BAKGRUND

En stor del av alla brott begås av en liten grupp högaktiva brottslingar. I den kriminologiska litteraturen går de under beteckningen: kroniskt kriminella, habituellt kriminella, de ständigt återfallande, svängdörrsklientelet m.m. Dessa personer åker in och ut ur fängelser och begår såväl grova som mindre grova brott. De har kriminalitet som livsstil och deras brott drabbar oftast "vanliga människor". Utöver de fysiska, psykiska, och ekonomiska skador de åsamkar sina offer, belastar de samhället med mycket stora kostnader, inte minst de rättsvårdande myndigheterna och sjukvården. Kostnaderna för dem själva är också stora, den förväntade livslängden är till exempel mycket kortare för dem än för andra. Hela samhället har därför ett intresse av att frigivna anpassas till samhället. I Sverige finns en lång tradition med en progressiv kriminalvård och klientorganisationer inne på fängelser. Stor möda har lagts ner på att under anstaltsvistelserna försöka ändra de intagnas livsstil och förbereda dem för livet utanför anstalten. Trots dessa ansträngningar är återfallsrisken för dem som friges från fängelserna fortfarande mycket stor. Återfallen kommer vanligtvis mycket snart efter frigivningen. I många utredningar och i vetenskapliga rapporter, som studerar återfall i brott, pekar man på behovet av särskilda insatser under den tid som följer strax efter frigivningen. Att rehabilitera eller åtminstone se till att tiden fram till ett återfall blir så lång som möjligt ger stora vinster för såväl samhället och presumtiva brottsoffer som den kriminelle själv. Det är under tiden strax efter frigivningen som behovet av stöd och hjälp är som störst. Detta är något som de kriminella själva länge varit medvetna om. För tre år sedan fanns det i Stockholm några som hade tröttnat på sin situation, de hade gett upp hoppet att någon utomstående skulle kunna hjälpa. De bildade föreningen K.R.I.S.