänkande och en rad reformer, som fick återverkningar över hela Sovjet.

Europa-parlamentet tar ställning

När Baltikumfrågan kom upp till debatt i Europa-parlamentet i oktober 1987, var det inte första gången. Redan den 13 januari 1983 hade frågan varit uppe. Då var situationen dock inte mogen för något tydligt uttalande, som kunde upplevas som provocerande för Sovjet. Då uttryckte parlamentet sin förhoppning om att "folkens strävanden att forma regeringar efter egen vilja i dessa stater skall realiseras". Ingenting sas om ett tillbakadragande av de sovjetiska trupperna, ingenting om självständighet.

När frågan kom upp på nytt i oktober 1987, skedde det under intryck av demonstrationerna i augusti. Ståndpunkterna formulerades nu betydligt radikalare. Församlingen appellerade till den sovjetiska regeringen att respektera de baltiska staternas självbestämmanderätt.

Lettiska myndigheter slår tillbaka

Efter två stora demonstrationer i Riga den 14 juni och 23 augusti beslöt myndigheterna att stoppa alla försök till demonstrationer inför den lettiska nationaldagen den 18 november. Flera ledande oppositionella sattes i husarrest, andra förvisades ur landet. På arbetsplatserna varnades folk för att gå till frihetsmonumentet, den brittiske spionen Kim Philby sa i en intervju i lettisk TV att västliga underrättelsetjänster försöker värva lettiska agenter. Riga spärrades av för utlänningar, förutom en guidad journalisttur långt före demonstrationernas början för att visa att inga demonstrationer förekom. Telefonförbindelserna med Moskva och utlandet bröts. Tusentals miliser ryckte in i staden för att stoppa alla demonstrationsförsök. I stället ordnade myndigheterna en egen antiamerikansk demonstration i protest mot USA:s inblandning i Baltikum.

Det märktes att den lettiske partiledaren vid den tidpunkten hette Boris Pugo (senare känd bl a i samband med kuppförsöket i Sovjet i augusti 1991).

Ändå blev det demonstrationer med tusentals deltagare, främst dock i Liepaja. Milisen gick mycket hårt fram. Den lettiske utrikesministern hävdade sedan vid en presskonferens i Moskva att de enda som gripits den dagen var fem fyllerister...

Under hösten fick också Lettland och Litauen utrikeshandelsorganisationer, vilket Estland hade fått redan under våren 1987.

Fornminnesrörelsen

Många svenskar som har besökt Östeuropa under de senaste åren har förvånats av det stora intresset för historia. Den tjeckiske författaren Milan Kundera har träffande förklarat det intresset i Skrattets och glömskans bok:

"Nationer likvideras på så sätt, sade HŸbl, att man först tar ifrån dem deras minne. Man förstör deras böcker, deras bildning, deras historia. Och någon annan skriver andra böcker åt dem, ger dem en annan bildning och tänker ut en annan historia. Nationen börjar långsamt glömma vad den är och vad den var. Världen runt om den glömmer ännu fortare."

I Estland hade fornminnesklubbar verkat sedan det tidiga 1980-talet. Till att börja med tillät myndigheterna dem inte att sluta sig samman i en landsomfattande rörelse. Men mot slutet av 1987 eller närmare bestämt den 12 december kunde Estniska fornminnessällskapet ändå bildas som den första självständiga landsomfattande organisationen i Estland. In i det sista försökte myndigheterna utöva påtryckningar och förbundet gjorde vissa mindre eftergifter i sina stadgar. Men när vice kulturministern Ilmar Moss försökte få Estniska till Sovjet-Estniska i den nya organisationens namn fick han i en omröstning se sig besegrad med 289 röster mot 0.

Första partibildningen

Den 21 januari 1988 offentliggjorde 16 personer i Estland, bland dem välkända oppositionella som Heiki Ahonen, Eve Pärnaste, Mati Kiirend och Erik Udam ett upprop om bildande av Estniska självständighetspartiet. Det var det första uppropet om att bilda ett politiskt parti vid sidan av kommunistpartiet. Det hörde också till de allra första initiativen i hela Sovjet.

Partibildningen slutfördes den 20 augusti samma år.

Någon dag efter uppropets offentliggörande attackerades några av initiativtagarna av "okända personer".

I slutet på januari frigavs ledaren för det lettiska socialdemokratiska partiet Juris Bumeisters, som 1981 dömts till 15 års läger.

Litauens och Estlands nationaldagar

Nationaldagen i Litauen den 16 februari samlades tusentals människor till demonstrationer runt om i landet, men dessa fick inte samma anslutning som demonstrationerna numera normalt samlade i Estland och Lettland. Demonstrationerna förde inte med sig några större våldsutbrott.

Inför årsdagen av fredsfördraget 1920 mellan Estland och Sovjet-Ryssland den 2 februari, kallades minst sju aktivister in till repeti-tionsövningar i det militära för att de inte skulle kunna organisera några demonstrationer. I fredsfördraget hade Ryssland lovat att för "evig tid" garantera Estlands självständighet. Samma slags formule-ringar fanns också i de fredsavtal som slöts med de andra baltiska staterna.

Eftersom fredsfördraget skrevs under i Tartu, koncentrerades intresset dit. Efter ett möte i en samlingslokal, som stördes av KGB, gick minst ett tusental personer ut på gatorna för att demonstrera. Den här gången möttes de av en polischock med dragna batonger och hundar som attackerade demonstranterna.

Efter våldsutbrottet i Tartu steg spänningen inför den estniska nationaldagen den 24 februari. Det var den dag då Estland blev självständigt 1918. Då planerades en stor demonstration i Tallinn av samma grupp som ordnat demonstrationen den 23 augusti föregående år - MRP-AEG.

Trots att myndigheterna denna gång mobiliserade kulturpersonligheter och många andra kända personer för att vädja till folket om att avstå från demonstrationer, samlades ändå 20 000 människor på Viruplatsen i Tallinn. Stora milisstyrkor hade samlats i Tallinns förstäder, men sattes aldrig in mot demonstranterna. Myndigheterna störde demonstranterna med högtalare, men valde att denna gång inte attackerna med våld. Också kylan bidrog till att demonstrationen denna gång upplöstes fredligt.

Inför demonstrationen satt ett antal personer i husarrest, precis som i Lettland på den lettiska nationaldagen. Efter demonstrationen utvisades ytterligare aktivister till väst för sitt deltagande.

Demonstranter skrev historia

Under 1987 och 1988 utvecklades demonstrationerna till ett sätt för de baltiska folken att återupptäcka och skriva sin historia.

Demonstrationerna ordnades på nationella bemärkelsedagar. Det fick människor att uppmärksamma olika historiska händelser. Det provocerade också tidningar till att skriva om händelserna. Folk litade i allmänhet inte på pressen och började då kritiskt undersöka pressens påståenden och fick därmed större kunskap om vad som i själva verket hade inträffat.

Det skedde också genom att man tvingade myndigheterna till att efterhand publicera olika texter också i den officiella pressen. Som exempel kan vi ta Molotov-Ribbentrop-pakten.

Inför demonstrationerna 1987 försökte myndigheterna förklara varför det var så nödvändigt för Sovjet att sluta pakten med det nazistiska Tyskland. Samtidigt förnekade man att det fanns några som helst hemliga tilläggsprotokoll.

Inför demonstrationerna 1988 publicerades i de baltiska tidningarna de "falsifikat, som västliga underrättelsetjänster påstår är tilläggsprotokoll". Året därpå tillsattes på baltiskt initiativ en sovjetisk undersökningskommission, som inte uttryckligen förnekade förekomsten av tilläggsprotokoll, man kunde bara "inte hitta" dem i de sovjetiska arkiven. När konservativa krafter i det nya sovjetiska högsta sovjet krävde ett fortsatt kraftfullt förnekande av tilläggsprotokollens existens, kände sig dock kommissionsordföranden redan alltför pressad av de baltiska kraven. Över en natt återfanns de försvunna protokollen och på julafton 1989 förklarades dessa protokoll ogiltiga av unionens högsta sovjet.

Kulturarbetarna tar täten

Inför årsdagen av jättelika deportationer från Baltikum år 1949 den 25 mars förbereddes åter demonstrationer i Baltikum. I Litauen hade ännu aktionerna inte fått en massomfattning och i Estland var stämningen lugn efter det lugna nationaldagsfirandet. I Lettland var däremot stämningen uppjagad efter våldet på den lettiska nationaldagen i november.

Författarförbundet tog nu initiativ till en massaktion på Brödrakyrkogården. I stället för att demonstrera manades folk komma och lägga blommor på kyrkogården till minne av de deporterade. Och folk kom - i tiotusental.

Det höjde författarförbundets anseende och förbundet kom att gå i spetsen för ytterligare en rad aktioner också i fortsättningen.

Den 1 och 2 april samlades styrelserna för de skapande kulturarbetarförbunden i Estland till ett gemensamt plenum för att diskutera aktuella samhällsfrågor i stället för strikt kulturella frågor. Kulturarbetarna antog tre resolutioner. I den första, riktad till den kommande partikonferensen i Moskva krävde de fortsatt demokratisering och större självbestämmanderätt för republikerna. I den andra, riktad till partiledningen i Estland, krävde de långtgående reformer i en rad frågor men också premiärministern Bruno Sauls och partiledaren Karl Vainos avgång. Den tredje resolutionen, ställd till riksåklagaren i Sovjet tog upp de stalintida deportationerna och krävde upprättelse för offren.

Kulturarbetarna hade visserligen redan i något års tid inom sina egna kretsar kritiserat sovjetsystemet, men det här mötet var det första, där man gick till verklig offensiv inför offentligheten. Man hade uppenbarligen tagit intryck av massdemonstrationen på nationaldagen och valde nu att själva gå ännu ett steg längre genom sitt krav om de båda högsta politiska ledarnas avgång.

De första folkfronterna bildas

I en estnisk TV-diskussion den 13 april föreslog Edgar Savisaar att en folkfront till perestrojkans försvar skulle bildas. Förslaget mottogs med entusiasm och stödgrupper började omedelbart bildas över hela landet.

I slutet på april bildades Estlands gröna rörelse, som till en början fick ett väldigt genomslag. I Lettland fanns redan en ekologisk klubb. Den fick också sitt definitiva genomslag i slutet på april, då den lyckades samla 15 000 personer till en demonstration mot tunnelbanebygge i Riga, som ansågs allvarligt hota miljön.

Vid fornminnesdagarna i Tartu i Estland fördes för första gången den estniska blå-svart-vita nationalflaggan åter fram av demonstranter och ingen ingrep trots att den fortfarande var förbjuden.

Den 3 juni samlades omkring 500 litauiska intellektuella till ett möte för att bilda en folkfront för reformer Sajudis. Bland bildarna fanns också kommunistpartimedlemmar. Genom det här initiativet började Litauen komm i kapp de båda andra baltiska länderna efter en relativt lugn inledning för reformrörelsen. Men det skulle visa sig att reformrörelsen sedan växte desto snabbare.

Även i Lettland bildades flera initiativgrupper till en folkfront, men dessa kunde samlas till en enad folkfront först i slutet på sommaren 1988.

Den 14 juni var det åter dags för demonstrationer i de baltiska republikerna. I Lettland hade demonstrationen blivit officiell, trots att den ordnades av den ekologiska klubben VAK. Kommunistpartiets ideologisekreterare Anatolijs Gorbunovs hörde till talarna. Bland publiken fanns det många lettiska rödvita nationalflaggor.

I Estland och Litauen uppmärksammades också den 14 juni men inte med någon särskild dramatik. I Estland var dock myndigheterna så uppjagade efter ett kuppartat val av delegater till sommarens partikonferens, (som innebar att i stort sett bara de mest konservativa fick plats i delegationen) att man på morgonen den 14 juni föreslog en fördjupning av demokratin genom att göra estniskan till ett statsspråk och nationalflaggan till statssymbol. Demonstrationerna den 14 juni blev mot den bakgrunden lugna.

Folkfronten hade dock utlyst ett stort möte på Sångarfältet till den 17 juni. Det var uppenbart att partiledaren Karl Vaino skulle utsättas för mycket hård kritik där för sitt agerande under valet av partikonferensdelegater. För att förekomma kritiken, samlades Estniska kommunistpartiets centralkommitté dagen innan och avsatte Karl Vaino. Han ersattes av den dittillsvarande sovjetiske ambassadören i Nicaragua Vaino Väljas.

Mötet den 17 juni blev det största politiska mötet dittills. 150 000 personer samlades för att höra några av de framstegsvänligare delegaterna till partikonferensen. Bland talarna fanns också Estlands nuvarande regeringschef Tiit Vähi.

Folkfrontens framgångar skrämde uppenbarligen de ryska chauvinisterna. Som en motvikt mot folkfronten bildades den 12 juli Internationella fronten vid ett möte med ungefär 200 deltagare. Kort därefter bytte fronten namn till Internationella rörelsen.

Också i Litauen ordnades ett möte en del av delgaterna till partikonferensen av den nybildade folkfronten Sajudis den 23 juni. 50 000 personer samlades på Gedimastorget i centrala Vilnius. Här fördes för första gången sedan ockupationen litauiska nationalflaggor fram för en större allmänhet.

Vid mötet talade inledningsvis Vytautas Landsbergis, som kritiserade att partikonferensdelegaterna handplockats av partiledningen. Han frågade också mötesdeltagarna om den tredje reaktorn vid Ignalina-kraftverket skulle byggas. Massan svarade med ett rungande "NEJ".

Den 9 juli höll folkfronten ett nytt möte, denna gång med 100 000 deltagare. Även om Litauen vaknade sent i jämförelse med Estland och Lettland, så växte Sajudis mycket snabbt. Vid mötet framträdde Algirdas Brazauskas, (som senare skulle komma att bli kommunistpartiledare) som meddelade att den litauiska gul-grön-röda nationalflaggan åter skulle bli en officiell flagga, vilket hälsades med jubel.

Dramatiskt centralkommittémöte i Lettland

I Lettland var stämningen mest nervös. Den 18 juni höll kommunistpartiets centralkommitté ett plenum för att diskutera situationen. Partichefen, den förre lettiske KGB-chefen Boris Pugo (som sedermera flyttade till Moskva) klagade över att det hade förekommit "fientliga slagord" och flaggor vid manifestationen den 14 juni. Andra talare stämde in i kritikerkören och anklagade oppositionen för att försöka bilda en nationell front mot regeringen och riktade hård kritik mot pressen för att den inte följde partiets direktiv.

Förstesekreteraren i partiets Riga-avdelning Arnolds Klaucens hotade med att "vi har, trots allt, stridsvagnarna vid Adazi". Chefen för det stora jordbruksföretaget Adazi medgav att visst fanns det strids-vagnar där, men påminde om att "vi har maten" och hotade att inte leverera någon mat.

Till de mer balanserade hörde Anatolijs Gorbunovs, som sa att han var beredd att avgå om "kamraterna" så önskade men tillade, att partiet inte hade några utsikter om man inte tog upp de verkliga problemen som språkfrågan, medborgarskapsfrågan och frågan om ekonomisk och politisk autonomi.

En av Estlands sista politiska fångar Mart Niklus frigavs i juli.

Lettland, Estland och sedan Litauen i spetsen

I inledningsfasen av den nationella kampen i Baltikum, var det lettiska initiativ som visade vägen. Till dessa hörde inte minst kampen mot Daugavpilskraftverket och demonstrationen den 17 juni 1987.

Därefter var det Estland som tog ledningen med IME-förslaget, den första fria organisationen, det första fria partiet, folkfronten och i flera andra frågor, som vi skall beröra längre fram.

Den sista perioden fram till självständigheten gick dock initiativet över till Litauen, som var det baltiska land, som fränast utmanade Sovjet.

Man skulle kunna säga att initiativet kom från letterna, idéerna från esterna och kraften från litauerna.

Varför blev det så?

Uppenbart har det att göra med den demografiska situationen i länderna. I Lettland hade letternas andel av befolkningen sjunkit till drygt 50 % till slutet på 1980-talet. I Estland låg andelen fortfarande på drygt 60 %, medan Litauen hade en litauisk befolkningsandel på trygga 80 %. Därför var oron för att hamna i minoritet och rent av utplånas som nation störst bland letterna. Samtidigt var deras handlingsutrymme begränsat just av samma skäl. Det var svårt att få majoritet för radikala reformförslag.

I Estland fanns i hög grad den lettiska oron, eftersom esternas andel av befolkningen statigd hade sjunkit under hela efterkrigsperioden. Samtidigt fanns det ett större politiskt handlingsutrymme. Till fördelarna för Estland hörde också den nära kontakten med Finland, som ju har ett med esterna mycket närbesläktat språk.

Esterna i åtminstone norra halvan av landet hade redan i årtionden följt finska radio- och TV-sändningar och därigenom fått en bättre bild av situationen i omvärlden än något annat sovjetfolk.

I Litauen fanns ingen oro för nationell utplåning. Litauerna hade kämpat mycket aktivt för sin självständighet under hela efterkrigsperioden, men också fått lida mycket för det. Litauerna var inte beredda att lika snabbt som esterna och letterna anamma de nya signalerna från Moskva. Men när Litauen väl började röra på sig, så fick det naturligtvis en helt annan betydelse, då landet ju hade en litauisk befolkning som motsvarade t ex antalet ester i Estland tre gånger om.

Stöd för självförvaltning

Efter den hårda folkliga kritiken och den massiva demonstrationen den 17 juni svängde stämningen i den estniska delegationen till partikonferensen. Delegaterna utarbetade en plattform, där de bl a krävde stöd för IME-förslaget om ekonomisk autonomi.

Efter en svår strid på kongressen, fick den estländska delegationen in följande formulering i en resolution:

"Idén om att föra över republikerna och regionerna till självförvaltning förtjänar uppmärksamhet, varvid det noggrant skall fastslås vilket bidrag de skall lämna till uppfyllandet av det allunionella programmet."

Det här tolkade esterna som en stor seger och satte igång förberedelserna för att genomföra IME. Till de första åtgärderna hörde att försöka komma en bit på väg lagstiftningsvägen och övertyga grannarna i Lettland och Litauen om att göra gemensam sak i unionssammanhang.

Den 23 augusti 1988 samlade litauerna mest demonstranter i Baltikum. Uppskattningsvis 100 000 personer deltog i ett möte i Vilnius. I den lettiska huvudstaden samlades 30-40 000 människor, i Tallinn omkring 10 000.

En gemensam aktion av miljögrupper runt Östersjön fick störst anslutning i Lettland där kanske 100 000 personer ställde sig i en mänsklig kedja längs kusten.

Men det blev större uppslutning i Tallinn, när folkfronten den 11 september kallade till ett stort politiskt möte under namnet Estlands sång på Sångarfältet. Inte mindre än 300 000 personer deltog, trots att mötet också sändes direkt i radio och TV.

Det var i samband med de jättelika folksamlingarna med både sång och politik som begreppet "den sjungande revolutionen" myntades.

Folkfronten hade dittills tillämpat den s k salami-taktiken att kräva reformer skiva för skiva, utan att kräva hela korven på en gång. Därför ville fronten inte kräva total självständighet, utan valde att hålla fast vid tanken på ekonomisk autonomi. Vid det stora mötet den 11 september talade också ordföranden för fornminnessällskapet Trivimi Velliste och krävde total självständighet. Trots att sannolikt alla där också ville ha självständighet, var det många som reagerade mot att redan nu ta upp ett så "orealistiskt" krav, varför Velliste kritiserades efter mötet.

Inför det stora mötet i Tallinn hade partiet backat igen. Den nye ledaren Vaino Väljas anslöt sig till så gott som alla folkfrontskrav i ett anförande vid kommunistpartiets centralkommittémöte, t ex kravet på IME, förslaget om att göra estniskan till statsspråk och mycket annat.

Också i Litauen hölls ytterligare en stor demonstration i mitten på september, då 100 000 personer protesterade mot det osäkra kärnkraftverket i Ignalina. Omkring 300 000 personer hade då skrivit under en petition mot att fortsätta byggandet av den tredje reaktorn.

Folkfronterna konstituerar sig

21-23 september träffades representanter för de baltiska staterna för en gemensam diskussion om ekonomisk autonomi. Estland, vars delegation leddes av Rein Otsason, hade naturligt nog det mest genomarbetade förslaget med sig, då det ju var en estnisk idé. Letterna var inte eniga, men samlades mot slutet av överläggningen kring en idé som liknade esternas. Litauerna hade inte haft tillfälle att fördjupa sig i frågan och hade inga klart utarbetade ståndpunkter, även om de principiellt stödde esternas och letternas linje.

Den 1-2 oktober konstituerades Estlands folkfront, varvid Marju Laurstin och Edgar Savisaar fick det starkaste stödet i valet av ledningsgrupp. Helgen därefter konstituerades Lettlands folkfront och den 22-23 oktober den litauiska folkfronten. Bara några dagar före folkfrontens kongress beslöt det litauiska kommunistpartiet att byta ut sin gamle ledare Ringaudas Songaila mot Algirdas Brazauskas.

Vid alla kongresser hölls massmöten med tiotusentals, i Litauen med hundratusentals deltagare. Samtidigt men sannolikt utan samband med folkfronternas kongresser avgick också den lettiske partichefen Boris Pugo för att i stället tillträda som chef för den strategiska partikontrollkommittén i Moskva.

Optimismen i hela Baltikum var stor inför framtiden, när folkfronterna bildades. Till detta bidrog också politiska ommöbleringar i Moskva, som tolkades som framgångar för Gorbatjovs reformistiska linje. De tre baltiska folkfrontskongresserna fick personliga uppmuntrande brev från Gorbatjov.

Ett steg vidare: Estland kräver politisk suveränitet

Tisdag morgon den 25 oktober kom kallduschen, som vändes i en framryckning. Då publicerades ett förslag till ändringar av den sovjetiska konstitutionen med förslag till ytterligare maktkoncentration till Moskva. Bland annat fastslogs det att bara unionens högsta sovjet får fatta beslut om vilka som tillhör unionen. Ändå behölls paragrafen om rätt till utträde, vad den nu var värd, när republikerna inte själva längre fick fatta beslut om eventuellt utträde. Dagen därpå kom förslaget till hur en ny beslutandeförsamling, folkkongressen, skulle utses. Det stod klart utsagt att byråkratin skulle få kraftigt utökad makt. En tredjedel av de 2250 ledamöterna skulle nämligen utses av samhälleliga organisationer, vilket i praktiken var detsamma som att partiledningen i Moskva skulle göra det.

En stark pessimism spred sig över Baltikum. Men redan efter några dagar samlades den estniska folkfronten till överläggningar. Tillsammans med de andra baltiska folkfronterna beslöt man att samla in namn under en protest för att skjuta upp behandlingen av förslagen som var planerad till den 29 november.

I Estland sammankallades högsta sovjet till den 16 november för att diskutera förslagen till förändringar i den sovjetiska grundlagen. Avsikten var att ta ställning innan unionssovjeten hunnit göra det.

Tiden fram till Estlands högsta sovjets möte blev spänd. Moskva ökade trycket genom att sända politbyråledamoten och den nyligen avgångne KGB-chefen Viktor Tjebrikov till Estland. Andra medlemmar i politbyrån sändes till de andra baltiska republikerna. Tjebrikovs framtoning var ganska hovsam, sannolikt med avsikt att inte provocera esterna.

Tidigt på morgonen den 16 november samlades stora människomassor utanför Estlands högsta sovjets byggnad på Toompea för att kräva suveränitet åt Estland. Då meddelades också resultatet av namn-insamlingskampanjen. I Estland hade 862 000 namn samlats in i protest mot grundlagsförändringarna, i Baltikum som helhet över 4 miljoner namn.

Med det stödet i ryggen var ledamöterna i högsta sovjet beredda att gå långt. Det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande vid den tidpunkten var ett högsta sovjet som inte valts av folket utan i princip utsetts från Moskva. Några få ledamöter hade dock valts av folket i kompletteringsval, däribland Edgar Savisaar, som senare blev premiärminister.

Estland förklarar sig suveränt

Innan högsta sovjet gick till beslut om de frågor man egentligen samlats för, gjorde man också flera ändringar av annat slag i den egna konstitutionen. Bland dessa förändringar märks att grundlagen i fortsättningen tillät "personligt, privat och blandat ägande".

Sen kom en utomordentligt viktig förändring i grundlagen i form av följande formulering:

"Sovjetunionens lagar och andra normativa akter träder i kraft på Estniska SSR:s territorium då de registrerats i av ESSR:s högsta sovjet fastställd ordning.

ESSR:s högsta sovjet har rätt att stoppa eller fastställa den utsträckning som Sovjetunionens lagar eller normativa akter tillämpas, om de skulle medföra inskränkningar i ESSR:s suveränitet eller behandlar frågor som enligt ESSR:s konstitution faller under ESSR:s beslutanderätt eller som inte tar republikens särskilda förhållanden i beaktande."

Den paragrafen har också kallats veto-paragrafen, eftersom det gav Estland möjlighet att lägga in veto mot tillämpningen av lagar som antagits av unionssovjeten, däribland också de kommande förändringarna av grundlagen.

Det förslaget antogs med 254 röster mot 7, vilket betyder att flertalet av de delegater som hade förväntats rösta emot förslaget av gammal sovjetisk vana följt ledningens instruktioner och röstat för.

Därefter antogs med 254 röster mot 1 enda röst Estlands suveränitetsförklaring, som sedan blev vägledande för andra republiker som också antog suveränitetsdeklarationer:

"Det estniska folket har odlat sin jord och utvecklat sin kultur vid Östersjöns stränder i mer än 5000 år. År 1940 blev den nationellt homogena suveräna republiken en del av Sovjetunionen. Därvid gavs det garantier för fortsatt suveränitet och blomstring av den nationella kulturen. Under Stalin- och stagnationstiden ignorerades dessa garantier och ståndpunkter i inrikespolitiken. Som ett resultat har en för den infödda estniska befolkningen i Estland ogynnsam demografisk situation uppkommit, miljön är i många områden i ett katastroftillstånd, den ständiga destabiliseringen av ekonomin inverkar menligt på hela befolkningen i republiken.

Högsta sovjet i Estland ser bara en utväg ur den svåra situationen - Estland måste i fortsättningen utvecklas under förhållanden av suveränitet. ESSR:s suveränitet betyder att den högsta makten äver regeringsorganen och de juridiska organen ligger hos republikens högsta myndighet. ESSR:s suveränitet är odelbar och hel. Därför måste republikens fortsatta status inom Sovjetunionen fastställas i ett nytt unionsfördrag.

Estlands högsta sovjet accepterar inte de förslag till ändringar och kompletteringar av Sovjetunionens konstitution som dess högsta sovjets presidium offentliggjort för allmän debatt, i den mån de inskränker Estniska SSR:s konstitutionella rätt till självbestämmande.

På grundval av internationella pakten om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter liksom medborgerliga och politiska rättigheter av den 16 december 1966, som har ratificerats av Sovjetunionen och andra internationella rättsnormer, deklarerar Estlands högsta folkrepresentation, Estlands högsta sovjet, att dess lagar har absolut företräde på Estniska SSR:s territorium.

Ändringar och kompletteringar i Sovjetunionens konstitution träder i kraft på Estniska SSR:s territorium då de godkänts av Estlands högsta sovjet och motsvarande ändringar och kompletteringar har gjorts i Estniska SSR:s konstitution.

ESSR:s högsta sovjet uppmanar alla, som har knutit sitt öde till Estlands öde, att bidra till konsolideringen av det demokratiska och socialistiska estniska samhället. Förverkligandet av suveräniteten juridiskt och faktiskt innebär vidare, att Estlands folk i framtiden inte accepterar någon enda lag, som diskriminerar vilket som helst annat folks företrädare i ESSR."

Denna suveränitetsdeklaration var något oerhört i Sovjet vid den tidpunkten. Den innebar ett principiellt nytt steg på vägen mot självständighet. Om IME-förslaget om ekonomisk autonomi var det första viktiga steget, så var denna förklaring om politisk suveränitet ett andra viktigt principiellt steg på vägen. Ännu sa man dock tydligt, att man stod kvar i Sovjet som en sovjetrepublik.

Estlands suveränitetsdeklaration kom sedan att stå modell för suveränitetsdeklarationer från andra republiker, som nu följde slag i slag, trots att centralmakten angrep deklarationen mycket hårt och ogiltigförklarade den i centrala delar.

Så småningom följde de andra baltiska republikerna efter, därefter Armenien och Azerbajdzjan. Den 12 juni 1990 antog också Ryssland en suveränitetsdeklaration som till innehållet var i stort sett en kopia av den estniska. Då var frågan avgjord och nu följde alla de republiker som ännu inte uttalat sig efter, liksom flera autonoma republiker och områden med ännu lägre politisk ställning och antog egna deklarationer. Men först var Estland tvungen att gå igenom en politisk skärseld på egen hand.

Vid samma möte avsattes Estlands premiärminister Bruno Saul och partiets ideologisekreterare Indrek Toome blev ny premiärminister.

I Litauen attackerade Sajudis kommunistpartiet mycket hårt för att partiet och dess nye ledare Brazauskas inte hade följt Estlands exempel. Sannolikt blev det denna häftiga kritik, som blev början till slutet för partiet, vilket tydligt markerades i de kommande valen till den sovjetiska folkkongressen.

Lagarnas krig

På sovjetiska högsta sovjets presidiemöte höll Gorbatjov ett tal, som han nästan helt ägnade åt en straffpredikan mot Estland.

När sedan förslagen till ändringar i grundlagen kom upp till beslut hade en hel del i dem ändrats. Det grundläggande, det korporativistiskt (fascistiskt) färgade valsystemet fanns kvar, liksom de starka centralistiska inslagen.

Nu inleddes ett lagarnas krig mellan Estland och Sovjet. Sovjet ogiltigförklarade visserligen flertalet av de estniska besluten, men saknade instrument att genomdriva nya beslut i de estniska organen. Estland hävdade att dess beslut gällde och Moskva hävdade motsatsen. Båda sidor försökte genomdriva sina respektive ståndpunkter på så många områden som möjligt, men den allmänna oklarheten och den reella laglösheten bestod.

Uppmuntrade av att centralmakten ändå stod så handfallen inför Estlands agerande, fattade Estlands högsta sovjet snabbt beslut om att förbjuda utvidgning av såväl oljeskiffer- som fosforitbrytningen. Dessutom beslöt högsta sovjet att estniskan i fortsättningen skulle vara republikens statsspråk.

I skuggan av händelserna under hösten bildades s k ryska Interfronter också i Lettland och Litauen. Fronterna hävdade att alla icke-baltiska folk var utsatta för diskriminering och krävde att i stort sett allt skulle förbli vid det gamla.

Julen 1988 blev den första på nästan 50 år som balterna kunde fira offentligt.

Kring årsskiftet återskapades de baltiska olympiska kommittéerna.

Partiet slår tillbaka

Till början på 1989 hade det lettiska partiet samlat sig till en motoffensiv. Partiets centralkommitté höll plenum för att analysera situationen i landet. Där gick partiledaren Vagris till angrepp mot massmedia, som beskylldes för att hetsa upp de nationella stämningarna i landet. Han beskyllde en del grupper för antikonstitutionell verksamhet och ifrågasatte om de skulle tillåtas fortsätta sin verksamhet. Han hotade också med demonstrationsförbud.

Något senare belades en del framstående journalister vid den lettiska televisionen med munkavle som en första varning till pressen.

Nu kallade emellertid folkfronten till en demonstration till försvar för Lettlands fredliga revolution. 250 000 människor slöt upp och snart dog de konservativa krafternas motoffensiv ut.

Den första språklagen

Den 18 januari antog Estland som första republik en särskild språklag utöver konstitutionens förklaring, att estniska är statsspråk i Estland. Enligt denna lag skulle alla statstjänstemän, all sjukvårdspersonal och alla expediter i butikerna på fya år lära sig att tala såväl estniska och ryska.

Brazauskas kallas till Moskva

I början på februari 1989 kallades Brazauskas till Moskva vid en tidpunkt då Gorbatjov var bortrest av en kommission politbyråledamöter, som var bekymrade över de många nationella demonstrationerna i Litauen. Han fick utstå mycket stark kritik och kände sig efteråt mycket osäker. När Gorbatjov återkom till Moskva, reste Brazauskas dit på nytt för personliga överläggningar med honom.

Åter hemkommen levererade Brazauskas en hård attack mot Sajudis radikala krav vid ett plenum för kommunistpartiets centralkommitté. Han hävdade att det gällde att kämpa för litauisk självständighet inom ramen för Sovjetunionen och att det var dags att sätta stopp för den kampanj, som svärtade ned kommunistpartiet. Han uttalade dessutom att perestrojkan gick för fort i Litauen. Också denna kritik mot folkfronten bidrog säkert till kommunisternas dåliga resultat i det kommande valet till den sovjetiska folkkongressen den 26 mars.

Medborgarkommittéer

Den 24 februari, på den estniska självständighetsdagen, samlades 200 000 ester för att bevittna hur den blå-svart-vita estniska flaggan hissades i tornet Långe Hermann.

På kvällen samma dag höll fornminnessällskapet, Estniska självständighetspartiet och Kristliga förbundet ett högtidsmöte. Bland talarna fanns sällskapets ordförande Trivimi Velliste, som på de tre organisationernas vägnar proklamerade skapandet av den estniska medborgarrörelsen.

Rörelsen skulle skapas i form av medborgarkommittéer över hela landet. Kommittéerna skulle utgå från det självständiga Estlands lagar och registrera personer som enligt dessa var estländska medborgare, för att sedan låta dem välja delegater till Estlands kongress, som skulle utgöra de estländska medborgarnas representation.

Något senare startades en liknande rörelse också i Lettland i den lettiska självständighetsrörelsens (som var radikalare än folkfronten) regi, medan någon motsvarighet inte uppstod i Litauen, där ursprungsbefolkningen ändå hade en sådan betryggande majoritet.

Nu började ryssarna på allvar känna oro för sin ställning i de baltiska republikerna och främst i Estland. I en demonstration i Tallinn i mars med 30-40 000 deltagare krävde interrörelsen (tidigare interfronten) att den estniska språklagen skulle dras tillbaka och att den estniska flaggan inte längre skulle få vara statssymbol.

Trots att rörelsen samlade mycket folk denna gång, var det ändå inte den grupperingen som politiskt var starkast bland de ryska chauvinisterna. Den starkaste gruppen utgjordes i stället av det s k Arbetarkollektivens förenade råd, som trots namnet bestod av direktörerna för flertalet av de stora allunionella företagen. Som en motvikt bildade estniska direktörer Arbetarkollektivens förbund under ledning av Ülo Nugis. Liknande direktörsgrupper bildades också i Lettland och Litauen men fick inte samma betydelse där, utan där dominerade i stället interrörelserna.

Val till folkkongressen

Den 26 mars genomfördes val till den nya sovjetiska folkkongressen Valet blev en stor triumf för den litauiska folkfronten, som fick 31 platser av 42 direkt valbara. Eller annorlunda uttryckt: 31 av Sajudis 39 kandidater blev valda. För att inte provocera för mycket i en stat där hela maktapparaten fortfarande var i händerna på kommunistpartiet drog folkfronten tillbaka två kandidater så att kommunistledaren Brazauskas och hans andresekreterare Vladimiras Beriozovas skulle kunna bli valda.

Vid den därpå följande kongressen ställde fronten krav på radikala ekonomiska reformer, främst en valutareform och marknadsekonomi.

Sajudis pressade på hårt för att driva igenom en litauisk suveränitetsdeklaration i högsta sovjet, vilket lyckades den 18 maj. Beslutsfattarna var då fortfarande desamma som avvisat ett sådant beslut under hösten. Samma dag antog såväl Estland som Litauen lagar där det tog sig större ekonomiska rättigheter än vad den gällande sovjetiska lagstiftningen medgav. På hemmafronten gick man således längre än vad man dittills nått i unionens högsta sovjet.

I Lettland fick folkfronten nästan två tredjedelar av platserna i folkkongressen.

I Estland fick nationellt inriktade kandidater, av vilka nästan hälften inte tillhörde folkfronten ungefär tre fjärdedelar av platserna.

I april samlades de baltiska folkfronterna till en första s k baltisk assembly för att diskutera gemensamma problem och förbereda agerandet vid den sovjetiska folkkongressen.

Folkkongressen inleddes i Moskva den 25 maj 1989.

Balterna kom till folkkongressen med främst två mål i sikte. För det första ville man få ett godkännande för ekonomisk autonomi (IME) och för det andra ett ogiltigförklarande av Molotov-Ribbentrop-pakten, som ju utgjorde grunden för den sovjetiska ockupationen av Baltikum.

Som framgick tidigare slutade kampen för ett erkännande och ogiltigförklarande av Molotov-Ribbentrop-pakten med en klar baltisk seger till julen samma år.

Det var svårare med principen om ekonomisk autonomi. Men även där noterade man framgångar.

IME-projektet kom upp till diskussion först i slutet på juli. Den 27 juli fattade högsta sovjet det besynnerliga beslutet att i princip tillåta de baltiska republikerna att från första januari 1990 övergå till ekonomisk autonomi utan att fastställa några som helst närmare riktlinjer om hur det skulle gå till.

Först till den 27 november samlade sig högsta sovjet till ett mer konkret beslut om IME-programmets utformning. Den lag kan som antogs utgjorde balternas minimialternativ för att det över huvud taget skulle vara meningsfullt att genomföra ekonomisk autonomi.

Till de största bristerna i beslutet hörde att centralmakten enväldigt skulle fastställa hur stor "unionsskatt" eller avgift som de "ekonomiskt autonoma" republikerna skulle betala till Moskva. I flera avseenden gick lagen dock balterna till mötes, även om de inte nådde ända fram. Lagen kunde antas först efter intervention från Gorbatjovs sida.

Den skulle träda i kraft redan den 1 januari 1990, vilket naturligtvis var ogenomförbart. I stället innebar antagandet av lagen att balterna fick ytterligare argument i de fortsatta diskussionerna i Moskvabyråkratins korridorer.

Lettiska kyrkan bytte ledning

Ett annat tecken på glasnost var förändringarna inom den lettiska kyrkan. Under ockupationsåren hade myndigheterna sett till att samarbetsmän blev ärkebiskopar. Eriks Mesters, som 1986 vigdes till biskop av den svenske tidigare ärkebiskopen Olof Sundby, avsattes våren 1989 efter en hätsk strid i kyrkan. Mesters hade försökt stoppa yngre och framstegsvänliga prästers verksamhet.

Efter en hård debatt i synoden valdes den 53-årige Karlis Gailitis till ny ärkebiskop med stor majoritet över Mesters. Också andra konservativa medlemmar i kyrkans konsistorium byttes ut.

Komsomol splittras

I juni samlades litauiska kommunistiska ungdomsförbundet komsomol till kongress. Där kom det upp förslag om att lägga ned hela ungdomsförbundet och ersätta det med ett demokratiskt ungdomsförbund, vilket dock ledningen lyckades undvika. I stället beslöt förbundet att bryta sig ut ur det sovjetiska kommunistiska ungdomsförbundet, vilket i sig var en chock för det sovjetiska komsomol. Centralorganisationen tillsatte en undersökningskommission för att utreda litauiska komsomols agerande. Rapporten från undersökningen konstaterade i stort sett vad som redan hade hänt och kunde inte hitta några åtgärder mot det. Litauiska komsomols brytning med Moskva var ett förebud om det litauiska partiets kommande brytning.

Senare under året följdes det litauiska ungdomsförbundet av esterna. I november beslöt estniska komsomol att omedelbart bryta med det allunionella förbundet och dessutom lägga ned komsomol till 1 mars nästkommande år!

De litauiska och estniska besluten blev de enda i sitt slag som hann tas innan övriga komsomol redan föll ihop som ett korthus och därefter bara existerade i teorin.

I Estland genomförde en del ryska grupper en strejk i några dagar i augusti med krav på en vallag, som skulle ge även icke-medborgare rätt att rösta.

En mänsklig kedja

1989 blev det tredje året i rad som den 23 augusti markerades med nationella manifestationer. Då genomfördes en märklig demonstration som blev så väldig att den borde ha varit omöjlig: en mänskliga kedja med ungefär två miljoner deltagare, som sträckte sig genom hela Baltikum och dess huvudstäder från Tallinn i norr till Vilnius i söder.

Den här demonstrationen var så mäktig och så bildmässig att nyheten om den spreds över hela världen. Det kunde inte längre råda någon som helst tvekan om balternas strävan efter självständighet.

Aktionen var ordnad av folkfronterna i de baltiska republikerna med stöd av en rad andra organisationer. Det blev också en av folkfronternas sista större aktioner innan rörelsen som ett resultat av en naturlig utveckling började delas upp i politiska partier i takt med att utvecklingen gick mot demokratiska val mellan partier med olika program.

Bara några dagar efter denna massiva och fredliga demonstration uttalade sig kommunistpartiets centralkommitté i Moskva och hotade med tragiska följder för de baltiska folken.

Några veckor därefter inleddes kommunistpartiets länge aviserade men gång på gång uppskjutna plenum om nationalitetspolitiken. Det hade under flera år varit uppenbart, att de nationella frågorna kommit mer i förgrunden och utgjorde ett hot mot Sovjetunionens existens. Men försöken att hitta lösningar för att hålla samman imperiet hade dittills misslyckats.

Förväntningarna på plenumet var uppskruvade, men resultatet blev en antiklimax. I stället för att peka ut några åtgärder för att nå en meningsfull kompromiss, blev plattformen från plenumet en upprepning av gamla slagord. Inga förslag presenterades om hur makten skulle kunna decentraliseras. Dokumentet förkastades genast som fullständigt meningslöst av de baltiska kommunistpartierna och det sovjetiska kommunistpartiets auktoritet nådde en ny bottennivå bland minoritetsfolken.

Svenska besök i Baltikum

Under 1989 inleddes nästan en tävlan bland svenska politiker om vilket parti som sände flest representanter till Baltikum, till en början främst till Estland. Först ut var Carl Bildt redan de första dagarna i januari, sen följde en strid ström av partiledare och riksdagsmän.

I oktober åkte den svenska miljöministern Birgitta Dahl på officiellt besök för att studera miljöproblemen i nordöstra Estland. Det gladde esterna mycket. Annorlunda blev det när den svenske utrikesministern Sten Andersson dåligt förberedd åkte till såväl Moskva som de tre baltiska republikerna.

När han inledde sitt besök i Estland förnekade han att Baltikum skulle vara ockuperat och sa sig vara övertygad om att majoriteten av balterna inte krävde självständighet. Senare i Moskva ansåg han att det var där besluten skulle fattas om Baltikums naturtillgångar.

Två respektive tre dagar efter Anderssons uttalande antog Lettlands och Estlands högsta sovjeter uttalanden om att de ansåg sina länder vara ockuperade och därefter annekterade. Litauens högsta sovjet hade redan uttalat samma sak tidigare.

Efter hemkomsten till Sverige backade Sten Andersson och i en hälsning till baltiska demonstranter i Stockholm presenterade han regeringens nya utrikespolitiska linje för första gången:

- Det är min förhoppning att vi nu kan inrikta alla våra krafter på att se framåt och tillsammans göra en värdefull insats för att de baltiska folken ska kunna öka sitt självbestämmande och få en framtid i demokrati och självständighet.

Det var ett långt steg framåt från den traditionellt försiktiga socialdemokratiska attityden.

Historien fick en epilog i Prag. Den tjeckiske regimkritikern och pjäsförfattaren Vaclav Havel hade tilldelats Olof Palme-priset för sina insatser för freden. Sten Andersson fick i uppdrag att lämna över priset, vilket skedde mitt under den tumulartade omvandlingsprocessen i Prag den hösten. När han lämnade över priset, sade Havel, som var väl infomerad om incidenten i Baltikum, i sitt tacktal bl a:

- Jag tackar för att ni kommit till mig. Jag hade i dessa dramatiska dagar, då vår historia avgörs, inte ens för en timme kunnat lämna mitt folk. Vi är ju de facto om inte de jure ett ockuperat land - liksom Estland, Lettland och Litauen.

Värnpliktsvägran

Frågan om ockupation eller ej var inte så akademisk som den först kunde synas. I de baltiska republikerna hade det under 1989 uppstått en livaktig värnpliktsvägrarrörelse, som vägrade att tjänstgöra i den sovjetiska armén under hänvisning till Geneve-konventionen från 1949 (i Estland hette rörelsen rentav Geneve 49), som säger att en ockupationsmakt inte får tvångsenrollera soldater från det ockuperade landet eller ens göra propaganda för det. Med hänvisning till den bestämmelsen hade tusentals inkallade i Baltikum sänt tillbaka sina inkallelseorder till de militära myndigheterna.

När nu också de högsta politiska organen i Baltikum förklarade att länderna var ockuperade, innebar det ett viktigt stöd för värnpliktsvägrarna. De hade fått ett auktoritativt stöd, som gjorde det svårt att ställa dem till svars. Bara en handfull av vägrarna hamnade över huvud taget inför rätta och fick i regel mycket milda domar.

I november beslutade Litauen dessutom att anta en medborgarskapslag.

Kommunistpartierna i Baltikum mot sammanbrott

I alla tre baltiska republiker gick kommunistpartierna igenom en djup kris under hösten 1989. Sedan Lettland den 28 juli (liksom Estland den 16 november 1988 och Litauen i maj 1989) antagit en suveränitetsdeklaration, hade diskussionen fokuserats kring kommunistpartiets ställning i respektive republik. Partierna var ju fortfarande bara sektioner av det sovjetiska kommunistpartiet, vilket mot bakgrund av suveränitetsförklaringarna kändes onaturligt.

I Lettland hamnade kommunistpartiet i ett dödläge under striden mellan olika falanger, där dock de mer framstegsvänliga var i minoritet. Trots den interna förvirringen deltog såväl ordföranden i högsta sovjets presidium Anatolijs Gorbunovs liksom partiordföranden Janis Vagris i firandet av nationaldagen den 18 november som privatpersoner, vilket hade varit helt otänkbart för bara något år sedan. Firandet blev mycket omfattande och man räknar med att omkring 600 000 personer deltog i det största mötet som hölls i Riga.

I Litauen hade tvärtom de mer framstegsvänliga en stor majoritet, i synnerhet efter ett centralkommittéplenum i juni, då en rad konservativa tvingades att avgå. Dessa förhållandevis progressiva kommunister genomdrev att Litauen som första sovjetrepublik avskaffade kommunistpartiets ledande ställning i samhället den 6 december. Lettland kom så långt först den 28 december, Estland den 23 februari och Sovjet den 13 mars 1990. Den 20 december 1989 vid det litauiska partiets extrakongress beslöt delegaterna att partiet skulle utträda ur det sovjetiska kommunistpartiet. Det var ett sensationellt beslut, som framkallade omedelbar panik i Moskva.

På några dagar sammankallades det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté, som den 25 december började diskutera den litauiska frågan. Gorbatjov gick först hårt ut och förklarade att det litauiska beslutet hotade världsfreden och att det dessutom stred mot partiets stadgar. Efter en hård debatt, där de konservativa krävde allt från fängslande av partiledaren i Litauen Brazauskas till upplösning av partiet, beslöt centralkommittén att sända en delegation till Litauen med Gorbatjov i spetsen i början på 1990.

Medan kommunistpartiernas popularitet i såväl Estland som Lettland hade dalat snabbt till nya rekordlåga nivåer (2-3 % sympatisörer bland ester och letter och 8-10 % bland icke-balter), ledde det litauiska kommunistpartiets agerande till att partiets popularitet steg på nytt.

Kommunalval i Estland och Lettland

Estland och Lettland höll de första fria kommunalvalen i Sovjet i december 1989, men dessa var av begränsad betydelse, även om de innebar, att ester och letter vann ett oerhört mycket större inflytande än de tidigare hade haft. Bland de valda hade folkfronten ett mycket stor andel, även om exakt statistik över detta inte fördes. En mycket stor andel av de valda hade aldrig tidigare sysslat med politik.

Lokalt i Tallinn fick dock valet en oväntad stor betydelse, eftersom den ryska interrörelsen hade manat till bojkott. Det medförde att det bland de valda till Tallinns kommunförsamling fanns nästan uteslutande ester och några platser i utpräglat ryska områden fick lämnas tomma, då valdeltagandet där blev något lägre än minimikravet på 50 % deltagande. I de ryskdominerade områdena i nordöstra Estland åtlyddes dock inte bojkottmaningen i någon större utsträckning.

Till parlamentsvalen hade interrörelsen lärt sig av sitt misstag och gav inte frivilligt bort några parlamentsplatser. Då bojkottades däremot valet av principiella skäl av det estniska nationella självständighetspartiet, som inte ville vara representerat i ett sovjetiskt organ som högsta sovjet.

I Riga vann folkfronten en knapp seger, trots att letternas andel i staden bara uppgår till ungefär 30 %.

Gorbatjov i Litauen

Den 11 januari anlände Michail Gorbatjov till Litauen för att tala litauerna "till rätta". Han möttes av 300 000 demonstranter som stödde det litauiska kommunistpartiets självständighet, men som dessutom ville att hela Litauen skulle bli självständigt.

Gorbatjov talade för skapandet av en ny federation och utlovade en lag som skulle göra det möjligt för republiker som verkligen ville det att lämna Sovjetunionen. Det var en nyhet, avsedd att dämpa litauernas krav på största möjliga självständighet fortast möjligt.

Den litauiska regeringen svarade, att de var beredda att förhandla om en sådan lag, medan Sajudisledaren Vytautas Landsbergis betecknade förslaget som "en ren propagandafälla för naiva människor för att de ska tro att det är någonting nytt och progressivt på gång".

När Gorbatjov pläderade för en sovjetisk federation inför en större församling litauiska intellektuella, möttes han av protester. Han ställde då en direkt fråga till publiken om de ville utträda ur Sovjetunionen:

- Ja, ja, ropade alla.

Det svaret skakade Gorbatjov, som hade en stor tilltro till sig själv som övertygande talare.

Man kan inte utesluta, att Gorbatjov anat vart besöket i Litauen skulle leda. Men sannolikt hade han i alla fall hoppats på ett annat resultat. För resultatet blev en stor motgång för Gorbatjov. Litauerna hade inte låtit sig övertygas. Däremot hade hela Sovjetunionen och hela världen via de medföljande journalisterna fått klart för sig vad litauerna önskade.

Den litauiske kommunistledaren hade fått utstå mycket kritik från sovjetiskt håll men hade genom att ståndaktigt hålla fast vid partiets utbrytning ur det sovjetiska moderpartiet vunnit popularitet. När Gorbatjovs besök avslutats lät han välja sig till ordförande i litauiska högsta sovjets presidium.

Det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté samlades i början på februari bl a för att diskutera Gorbatjovs resa till Litauen. I en resolution fördömde centralkommittén de litauiska kommunisterna för att de hade underminerat det sovjetiska partiets enhet och förorsakat perestrojkan stor skada. Mötet uppdrog åt politbyrån att stöda den utbrytargrupp ur partiet i Litauen som en mindre grupp Moskva-trogna redan hade bildat, men manade alla kommunister i Litauen att ändå samfällt välja delegater till partikongressen i Moskva den kommande sommaren.

I februari antog Lettlands högsta sovjet ett uttalande om att landet bör bli självständigt med röstsiffrorna 177 - 48 och fördömde samtidigt beslutet 1940 om att Lettland skulle gå in i Sovjetunionen (som togs av ett icke-representativt parlament, som bara sovjetvänliga politiker fått kandidera till). Det här var dock ännu inte fråga om någon självständighetsförklaring utan snarare ett uttalande om den inriktning man ville ha på politiken.

De baltiska staterna förklarar sig självständiga

Litauen var först av republikerna i Sovjet hölls att hålla parla- mentsval den 24 februari med ytterligare omgångar senare. I valet erhöll folkfronten en stor majoritet av parlamentets 141 platser och flertalet av de övriga gick till det oberoende kommunistpartiet. Det Moskvatrogna kommunistpartiet fick bara in ett fåtal ledamöter.

Gorbatjov varnade Litauen för att försöka nå total självständighet, därför att en delning av landet vore av ondo. I ett annat uttalande påstod Gorbatjov att Litauen var skyldigt Sovjet 21 miljarder dollar för de investeringar som Sovjet hade gjort i landet.

Men den 11 mars, på dagen fem år efter Gorbatjovs makttillträde, röstade det nya litauiska parlamentet eller högsta rådet som det nu kom att kallas, för att återupprätta den litauiska självständigheten. Röstresultatet var 124 - 0 med sex nedlagda röster. Direkt efter självständighetsbeslutet monterades hammaren och skäran på parlamentsbyggnaden ned. Sedan utsågs Sajudis kandidat Vytautas Landsbergis till presidieordförande (med röstsiffrorna 91 för Landsbergis och 38 för kommunistledaren Brazauskas) och Kazimiera Prunskiene till regeringschef.

I den proklamation som sändes till Sovjetunionens högsta sovjet hette det att Litauen återupprättat sina suveräna rättigheter som kränktes 1940. Litauen förklarade också att inget annat lands grundlag gäller i Litauen. I budskapet till Sovjetunionens politiska ledare föreslog Litauen förhandlingar för att lösa de återstående probemen.

När beslutet tagits gick parlamentsledamöterna ut och möttes av väldiga folkmassor som hyllade dem.

Sveriges statsminister Ingvar Carlsson kommenterade det litauiska beslutet och sa att det stod klart att det fanns ett brett folkligt stöd för att förklara Litauen självständigt. Men Sverige var inte berett att erkänna det nya landet diplomatiskt. När utrikesnämnden sammanträdde några dagar efter det litauiska beslutet, var partiledarna för de fyra stora partierna alla överens om att ett erkännande inte var aktuellt. USA manade Kreml att respektera folkviljan. USA har aldrig erkänt att Litauen tillhör Sovjet, men valde ändå en låg profil nu. Det var inte aktuellt att sända några sändebud till Vilnius.

Estlands kongress

Samma dag som litauerna gick till den första valomgången den 24 februari gick flertalet av esterna till val av Estlands kongress, den estniska medborgarförsamlingen (samma dag firar Estland nationaldag).

Då valdes 499 delegater av dem som var estniska medborgare enligt självständighetstidens lagar, oberoende av var i världen de var bosatta. 35 av delegaterna kom från utlandet, bland dessa åtta från Sverige. 600 000 estniska medborgare deltog i valet, där också omkring 35 000 som begärt medborgarskap fick välja en rådgivande församling vid sidan om.

Estlands kongress sammanträdde första gången samma dag som Litauen förklarade sig självständigt - den 11 mars och förklarade sig vara den enda lagliga representanten för de estniska medborgarna. Vid kongressen deltog bl a Andres KŸng och Birgit Friggebo från Sverige.

Moskva dundrar

Sovjetledaren Michail Gorbatjov förklarade omedelbart att Sovjet inte var berett att förhandla med Litauen. I ett tal inför folkkongressen som samlades i Moskva den 12 mars sa han bl a:

- Jag anser att beslutet är olagligt och ogiltigt. Litauerna har tillsammans med representanter för Estland och Lettland bett om att samtal skall hållas. Samtal kan inte komma i fråga. Vi för samtal bara med utländska stater.

36 av 58 litauiska ledamöter i folkkongressen (därav en del utsedda av centrala organisationer) fanns på plats när kongressen samlades, men förklarade att de inte tänkte delta i några beslut utan bara befann sig där som observatörer.

Det hade på förhand utannonserats att folkkongressen denna gång skulle behandla en lag om utträde ur Sovjetunionen. Detta faktum bidrog till Litauens skyndsamma självständighetsförklaring, för att folkkongressen inte skulle kunna ställa upp några nya juridiska hinder för den litauiska självständigheten.

När högsta sovjet den 13 mars upphävde partiets ledande roll blev det signalen till ett massutträde ur kommunistpartiet över hela landet. Många försiktiga politiker som dittills hade avvaktat med att bilda egna partier, tog nu steget fullt ut och lämnade kommunistpartiet och offentliggjorde det arbete som redan gjorts för att förbereda bildandet av nya partier.

Den lag som folkkongressen nu antog och som rubricerades som en utträdeslag, var egentligen knappast någon utträdeslag. Den förutsatte att först 2/3-delar av alla röstberättigade skulle stöda ett utträde. Observera att det gäller av det totala antalet röstberättigade och inte av dem som deltar i valet. Därefter skulle en period av förhandlingar med centralmakten inledas, som skulle pågå under en femårsperiod. Därvid var det möjligt för minoriteter inom respektive utträdande republik att kräva fortsatt tillhörighet till unionen. När förhandlingsresultatet var klart kunde det underställas en ny omröstning om en tiondel av republikens fast bosatta så krävde. Därefter skulle Sovjetunionens högsta sovjet fatta beslut om utträdet. Högsta sovjet skulle också besluta om huruvida områden med annan befolkning än majoritetsbefolkningen skulle stanna kvar i Sovjetunionen, dvs om det utträdande landet skulle delas upp.

Lagen innebar att det i praktiken blev omöjligt för alla republiker utom möjligen Armenien och Litauen att utträda ur Sovjet, för i alla andra republiker var befolkningen så blandad att ingen tillräcklig majoritet kunde påräknas vid en folkomröstning. Om balterna ändå hade klarat kravet skulle de baltiska republikerna riskera att förlora sina huvudstäder, för där fanns inte en majoritet för ursprungsbefolkningen.

Den 15 mars förklarade Sovjetunionens högsta sovjet Litauens utträde ur Sovjet för olagligt. Samma dag valdes Michail Gorbatjov till Sovjets första president med exekutiv makt. Dagen därpå sände president Michail Gorbatjov ett telegram till Litauens ledare Vytautas Landsbergis, där han hänvisade till beslutet och ställde ultimatum till Litauen: inom tre dagar måste Litauens högsta sovjet ta tillbaka sitt beslut om självständighet.

Landsbergis svarade raskt på ultimatumet att Litauen inte behöver ta hänsyn till vad ett främmande lands parlament beslutat. Men den 18 mars sändes en litauisk delegation till Moskva för att förklara beslutet - dock inte för att göra några eftergifter. Samma dag inledde sovjetiska trupper manövrer i Litauen, vilket sedan följdes av ett stort antal "manövrer" varav många genomfördes i centrala Vilnius. Sovjetiska soldater började också jaga unga litauiska pojkar, som i överensstämmelse med litauiska högsta rådets beslut vägrade att tjänstgöra i den sovjetiska armén. En del av dem kidnappades och skickades iväg till sovjetiska förband, där de ofta blev mycket brutalt behandlade.

Militären deltog också i de demonstrationer som ordnades mot litauisk självständighet.

Den 21 mars krävde flera hundra ledamöter i Sovjetunionens högsta sovjet att president Gorbatjov skulle införa direkt presidentstyre i Litauen. Gorbatjov gav order om särskilt skydd för sovjetiska tillgångar och medborgare i Litauen. Han gav också order om att alla vapen skulle överlämnas till de sovjetiska säkerhetsstyrkorna i Litauen.

Samma dag antogs den s k utträdeslagen ur Sovjet. Litauerna förklarade dock att den inte kunde tillämpas på Litauen, då landet redan lämnat Sovjetunionen.

Val i Estland och Lettland

Den 18 mars gick sammanlagt fem sovjetrepubliker till val, däribland Estland och Lettland (de övriga var Ryssland, Ukraina och Vitryssland).

I Estland fick de första någorlunda fria valen till resultat att 78 av de 105 mandaten gick till självständighetsförespråkare och 27 mandat gick till de sovjettrogna. Bland de sistnämnda fanns också fyra ledamöter som utsetts av de väpnade styrkorna i landet.

Valen var inga partival, varför de partibildningar som senare uppstod i parlamentet eller högsta rådet inte återspeglade några partisympatier. Snarare speglade valet vilka personer som var kända till namnet, vilket naturligtvis gav tidigare kommunister en större chans än om de i stället hade stått på en kommunistisk partilista.

I Estland valde man att behålla den tidigare presidieordföranden för högsta rådet Arnold RŸŸtel, trots att han innehaft samma post också under kommunisttiden. Till premiärminister utsågs folkfrontsledaren Edgar Savisaar, som satte samman en ministär präglad av experter snarare än politiker. Trots att folkfronten bara räknade omkring en dryg tredjedel av ledamöterna i högsta rådet, kom den att såsom den starkaste gruppen i församlingen att dominera politiken.

Estlands högsta råd förklarade den 30 mars 1990, att en övergångsperiod till självständighet hade inletts. Sovjetmakten förklarades olaglig och en del grundlagsparagrafer från den estniska självständighetstiden förklarades åter giltiga. Estlands officiella namn ändrades till Republiken Estland.

Också i Lettland vann folkfronten, men där liksom i Litauen, var man tvungen att göra om valet i vissa områden, då kandidaterna inte fått tillräckligt stor majoritet. Till slut fick folkfronten 131 av de 201 platserna i parlamentet, vilket är ett mycket gott resultat mot bakgrund av att letterna bara utgör 52 % av republikens befolkning.

Nervkrig mot Litauen

I Litauen bedrev Sovjet ett nervkrig. Sovjetiska soldater och ryssar liksom polacker genomförde demonstrationer, militärhelikoptrar spred flygblad över städerna, Gorbatjov ställde ständigt nya krav om information om olika förhållanden, pansarkolonner med tiotals och ibland hundratals fordon körde genom städerna - i Vilnius ofta i riktning mot parlamentet - för att öka spänningen, militärmyndigheterna krävde att unga män skulle göra värnplikten...

Den 24 mars fattade högsta rådet beslut om att överföra makten till diplomaten Stasys Lozoraitis i USA om det litauiska parlamentets arbete skulle stoppas.

Hotet mot de litauiska "desertörerna" var kanske det mest konkreta påtryckningsmedlet. Litauens ledare Vytautas Landsbergis kunde inte göra annat än att mana de litauiska unga männen att gömma sig för de sovjetiska militärmyndigheterna. Litauens myndigheter hade ännu inga möjligheter att försvara dem mot en övermäktig motståndare.

Den 25 mars tog sovjetiska trupper över tre kommunistpartibyggnader i Vilnius.

Omvärlden protesterade mot de olika sovjetiska aktionerna, men kunde i övrigt inte göra mycket. President George Bushs talesman i Vita huset varnade för att aktioner mot litauerna skulle skada förbindelserna mellan stormakterna.

Nästa steg blev att sovjetiska trupper på morgonen den 27 mars tog över kommunistpartiets stora centralkommittébyggnad i centrala Vilnius. Samma morgon gick sovjetiska fallskärmstrupper in i ett sjukhus, där ett fyrtiotal unga litauiska män som vägrat värnplikt i sovjetarmén vistades. De greps och sändes iväg till olika förband för tjänstgöring. Samma dag meddelade de sovjetiska myndigheterna att Litauen hade stängts för utländska besökare. De utlänningar som befann sig i landet manades att snarast ge sig av. Bland dem som vägrades inresa fanns en svensk kulturdelegation under ledning av kabinettsekreterare Pierre Schori och den svenske kommunistledaren Lars Werner och ytterligare en del politiker.

Vita husets talesman uttalade återigen oro inför utvecklingen men gjorde ingenting därutöver.

Samtidigt med de sovjetiska aktionerna för att gripa unga värnpliktsvägrare pågick ansträngningar för att förbereda organiserandet av Litauens egna försvarsstyrkor, vilket dock var utomordentligt svårt, då landet ju befann sig under sovjetisk kontroll.

I slutet på mars kom ett erkännande för de baltiska staternas strävanden från ett lite oväntat håll, när Finland inbjöd de baltiska staterna till ett Östersjömöte om miljön, som skulle hållas i januari året därpå.

Litauen vände sig till Sverige med en begäran om att beslutet om erkännande av Litauens införlivande i Sovjetunionen från 1940-41 skulle rivas upp. Utrikesminister Sten Andersson svarade dock:

- Det är omöjligt. Det skulle inte bara begränsa våra möjligheter att agera utan också mötas med viss misstänksamhet från den sovjetiska ledningen.

Estlands kommunistparti spricker?

I slutet på mars samlades Estlands kommunistparti till kongress. Där lade partiledningen fram ett programförslag som sa att partiet var självständigt, men att självständigheten skulle verkställas i samband med en ny kongress under hösten. Fram till dess skulle en registrering klargöra om medlemmarna ville tillhöra det självständiga partiet eller vara kvar i det sovjetiska kommunistpartiet. Det programförslaget antogs med stor majoritet, men de sovjettrogna kommunisterna bojkottade omröstningen. Kongressen bestämde att partiet skulle sända delegater till det sovjetiska kommunistpartiets kongress också, hur nu det var möjligt för ett självständigt parti.

I Lettland höll kommunistpartiet kongress med början den 5 april. Där valde man en klarare uppdelning av partimedlemmarna på två olika partier. Där var det dock de sovjettrogna som hade en klar majoritet i partiet, de 242 självständighetsivrarna (av 792 delegater) fick lämna kongressen för att bilda ett eget parti.

Katt- och råttalek

Sovjet fortsatte sin katt- och råttalek med Litauen. Först några ilskna varningar, sedan lugnare tongångar, därefter någon spektakulär militär styrkedemonstration - så höll det på dag efter dag, vecka efter vecka.

Den 29 mars lät sovjetledningen Vitryssland göra ett utspel med krav på litauiskt territorium för att öka pressen på de litauiska ledarna. Den vitryska folkfronten gjorde då ett uttalande om att gränsfrågorna borde avtalas mellan de vitryska och litauiska folkfronterna.

Den 30 mars gick sovjetiska trupper in i det litauiska åklagarämbetets byggnad för att avsätta den litauiske riksåklagaren. Dagen därpå gick Gorbatjov ut med en ny maning till Litauens parlament att ta tillbaka sin självständighetsförklaring:

- Annars kan den dramatiska situationen få allvarliga följder för oss alla.

För att ytterligare pressa landet lät Gorbatjov trupper gå in i presshuset, som de dock lämnade sedan.

Kort före självständighetsförklaringen hade Sovjet presenterat en räkning på 21 miljarder rubel till Litauen för investeringar med mera. Nu svarade Litauen med en moträkning, där det angavs hur mycket mer Sovjet hade fört ut ur landet i form av vinster. Dessutom presenterades de skador som Sovjet förorsakat landet i form av människoliv och materiella skador under hela ockupationstiden. Litauen framhöll att om någon är skyldig någon annan något, så är det inte Litauen utan ockupationsmakten.

Vytautas Landsbergis backade något från den litauiska självständighetsförklaringen i ett uttalande den 2 april, som utgjorde svaret på president Gorbatjovs maning. Han sa att det i själva verket aldrig varit meningen att republikens självständighet skulle förverkligas omedelbart. I ett mer formellt skriftligt svar sa parlamentet att det var berett att diskutera andan och bokstaven i de beslut som tagits sedan den 11 mars "utifrån internationell lag och Sovjetunionens författning". Det var en klar eftergift från litauernas sida för att komma ur det rådande dödläget.

Den polska minoriteten i Litauen utgör omkring sju procent av befolkningen och bor i stor utsträckning i Vilniusområdet och koncentrerat till vissa andra områden som tidvis tillhört Polen. Det har funnits en spänning mellan litauerna och polackerna, vilket Moskva inte varit sen att utnyttja. Men när spänningen nu steg i Litauen, lämnade ledande polska politiker enligt polsk press råd till de litauiska polackerna att inte låta sig utnyttjas som en femtekolonn.

I skuggan av den mer dramatiska utvecklingen i Litauen antog Estland en lag mot värnpliktstjänstgöring i sovjetarmén.

Den 4 april meddelade presidieordföranden i Estlands högsta råd Arnold RŸŸtel att han blivit uppringd av president Gorbatjov, som sa:

- Om ni inte tar tillbaka dekretet om Estlands självständighet kommer samma slags regim att upprättas i Estland som i Litauen.

Blockad mot Litauen

Den 7 april samlades 300 000 litauer i Vilnius för att manifestera sin obrutna strävan efter total självständighet. Vilniusbor inledde en bevakning av presshuset för att hindra ett sovjetiskt övertagande, sedan en ny attack genomförts av fallskärmssoldater. Den här gången blev de dock stoppade av tryckeriarbetarna som hade barrikaderat dörrarna.

Gorbatjov hetsade nu upp sig allt mer över litauernas agerande. I samband med den brittiske utrikesministern Douglas Hurds besök uttalande han:

- De äventyrliga aktioner som den nuvarande ledningen vidtagit kan bli mycket dyrbara inte bara för det litauiska folket, utan också för Sovjetunionen och för världsfreden.

Den 14 april hotade den sovjetiska regeringen att inleda en blockad mot Litauen, om inte de nya lagar som antagits sedan den 11 mars upphävdes senast dagen därpå. Landsbergis vägrade att över huvud taget kommentera hotet utan förklarade bara att han inte avsåg att göra några uttalanden under de närmaste dagarna.

Den 17 april lämnade en sovjetisk gasleverantör besked om en kraftig nedskärning i gaslevervanserna till Litauen, som inleddes den 19 april. Från den 20 april begränsades också införseln av mat och industriprodukter från Sovjet.

Den litauiska premiärministern Kazimiera Prunskiene sade i ett uttalande att Sovjet skulle drabbas hårdare av en ekonomisk bojkott, då Litauen är en av de ledande producenterna av utrustning för oljeindustrin, televisionsdelar, integrerade kretsar och elektriska mätinstrument i Sovjet.

Vytautas Landsbergis vädjade till omvärlden om hjälp när Sovjet "drar ned järnridån kring Litauen igen". Parlamentet vägrade återigen att ta tillbaka de nya lagarna men erbjöd ett moratorium på två veckor om förhandlingar kunde inledas.

Den litauiske kommunistledaren Brazauskas manade litauerna till försiktighet och till att söka en kompromiss med Moskva, eftersom Litauen inte skulle kunna klara en långvarig bojkott.

Den 20 april stormade sovjetiska styrkor det stora tidningstryckeriet i Vilnius, varvid flera personer skadades.

Den 21 april öppnades Sajudis kongress. Sajudis-ledaren Vytautas Landsbergis sa i ett inledande anförande att en lång och svår tid förestod. Samma dag inledde Litauens sovjettrogna kommunistparti sin kongress och manade Gorbatjov till att utlysa presidentstyre i Litauen.

Den 23 april började Litauen stänga av sitt stora oljeraffinaderi, då råvarorna från Sovjet snart skulle ta slut. Samtidigt reste premiärministern Prunskiene omkring i Europa och USA för att om möjligt hitta ersättning för de uteblivna sovjetiska oljeleveranserna, vilket dock visade sig vara svårt, eftersom Sovjet ju kontrollerade de litauiska farvattnen. Över huvud taget fick Prunskiene ett varmt mottagande men knappast något konkret stöd alls.

Den 26 april valde Tyskland och Frankrike i stället att kritisera Litauen. I ett gemensamt uttalande manade den tyske kanslern Helmut Kohl och Frankrikes president Mitterand Litauens ledare Vytautas Landsbergis att suspendera sin självständighetsförklaring för en tid i syfte att få till stånd en dialog med Moskva. Det budskapet hälsades med tillfredsställelse i Moskva och med besvikelse i Vilnius. De litauiska ledarna lovade dock att noggrant studera brevet.

Direkt efter brevets offentliggörande lovade Sovjet att lätta något på blockaden genom att öka gasleveranserna till Litauen.

Lettland tar steget fullt ut

I månadsskiftet april-maj samlades Lettlands kongress som var utsedd av 900 000 lettiska medborgare och personer som ansökt om medborgarskap. Den hade liknande bakgrund som Estlands kongress och ville i första hand driva de frågor som var angelägna för de lettiska medborgarna. Händelseutvecklingen bidrog dock till att Lettlands kongress aldrig fick samma betydelse som Estlands kongress länge hade förutsättningar till.

Sedan valomgångarna var avklarade samlades det lettiska högsta rådet för första gången den 3 maj. Först utsågs Anatolijs Gorbunovs till presidieordförande trots sin kommunistiska bakgrund. Folkfrontsledaren Dainis Ivans fick bli viceordförande. Till premiärminister utsågs Ivars Godmanis.

När omröstningen om lettisk självständighet genomfördes den 4 maj blev resultatet 138 röster mot 0 och en nedlagd. 57 ledamöter, mest ryssar, vägrade att delta i omröstningen. Inför omröstningen hade ledaren för de moskvatrogna kommunisterna Alfreds Rubiks varnat för jättelika demonstrationer om förslaget om självständighet röstades igenom.

Därmed hade alla tre baltiska stater tagit ett tredje viktigt steg på vägen mot en total självständighet efter de två första principiellt viktiga stegen först med krav på ekonomisk autonomi och de därefter antagna suveränitetsförklaringarna.

Letterna hade valt en likadan försiktig utformning av självständighetsförklaringen som esterna. I lagen sas det att beslutet innebar inledningen till en övergångsperiod till självständighet, som skulle uppnås via förhandlingar med centralmakten under en icke bestämd tidsperiod.

Liksom i de båda andra baltiska republikerna samlades väldiga folkmassor till klang- och jubelfest när beslutet var taget.

Liksom i fråga om de båda andra baltiska republikerna viftade Gorbatjov bort självständighetsförklaringen, avvisade varje form av förhandlingar och hotade med sanktioner om inte Lettland genast omprövade sitt beslut:

- Det tjänar ingenting till att försöka ge sken av att Lettlands förklaring - om stegvis självständighet efter en övergångsperiod, är något annat än det litauerna beslutat sig för.

Gorbatjov hotade också att införa direkt presidentstyre över Lettland.

Blockaden mot Litauen fortsatte när de båda andra baltiska länderna tog sina första steg mot den totala självständigheten. Vytautas Landsbergis sa i ett uttalande den 8 maj att Gorbatjov hade fått västländernas tillstånd att krossa den baltiska friheten.

I alla de tre baltiska länderna genomförde sovjetiska trupper parader på segerdagen den 9 maj för att påminna om segern över Tyskland i andra världskriget, och kanske egentligen ännu mer för att påminna om Sovjets seger över det självständiga Baltikum.

Blockaden fortsätter

Litauen stoppade efterhand exporten av allt fler varor till Sovjetunionen i protest mot den blockad som landet utsattes för. Främst stoppades livsmedelsprodukter.

Den 12 maj varnade Landsbergis för att uppemot 300 000 personer snart skulle stå utan arbete om den sovjetiska blockaden fortsatte. Så småningom skulle det dock visa sig att visserligen mer än en miljon litauer arbetade i företag som påverkades av blockaden, men att som mest bara 65 000 personer blev arbetslösa. Blockaden blev ju heller aldrig total, eftersom det t ex hade äventyrat säkerheten vid kärnkraftverket i Ignalina och likaså vid en del andra företag.

Den 12 maj återbildade de baltiska ledarna det Baltiska rådet, ett samarbetsorgan, som hade funnits också under mellankrigstiden.

"Demonstranter" till attack

I mitten på maj gick plötsligt demonstranter till attack mot parlamentsbyggnaderna i alla tre baltiska huvudstäder i något som såg ut som en väl samordnad aktion.

Det började i Lettland med mindre skärmytslingar den 14 maj, då officerare och soldater ställde till bråk vid parlamentsbyggnaden. Men de stora bråken inträffade den 15 maj - samtidigt i Lettland och Estland.

I Lettland gick tusentals demonstranter, huvudsakligen officerare och soldater, till attack mot parlamentsbyggnaden i protest mot självständighetsförklaringen. Där var dock beredskapen relativt god, varför vakter och demonstranter för självständighet kunde stoppa angreppet.

I Estland blev situationen mer dramatisk. När omkring 4000 demonstranter inledde en attack mot parlamentsbyggnaden, stod många milismän passiva. Estlands premiärminister Edgar Savisaar kallade i ett dramatiskt radioupprop esterna till hjälp för att försvara parlamentstbyggnaden. Omkring 20 000 ester rusade till på en halvtimme, varefter de ryska demonstranterna dröp av. Till den ryska demonstrationens upplösning bidrog också det faktum att demonstranterna hade kommit till platsen i samlad tropp från sina arbetsplatser. Men när arbetstiden tog slut ungefär samtidigt som esterna anlände, såg de ingen anledning att stanna kvar på övertid.

Samma kväll som attacken genomförts bildades ett estniskt hemvärn för att kunna bevaka officiella byggnader i händelse av nya attacker av samma slag. Regeringen inledde också förhandlingar med det sovjetiska inrikesministeriet om att överta kontrollen av milisen och ombilda den till polis. I augusti slöts en överenskommelse med den sovjetiske inrikesministern, vilket gjorde det möjligt för Estland att börja bygga upp ett eget polisväsende till 1 mars 1991.

I Litauen genomfördes liknande demonstrationer den 18 maj.

I slutet på maj försökte olika ryska grupper att genomföra strejker i Estland och Lettland liksom demonstrationer på gatorna, men deltagandet blev ganska begränsat i jämförelse med tidigare liknande aktioner.

Reformerna eller imperiet

Gorbatjov ville gärna reformera det sovjetiska systemet när han kom till makten. Däremot ville han inte upplösa imperiet, vare sig det yttre eller det inre - själva Sovjetunionen. Men i takt med att han för att kunna genomföra reformer tillät en allt större öppenhet, gick det inte att hindra att människor talade om och ställde krav som Gorbatjov inte tyckte om. Reformprocessen och öppenheten framkallade ett ifrågasättande av det sovjetiska imperiet.

I det längsta hoppades Gorbatjov, att det skulle gå att genomföra reformerna inom ramen för det existerande Sovjetunionen. Därför kunde han kosta på sig att uppmuntra balterna i ett inledande skede - radikala baltiska initiativ kunde få igång en reformprocess i det väldiga trögstartade imperiet.

Men när det våren 1990 efter balternas självständighetsförklaringar stod klart, att de inte kunde tänka sig en framtid inom sovjetimperiet, insåg Gorbatjov, att han inte kunde både genomföra radikala reformer och behålla imperiet på en gång. Han var tvungen att välja antingen reformer eller imperiet. Och han valde då att i första hand bevara imperiet.

De reformer som kunde genomföras inom ramen för ett bevarat imperium, skulle fortsätta. Allt annat fick vänta - åtminstone tills man genom ett nytt unionsfördrag samtidigt kunde binda alla republiker hårdare till centralmakten i skenbart frivilliga former. Under tiden skulle de nya baltiska regeringarna utsättas för en oavbruten hård press för att om möjligt tvinga fram mer imperievänliga regeringar.

Det är mot den bakgrunden som attackvågen i maj 1990, liksom de kommande attackerna mot de baltiska regeringarna och parlamenten skall ses. Från att ha uppmuntrat balterna, gjorde nu Gorbatjov allt för att stoppa balterna.

Nya förhandlingsinviter

Den 17 maj kom Litauens premiärminister Kazimiera Prunskiene till Moskva för att där diskutera nya kompromissförslag om hur krisen mellan Litauen och centralmakten skulle lösas. Gorbatjov sa att det var alldeles nödvändigt för Litauen att dra tillbaka eller åtminstone suspendera självständighetsförklaringen för att få till stånd förhandlingar.

Efter hennes återkomst till Vilnius började en hård debatt i parlamentet. Gorbatjov hade krävt av Prunskiene att den litauiska självständigheten skulle frysas för att Sovjet skulle gå med på att avbryta den pågående blockaden. Nu vädjade Prunskiene till Litauens högsta råd att visa lite kompromissvilja. Efter fyra dagars överläggningar enades man till slut om ett förslag att frysa de lagar som antagits efter självständighetsförklaringen under den tid som förhandlingar pågick men att inte ta tillbaka självständighetsdeklarationen.

Sovjet svarade att det var berett att lyfta sanktionerna om själva självständighetsförklaringen frystes.

Inför toppmötet mellan Sovjets och USA:s presidenter den 31 maj gjorde de baltiska ledarna ett gemensamt uttalande, där de sa att Gorbatjov inte hade någon som helst rätt att representera Baltikum. Vid toppmötet gjordes heller inga framsteg vad gäller de baltiska självständighetskraven.

I slutet på maj erkände Moldavien som första sovjetrepublik utanför det baltiska området Litauens självständighet.

På den första presskonferensen som nyvald rysk president föreslot Boris Jeltsin att Ryssland skulle sälja olja till Baltikum. Han utlovade också ett nära samarbete med de baltiska staterna, vilket bedömare betecknade som ett slag i ansiktet på Gorbatjov.

I slutet på juni flög Vytautas Landsbergis till Moskva för ett blixtbesök hos Gorbatjov för att klara ut ytterligare detaljer kring det sovjetiska kravet på frysning av självständigheten. Och så den 29 juni beslöt det litauiska parlamentet om ett s k moratorium, som innebar, att självständighetsförklaringen skulle få vila i hundra dagar fr o m det datum som förhandlingar med Moskva inletts. Parlamentsledamöter-nas vånda inför beslutet framgick av den stora frånvaron - 69 ledamöter röstade för och 35 emot.

Direkt efter det beslutet hävdes också den sovjetiska blockaden mot Litauen. Gorbatjov utsåg en delegation under ledning av premiärministern Ryzjkov med 22 ledamöter för de kommande förhandlingarna med Litauen.

Den litauiske finansministern Romualdas Sikorskis uppskattade de direkta kostnaderna för staten i samband med blockaden till omkring 100 miljoner rubel.

Det var dock tydligt att Sovjet ville undvika förhandlingar med de tre baltiska staterna gemensamt, vilket de senare först hade kommit överens om. Genom separata överläggningar med Litauen lyckades Moskva splittra den enade baltiska fronten.

Lettland var särskilt kritiskt mot Litauen. Lettlands ledare tyckte att den litauiska beredskapen att frysa självständighetsförklaringen var oklok. Själva ville man inte ha förhandlingar med Moskva med mindre än att Sovjet erkände den lettiska självständighetsförklaringen framhöll de lettiska ledarna.