Inspiration i Januari 2000.
En text av Carl Snoilsky.
Tidsskeppet.
Det väldiga skeppet susar
framåt över dunkel våg
emot det drömda Atlantis,
som ingen Columbus såg.
Ett skiftande brokigt sällskap
har skeppet fått med ombord.
En oro, en längtan drev dem
från hemmet, den trygga jord.
Bak skummiga toppar förtona
i fjärran fädernas land
med borgar och tempelspiror
i glödande aftonbrand.
På däck det klingar av strängar -
där väcker en ministrel
de gamla sagor om kärlek,
om riddar- och herdespel.
Men längre till sjöss man hinner;
då tystnar han efter hand,
och minnenas eko försvinner
med sista strimman av strand.
Vem har nu väl tid att lyssna
på tal om en lämnad värld,
då allt är blott himmel och vatten
långt ute på villsam färd?
Det mörknar och stormen nalkas
och solen går ned i blod...
Att höra på gamla sagor
därtill finns ej tålamod.
Var tanke, vart öga hänger
vid hotande, molnig rand.
hur dyrbar den minsta känning,
som talar om framtidens land!
Den stora brusande fågeln
månn´ därifrån bud han bär?
det gräs, som gungar i skummet,
kom det väl från kusten där?
En vingad oväderspåman,
en kringvräkt knippa av tång,
långt större budskap de bringa
än forntidens mästarsång.
Framåt på svartnande vågor,
framåt med svindlande fart,
framåt mot åskdiger molnvägg, -
där bortom blir allt väl klart!
Vad är det som göms där bakom?
Vart är det som färdengår?
Mot rytande, ödslig bränning,
mot palmskönt San Salvador?
Liberator1978 | CoMiDa | Vänskap | Gaia | Poetica | Människan | Fältbiologerna | IHM | Proffice | Posten | LunarStorm | Skunk