|
Natten 12 april 2002 kl. 03:09 efter 18 timmars kämpande från Josefina blev jag världens stoltaste man..
Jag hade blivit Pappa till den mest underbara son man kan tänka sig, han var så söt och man såg direkt att han skulle bli en stor och stark karl.
Redan där när han öppnade sina klarblå ögon och plirade på mig, så stal han mitt hjärta och jag svor att ingenting skulle någonsin få skada detta lilla knyte.
Ludwig utvecklades helt normalt enligt alla kurvor och statistiker. Han var inte sjuk särskilt mycket, det var snarare jag och Josefina som var överdrivet oroliga, som alla förstabarnsföäldrar.
Så jag körde skytteltrafik mellan hemmet och barnakuten, alla gånger visade det sig att det var ingen fara, utan fullt normalt.
Alla vaccinationer sköttes som de skulle och han växte och blev starkare.
Det var underbart att vara med och uppleva allt han lärde sig.
I början lite segt men när han väl fick kläm på det där att lära så gick det med en rasande fart.
Första ordet han sa var pappa och jag växte hur mycket som helst för varje framsteg han gjorde.
han ställde sig upp i sängen innan han ens hade börjat krypa.
Vid 8 månaders ålder tittade den första tanden ut. Ungefär samtidigt så upptäckte han hundmatskålen, sicket jagande det var för att hålla hans mun fri från hundmat.
|