En björnjakt som var så pass äventyrlig att jag har god anledning att komma ihåg den så länge jag lever. Jag blir också ständigt påmind om den jakten när jag tittar på min mauser. Det finns en del märken på kolven och i metallen kring slutstycket som har sin särskilda historia.

Det hände så länge sedan som 1920 men jag minns fortfarande datum. Det var den 26 september en torr och vacker höstdag. Det fanns gott om björn kring Harrsjön där jag då bodde. Det året och den dagen gick hemmansägaren Jakob Jonsson och jag till skogs med våra hundar för att se efter om vi kunde få någon i backen. Jakob´s hund hette Flykt och min Björn. Bägge var äkta jämthundar, stora, kraftiga och fullt injagade på björn.

Vi upptäckte gamla spår efter björn på en myr och när vi kommit omkring tre kilometer från Harrsjön och befann oss på norra sluttningen av Blomsterberget började hundarna som vi hade i band bli oroliga. Vi släppte dem, och öster om Blomsterberget fick de upp björn. Det var några minuter efter det vi släppt dem. Vi hörde på drevet att nalle tog undan med full fart. Det bar av mot Kronstigen mellan Harrsjön och Norrsjön.
Jakob och jag beslöt att dela på oss. Han följde drevet i språngmarsch och jag tog en genväg för att söka möta björnen vid ett pass på Kronstigen. Detta pass låg ungefär två och en halv kilometer i nordlig riktning från det ställe där vi stått och hört drevet gå löst.

När jag i full fart nalkades passet kom också björnen. Vi upptäckte varandra samtidigt och då befann vi oss bara sju-åtta meter från varann. Jag slängde ögonblickligen mitt gevär till axeln och sköt. Jag siktade så att kulan skulle ta i björnens hjärta men i hastigheten tog den väl någon tum för långt bak, ty visserligen stöp nalle men var genast på fötter igen. Jag hann mata in en andra patron men inte ta sikte. Björnen flög på mig, jag fick en våldsam stöt i bröstet och ramlade bakläges med nalle över mig. Samtidigt drog besten ena ramen över vänstra sidan av mitt ansikte så att klorna gick in till benet. Så ställde han sig med framtassarna på mina axlar och började bita åt halsen till.

Men nu hade jag en enastående tur. Geväret hade nämligen kommit att falla tvärs över min hals med magasinet mitt för strupen och när nu nalle bet till fick han geväret i gapet. Jag hörde hur det gnisslade och krasade i metall och trä och jag kände tänderna mot huden på halsen. Så låg vi bägge stilla en stund, björnen höll envist bettet, hans ögon gnistradee av ilska och fradgan droppade ut käften och rann het och frän över min hals. Jag kunde inte göra något för min räddning utan låg stilla och väntade på hundarna. Jag hörde deras skall växa i styrka och jag märkte att nalle började bli orolig. Han skiftade sitt grepp med tänderna ett par gånger men min hals kom han inte åt.

Så ljöd hundskallet tätt inpå. Björn och Flykt bröt fram ut skogen och högg ögonblickligen in på björnen. Nu hade nalle inte tid med mig längre. Han tog till flykten och rusade med hundarna i hasorna bort.
Nu hände något ganska egendomligt. I hastigheten tog björnen nämligen geväret med sig och slängde in det i ett busksnår ett tiotal meter längre bort. Han gjorde det naturligtvis i rent misshugg, fast nog såg det ut som om han med avsikt tog det i gapet bort från mig. Det var nog tur för nalle att han fick bössan med sig, för jag var redan på benen när han kastade mausern ifrån sig och hade ledigt hunnit ge honom ett skott till om jag fått tag i mitt vapen genast.

Jag stod och lyssnade på drevet som gick västerut norr om Fånsjön. Jag kände mig matt och olustig men jag följde i alla fall efter björnen och hundarna. Efter så där tre kilometers gång måste jag stanna. Jag mådde förbaskat illa och måste ta stöd mot ett träd för att hålla mig på benen. Så hörde jag på drevet att björnen närmade sig ett säkert pass jag kände till. Jag orkade inte ta mig dit utan fick istället lägga mig ned - jag begriper än i dag inte vad det var för fel på mig.

Så kom Jakob. Han tvättade såret och baddade med en antiseptisk lösning som vi alltid brukar ha med oss. Jakob talade om för mig att ena örat var kluvet och att jag hade fem djupa jack från örat och neråt halsen. Det var efter björnklorna förstås. Min rock var också sönderriven men det var ju tämligen lindrigt ändå så illa som det ett slag såg ut för mig.

Jakobs ankomst piggade upp mig och när jag fått såren omskötta kände jag mig bättre. Vi kokade kaffe och åt lite grann. Sedan satte vi så god fart jag kunde åstadkomma efter björnen. Han blödde mycket. Vi följde spåren väster ut mor Bunkfjället och sedan öster om Harrsjön. Björnen hade gett sig tid att stanna minst ett tjugotal gånger för att skölja såret vid bäckar och gölar. Ja han höll lätt undan våra stark och snabbsprungna hundar fastän han var sårad. Jag kan aldrig sluta att förvånas över björnarnas snabbhet och uthållighet - den är fantastisk!

Vid en tjärn nedom Fånfjället såg vi det sista tecknet efter björnen och där slutade såren. Jakob och jag gick runt tjärnen flera gånger tillsammans med hundarna men fann inga utspår från den. Vi fortsatte att söka björnen i flera dagar, men förgäves.
Var den björnen tog vägen torde bli en olöst gåta men jag har mina funderingar. Ja skratta inte åt mig, men jag inbillar mig att nalle begick självmord!!!!!!!

Designat i HtmlEdit 5.1 - din Svenska HTML-Editor!