Björnjägaren Klomma var en ovanlig gubbe. Han hette egentligen Nils Johansson och var pälsjägare. Berättelserna är baserade på verkliga händelser. Klomma avled i början av 1940-talet. Han var född i fjällen bortåt Tärna, hade vaktat renar under pojkåren, följt sina föräldrar till havet och bott i en stuga i en trång dal.
En sommar dök Klomma upp i Ammarfjällen och fann en bördig sluttning ner mot Stora Tjulträsket. Där stannade han, timrade en stuga och blev bofast. Han grävde sig ett potatisland och röjde bort fjällbjörk för att kunna föda några kor. Han skaffade sig Sara, ett fryntligt kvinnfolk.
Ur boken Klomma
Med våren och snösmältingen kommer renarna för att beta i Vindelåns dalgång. Magra efter vinterns svält betar de girigt av den späda grönskan. Där på sankmyrarna föds renkalvarna.
När vajorna kalvat kommer björnarna nyvakna fram ut sina iden och även de, svultna efter en lång vintersömn. De söker sig fram mot kalvningsplatser för att snarast få sig ett skrovmål och stilla den hunger som river i deras buk.
Klomma hade fått bud, att bamsen i Vindelådalen var så svår att man behövde hans hjälp. När han kom vandrande ner i dalen på gångstigen in mot högfjället, skriade de gamla korparna i Atjelnas av alla krafter. Nu varnade föräldrarna på alla vis för varelsen som så stilla vandrade där nere. Denna man var farlig, mycket farlig.
Jo, bamsefar hade räknat rätt. Där nere på myren stultade de nya kalvarna omkring på ännu ostadiga ben, För att renarna inte skulle bli rädda gick nalle på bakbenen, då kunde renarna tro att det var en pälsklädd nomad som kom vandrande. Men nomader brukar jojka någon mystisk sång just för att renarna skulle förstå att det var en människa och icke en björn som nalkades. Sjunga kunde inte björnen, men vissla det kunde han och nu kom han, som en fin och vårglad herre, visslande och ståtlig. En liten och självsvåldig kalv som dristade sig av nyfikenhet för nära, blev björnens fösta byte. Kvickt tog bamse några snabba fyrfotasprång och hans ena ram fällde kalven som föll till marken med knäckt rygg.
Vårbjörn är slagbjörn säger lapparna, och det var denne store bamse som Klomma nu gick stigen fram för att möta och ända livet på..........................
Långt sedan Klomma försvunnit i björkskogen fortsatte korparna sitt skrikande, och undan för undan togo nya varnande röster vid där Klomma drog fram.
Boken fick Stures pappa Axel Jonsson Harrsjön, av Greve A.H Lilliestierna, Stora Ek i Mariestad den 8 december 1943.
Hur det kom sig att en skogsarbetare i norra Jämtland fick den i gåva av en greve i Mariestad förtäljer ej historien. Jag hittade den av en slump i bokhyllan i Stures föräldrahem och började läsa den. Efter detta tror jag mig åtminstonde förstå varför farbror Axel fick den i gåva.
Att läsa "Klomma" är som att höra de gamla hemma i byn , då vi barn satt på kökssoffan och lyssnade till de berättelser och planer männen i byn sporde om. Vådliga jakter och sällsamma upplevelser, så som bara skogsmännen i Norrland kunde berätta .Stilla och eftertänksamt, ofta med en värme och outtalad respekt, samt vördnad för de djur de mötte och ändade livet för.
