RAWENSBRÜCKS KVINNOMONSTRUM

Det var den 15 februari 1941. Femtiosex kvinnor stod spritt nakna i snön och krökte tama i ett fruktlöst försök att komma från den bitande kölden. De stod i en linje framför lägerbaracken och väntade.

Bakom barackerna var ett tvåtusenvolts taggtrådsstaket. Under de två år som Rawensbrück funnits till hade ingen av de kvinnliga fångarna vågat närma sig det staketet. De här kvinnorna stod bara och stirrade på det.

Det klara månskenet reflekterade snön och gav kvinnornas nakna hud ett underligt nästan fosforiserande sken. De var unga och gamla, utmärglade och yppiga och av ett dussin olika nationaliteter, franska, polska, österrikiska, holländska, norska och brittiska, ja även två amerikanska kvinnor, som kom med i nätet vid en nazistisk kupp.

Snön knarrade under deras bara fötter när de då och då rörde på dem.

Tre SS-män i skinande svarta stövlar och kraftiga läderjackor med pälskragar och kulsprutepistoler hängande i armvecken, flinade åt de nakna kvinnorna.

De ser ju inte så dumma ut kommenterade en av dem.

Vi har allt haft sämre, sade en och spottade i snön. Kor, svin och ett par möra kycklingar, men tyst, kommendanten kommer.

SS-männen ställde sig i respektfull givakt. Kvinnorna i ledet tittade oroligt mot den analkande figuren. Kommendanten var tjugutvååriga Dorothea Binz. Hon bar samma blänkande stövlar, samma officersmössa och pälskrage som de tre männen, men det var otvivelaktigt en kvinna. Stora kraftiga bröst fyllde ut jackan och hennes hår var visserligen kort, men omsorgsfullt permanentat.

Hon gick långsamt fram till linjen, rökande en cigarrett, medan de vassa ögonen snabbt gled över raden av kvinnor, uppskattande, undersökande. När hon kom fram till mitten stannade hon och slängde cigarretten.

Jaså ni har kommit hit för att bo ihop med mig, ropade hon. Fint, ni kommer att ha det bra här. Hon gjorde en paus, hennes ögon flammade av en underlig passion. De av er som överlever förstås, tillade hon.

Kvinnorna ryste av fruktan och kyla och vände bort blickarna.

Se på mig, röt hon plötsligt, se på mig när jag talar.

Hon rusade fram och grep tag i en ung vacker flicka på kanske arton år.

Se på mig, vrålade hon åter.

Den unga flickan förstod inte språket och fortsatte att stirra i marken, darrande som en skrämd hare. Dorothea ryckte henne ur ledet och kastade henne i snön, där hon blev liggande hysteriskt skrikande.

Hon ställde sig över henne med blicken riktad mot de övriga kvinnorna.

Nu skall ni få se vad som händer den som inte lyder.

Hon lyfte sitt stövelklädda ben och satte klacken med all kraft mot den liggande flickans nakna kropp. Offret gav ifrån sig ett högt skrik av smärta och skräck, ett skrik som steg och sjönk som en siren.

Detta skrik tycktes ha en märklig inverkan på den omänskliga kvinnan. Hon började sparka, vänster, höger, vänster, höger på den arma flickans kropp. Blod blandades med snön. Skriken blev efter hand svagare.

Kommendantkvinnans käkar arbetade tyst som om hon höll på att svälja något stort och svårt. Två tunna salivränder glittrade i mungiporna, allt under det hon fortsatte att sparka metodiskt. Brösten arbetade tungt, ögonen blev stora och stirrande. Då och då grymtade hon av ansträngning.

Plötsligt gled en blodström fram ur den arma flickans mun och kroppen blev liggande orörlig. Men Dorothea Binz fortsatte att sparka på samma sätt en stund till.

Men plötsligt slutade hon. Hennes axlar sjönk ned, utan ett ord vände hon om och gick sin väg. En SS-vakt tog den döda flickan och drog iväg med henne. De två andra drev in kvinnoflocken i baracken. Endast månen blev kvar på scenen. Dess strålar sken ned på den blodfläckade snön.

Ifråga om brutalitet bland de hjälplösa offren av sitt eget kön kan ingen jämföras med Dorothea Binz. Innan andra världskrigets slut satte stopp för hennes karriär, hann Dorothea upprepa ovan beskrivna mord flera gånger, med obeskrivliga variationer.

Hur kunde en vanlig enkel bondflicka utvecklas till ett sådant monstrum? Något övertygande svar kommer väl aldrig att ges. Men det finns en del fakta som möjligen kan kasta litet ljus över gåtan.

Hennes liv började på ett sätt som har vissa likheter med Hitlers. Hon föddes i den lilla staden Wessenfeld vid floden Saar, i det som numera är östtyskland, i oktober 1920. Det var ett fattigt betodlande jordbruksområde, hennes far en seg, väderbiten bonde, som arbetade hårt på sina 'åkrar, och som drack ännu ihärdigare. Han hade fått bristfällig uppfostran, och det hårda liv han tvingats föra, gjorde honom ännu råare än han från begynnelsen var.

Ibland när hon kom hem i skymningen var han mera djur än människa, och hans hustru och dotter försökte hålla sig ur vägen för honom vid sådana tillfällen. När lian kom smet de ut i ladan och gömde sig uppe på höloftet, där de hörde hur han vrålade och slog sönder vad han fick tag i.

Vanligen lyckades Dorothea smita undan, men en kväll misslyckades hon. Modern var borta, och flickan som var fjorton år var ensam hemma. Antingen var fadern för full för att svära, eller också listig, i varje fall fick hon inte syn på honom förrän han stod över henne.

Stygg tös, grymtade han, du behöver ett kok stryk.

Hon försökte smita ut, men han grep tag i henne. Med sina grova händer slet han av henne klänningen, och när hon skrek slog han henne i golvet, tog av sig svångremmen och ställde sig att slå henne tills köttet lyste där remmen träffat.

När han tröttnade ramlade han ner i något hörn. Några minuter senare hördes hans snarkningar. Så fort Dorothea kunde resa sig stod hon upp, tog på sig och lämnade hemmet för gott.

Hon liftade till Leipzig, trettiofem kilometer därifrån, det var då en universitetsstad på ca femhundratusen invånare. Tyskland år 1934, alldeles i början av Hitlerväldet, befann sig i ett utarmat tillstånd. Något arbete kunde hon inte få, så hon försörjde sig som prostituerad för studenter.

Ibland bodde hon tillsammans med en eller två av dem, när de hade råd till det. Av bevarade handlingar att döma var hon gift två gånger. Hon skiljde sig inte från någon av sina äkta män, utan stack helt enkelt ifrån dem.

Av ännu större betydelse för hennes karaktärsutveckling blev hennes kontakt med en ryktbar lesbisk kvinna, Grete Leinster.

Hon var hustru till en universitetsprofessor som hade gjort omfattande forskningar på arbetslivets område åren före Hitler. Hon hade blivit en framgångsrik nazist. En lång, kylig blond och maskulin kvinna, som hade tillräckligt mycket pengar att kosta på sig vad hon ville. Hon ordnade ofta parties för studenter som därvid rekryterades till nazistpartiet. Till en av dessa tillställningar inbjöds också Dorothea.

Den sjuttonåriga flickan gapade av häpnad över den lyx som utvecklades, över & glittrande silverkandelabrarna, dyrbara möbler och mattor och över den champagne som frikostigt serverades.

Men fru Leinster såg intelligensen i hennes ögon och hon såg mer. Hon såg de välutvecklade brösten och de yppiga höfterna som kom hennes puls att bulta. Hon ledde Dorothea genom hopen av vindrinkare och lärde henne hur hon skulle uppföra sig. När kvällen led mot sitt slut kom en student som hade haft med sig Dorothea fram till värdinnan och ville ha flickan med sig hem. Frau Leinster tittade kyligt och överlägset på honom.

Dorothea stannar här, avgjorde hon. Hon kan bli värdefull för partiet.

När de andra gått tog hon Dorothea med sig upp i övervåningen.

Först måste du ta av dig de där fula kläderna, sade hon. Dorothea började ta av sig sina kläder, medan en underlig förvandling ägde rum inom henne. När hon stod naken framför Frau Leinster sträckte denna ut armen och smekte flickans fasta hull.

Vilken vacker kropp, mumlade hon.

Under tre år, fram till slutet av 1937, levde Dorothea i denna lesbiska förbindelse med den äldre kvinnan, och när denna kallades att överta en post i det nazistiska fängelsesystemet följde Dorothea med. När Frau Leinster steg mot höjderna följde Dorothea också med. När kriget bröt ut var hon chef för lägret för kvinnliga brottslingar i Rawensbrück, nära de bayerska alperna. Hon var prostituerad och lesbisk.

Nu lade hon sig till med en tredje lusta. Det var roligt märkte hon, att slå folk, att misshandla dem precis som hennes far hade misshandlat henne.

Ankomsten av en ny grupp flickor gav alltid signalen till ett party. Morgonen efter mordet på den i inledningen omnämnda flickan gav Dorothea order. Se till att det blir rent här, jag vill inte ha någon smuts i mitt läger. Ni behöver inte ge dem något att äta, vilka som skall ha mat får vi avgöra senare.

De huttrande och skräckslagna kvinnorna drevs in i badet. Vakterna, Capos, var obarmhärtiga med sina skrubbningar.

Ni måste bli rena förstår ni, för ni skall ju på fest. Vem vet hur många av er som kommer tillbaka, men ni blir bjudna på en hel del, så passa på och stoppa i er, det varar inte länge.

Efter badet fick var och en av dem en grov rock som kunde knäppas upp till halsen, ett par slitna herrskor, samt en bomullsjacka. Sedan fick de marschera tillbaka till barackerna.

När de kom in fick de se att det stod ett bord dukat med alla tänkbara läckerheter, ost, kallskuret, frukt, öl och flaskor med gin.

Dorothea Binz stod bakom bordet och log mot dem.

Sätt igång och åt så mycket ni orkar, det finns nog för alla, ropade hon.

Kvinnorna tvekade och tittade misstänksamt på maten.

Jag förstår vad ni tänker, sade Dorothea. Ni tror att maten är förgiftad. Men det skall jag visa att den inte är.

Därmed tog hon en ostskiva och åt upp.

Då rusade de utsvultna kvinnorna mot bordet och började äta och dricka allt vad de orkade. Denna matorgie varade drygt en timme. Dorothea gick omkring bland dem med ett sataniskt leende på läpparna, medan SS-vakterna rökte cigarretter och tittade på.

Slutligen var alla övermätta och satte sig på stolar och golv. Då steg Dorothea fram på golvet och klappade hårt i händerna.

Festen är inte slut ännu. Ni ser ju själva att det finns mat kvar. Vi kan inte låta all maten gå till spillo. Kom nu och åt bara.

Hennes röst skalv av grymhet och hennes ögon glittrade rovdjursaktigt. At upp alltihop.

Nu förstod kvinnorna. Omtumlade reste de sig och gick fram mot bordet. De som tvekade sparka des fram av SS-vakterna. Ät, bara Ät.

De arma kvinnorna åt och drack, de fick kväljningar och spydde, men sparkades tillbaka till bordet för att äta mer.

Om någon kollapsade, lyftes hon på fötter och fick maten stoppad i sig. Till slut var allt uppätet. SS-männen drog ut bordet och kvinnorna föll ned på golvet och somnade mitt bland sina egna spyor.

Denna mattortyr är en uppfinning av typiskt nazistiskt märke, och den praktiserades med förtjusning av Dorothea ända tills livsmedelsbristen satte stopp för den.

En av de flickor som överlevde denna matorgie, var Marta Kissler. Hon skulle senare spela en nyckelroll i de händelser som ledde till Dorotheas fall.

Marta Kissler hade blivit arresterad av SS-män i Köpenhamn, för att hon blivit god vän med en flicka som Dorothea senare mördade.

Denna flicka hade också blivit arresterad i Danmark under krigets första dagar medan hon var på besök hos släktingar. Anklagelserna var spioneri.

Marta Kissler beslutade att hon skulle hämnas den stackars flickan och trodde också att hon visste hur hon skulle bära sig åt. Martas förflutna var inte precis fläckfritt. Hon hade varit arresterad fjorton gånger, de flesta gångerna för prostitution, men också för narkotikahandel och stöld. Nu hade hon lurat ut ett sätt att komma åt den brutala Dorothea Binz.

Två dagar efter matorgien höll Marta och åtta andra flickor på att gräva ett dräneringsdike under en väg i Rawensbrück. De bevakades av en vakt med kulsprutepistol och batong. Marta observerade honom noga och när han vid ett tillfälle tog igen sig med en cigarrett gick hon fram emot honom och kastade sin skyffel på marken.

Hej, där, gå tillbaka till jobbet, ropade han.

Han lade sin hand på batongen, men hon fortsatte fram rakt mot honom.

Han var en argsint bondpojke som tydligen hade utvalts för denna post för att han var för dum för andra uppgifter.

Gå tillbaka, ropade han igen och viftade hotfullt med batongen.

Nå nå, sade Marta, du vill väl inte bita i dina karameller innan du tagit av pappret, eller hur. Hon lyfte upp kjolen och lät honom se låren. Han svalde nervöst. De fångna kvinnorna hade nog frestat honom förut, men inte så här öppet.

Det kostar dig bara en cigarrett, sade hon.

Mannen tittade på Marta och slickade sina torra läppar. Hon hade de där överdimensionerade brösten och höfterna som utmärker en del sexiga kvinnor.

Det är emot reglerna, svarade han hjälplöst och helt ur balans.

Och ingen bryter mot reglerna, sporde hon.

Han var frestad, det var alldeles tydligt, men han vågade inte.

Kom med mig, befallde han hotfullt och drev henne framför sig mot kommandobaracken med k-pisten. Marta var förtjust men låtsades vara skräckslagen.

Dorothea Binz kontor var inte särskilt påkostat. Där stod det vanliga ämbetsmannaskrivbordet, tre tunga liggstolar, en papperskorg och en vattenkaraff, en karta över Tyskland och en annan över lägret hängde på väggen. Och så naturligtvis ett stort foto av Der Führer.

Det som mest skulle intressera de engelska och amerikanska officerare som senare skulle lämna en redogörelse över platsen var en underlig väggprydnad, liknande ett lapptäcke som hängde på väggen bakom Dorotheas stol. På var och en av lapparna satt ett nummer, som föreföll tatuerat.

Täcket tycktes vara gjort av läder, men vid senare undersökning har det visat sig att dessa lappar är människohud som tagits från överarmen av dödade fångar.

Det var denna väggprydnad som Martas blickar fäste sig vid när hon kom in på kontoret. Frau Binz tittade nyfiket på henne.

Vad är det frågan om?

SS-mannen slog ihop klackarna och rapporterade.

Hon bröt sig ur gruppen och sen ville hon göra affärer.

Dorothea skrattade gällt.

Och du sade nej förstås. Du var rädd för krångel, det är utmärkt.

Hon tittade ännu en gång, nu mera uppmärksamt på Martas frestande former.

Du kan gå, vinkade hon till SS-mannen som stövlade ut.

Du har brutit mot reglerna, påpekade hon för Marta. Du vet hur det gick för den andra flickan. jag kan göra detsamma med dig. Du måste vara alldeles tokig, eller mycket tapper. Såvida du inte är karltokig.

Marta tittade rakt på henne.

Det var inte honom jag ville ha, det var er.

Dorothea grinade brett.

Va, hur många tror du inte det är som kommer till mig och vill handla sig till förmåner. Och du skall veta att jag behöver inga erbjudanden, jag kan ta precis vad jag vill ha.

Marta vaggade utmanande med sina höfter och drog händerna genom sitt hår.

Det kan hända, men ni kan inte kommendera ett äkta begär. Och det är inte ofta ni hittar en kropp som min eller hur.

Hon rev av sig den grova rocken och sin trasiga klänning så hon stod naken framför den tyranniska Dorothea, som nervöst tände en cigarrett och lutade sig tillbaka i stolen.

Vackra flickor, sade hon, har jag hundratals. jag vill ha något extra.

Det vill jag också, svarade Marta, och rev *at sig täcket av människohud, draperade det om sig och utförde sedan en slags stripteasedans framför Dorothea som skrattade roat.

Ja, kanske, sade hon, kom närmare, så jag får känna lite på de där tokiga höfterna.

Efteråt fick Marta litet choklad och ett glas vin och skickades sedan tillbaka till barackerna. Ryktet om vad hon gjort spred sig och snart vände de andra kvinnorna henne ryggen. Hon kunde höra dem viska, men ingen vågade säga något till henne av fruktan för repressalier. Det var svårt för Marta, men hon höll ut för hon ville hämnas.

Under en hel vecka uppehöll hon förbindelsen med Dorothea, som därvid ofta tog henne till sin privata bostad, och den var sannerligen luxuös i överkant. Den bestod av tre ruin välförsedda med dyrbara möbler, mattor och draperier. Kylskåpet var fyllt av lyxmat och sprit.

Men ibland tog Dorothea henne med sig till sitt kontor och det var vid sådana tillfällen som Marta fick sin chans.

Hon drack snaps och rökte en cigarrett tillsammans med Dorothea när telefonen ringde. Vad det gällde har ingen fått reda på, i alla händelser slängde Dorothea ned telefonen som den bränt henne.

Jäklar! svort hon, spring tillbaka till din barack Marta, genast!

Men så kom hon att tänka på att Marta var spritt naken, och Dorothea ville inte att hennes perversa lustar skulle uppenbaras alltför tydligt.

Nåja, stanna här, men om du rör någonting medan jag är borta, så skall jag sprätta upp dig, röt hon.

Marta fick nu en idé. Hennes väninna, som så brutalt hade mördats av Dorothea, var en holländsk judinna gift med en svensk, och knappt hade Dorothea försvunnit, förrän Marta började undersöka hennes skrivbordslådor och fann snart papper och kuvert med lägrets stämpel. Hon rev åt sig ett papper och skrev hastigt, Er hustru är brutalt mördad av Dorothea Binz i Rawensbrücks kvinnoläger. Arket stoppade hon in i ett kuvert och skrev utanpå: Olof Sandefjord, Karlavägen 47, Stockholm, Sverige, samt stämplade det med lägrets stämpel för fri postbefordran. Därefter rusade hon till postväskan som hängde på väggen, men medan hon var på väg tillbaka till skrivbordet för att stänga lådan igen öppnades dörren och Dorothea kom in.

Hon blev röd av vrede och grep Marta om strupen.

Förbannande hynda, vad letar du efter, skrek hon.

Ingenting, ingenting, svarade Marta.

Lögnerska, väste Dorothea och kramade henne ännu hårdare om halsen innan hon kastade henne ner på golvet.

Nåd, skrek Marta. Jag skall bekänna. jag ville ha tag i cigarretter.

Dorothea stirrade på henne med ett ansikte som var förvridet av vrede.

Stå upp, röt hon, stå upp.

Skakande reste sig Marta, hennes nakna kropp var fläckig av smutsen från golvet. Dorothea gick fram till henne och gav henne en cigarrett samt tände själv en. Hon verkade ha lugnat sig och stack ned högra handen i ena fickan, liksom för att markera sin avspändhet.

Du kanske inte ljuger, sade hon.

Marta drog ett djupt bloss och andades ut. Det såg ut som om hon hade klarat sig.

Jag trodde inte att det gjorde så mycket med cigarretterna, jag trodde du skulle lita på mig.

Dorothea nickade.

Kanske mitt humör är litet hetsigt, medgav hon. Kom hit till mig. jag har förlåtit dig.

Marta log och kom närmare. Hon visste inte att Dorothea hade en specialgjord, rakknivsvass kniv dold i handen.

Dorothea fattade nu först med händerna om Martas bröst, sedan gjorde hon med en blixtrande rörelse ett snitt som bokstavligen öppnade Marta ända från bröstet till naveln, snittet hade kommit så snabbt att det knappast gjorde ont.

Marta gapade och tittade ned på sin kropp där inälvorna började välla fram som druvorna ur en trasig påse. Instinktivt försökte hon samla dem i händerna.

Dåre, skrattade Dorothea, jag sa ju att jag skulle sprätta upp dig om du försökte ta någonting, och jag har aldrig svikit ett löfte i hela mitt liv.

Marta föll döende till marken, men det föll ingen in att undersöka postväskan. Brevet till Sandefjord gick sin väg till Sverige. Det föl' ingen in att censurera det eftersom det bar Rawensbrücks stämpel.

Vid den tiden gjorde tyskarna allt för att skapa goda förbindelser med det neutrala Sverige, och det var inget märkvärdigt att ett brev skulle gå dit, så det kom fram.

Efter det tog det ungefär ett år för Olof Sandefjorde att få tag i förfalskade papper och våga resa till Kiel.

I början av 1942 bodde fångarna fortfarande i baracker med brädgolv. Barackerna värmdes, om de överhuvudtaget uppvärmdes av små kaminer. Varje kvinna fick tre potatisar och en skål bönsoppa om dagen. Ibland om det var något alldeles extra kunde de få en lite korv också. Många av kvinnorna förlorade sina skor och fötterna fick frostknölar när de måste gå på den snöiga marken till sina arbetsskift. När infektionerna satte in stod en doktor till tjänst och klippte av tån med en vanlig taggtrådstång. Många av kvinnorna blev apatiska och massvis dog. Dagligen kördes lik ut från lägret och begravdes ute på fälten.

En av de kvinnor som inte gav upp var Orielle D'Anville, en slank, blond parisiska, som varit mannekäng före kriget. Hon hade blivit arresterad därför att hennes man tillförde Maquisen.

Senare berättade hon för en reporter: Jag var på det klara med att jag inte skulle orka hålla ut länge, för jag är inte stark, och bristen på föda hade försvagat mig ytterligare. Jag beslöt att det var bättre att dö under ett flyktförsök än att sitta som ett djur och vänta på sitt öde.

Hennes plan var relativt enkel, men hon måste mest lita till turen..

Lägret var omgivet av taggtrådsinhägnader, men det värsta hindret var det elektriskt laddade stängslet som helt omslöt lägret. Stängslet var över två meter högt.

Orielle hade rikliga tillfällen att studera detta stängsel, medan hon höll på med grävningsarbeten ett tjugutal meter ifrån det. Hon kom till det resultatet, att om man bara kunde stänga av den elektriska strömmen, skulle man kunna klättra över stängslet på några sekunder. Om man hade en planka med sig skulle det inte vara svårt att ta sig över taggarna högst upp.

Bortom lägret fanns en skog och ännu något längre bort fanns södra Tysklands floder och berg. Tio sekunder att komma över stängslet, två minuter att klara tre taggtrådshinder, ännu en minut för att tillryggalägga knappt tvåhundra meter till skogen. Tre minuter och tio sekunder. Givetvis skulle man skjuta från maskingevärsposterna vid tornen som stod med hundra meters mellanrum vid stängslen. Men om det var tillräckligt många som var med om utbrytningen, så skulle någon ha god chans att komma undan. Det tycktes vara värt ett försök.

Hon rekryterade sin grupp med stor omsorg. Många av kvinnorna skulle gladeligen ta en chans i utbyte mot ett par skivor bröd och några cigarretter. Slutligen hade hon fått fem som hon kunde lita på. Den blonda tyska servitrisen Heloise som åkt fast för att hon stulit på en restaurang, den holländska judinnan Ann Boerg, två jugoslaviska titoister, stora starka kvinnor som hade dödat många gånger, samt en späd fransk sömmerska, Jeanne Dernier.

Orielle talade inte om för någon av dem vilka de andra var. Det vore för riskabelt om planen i förväg blev upptäckt.

Hon bidade tiden tills dess ödet fogade det så att alla sex var med i samma arbetsgrupp, den 17 mars 1942.

De marscherade ut klockan fem på morgonen, långt före gryningen, och var och en av dem hade sin lunch, d. v. s. ett stycke bröd i fickan samt en hacka eller en skyffel över axeln. Från sin plats i kön klappade Orielle den holländska flickan på axeln. Det var signalen.

Holländskan ryckte till av nervositet.

Tyst, ta det lugnt, sade Orielle.

Signalen gick vidare. När man nådde den plats där en kulvert skulle grävas, djupt under en väg, tog Orielle en titt omkring sig. Det elektriska sängslet stod på tjugu meters avstånd. Det var nästan så att hon ville sträcka ut handen mot det, men de behövde en planka.

Och nu kom turen till hennes hjälp. Ett femtiotal meter nedåt vägen låg en hög användbara bräder, avsedda för reparation av barackerna. Vakten satt på huk ett tiotal meter från flickorna, rökte en cigarrett och hade k-pisten i knät. Då och då ryste han i den kalla dimman som drog i vågor genom halvmörkret. Liksom de flesta lägervakterna var han ganska lat och inte särskilt begåvad.

Nu skall Jeanne kollapsa och börja snyfta, förklarade Orielle, inte för mycket, för vi vill inte locka hit några andra än vakten. När han kommer fram måste vi slå ned och döda honom. Ann och Heloise hämtar en lång bräda från högen därborta och jag skall låta kortsluta staketet.

Den lilla sömmerskan Jeanne var nervös.

Så mycket bättre tänkte Orielle, då kommer hon att verka riktigt sjuk.

Jeanne lade sig nu plötsligt på marken, stönade och jämrade sig.

Vakten reste sig upp, fimpade cigarretten och klev fram till gruppen, synbart irriterad över att ha blivit störd.

Vad är det här för något? frågade han vresigt. Vad är det för hel på henne? Upp med dig! Du är inte sjuk.

De jugoslaviska flickorna steg åt sidan, och lät honom passera. Han kom fram till Jeanne och stötte till henne med stöveln.

Upp med dig säger jag! Jag vill inte veta av ...

När han kommit så långt slog jugoslaviskorna till med sina hackor, så att vaktens huvud splittrades som en melon. Därmed började alla flickorna att handla enligt sin uppgjorda plan.

Orielle rusade mot stängslet. Mörkt som det var kunde vakterna i tornen inte se henne ännu.

Hon nådde fram till stängslet och slängde skyffelbladet in bland de strömförande trådarna. Det sköt upp en bländande flamma av blått ljus, skyffelbladet och trådarna runt omkring blev glödheta. Från tornen hördes avlägsna hojtanden och ljudet av springande män. Det kom ännu en flamma från stängslet och ljuset slocknade i lägret. Orielle grep tag i stängslet och fann att det inte längre var strömförande.

Nu började hon klättra och bakom henne kom jugoslaviskorna och Jeanne. Ann och Heloise dök samtidigt upp med den långa plankan, som de hivade upp över stängslet. De började snabbt klättra. Men nu tändes en ficklampa. Orielle hade hunnit upp på toppen och började klättra ned på andra sidan. Ljuset från ljusstrålen fann dem, en k-pist började knattra, jugoslaviskorna kastade sig över stängslet, därefter följde Heloise och den holländska flickan. När lilla Jeanne hade nått upp till toppen av stängslet och fått ett ben över, nåddes hon av en salva från k-pisten. Hon skrek till och blev hängande över stängslet som ett lakan på en klädlina. Skottlossningen fortsatte långt efter det hon var död och kom den livlösa, späda kroppen att rycka i takt med kulornas inslag i den.

Jugoslaviskorna släpade med sig plankan till den öppna sträckan fram till det första taggtrådshindret, där de kastade upp den och sprang över, först jugoslaviskorna, sedan Orielle, Heloise och holländskan.

Vänta, skrek holländskan plötsligt hjärtskärande. Men ingen kunde vänta. De sprang mot det andra taggtrådshindret och kastade upp plankan som svajade betänkligt. Heloise tog sig över, sedan Orielle och den ena jugoslaviskan. När den andra var uppe på plankan började hon vackla och ramlade ned i taggtråden. När hon reste sig igen satt taggtråden fast i hennes kläder och gjorde blodiga rispor i hennes skinn. Elden från två maskingevär nådde henne och praktiskt slet henne itu. Holländskan låg avsvimmad bakom dem.

De tre återstående flickorna sprang fram mot det, sista taggtrådshindret och lyckades komma över även det, Samtidigt som de hörde att vakterna började skjuta efter dem med granatkastare. De sprang nu vilt fram mot den räddande skogskanten, men plötsligt snubblade Orielle och föll till marken. Medan hon ännu låg kvar hörde hon hur en granat kom susande över hennes huvud. Heloise och jugoslaviskan var nu nästan framme vid skogen och hon såg en liten kort glimt av dem innan granaten slog ned och exploderade. De två flickorna försvann i en flamma av eld och ett moln av rök och smuts. Orielle reste sig och sprang vidare.

Hon hade kommit långt in i skogen innan hon stannade och hon darrade och flåsade av ansträngning och skräck, så till den grad att hon knappt kunde stå på benen. Men hon blev stående bara en kort stund, sedan fortsatte hon flykten igen, energiskt och sammanbitet. Efter ett par timmar kom hon fram till sjön Constanze, där hon i skydd lade sig att sova i skogen. Fortsättningen blev spännande och farofylld, men efter två veckor var hon i trygghet hos den franska underjordiska rörelsen, som tog vård om henne och lät hennes flykt bli känd i världen.

Tjuguårige Bruno Perleberg hade skickats till tjänstgöring i Rawensbrück, därför att hans far, översten med goda förbindelser i Berlin, inte ansett honom skapad för krigarlivet. Efter ett år i Rawensbrück ville Bruno komma därifrån, även om det så skulle leda till helvetet på östfronten. Men den enväldiga Dorothea ville inte godkänna hans förflyttning. Bruno fick en idé. Kanske kunde han inverka på henne genom att bli hennes älskare. Han kände till hennes aptit på erotik och beslöt att satsa på sin vågade plan.

Därför började han ge henne komplimanger och en kväll vågade han sig till hennes högkvarter där hon drack konjak.

Kommendantens goda smak visar sig i allting, sade han och såg sig omkring i den flott inredda lägenheten.

Vad är ni nu ute efter? frågade hon skarpt, försöker ni fortfarande få förflyttning.

Nej, jag har ändrat mig, ljög Bruno.

Jaså, nåja kom in. Vill ni dricka ett glas?

Han bugade och svarade: Det är inget jag hellre önskar.

Dorothea betraktade honom en kort stund, sedan sade hon i befallande ton:

Klä av er, så jag får se hur ni ser ut naken! Låt mig få se om ni har någonting mellan benen!

Bruno vågade inte protestera utan plockade snabbt av sig uniformen och stod naken framför Dorothea som granskade honom ingående och detaljerat med en lysten blick. Efter en stund reste hon på sig och gick fram och kände på hans muskler och övriga delar av hans unga kropp, föll ned på knä framför honom och grep åm hans penis och förde den till sin mun. Efter att ha givit ollonet en lätt kyss kommenterade hon: Nåja det är inte så illa, ni är ju ren till skillnad från en del av de andra svinen, så vi bestämmer att ni får bli min älskare. Nu!

Hon tömde sitt konjaksglas och lade sina armar om hans hals:

Våldta mig, befallde hon med upphetsad röst.

Bruno började försiktigt knäppa upp knapparna i hennes skinnjacka.

Inte på det viset, din idiot! Fräste hon. Nej, ta mig som ett djur!

Bruno förstod vad hon menade och slet brutalt av henne jackan med ett enda ryck. Under hade hon ingen, och Bruno började smeka och kyssa hennes toppiga bröst, medan han förde henne mot en divan i rummet. Där slet han snabbt av henne långbyxorna i skinn och läderstövlarna och som ett djur tog han henne nu. När det gick för henne, borrade hon in sina naglar i hans rygg och gav upp höga skri av vällust.

Nu hade Bruno Perleberg nått första etappen på vägen bort från Rawensbrück. Som den senaste i raden av Dorotheas älskare, manliga och kvinnliga, hade han tillgång till hennes kontor. Med jämna mellanrum stal han litet pengar ur fängelsekassan, en flaska konjak då och då och konserver. Hans plan var att fly från lägret, då han visste att Dorothea aldrig skulle bevilja förflyttning. Men för att en flykt skulle lyckas var han tvingad att ha proviant och pengar.

I juni 1943 hade han lyckats stjäla 1.500 mark och åtskilliga burkar mat och dryck. Nu behövde han bara lura Dorothea att skicka honom i ett ärende till den närbelägna staden, varifrån han sedan kunde fly. Sitt tjuvgods hade han gömt under golvet i sitt barackrum.

Men Brunos plan gick inte i lås. En ung ryska hade i mitten av juni ertappats med att stjäla potatis. Som straff hade Dorothea kommenderat ner henne under en av barackerna där hon varken kunde stå upprätt eller sitta. Troligen hade hon ditkommenderats för att en galen Dorothea skulle få se om någon sexsvulten vakt skulle krypa in till henne.

I mörkret under baracken fann ryskan Brunos tjuvgömma och detta beslöt hon att utnyttja. När hon efter en fick återgå till lägret höll hon så ofta hon kunde vakt, för att se vem som gömt tjuvgodset. En kväll fick hon också se Bruno krypa in där. Dagen därpå uppsökte hon honom och förklarade att om han inte dagligen försåg henne med cigarretter och mat skulle hon anmäla hans tjuvgömma för Dorothea.

Bruno kallsvettades när han tänkte på vilket öde som skulle drabba honom om Dorothea fick reda på hans stölder. Han gick därför villigt med på ryskans förslag. Han insåg dock att situationen inte kunde hålla i längden. Redan nästa kväll beslöt han att fly från lägret. På Dorotheas kontor förfalskade han en bilrekvisition och med den i ena handen och allt tjuvgods i en säck i den andra begav han sig till bildepån, lämnade fram lappen och förklarade att. kommendanten ville ha en cognac från stan.

Han hann knappt säga den sista meningen till slut, då han fick se Dorothea komma.

Vad gör du här? sade hon.

Å jag gick bara in i värmen för att ta ett bloss, försökte han.

Och vad har du i säcken?

Innan han hann finna en förklaring, slet hon till sig säcken, hällde ut innehållet av konserver, sedlar och konjaksflaskor över garagegolvet.

Jaså min käre Bruno, sade hon med ett sadistiskt leende. Du och jag skall ha ett litet trevligt samtal tillsammans!

Samtidigt gjorde hon tecken till två SS-män att ta av Bruno den tjänstepistol han bar och följa med efter dem. Väl inkomna på hennes kontor beordrade Dorothea de två SS-männen att klä av Bruno naken och binda fast honom på ryggen i sängen. Därefter kommenderade hon dem att lämna rummet och vänta utanför.

Bruno började tjuta och skrika och be om nåd men Dorothea bara betraktade honom med ett sadistiskt leende. Sedan klädde hon själv av sig och började leka med hans kropp. Omväxlande smekte och kysste hon den eller bet och sargade den med sina långa naglar.

Det tog över en timme innan hon beordrade in de två SS-männen igen, för att då hämta kvarlevorna av vad som en gång varit hennes älskare.

I ett register i Berlin kan man läsa följande: "Tillåtelse för den svenske medborgaren Carl Wege att resa till Rawensbrückområdet. Resans ändamål, inspektion av sockerbetor." Datum 20 februari 1944.

Carl Wege som i verkligheten hette och alltjämt heter Olof Sandefjord men var utrustad med falska identitetspapper hade länge sökt att komma till Rawensbrück, men alla försök hade varit förgäves. Anledningen till att han ville dit var inte något intresse för sockerbetsodlingen och han ämnade inte köpa sockerbetor. Nej, han ämnade döda Dorothea!

Anledningen till hans hat till denna kvinna var att hon dödat hans hustru Marie.

Efter den 20 februari 1944 hade alltså den svenska affärsmannen kommit ett stort steg närmare sitt mål. En dag befann han sig i Rawensbriick. Allt under förevändning av att inspektera betorna där. Då han tidigare gjort affärer med tyskarna fick han åka utan bevakning.

Under 1944 hade det tyska riksområdet fått kontakt med kriget på ett skräckinjagande sätt. Allierade bombarmador hemsökte de tyska storstäderna natt efter natt. Ryssarna trängde oemotståndligt västerut, britter och amerikaner klättrade uppåt det italienska stövelskaftet mot Frankrike. Tyskarna fruktade nya landstigningar överallt.

Förhållandena i Rawensbrücks fängelser förändrades i takt med detta. Moralen hade helt och hållet brakat ihop.

Vakterna pendlade mellan hopp och hopplöshet., Många av dem anade att tyskarna skulle förlora kriget och Dorothea Binz kände själv det tyska nederlaget anlända. Ofta visade hon sig inte utanför sitt kontor utan satt bara och drack sig redlös av konjak. Och sin enorma sexuella aptit stillade hon med än den ene än den andre. Ibland någon menig vakt, ibland någon av de sjuhundra kvinnorna.

Under denna period fick hon sin första manliga fånge, amerikanen John Blaksley från Cincinnaty i Ohio. Han var en välväxt yngling på tjugofyra år och hade varit navigatör på ett bombplan som skjutits ned nära Luckau. De lokala myndigheterna överlämnade honom till Dorothea som skulle förvara honom tills han kunde skickas till ett krigsfångläger.

Dorothea inspekterade honom på sitt kontor där han hade beordrats att klä av sig naken.

Jag hade nästan glömt att unga män kan se ut så prydliga som ni, sade hon belåtet. Mina vakter här missköter sig totalt och ser ut som svin. Men vad vill du att jag skall göra med dig, fortsatte hon, låsa in dig bland de sjuhundra kvinnorna i fängelset. Ånej de skulle bara slåss om att få ligga och knulla med dig. Därför skall du få en egen cell, och där skall jag göra det ganska bekvämt för dig om du är en snäll gosse.

John placerades i ett litet rum, vars komfortabla säng han inte kunde klaga på och han erhöll till och med cigarretter och konjak av Dorothea. Men redan efter det lian vistats några timmar i rummet kom Dorothea tillsammans med två SS-män på besök. SS-männen beordrades att stanna utanför medan hon stängde dörren. Själv steg hon fram till John som låg utsträckt på sängen med bar överkropp, och leende sa hon: Det är ingen idé att du försöker strypa mig för det står två vakter utanför och de kommer att skjuta sönder dig i småbitar om jag så vill.

Kanske en del skulle tacka mig om jag ströp dig, sade John skämtsamt.

Håll käft, röt Dorothea, ni har inte vunnit kriget än.

Men sedan lugnade hon sig och drog med ett ryck ned blixtlåset på sin kappa som föll till hennes fötter och lämnade henne alldeles naken med undantag av de höga läderstövlarna och ett pistolbälte runt livet. Hennes figur var formfulländad och hon utgjorde en mycket vacker och sexig syn där hon stod med benen lätt isär framför amerikanen.

Vad betyder detta undrade John förvånad.

Nu skall du och jag älska, svarade Dorothea lugnt.

Och om jag vägrar, insköt John mest på skämt.

Om du vägrar skjuter jag dig. Ta av dig byxorna! Snabbt! kom det från Dorothea irriterat.

John åtlydde snabbt hennes befallning.

Under han avklädningsprocedur betraktade Dorothea honom med ögon som om hon skulle vilja äta upp honom, och när han var helt naken, beordrade hon honom att svänga runt i sängen så hon fick se honom från alla sidor.

Plötsligt lade hon sig ned på knä och kröp fram emot honom, grep med sin ena hand om hans penis och förde den till sin mun. Så lät hon den glida in mellan sina röda läppar och började suga ursinnigt på den. John lämnades inte oberörd utav detta utan tändes även han av erotikens låga. Det var länge sedan han älskat med en kvinna och nu kunde han inte behärska sig utan det gick för honom och hans säd fyllde Dorotheas mun.

Dorothea som nästan höll på att kvävas av de väldiga spermakaskaderna blev ursinnig:

- Idiot! röt hon. All säd är avsedd för mitt sköte. Det är här den skall in!

Hon pekade på sin fitta och därpå gav hon honom ett hårt slag över penisen.

Johns händer formades i detta ögonblick till ett strupgrepp som omslöt Dorotheas hals. Men lagom som han ämnade döda henne återfick han besinningen och kom att tänka på de två beväpnade SS-männen som stod utanför dörren och det faktum att han befann sig i ett tyskt fängelse. Hans händer lämnade därför Dorotheas hals och gled istället ned över hennes nakna bröst.

Dorothea hade också lugnat ned sig och när nu John förde henne till sängen hade hon till och med ett leende på sina sensuella läppar. Kåtheten lyste i hennes ögon och så snart John åter fått stånd förde hon in Penisen i sitt våta sköte. Sakta gled han in mellan blygdläpparna, och innan hon fick motta Johns hela manlighet förde han ollonet några gånger fram och tillbaka i porten till erotikens synagoga. Å älskling, stönade Dorothea, kom skynda dig. Begriper du inte att jag är kåt. jag har inte knullat med en riktig man som du på länge.

Medan hon så formade sina ben till ett V-tecken kom John över henne med hela sin tyngd och tillsammans gled de bort över erotikens böljande hav och allt blev till känslor, ljuva underbara känslor, tills allt exploderade i kaskader av obeskrivlig vällust.

Hela natten älskade de så i skräcklägret Rawensbrück, allt under det att de sista bittra striderna under det andra världskriget utkämpades, de strider som skulle göra slut på allt vad Dorothea stod för. Hela tiden de älskade behöll hon pistolbältet på och varje gång John tycktes tröttna på de erotiska övningarna kände han ett kallt föremål mot sin kropp.

Svensken Carl Wege hade nu anlänt till Rawensbräck och där blandade han sig flitigt med stadens borgare och kom med på den ena tillställningen efter den andra. Han hoppades hela tiden stöta ihop med Dorothea, men hon lämnade aldrig sin tillåtelse.

Den 3 januari 1945 väcktes han av kanondån. Hon tog snabbt på sig kläderna. När han var färdig slet han upp sömmen i madrassen och tog fram en Lugerpistol. Under helt tiden i Rawensbrück hade han inte lyckats få se en skymt av Dorothea, och skulle han få en chans att hämnas sin hustrus död, var han tvungen att göra det nu. De brittiska trupperna kunde inte vara mer än någon mil från staden. Innan kvällen kom skulle de vara framme.

Invånarna i staden var paralyserade. Allt liv i staden var förlamat. Wege kunde utan svårighet stjäla en bil. I den begav han sig i rasande fart fram till Rawensbrücks kvinnofängelse.

Nu var hämndens stund inne!

Dorothea hade vaknat av samma kanondån som Wege, och med en konjaksflaska i ena handen och med en kulsprutepistol i den andra tittade hon ut över fängelsegården. Hennes stora bröst hängde ut ur nattlinnets dekolletage. För en gångs skull hade hon inte läderstövlar på sig.

På fängelsegården sprang kvinnor och vakter om varandra. Alla visste att britterna snart skulle vara framme. En del vakter slet av sig sina emblem och uniformer för att dölja att de var tyskar.

Gå tillbaka till era platser! Svin! skrek Dorothea, men ingen lydde. Då avfyrade hon en salva med sitt vapen rakt in i högen. Två kvinnor och en vakt segnade döda ner.

Nu rusade alla kvinnor och vakter mot fängelsets portar. Kvar fanns bara Dorothea Binz. När svensken Carl Wege svängde in med sin stulna bil i lägret fann han henne liggande på fängelsegården med tårar rinnande utför sina kinder.

Svensken tog fram sin pistol för att göra slut på henne, men innan han hunnit avfyra något skott var britterna framme vid lägret, och tog hand om Dorothea.

Rawensbrücks monstrum fördes till Hemelinsfängelset där hon satt ett år innan hon så ställdes inför en allierad domstol våren 1946, då hon dömdes till döden.

En grådisig morgon i februari 1947 fördes hon ut på fängelsegården där en snara sattes om hennes hals. Därmed var också den hemska verklighetssagan slut, om den kvinna som i grymhet till och med överträffade Ilse Koch.