   XTC "Wasp Star (Apple Venus vol. 2)" (CD) Idea Records/Cooking Vinyl/Kommunikation skivor Jag gillar inte när band gör comebacks. Man blir alltid besviken, det spelar liksom ingen roll vilken artist det är, det blir aldrig bra. Jag kan självklart ändra mig om jag någon gång upptäcker ett band som verkligen gör en bra comeback, men hittills har jag verkligen inte upptäckt några sådana. Varken David Bowie eller Beatles har klarat det. Efter att ha läst min inledning förstår nog de allra flesta att XTC är ett band med sin storhetstid långt bakom sig. Denna skiva är en fortsättning på den påbörjade comebacken från -99, "Apple Venus Volume 1". Det känns som att när band gör comebacks så rättar de sig ofta efter hur dagens musik låter, "för att slå bland ungdomarna". Det känns också som att det är precis det XTC försökt med. Efter att lyssnat lite på skivan är det enda jag tänker på melodifestivalvinnarna Bröderna Olsen, med deras "Fly On The Wings Of Love". Det enda som saknas är "Cher-effekten" på rösten. Den dag ett band gör en bra comeback kommer jag inte vara sen att hylla dem, tills dess kommer jag fortsätta lyssna på all bra musik som finns, jag måste tyvärr konstatera att jag klarar mig helt och hållet utan XTC:s "Wasp Star". Anja Dahlstedt Macy Gray "On How Life Is" (CD) Jag trycker på play på hörlurarnas lilla fjärrkontroll. Som genom en osynlig berörning rätar jag på ryggen, mina axlar dras bak och läpparna formas till ett självsäkert leende. Det är något kärleksfullt och triumferande över det där leendet som om jag visste något ingen annan vet. Min väska, fylld med en börda av kemi- och fysikböcker, så tung att jag är nära att falla, i ordets alla eventuella bemärkelser, känns genaste lite lättare. Luften omkring mig doftar vår. Det skulle kunna vara en förälskelse som utlöser denna kedja av reaktioner, och i så fall är det Macy Gray jag är förälskad i. Hennes kraftfulla, sträva röst letar sig in under mitt skal och fångar mitt innersta. Christine Antaya  Seltzer "Roll The Dice" (EP) Dogbreath Enligt pressreleasen spelar Seltzer melodiös punk. Enligt mig spelar Seltzer rock, och då menar jag inte rock i bemärkelsen Oasis nya skiva utan riktig rock. Seltzer var ett av de band som spelade vid Öresundsbron på invigningen under pingsthelgen. De stod då på en scen med en publikkapacitet på 50 000. Om så många stod där och röjde till Seltzer vet jag inte, men jag tror inte det. Inte för att Seltzer är ett dåligt band, men för att de faktiskt är ett relativt okänt sådant. Bandet består av fyra killar från Fagersta och EP:n "Roll The Dice" som rymmer fyra spår kom ut i januari. Dessa fyra spår rymmer i sin tur mycket gitarrmangel. Sångaren som inte verkar heta något mer än Jonny har en bra röst, och ännu bättre låter det när han får hjälp av någon annan bandmedlem med kör. Jag hör allt att de snott en bit från Broder Daniel i den tredje låten som passande nog heter "Depression", men jag antar att det inte var avsiktligt och det gör inte så mycket. Jag tycker om den här skivan, men det är inget jag kommer lyssna på, tyvärr. Det känns lite som att det gör ont i öronen när en ny låt sätter igång, men det säger väl mer om mig än om skivan. Anja Dahlstedt   Gomez "Bring it on" och "Liquid Skin" (CD) Hut/Virgin Det blir lätt patetiskt när man ska beskriva hur skivor låter - ungefär som att recensera viner - men jag gör ett försök ändå. De här skivorna är inte helt nya (Bring it on kom 98 och Liquid Skin kom någon gång under 99), men jag tycker att de är värda mer uppmärksamhet än vad jag upplevt att de fått. Musiken är lite svårkategoriserad, alternativbluesrock är den bästa benämning jag kan komma på. Det är helt enkelt bluesigt, rockigt och poppigt på samma gång. Det känns som om bandet lyckas ta gitarrbaserad musik ett steg längre utan att det blir ett rent experiment - det här är gjort med hjärtat och hjärnan. De två sångarna, med väldigt olika röster som kontrasterar och kompletterar varandra, gör också att detta skiljer sig från andra brittiska gitarrband. Jag tycker det påminner lite om Royal Trux, fast med mer akustiska instrument, och softare över huvud taget, och helt annorlunda, men det är ändå samma anda på något sätt, samma originalitet. Eller kanske ett skramligt, bluesigt Velvet Underground vid tiden för första skivan. Musiken väcker knappast några starka känslor, den är mest bara laid-back (bandmedlemmarna har nog rökt en del), men det gör att man kan lyssna på den nästan jämt. Det går på i ett ganska jämnt tempo, men låtarna är väldigt varierade utan att ge ett splittrat intryck. Nu undrar ni antagligen vilken av skivorna som är bäst. Det är en svår fråga; båda två är skivor som alla egentligen borde ha. Det är samma känsla över båda skivorna, och jag kan inte påstå att soundet utvecklats; man skulle kunna byta på flytta några låtar från den ena skivan till den andra utan att det skulle göra någon skillnad. Några skillnader finns dock. Bring it on känns funkigare. Liquid Skin är jämnare, men de bästa låtarna finns på Bring it on, fast å andra sidan har jag lyssnat mest på Liquid Skin, så den känns mer sliten för mig. Köp den ena av skivorna, och när ni börjar tröttna på den köper ni den andra. Om ni inte gillar dem är ni (eller jag) dumma i huvudet. Er ödmjuke Elephant "Selected Random" (CD) Så damp en skiva ner i mitt knä som jag ombads recensera. Skivan heter "Selected Random", av och med Elephant. Elephant består av Anders Lennartsson på bas, Pål Eneroth på trummor, Fredrick (utan efternamn till synes) på sång och Stefan Sporsén på trumpet och keyboard. Jag vill inte säga att detta är musik som jag själv skulle lyssna på, men jag kan ändå se en viss charm med den. Det är en inte minst sagt spännande blandning av pop, reggae, jazz och r'n'b, som baseras på jungle och house. Elephant verkar vara väldigt fästa vid sin trummaskin som dunkar fint i varje låt. Elektroniska röster och andra datorinslag är också ett säkert kort. Det roliga med Selected Random är att varje låt har olika gästartister. En favorit var "Back Into The Ball", vari man kan höra Peps Persson spela munspel. Tyvärr var det nog endast tack vare Peps som det fanns någon favoritlåt på den här skivan överhuvudtaget. Men, jag kan nog tänka mig att reggaelåten "Petite Très Chic", med Papa Dee som trallande hedersgäst, har sommarplågepotential. Kort och gott kan man väl säga att "Selected Random" säkert går hem bland danssugna elektronikmusik-fantaster. Och det respekterar jag, tänk vad hemsk världen skulle vara om vi alla gillade samma musik. Leve individualiteten! Paula Cederberg 
Le Tigre"Le Tigre" (CD) Wiiija Det här säger antagligen mer om storleken på min skivsamling än om något annat, men det här är det första albumet jag köpt där en tjej sjunger. Kathleen Hanna har tidigare varit med i riot-grrrlbandet Bikini Kill, släppt spoken word-skivor och gjort solokarriär under namnet Julie Ruin. Jag vet ingenting om något av de här projekten, men det var även Kathleen Hanna som sprayade "Kurt smells like teen spirit" på familjen Cobains hus. Hur ska man beskriva den här skivan då? Jag vet inte. Det är mycket syntar, och jag har ingen koll på någon sorts syntmusik, så jag vet inte vad man kan jämföra det med, för det finns säkert band som påminner om Le Tigre. Jag har hört att soundet ligger någonstans mellan Bikini Kill och Julie Ruin, men jag vet inte om det stämmer. Jag skulle nog kalla musiken för syntrock eller syntpunk, men skivan är inte rakt igenom ösig och homogen, så den benämning som stämmer bäst blir väl syntpop, även om det låter lite lättviktigt när det handlar om en skiva med en del politiska texter. Det är tryck i syntarna, trummaskinen låter faktiskt arg ibland. Det är därför man ska köpa den här skivan, för kraften i vissa av låtarna. Sen kan man inte påstå att någon i bandet har bra sångröst, men det har ingen betydelse alls. Olle Lundell  
Air"Original Motion Picture Score for THE VIRGIN SUICIDES" (LP) Record Makers/Astralwerks/Source De franska pojkarna Nicolas Godin och Jean-Benoit Dunckel har skrällt till. Som bakgrundsmusik är skivan inte mycket att ha. Låtarna är lugna och ganska omelodiska och det ligger det där lugna "air-stuket" över allt. Jag skulle viljat sett filmen innan jag skrev det här men faktum är att jag inte ens har hört talas om den. Att det är filmmusik det handlar om märks på att låtarna inte har klara melodier som jag nyss skrev, utan att de är mer som utfyllnad. Det betyder inte att det är dåligt. Jag skulle varmt rekommendera skivan till någon annan. Än mig själv... Den första låten "Playground Love", är den enda låten som någon sjunger i. Från Airs andra skiva "Moon Safari" har man väl lärt sig att Air inte koncentrerar sig på sång, utan på själva musiken. "...The Virgin Suicides" kryllar av mysko ljud och enformigheter som blir beprydda av diverse utsvävningar till olika planeter. Helt underbart. En viss herr Brian Reitzell har spelat trummor på ett par låtar och det låter bättre än med enbart trummaskin. Till och från fungerar de tidigare nämnda mysko ljuden som takt i låtarna. Heja Air. Det bästa stället man kan lyssna på den här skivan på är helt klar hemma i sin säng med ett par hörlurar. Helt klart år tvåtusens bästa instrumentala skiva hittills. Björn Nilsson Majestic "Live It Up!" (CD) Shelflife Records/Supernal Music Jag var på jakt efter First Floor Powers EP "We Are The People", skivbutiksbiträdet sa att den inte kommit än. Sedan brann hans ögon plötsligt upp, han hämtade en skiva och sa, "den här skivan måste du köpa". Jag gick dock därifrån utan att köpa den. Några dagar senare gick jag dit igen för att köpa First Floor Power skivan, tyvärr hade inte kommit då heller. Lite besviken frågade jag om den där skivan jag enligt honom var tvungen att köpa, återigen brann ögonen upp och han sprang och hämtade Majestics "Live It Up". Jag köpte skivan. Majestic är ett Los Angeles-band vars största influens är Beach Boys, i alla fall enligt fanzinet Bennos senaste nummer. Skivan innehåller mycket stämsång och det första jag tänkte var att det var en dålig Belle & Sebastian-kopia. Ett band som liksom så många andra, bl.a. australienarna The Lucksmiths, i grunden har Belle & Sebastians mjuka pop, men saknar magin, det kanske ligger i Belle & Sebastian-sångaren Stuart Murdochs röst, jag vet inte, men något är det. Vid de första lyssningarna kändes skivan mest tråkig, men eftersom personalen på min absoluta favoritskivaffär tyckte så mycket om den så tänkte jag att det måste ju vara något mer än bara det här, så jag fortsatte att lyssna, ända tills jag tyckte riktigt mycket om den. Det är inte så ytligt som det först känns. Anja Dahlstedt 
Mono"Vi Tänker Oss Helt Nya Frisyrer" (singel:vinyl) Dilettante Productions
bandspelare under kontrollerade former år 1995. Nu tänker vi oss helt nya frisyrer." Just när Mono släppte denna singel blev de liksom Ny Akustik. De var då Aron Etzler, Anders Ericson, Henrik Rydén, Mårten Nehrfors. När sedan Lars Jensen på trummor hoppade på blev det... Ny Akustik. Men likväl var det Mono som släppte skivan. Det ligger fyra låtar bland vinylspåren och väntar på att bli spelade. "Klart besked", "Samtidigt i ett annat rum", "Fort Knox", "Många bäckar små". Man får chansa lite när man lägger på plattan för det finns inte en chans i världen att man vet om det är A eller B sidan; helt vitt i mitten. "Klart besked" är en trevande liten låt om... ja. Jag vet inte. Texten är lite tvetydig. Ett slags välorganiserat kaos i lugn takt. "Samtidigt i ett annat rum" låter som om man lagt en mikrofon mot väggen och spelat av en halvtokig granne som sitter och sjunger och spelar framför TV:n. Efter halva låten hoppar en trummaskin eller något sådant i gång och det hela låter mycket bra. Vänd på skivan. "Fort Knox" är även den underbar och de små inhoppen med tyska och engelska (?) ordnar med en surrealistisk sida åt en låt som annars faktiskt har lite budskap... "Många bäckar små" är bra den med. "Vi tänker oss helt nya frisyrer" är en klart bra skiva och det skaver i skallen när man tänker på att det är den enda av Mono som finns. Sen kommer man på att Ny Akustik är en sorts förfinad Mono och då släpper bekymren. Björn Nilsson Looper "Up a Tree" (CD) SUB POP RECORDS 1999 Förmodligen vet de allra flesta att flera av medlemmarna i det oerhört trevliga bandet Belle & Sebastian från Skottland har flera sidoprojekt på gång, ett exempel är Isobel Campbell som gör sockersöt och vacker pop med sitt band The Gentle Waves. När jag för ett tag sedan letade bland några begagnade skivor i en skivaffär hittade jag Loopers debutskiva "Up A Tree" för ynka 80 kronor. Klart jag köpte den! Looper är Stuart Davids band och de som tror att de ska få höra låtar i stil med Belle & Sebastian blir blåsta. Det här låter inte alls som Belle & Sebastian, Looper har sitt alldeles egna lilla sound. Om man nu vill dra någon slags parallell till B&S får man leta i texterna, Lisa är med och ord som pojke och flicka används flitigt, precis som i låtar från Belle and Sebastian. Skivan går igång med en engelsk liten rap, eller vad man nu ska kalla det för och denna framförs av en skara barn, det är i alla fall vad det låter som. Därefter kommer låten "Impossible Things #2", som helt klart är en av mina favoriter. I bakgrunden hörs hela tiden smattret från en skrivmaskin och texten handlar om en pojke och en flicka som skriver långa brev till varandra. De lär känna varandra via handskrivna brev och efter su år vågar de hålla varandra i handen. En väldigt söt sång om du frågar mig. Enligt Karn, som tillsammans med Stuart bildar Looper är detta en sann historia, historien om Looper. I nästan varje låt återfinns speciella små discoljud och för mig som inte är så inne på sådana takter är det förmodligen väldigt fel att kalla det disco, men jag tycker att det låter disco, fast lite sötare. En låt som framförs utan dessa söta små discodunkar är "Quiet and Small...", en lugn och fin låt med många vackra och ovanliga instrument. Men det kanske allra bästa på hela skivan är Stuart Davids röst och den tillhörande dialekten. Finns det någon härligare dialekt än skotskan? För det mesta "pratsjunger" han sig igenom låtarna och det är något som tilltalar mig. Hela skivan påminner en hel del om låten "A Space Boy Dream" som återfinns på Belle & Sebastians skiva "The Boy With The Arab Strap". Jag skulle ljuga om jag sa att den här skivan tillhör en av mina favoriter, men den är helt klart en av de charmigaste. Den liknar ingen annan skiva i min lilla skivsamling. Cecilia Magnusson Ol` Dirty Bastard "Nigga Please" (CD) Elektra/Warner ”Nigga Please” är det mest bisarrt fördrivna rapalbum jag hört. Ibland låter det som om man lyssnar på en helig rit från en okänd folkstam i Afrikas djupaste djungel, där de sjunger, vrålar, hostar, gurglar, stönar, fräser och gör allt de kan hitta på att göra med munnen. Under dessa läten och en stor mängd rap, gärna i flera lager ligger ett slarvigt trumbeat och några ettriga trumpetloopar. Det mest sjuka är egentligen texterna. Det är mycket om sjuk sex och rasism, men mest är det meningar man inte kan tänka sig komma ur en frisk hjärna utan en väl supen sådan. Ol` Dirty Bastard har ju faktiskt också presenterats som Wu Tang Clans fyllo, den sluddrande clownen. Det är synd bara att skivorna idag ska vara så långa så att om man vill ha dem på vinyl då de så ofta blir dubbla, måste vända sida efter var tredje låt. Hannes Stenström Hannes Stenström Make Up "Save yourself" (CD) K records/Border Årets rockbomb ”Save Yourself” är modbandet Make Up:s sjätte album. Gospedelic är vad pressreleasen kallar det och visst är det både gospel och psykedelia på denna skiva men det är så mycket annat också. Skivan börjar med en Small Faces-stånkande bas som fortsätter stånka genom hela den långsamma rocklåten. I låt nummer två, ”White Bells” får vi höra riktig tungfunk med en dominerande hip wah-wah orgel. Är det kanske Sly Stone som spelar orgeln och Larry Graham basen. Sly Stone orgel, Larry Graham funkbas, Small Faces och annan sextiotalsinspiration finns sen i flera spår. Som avslutning får vi ännu en version av ”Hey Joe”. Jo, det är sant och till en början låter den som en traditionell bearbetning av låten men efter några minuter så händer det saker som inte brukar hända, gitarrerna exploderar och en telefon ringer. Det är en väldigt sensuell kvinnlig röst som säger ”Hello” och en cool sexig manlig röst som svarar ”Hello” och sen fortsätter samtalet och det blir bara sexigare tills gitarrtornadon överröstar dem. Hannes Stenström bonnie 'prince' billy (ja, det ska vara små bokstäver överallt) "i see a darkness" (CD) Palace Recors Jag fick en gång ett blandband, på det fanns en låt "I Send My Love To You", jag tyckte om den från första ton. Den spruckna rösten som hördes tillhör en man vid namn Will Oldham. Egentligen vet jag inte särskilt mycket om Will Oldahm, mer än att han har gjort ett flertal skivor, oftast tillsammans med Palace Music. Efter några soloprojekt släpper han ännu en skiva gjord tillsammans med medlemmar från Palace, denna gång under namnet bonnie 'Prince' billy och skivan heter "i see a darkness". På skivan dominerar gitarrer och piano, men en del andra mer eller mindre ovanliga instrument förekommer också. Wills poetiska texter och speciella stämma skapar ett känslofyllt och ganska mörkt album. Ett riktigt höstalbum. Vissa låtar är starkare än övriga, de märks och berör mer, vilket gör att skivan blir aningen ojämn, men trots det är det en mycket bra skiva, en av årets bästa faktiskt. Det hela är vackert, mycket vackert till och med. Själv tycker jag att titellåten "i see a darkness" är den vackraste låten som existerar just nu. Det finns inget vackrare, jag kan knappt andas då jag hör den. Cecilia Magnusson Kumquat "Down" (CD) Play On Potatoes (P.O.P. Records) Norrköpingsbandet Kumquat vann i början av sommaren tävlingen Live ’99 där priset var att få spela in en singel. Det första jag tänkte på när jag hörde dem då, i Live ’99:s final var att de påminde om Jamiroquai. Det låter ovanligt proffsigt för att vara ett osignat Norrköpingsband. Förutom de vanliga instrumenten, gitarr, bas och trummor använder sig Kumquat av bl.a. blockflöjt och saxofon. Singeln innehåller två låtar, "Up’s and Downs" och "Gotta do it Right" där den förstnämnda är de starkaste. Där får sångerskan Marie Ljungs röst all den plats den förtjänar. Kumquat bildades för två år sedan och är i Norrköping ganska kända och nu satsar de även på resten av landet, deras musik, som låter som en blandning av soul, jazz och funk har redan spelats i P3 Demo. Anja Dahlstedt Hefner "The Fidelity Wars" (LP) too pure Det första jag någonsin hörde med Hefner var låtar från debutalbumet "Breaking God's Heart". Långt senare köpte jag singeln "The Hymn For The Cigarettes" och när den hade snurrat i min skivspelare ett antal varv gick jag och handlade deras andra fulländare "The Fidelity Wars". Många brukar jämföra Hefner med Violent Femmes, men eftersom jag inte känner till dem särskilt väl får jag jämföra Hefner med Hefner själva. Efter första genomlyssningen på den nya skivan tyckte jag att föregångaren tveklöst var den bästa skivan, men nu, flera månader senare, tycker jag att "The Fidelity Wars" är minst lika bra. Hefners första skiva spelades in i Glasgow, tillsammans med samma producent som Belle and Sebastian använder. På en låt som Hefner gjort, "The hymn for the Coffee" medverkar faktiskt B&S-Stuart. Den här gången spelades skivan in på tolv dagar, i en studio i hemstaden London och som vanligt omges skivan av ett, tycker jag, mycket snyggt omslag. Förutom de tre medlemmarna, Darren Hayman, Antony Harding och John Morrison medverkar även Jack Hayter på många av låtarna och numera brukar han dessutom vara med då bandet uppträder live. Darren Haymans stämma låter som den brukar låta, vacker och känslofull, men samtidigt lite falsk och gäll. Texterna är oerhört personliga, de handlar om kärlek, vackra flickor, sex, alkohol och cigaretter. Darrens röst, texterna och den vackra och lätt poppiga musiken bildar tillsammans små poppärlor av bästa klass. Gå och köp skivan och lyssna på "I Took Her Love For Granted" (som nyligen släpptes som skivans andra singel), "The Hymn For The Cigaretts" och "Don't Flake Out On Me", då alla i bandet sjunger varsin vers. Jag tycker om Hefner. Hoppas du också gör det. Cecilia Magnusson 
Groove Armada"Vertigo" (CD) Warner/Chappel Music Limited & Polygram Jag har väl aldrig varit nåt större fan till house, men det låter ganska bra här faktiskt. Anledningen till att jag gick och köpte den här skivan var för att jag fastnade för låten "At The River". Första gången jag hörde den var på MTV en sen natt. Som vanligt när man hör en riktigt bra låt står det ju aldrig vilka som gjort den eller vad den heter. Det gick ett tag och sen hörde jag i bakrunden på ett café här i stan (annars) några toner som jag kände igen. Det var den! På så sätt fick jag reda på vad det var för något alltså. "At The River" är suverän. Resterande låtar är lite tvetydiga. En ibland lite tråkig trummaskin och lite mysko Marsljud räcker lixom inte. Det har samplats en hel del på skivan skulle man kunna säga... "If Everybody Looked The Same" är ett bra exempel på det. Här trycker de in den gamla "We Are Neighbors" med "The Chi-Lites" och blandar med "1nce Again", framförd av "A Tribe Called Quest vs. Aphrodite". Säger inte mig så mycket, men man vet vad jag menar om man hör den. Det är en salig blandning med stilar på skivan, men med samma känsla över tack vare trummorna... Jag skulle råda den som tänkt köpa den att: gör det. Du gillar det säkert om du är inne på house. Det är inte jag. Men jag klagar inte. Björn Nilsson Arab Strap "The Clearing" (EP) Chemikal Underground Records Den här EP:n från -97 låter annorlunda än allt annat jag hört med Glasgow-bandet Arab Strap.Det är mycket mer melodiskt och medryckande. Det här är verkligen riktigt bra. Skivan består av en låt, "The Clearing", och två remixar av den. Det är inte precis några "Ace of Base-remixar", det trodde jag kanske inte heller att det skulle vara, men jag har ändå ofta ganska svårt för remixar. De här är helt otroliga. Jag början nästan sväva av den här skivan för den är så otroligt bra, bättre än jag någonsin trott att Arab Strap kunde bli. Anja Dahlstedt Ellioth Smith "Roman Candle" (LP) Domino Recording Ltd Co På baksidan kan man läsa att den är inspelad i källaren. Det hörs nästan. En ensam liten Elliott Smith med en gitarr. Sen har han kompat sig själv, för att få in en andra gitarr och en kör, med sig själv. Man kanske kunde tycka att en så pass bra gitarrist inte skulle dra fingrarna så pass mycket på strängarna som han gör, men det kvittar verkligen på den här skivan. Det hör lixom till. Det låter mysigt. Ingen som har mixtrat med den, ingen studio. Till en början tyckte jag att det lät lite enformigt. Mmm, visst det går inte att få fram hur mycket musik som helst med en gitarr. Eller gör det det? Nu, ett tag senare, tycker jag att det är otrolig variation för att komma från en och samma gitarr. Japp. Som på skivan XO, som kom ett bra tag efter Roman Candle, har man ju stött på låtar med nummer. Tänker väl mest på Waltz #1 och Waltz #2 (XO). Roman Candle tar priset: No name #1, No name #2, No name #3 och No name #4. Antingen kommer han inte på vad de ska heta, eller också så har det mindre betydelse. Det är nog det sista. Skivan har fler låtar än dessa, men lite kul är det ju. Till slut; det är en mycket akustisk skiva. Väldigt bra, om man gillar Ellioth Smiths gitarr. Kanske lite svår att få tag i möjligtvis. Björn Nilsson |
