|
10/2-03 Jag jobbade eftermiddagsskift och slutade kl.21 när jag sätter mig i bilen så kikar jag på mobiltelefonen och upptäcker att jag har fått ett meddelande från Josefina "Jag är på bingo Ludde hos Sofi ringer när det är slut" Hon ringde när jag var ungefär halvvägs hem och meddelade att Sofi undrade om inte Ludwig kunde sova över eftersom han hade så jätte kul med hennes två tvillingtöser. Jag och Josefina hade en överläggning om det hela och kom överens om att det gick bra. Hon ringde upp Sofi och berättade att det gick bra. Vi ringde igen innan vi gick och lade oss för att försäkra oss om att allt gick bra och det gick visst jättebra. 11/2-03 Jag steg upp vid 7 tiden och åkte iväg med svärfar till verkstaden för att hämta upp vår bil som varit inne på reparation. Passade även på att visa upp den lilla Audi bobby-car som vi skulle köpa till Ludde i ettårspresent. Sedan körde jag hem till Sofi, jag knackade på dörren och hon öppnar lätt nyvaken. Intet ont anande så frågar jag hur det hade gått och fick reda på att ungarna hade busat till halv ett ungefär sedan hade de varit ute på en kort promenad och Ludwig hade somnat i vagnen. När hon kommit hem så tyckte hon att det var synd att väcka honom så hon öppnar upp åkpåsen och ser till att han inte ligger för varmt. Efter det går jag in i hennes sovrum där Luddes vagn står jämte hennes säng och kittlar Ludde på fingrarna så som jag alltid har gjort för att väcka honom försiktigt, men får inte någon reaktion ifrån honom. ser då att handen inte ser ut som den brukar, det är skumt i rummet men helt plötsligt ser jag att handen är mörkare än normalt och jag lyfter upp honom. Jag bär fort ut honom i ljuset och ser att han är helt blåaktig i ansiktet. Därefter tar mina instinkter över, jag lägger honom på en soffa och lyssnar efter andning och hör tre långsamma rosslande inandningar. Så jag kontrollerar fria luftvägar och påbörjar konstgjord andning, jag lyssnar kort på bröstet men hör inga hjärtljud så jag ger honom även hjärtmassage under tiden har Sofi ringt 112 och ambulans är på väg. Via Sofi så talar SOS-operatören om för mig att jag bör lägga honom på ett golv när jag ger hjärtmassagen. där sitter jag när ambulanspersonal kommer och tar över. Eftersom att det handlar om ett barn så skickas automatiskt två ambulanser för att de skall kunna stödja varandra. När Ludwig skall åka iväg i den första ambulansen så ber dom mig vänta på nr 2. men jag bara skall följa med min son sade jag till dom och tog trapporna ner. Var nere före hissen och höll upp dörren åt dom. Sätter mig i bilen och en personal från ambulans nr2 upplyser mig om min avsaknad av rättighet att hålla samma hastighet som ambulans nr1. Jag har aldrig varit så noga med hastigheten som jag var då. på vägen till akuten så hinner jag ringa in de som behöver komma till akuten. Josefina, Mamma, Pappa, Svärmor, Svärfar, syrran och min svägerska. När jag kommer fram så står det en sjöterska utanför och väntar på mig, "Är det du som är Pappan" frågar hon när jag kliver ur bilen. Så leder hon mig till ett särskilt väntrum med en soffa, några fåtöljer och en brits. Där inne sitter sjukhusdiakonen och väntar på mig. Vi börjar prata och tillslut kommer alla andra dit, Josefina är väldigt hoppfull men jag vet redan hur det slutar. Jag fick hans sista andetag. kl 09.45 dödförklarades Claes Henric Ludwig Ersing När vi får det slutgiltiga beskedet blev allt svart, långt borta hör jag josefina skrika "NEJ NEJ NEJ".. Jag hör min Mamma Skrika "Jag klarar inte mer".. Själv reser jag mig up och går omkring ett tag innan jag slår en knuten hand rakt in i närmaste betongvägg. Sedan är det massor av prat från Diakonen, Läkarna försöker förklara händelseförloppet, nån kurator letar dom efter. sedan får jag och Josefina se Ludwig och han är så fin där han ligger i ett akutrum med en sönderklippt pyjamas fortfarande varm. Jag och josefina bestämmer oss för att behålla den här synen för oss själva. Men det räcker med att jag får se min svägerskas tårar så ändrar jag på det beslutet. Sköterskan letar reda på en korgvagga att lägga honom i och en ny pyjamas att ta på honom. sedan får de andra oxå träffa honom. alla gråter och ingen kan fatta att det är sant. 12/2-03 Det blev inte mycket med sömnen den natten, mest låg man och grät. De få stunder som jag sov så upplevde jag de där skrämmande sista minuterna om och om igen. Jag sätter mig i telefonen och börjar ringa runt, Begravningsbyrån, Jobbet, Vänner som man inte ringde igår. Hela dagen var ett enda töcken, jag kommer inte riktigt ihåg vad som sades. Jag och Josefina var inne på bårhuset vid 11 tiden och pratade med Ludwig. Det var fint och lite tråkigt att gå därifrån. Men det var tider bokade med akutläkarna, där fick vi reda på att ingen visste någonting förutom att Ludwig var död. Det är nog det jobbigaste att inte veta vad som hände egentligen den där morgonen. 13/2-03 Dagen var omtumlande, först och främst så lyckades vi att sova ganska ordentligt bägge två utan några drömmar och av egen kraft. När vi vaknade hade vi båda ett förslag som vi ville genomföra. Att skaffa ett brythjärta med gravyr som Ludde och vi skulle ha. Jag ringde en guldsmed och fick beskedet att det kunde inte bli färdigt förrän i morgon, jag förklarade lite för henne hur vi hade tänkt och hon bad om att få återkomma. Två timmar senare ringer hon och säger att det ligger i disken och är färdigt. Hon hade inte fått plats med Mamma och Pappa på ena halvan utan det hade fått bli Mor och Far på den ena och Ludwig på den andra halvan och det blev så bra, det är så fint. vid 10 tiden kom begravningsentreprenören och vi gick igenom begravningen och fick en hel del spikat och en hel del på hyllan så länge. Sedan åkte jag och Svärmor till bårhuset för att träffa Ludde (Fina hade inte ork till det och kände att hon fick allt sagt igår) Min far hade redan kommit dit och satt utanför och väntade på oss, (både min mor och min syster har fått kräksjukan så de kunde inte följa med) jag bad far och svärmor att vänta utanför medan jag gick in helt själv. Han är så fin där han ligger, jag satte mig på knä framför hans säng och bryter hjärtat och gör det iordning. Att knäppa det runt hans lilla hals var jobbigt, mycket jobbigt men det gick iallafall och jag klarade av det, den andra halvan har jag hängt runt min egen hals och det är så tungt, så tungt. När pappa och svärmor kände sig färdiga där inne så gick jag in igen och sjöng sången jag alltid sjöng honom till sömns med och jag tyckte mig se en antydan till ett leende på hans läppar. Resten av dagen var bara ett enda töcken med telefonsamtal och blomsterbud.. 14/2-03 Hela natten hade jag mardrömmar jag återupplevde de sista minuterna om och om igen hela natten igenom. och morgonen började inte mycket bättre kl.07:45 åkte Ludwig ner till Lund för en Rättsmedecinsk Obduktion och vi hade inte någon möjlighet att träffa honom på hela helgen. Polisen kom hem till oss vid middagstid och vi satt nog och pratade i 3 timmar, det kändes inte som något förhör då det visade sig att den ena kommisarien hade själv förlorat 2 barn så hon var mycket förstående. Efter det satte jag mig vid datorn och började knacka på den här sidan och det kändes bra, att få berätta. Det är strunt samma om någon läser det här, men det är just det där att få berätta för alla att min son togs ifrån mig som är skönt 15-16/2-03 Hela helgen var helt sjuk jag gick mest omkring och hade skuldkänslor, jag kände mig inte ledsen!!!!! Jag älskade verkligen Ludwig, men jag var inte ledsen. Jag kände ingenting alls, det kändes så fel. Jag var hans far, hans pappa och han var min älskade son, men jag var inte ledsen. 17/2-03 Var på kyrkogården idag och valde ut en gravplats till Ludwig. Platsen intill min syster som hastigt gick bort -99 var ledig så jag valde den. Han får iallafall ligga bredvid någon som älskar honom så som jag gör. Kuratorn kom hem till oss och vi pratade både länge och väl och jag fick ett svar på varför jag inte känner något. kroppen tar en paus i sorjandet för att jag inte skall följa efter Ludwig. Hela dagen väntade man på att någon skulle ringa och meddela när Ludwig kommer tillbaka eller nå't provsvar som har blivit färdigt men ingenting hörde vi. 18/2-03 Vaknade av telefonen, var inte ens medveten om att jag hade sovit. Mamma undrade om vi hade hört något, men svaret gjorde henne nedstämd. Ingenting än. Sedan ringde begravningsentreprenören, han hade lite besked. Ludwig skulle komma hem i morgon middag, kistan skulle komma ikväll. Hinner Mormor måla kistan till torsdag? Jodå hon är snabb när det gäller målning. Kistläggning på fredag förmiddag och begravning på fredag kl 13. allt sådant bara föll på plats. allt var klart och Ludwig skulle äntligen få komma till ro. Den var en sten jag hade i hjärtat som föll, hade inte ens märkt att den var där. Men det skulle bli så skönt att få begravningen avklarad, sedan kan man börja arbeta på sorgen. Jag ringde min kusin som är en underbar sångare och frågade honom om inte han kunde ta min plats i kyrkan och sjunga Ludwigs vaggvisa för honom och självklart kunde han göra det. 19/2-03 Sådärja så var man i ett vakum där tiden tycks stå still, timmarna bara segar sig fram och man väntar på att fredagen skall komma. Josefina lämnade gården för första gången sedan Ludwig dog, ett jätte steg framåt. Svärmor fick kistan imorse och har börjat att måla den, Tror nog att den blir fin, hon kan verkligen måla den gumman. Möjligt att de blir lite mycket Nalle Puh men det kan jag nog stå ut med. Var hemma hos Josefinas syster och fick lite lunch i magen var riktigt gott med plättar. 20/2-03 Vaknade av telefonen. Läkaren som hade tagit hand om Ludwig ringde och talade om att svaren på bakterieodlingarna var klara men visade inte på något onormalt. Gick ner till Svärmor och Svärfar och drack lite kaffe. SVärmor var klar med kistan förutom klarlackering och den är så fin så.. Jag blev riktigt glad hade väntat mig något helt annat. Diakonen från sjukhuset ringde oxå och frågade om hon fick titta till Ludwig så att allt stod rätt till med honom och det ville vi inte neka. Hon ringde sedan och sade att Ludwig såg mycket fin ut, har visst bara ett ärr på bröstet efter obduktionen. Det var skönt att höra, hade nästan väntat mig något i stil med det man ser i amerikanska filmer. Är ändå väldigt nervös inför kistläggningen imorgon, kommer jag att klara det? Jag hoppas verkligen det. Sedan är det begravning kl 13 här i Slättåkra kyrka och alla är välkommna, hoppas på att spränga kyrkan!! 21/2-03 Steg upp vid 7 tiden av att klockan ringde, gick upp och orkade duscha för första gången sedan ludde gick bort. (snacka om att det behövdes). gick ner till Svärföräldrarna och tippade i mig en kopp kaffe innan jag lastade kistan i bilen och körde in till bårhuset. Väl där så möts jag av sjukhusdiakonen och begravningsentreprenören. De hade redan klätt på Ludde enligt våra specifikationer. gick in och fick se min lille son liggandes i en fin träsäng. han var lika söt nu som förr, lite blå om läpparna men ändå mycket söt. Diakonen säger att hon tänker skicka ett tackkort till obducenterna för att de har varit så snälla vid Ludde. Jag tar Ludwig i min famn och kramar lite grann, Jag älskar honom så. Jag lägger ner honom i kistan och placerar hans saker så som de skall vara. Pratar lite mer med honom innan jag stänger locket och skruvar ihop det.... Tvättar bilen på vägen hem bara för att skingra tankarna lite. Så kl 13 var det dags för begravningscermonien. Den var mycket fin och vacker. det kändes mycket skönt att det gick så väl som det gjorde. efteråt samlades de närmaste hemma hos svärmor och fikade lite, det var trevligt att samlas och det var inte så mycket gråt utan ganska uppsluppet precis som Ludde skulle velat! Bilder på Luddes Kista  Helbild  Blomsterbården  Detaljbild på nappexpressen  Detaljbild på Nalle Puh  Detaljbild på Trollande Nasse E inte svärmor duktig så säg!! |