<< RYMDFART >>
Den här
texten har jag skrivit själv i ämnet historia.
Den handlar om rymdkapplöpningen, vem vann? vad handlade
kapplöpningen om? var det bara ära? Hoppas att du får
nytta av denna fakta, men glömm inte att det finns
rättigheter för denna text som jag innehar. Det är
alltså förbjudet att kopiera denna text rakt av.
Om ni har hittat fakta här bör ni använda källförteckning!
TREVLIG LÄSNING!!
-------------------------------------------------------------------------------
Rymdkapplöpningen
- Raketens historia
Det har länge funnits idéer
om rakteter, och kanske till och med några enkla som har tillverkats
innan man började på allvar fundera på saken. De första att göra
det var två tyska vetenskapsmän som jobbade under tyska armén för
att utveckla en raket som kunde användas för beskjutning av
strategiska mål. Vetenskapsmännen hette Hermann Oberth och Werner von
Braun. Man fick uppdraget 1933, alltså när Hitler tagit makten. 1942
kunde man för första gången skjuta upp en prototyp som kallades A-4,
den kunde bära en 1000 kilo tung stridsspets. På sätt och vis kan man
nu säga att rymdåldern kunde ta sin början, även om det inte var
syftet.
Varför Hitler just
satsade på raketer berodde på Versaillesfördraget som man fick efter
förlusten i första världskriget. Föredraget kom 1918 där det stod
att man inte fick upprusta armén och utveckla tungt artilleri, men
ingen hade någon tanke på att raketer kunde utvecklas på den tiden
och man såg inget hot i detta, alltså var ingen regel om raketer med i
fördraget. Hitler såg alltså sin chans att följa reglerna, men ändå
utveckla ett nytt hemsk vapen att vinna det kommande kriget med.
Som vi vet idag hjälpte
inte raketerna tyskarna, man hann inte bygga tillräkligt många.
Raketen var inte den träffsäkraste, därför besköt man städer. Det
avfyrade hundratals, men hjälpte inte.
När Hitler tog självmord
och Tyskland kapitulerade i maj 1945 kom Amerikanarna över några
raketer, för tyskarna hade legat långt långt före andra länder inom
denna teknologi. Även den tyske vetenskapsmannen Werner von Braun följde
med över Atlanten och han började utveckla raketen så att man till
slut kunde använda den för att ta sig till månen.
Det amerikanarna inte
visste var att även Sovjet hade fått med sig en och en annan raket,
och duktiga ingenjörer fanns det redan. Den som blev chefskonstruktör
i Sovjet var en f.d. flygplanskonstruktör vid namn Sergej Koroljov.
Sovjet kom först
I Sovjet hade man
utvecklat den tyska raketen och man hade även byggt ett rymdcenter för
att kunna sända ut en satellit i en bana runt jorden. ( Som en parentes
kan nämnas att förutom alla användbara områden en raket kunde ha var
det så att den som behärskade och ledde rymdkapplöpningen var det
land som var starkast och hade bäst teknologi ).
När Sovjet den 4
September 1957 avfyrade Sputnik (sv. Följeslagare) tog den världen med
häpnad, och speciellt USA som inte visste något om Sovjets framsteg.
USA:s första raket blev Explorer 1 (sv. Upptäckare 1) som sändes upp
1958 och nu hade båda nationerna en grund att stå på för en fortsatt
kapplöpning om rymden.
USA startade nu ett
rymdprogram som först skulle ta en människa ut i rymden och sedan till
månen. För att man skulle klara detta var man tvungen att bygga nytt,
testa, bygga nytt och testa igen. Man skulle kolla om människan klarade
påfrestningarna som blir vid en uppskjutning o.s.v. Den som jobbade med
att utveckla raketen var Werner von Braun, han och alla andra som
jobbade för att få en människa i rymden jobbade under det nybildade
NASA (amerikanska rymdflygsstyrelsen).
För att ta reda på om människan
skulle klara en rymdvistelse sände man upp och experimenterade med
djur, USA med apor och Sovjet med hundar. Även med att få upp en
levande varelse i rymden var Sovjet först, och djuret var hunden Laika,
som fick dö och stanna i rymden (vilket var planerat).
Rymdkapplöpningen
- Första människan i rymden
Även med att få upp en människa
i rymden blev Sovjet först. Det var Jurij Gagarin som den 12 april 1961
åkte ett varv runt jorden i farkosten Vostok 1, resan varade 1 timma
och 48 minuter, länge, tyckte man då.
USA blev förstås förvånade
och stressade, men bara en månad efter var det amerikanen Alan Shepards
tur att göra om samma bedrift. Färden blev inte lika lång, den tog 16
minuter, men de hade klarat första steget.
Efter denna flygning kom
president Kennedys berömda tal där han sa att USA skulle ha en man på
månen innan 60-talets slut. Detta var förstås svårt. Från början
var det tänkt att man kanske skulle kunna klara det till mitten eller
slutet av 70-talet, men när Kennedy sedan mördades gjorde man allt för
att klara av tidsbegränsningen.
Nu var man rätt stressad
och det var många saker som skulle göras. Det första som man behövde
ta tag i var hur man skulle komma till månen. Werner von Braun ansåg
att det fanns två tillvägagångssätt. Det ena var så kallat
direktflyg, man hade en stor raket, en stor kapsel, och så raka vägen
till månen. Det andra sättet var ett så kallat jordbanemöte. Där
skulle man skicka upp olika komponenter till en rymdfarkost som skulle sättas
ihop i jordens atmosfär. Även andra förslag kom in från andra
personer. Bl.a. tyckte någon att man kunde skicka upp någon med mycket
förnödenheter, och sedan tog man ner honom när man hade kommit på
hur. Detta förslag avvisades dock, men ingenjören Tom Dolan förstod
att det handlade mycket om vikt. Hans teori var månbanemöte vilket
innebar att man skickade upp kapsel och månlandare till månen och
sedan därifrån landade på månen, med en lätt liten farkost. Till en
början hade han svårt att få fram vad han tyckte, men till slut bestämde
NASA att det var den teorien som skulle vara bäst.
Rymdkapplöpningen
- Månlandaren
De som fick den mycket svåra
uppgiften att bygga den maskin som skulle vara lätt, samtidigt innehålla
massor av teknologi och kunna landa och starta från månen var Grummans
flygteknik i New York. De fick uppdraget 1962 i november.
Om man skulle följa
Kennedys uttalande, vilket man gjorde, hade man sju år på sig att
bygga tills en provad och fungerande månlandare skulle vara klar, det
var alltså bara för konstruktörerna att sätta igång.
Allt var en fråga om
vikt, man sa att om det inte var för vikten skulle den bli klar på ett
år. Den modell man utgick ifrån var man tvungen att ändra mycket på.
Istället för fem ben blev det fyra, som var nästan lika stadigt. En
stor sak som ändrades var att man tog bort stolarna, astronauterna
skulle stå. Detta berodde inte bara på att stolarna vägde, utan det
var fönstrens tyngd som man ville reducera. Om man stod upp såg man bättre
och man kunde använda sig utav mindre fönster (fönstren kunde väg
upp till 200kg). En sak som gjorde att allt tog längre tid var att det
aldrig tidigare byggt något liknande. Det fanns inga delar utan man
fick göra varenda mutter. Varenda del behövde inte bara tillverkas,
den skulle testas också för att kolla på att den skulle hålla en
landning eller start från månen.
Månlandaren kallades LM
(Lunar Module) och det var LM 3 som blev den som första i rymden, och
LM 4 fick flyga med Apollo 10 runt månen. Det var alltså LM 5 som fick
bli den riktiga månlandaren.
Gemini (tvillingar) var
ett rymdprogram som startade 1965 och skulle vara ungefär 1 och ett
halvt år. Tio bemannade flygningar gjordes och 26 astronauter kom
helskinnade tillbaka till jorden igen. Projektledaren von Braun hade
lyckats. Gemini var till för att tillsammans med det senare
rymdprogrammet Apollo testa alla saker som behövdes för en månfärd.
Exempelvis måste man kunna docka med en annan kapsel, ha gjort en
rymdpromenad o.s.v. Även här var Sovjet först. 1965 var det Aleksej
Leonov som tog en rymdpromenad. Det höll dock på att sluta med en
katastrof när hans rymddräkt blåstes upp så kraftigt att han hade svårt
att komma tillbaka in i farkosten igen.
Rymdkapplöpningen
- Apollo & månfärden
Apollo 11 var den farkost
som skulle ta människan till månen, men för att klara av det var man
tvungen att ha testat allt som man behövde kunna och veta för en färd
till månen. Man testade månlandaren i rymden, man flög alltså fritt
ute i rymden, man var ute två stycken på rymd- promenad samtidigt för
att ta några exempel.
De som skulle få flyga
med Apollo 11 till månen var Neil Armstrong, Edwin "Buzz"
Aldrin och Michael Collins. Collins skulle inte följa med ner till månen
utan kretsa runt med Saturnus 5, den största raket som byggts var den
som skulle få upp Apollo 11 i rymden, den mätte 111 meter i höjd och
vägde 2750 ton. Den maximala drivkraften i raketerna var 3 520 000
kilopond, där kan man jämföra med JAS Gripen som har en maximal
drivkraft på 8 000 kilopond, alltså 440 JAS-plan.
Den 16 juli 1969 lämnade
Apollo 11 Cocoa Beach med Armstrong, Aldrin och Collinsombord. Med nästan
40 000km/h fart åkte tre astronauter mot månen för att bli de första
människorna att sätta sin fot där. När man kom fram och månlandaren
Örnen skulle landa blev det helt plötsligt fel, en varningslampa
blinkade och det började tjuta. Houstonkontrollen visade dock att det
inte var så allvarligt. Datorn hade överbelastats och kunde inte ta
emot all infor-mation den fick. Datorn i månlandaren hade nämligen
inte mer än 38kilobyte i minne, vilket kan jämföras med miniräknarna
som Teknikums elever har, de ligger på samma och en del på tregånger
så mycket.
Man beslöt i alla fall
att fortsätta, och duktiga piloter som de var landade man precis innan
Apollo 11 startar från Cocoa Beach 1969 bränslet tog slut. Nu var det
först ett par timmars vilopaus och sedan gick de ut för att ta med sig
prover hem. Det var alltså ingen vila de fick.
Den som gick ut först var
Neil Armstrong och varför han gjorde det var för att det var mer
praktiskt och att han var mest erfaren av de två. När han stod med ena
foten på månlandarens landningsställ och den andra på månen sa han
ett berömt litet "tal":
"THAT'S ONE SMALL
STEP FOR MAN, ONE GIANT LEAP FOR MAN MANKIND."
Vilket betyder, "ett
litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten.
Efter att Apollo 11 kom
tillbaka minskade intresset för månfärder bland folket kraftigt. Man
tyckte man hade gjort vad man skulle i rymden, ekonomiska problem kändes
för stora och Vietnamkriget härjade. Apollo 13-olyckan bidrog också
en del. Men NASA hade, trots det låga intresset, planer på
rymdstationer, månbaser, Marsresor, mm. Det enda som fullföljdes var
den återanvändbara rymdfärjan (Se bilaga 1.) och detta bara delvis.
P.g.a. nedskärningar i budgeten byggdes färjan ändå i delar, det var
tänkt att den skulle bli helt återanvändningsbar. Färjan var klar 81
och rymdstationen skulle vara klar 92 om inte Challangerkatastrofen inträffat.
Den sista månfärden var med Apollo 17, sedan dess har ingen satt sin
fot på månen. Apollo 18, 19 och 20 ställdes in på grund av allmänhetens
negativa uppfattning om månfärder. Men den sista Apollo-färden
gjordes när man dockade i rymden med ryssarna, trots det kalla kriget.
I den första gemensamma färden någonsin ingick bl a Slayton och
ryssen Alexej Leonov. När de, de sista på månen, lämnade månen, den
14 december 1972, efterlämnades en minnestavla:
"HERE MAN COMPLETED
HIS FIRST EXPLORATIONS OF THE MOON DECEMBER 1972, A.D. MAY THE SPIRIT OF
PEACE IN WHICH WE CAME BE REFLECTED IN THE LIVES OF ALL MANKIND"
Efter sig lämnade
Apolloexpeditionerna fotspår, de sex landningsstegen från månlandarna,
tre månbilar, två golfbollar, en hammare, en falkfjäder och ett halvt
dussin amerikanska flaggor. De efterlämnade även kärnkraftsdrivna,
vetenskapliga instrumenten, som sände data till jorden, ända tills de
stängdes av p.g.a. brist på pengar. Efter Apollo sände USA, liksom
Sovjet, robotdrivna rymdskepp. Sovjet spred även ut hundratals
sovjetiska flaggor... Rymdstationer Sovjet hade sedan länge gett upp
tanken på att komma till månen, istället inriktade man sig på att få
en rymstation, vilket man lyckades med med den 20 meter långa
metallcylindern Saljut 1, 1971. 86 skickades Mir upp. Mir består av en
13 m lång cylinder med tre solvingar. Till cylindern kan fem andra
moduler kopplas. I stationen finns hela tiden två eller tre man, som
vistas där ungefär ett år. Amerika skickade 1973 upp Skylab, deras
enda rymdstation.
Rymdkapplöpningen
- Sovjet - USA
Man kan ju fråga
sig vem som egentligen vann kapplöpningen. Det finns det säkert olika
uppfattningar om. Många säger nog att det självklart att det var USA,
och till viss del kan det nog stämma, men man får inte glömma vad
Sovjet faktiskt vann. Man var först med den första satelliten, hunden,
människa i rymden, kvinna i rymden, tremanskapsel, rymdpromenad, månbil
och en levande besättning på en rymdstation i omloppsbana. USA kom först
med en människa på månen, ändå kan man nästan säga att det räckte
för att det skulle bli delade meningar om vilket land som hade bästa
teknologi och var bäst. För det var teknologi som mycket handlade om.
Rymdkapplöpningen pågick under Kalla kriget som de båda nationerna
hade en stor roll i. Man var ständigt på sin vakt för anfall eller
spionage från varandra. Inte minst efter uppdelningen i Berlin efter
andra världskriget.
Tillbaka till teknologin.
På den här tiden var det så att den som behärskade och ledde kapplöpningen
om rymden hade den bästa teknologin, och därmed en mycket farligare
fiende. När Sovjet sköt upp sin första satellit 1957 blev USA mycket
förvånade och rädda. Förvånade över deras ovisshet om hur långt
fram Sovjet verkligen låg i rymdforskningen och rädda över att när
som helst kunna få en atombomb på sig (satelliten vägde lika mycket
som en stridsspets). Sovjet var som sagt mycket tysta om deras
forskningar och upptäckter. Många saker, speciellt olyckor, har kommit
fram de senaste åren. Amerikas rymdstation Skylab Man vet att när
Apollo 11 var på väg till månen hade Sovjet en farkost i omloppsbana
runt månen, det var meningen att den skulle hinna ner och ta prover från
månen och föra dem tillbaka till jorden innan USA hann dit. Detta var
det ingen som fick reda på förrän några år senare när den störtade
mot månens yta. Det är ett exempel på att man inte riktigt visste vad
som hände, det är nog en del av varför USA ofta räknas som en
vinnare, eller kanske det var så att målet egentligen var att komma
till månen.
I USA fick allmänheten
veta vad som försiggicks hos NASA, om några olyckor inträffade
Sovjets rymdstation Sojus eller så, men hos Sovjet tystades alla
olyckor ner. Ett exempel är när Sovjets motsvarighet till Werner von
Braun, Sergej Koroljov, dog vid en avskjutning av en ny robot. Den
olyckan tystades ner och tillkännagavs för endast ett par år sedan.
Som sammanfattning kan man
säga att hela rymdkapplöpningen var en del utav det Kalla kriget.
Vilken som vann kan faktiskt inte jag svara på, även om jag gärna
skulle vilja säga USA. Genom filmer och dylikt har man lärt sig att
ryssar inte är något land med framgångar, man kan ta James Bond till
exempel där alltid ryssar är skurkar. Det kan nog vara en stor del i
sammanhanget, när man ser tillbaka på det idag.
Mitt under Kalla kriget
var det faktiskt en amerikan som dockade med den sovjetiska
rymdstationen och en sovjetisk kosmonaut skakade i hand med en
amerikansk astronaut.
Rymdkapplöpningen
- Framgångens offer
Det har hänt några
olyckor, men kanske inte så mycket som man kan tro. Tre personer miste
livet i en Apollokapsel när det började brinna i kabinen under en
rutinövning, detta gjorde att hela månfärden försenades.
Apollo 13 är en mycket känd
olycka eftersom det både har skrivits böcker och gjorts film om den. Något
som är lite kul är att den sköts upp kl. 13.13 den 12 april 1970 av
en Saturn V raket med 13 motorer. Den 13 april som var en fredag
exploderade en syretank i servicemodulen och hela besättningen var
mycket nära döden. De höll på att kvävas till döds men räddades
av månlandarens syretankar. Man fick naturligtvis avbryta månfärden
men att lyckas med det de gjorde visar att astronauterna är mycket väl
utbildade och har lärt sig att inte få panik.
Den största olyckan i
Amerikas historia är när Challenger exploderade 1986, endast 72
sekunder efter start. Sju personer fanns med varav den första vanliga
amerikanska medborgaren. Det var lärarinnan Christa McAuliffe som hade
blivit uttagen av 11 400 sökande. Orsaken ansågs vara en läcka i en
bränsletank vilket ledde till att miljontals liter högexplosivt
raketbränsle antändes. Jublet bland åskådarna blev till förtvivlan.
Presidenten sa att rymdprogrammet ändå skulle fortsätta för de som
hade offrat sitt liv för det.
En sista viktig notis i
detta kapitel om framgångens offer är att det än så länge inte har
dött en enda människa utanför jordens atmosfär.
Rymdkapplöpningen
- Källförteckning
BÖCKER & UPPSLAGSVERK:
Aktuellt 1986 - s.96-97
Bra Böckers Lexikon
Band 1, apollo, s.228-233
Band 16, måne, s.240-244
Band 20, rymdfart, s.53-57
Så Funkar Universum - James Muirden
WEBSIDOR:
- www.ryp.umu.se/~i98dd/apollo.html
- www.geocities.com/collegepark/field/9835/index2.html
- www.nasa.gov
FILMER:
Apollo 13
Från jorden till månen, Avsnitt 1-8
AV: GUSTAV CAESAR, våren 2000
TILLBAKA
UPP TILL RYMDBILDER
|
