Paradiset på jorden

Jag befinner mig på en turistfri, harmonisk ö, omsluten av Stilla havet. Vi är fyra grabbar som satt upp ett volleybollnät på stranden. Solen gör oss gott, och vi njuter av det klarblå, rena vattnet, som suddar ut våra fotspår på stranden.

Ett tjejgäng tar sig an vågorna med sina surfbrädor. Två av dem lämnar det varma vattnet och kommer fram till oss och frågar om de får ansluta sig. Vi svarar med ett enhetligt "javisst !" och spelet fortsätter. 

" I really, really need a permanent vacation" dundrar ut ur vår medhavda stereo. Sommaren i Sverige regnade bort, så vi njuter av vår välförtjänta semester.

Nicke och Mecke går från spelplanen med var sin öl och lägger sig i skuggan från två palmer, medan Ben och jag stannar kvar med Aria och Hella. Spelet fortsätter tills vi blir hungriga. De två tjejerna tar med oss till en närliggande, liten strandrestaurang; samtidigt har de andra killarna lånat de nyss spelande tjejernas brädor, och gett sig ut till sirenerna som fortfarande modigt trotsar vågorna, lite längre ut i havet. Vi på restaurangen, beställer skaldjurssallad och mineralvatten med limesmak som serveras i stora halvlitersglas, vilka till hälften är fyllda med is samt några fräscha, gula citronskivor som flyter uppe på ytan. Efter salladen kommer uppassaren med glaskupor fyllda med vaniljglass, dekorerad med färggranna exotiska bär; smala frasiga kexrör är nedstuckna i den smältande glassen tillsammans med gröna och gula miniparasoll. Till desserten dricker vi färskpressad apelsinjuice.

Två samtal påbörjas:

- Ben, hur länge har ni varit här ? frågar en intresserad Hella.

- Vi kom hit för tre dagar sedan, svarar Ben.

- Då har ni kanske inte hunnit med att dyka i havet än ? undrar Hella med en självsäker min samtidigt som hon skjuter upp solglasögonen på huvudet.

- …Ähh, njaaa… Inte direkt, svarar min lätt överrumplade kompis. Aria tittar på mig och frågar:

- Vart kommer du ifrån och vad jobbar du med, eller är du kanske studerande ? Jag berättar var jag bor, om mina studier, mitt civiltillstånd och att jag har tränat ihop med Pernilla tidigare. Aria talar om var hon lever och att hon jobbar på ett mindre hotell, ägt av hennes föräldrar. Hon berättar också, att hon skiljt sig för c:a två år sedan.

Hella flyttar sig närmare Ben samtidigt som Aria och jag reser oss upp, efter att ha beslutat oss för en "walk on the beach".

Siluetter av våra kroppar skapas av solen när vi vandrar utmed den fridfulla stranden.

- Vill du gå på jazzklubb med mig i kväll ? frågar Aria med ett lugnt tonfall.

- Du gillar också jazz ? frågar jag samtidigt som mina ögon strömmar in hennes blåa.

- Mmm, svarar hon och ler. Att koppla av till.

- Var och när ?

- Club Nihoa. Klockan nio.

Vi får syn på Nicke och Mecke som stiftat bekantskap med Tia, Sissel och Pernilla.

- Böj på benen ! ropar Sissel; Nicke tappar balansen och faller i det varma havet. Mecke skrattar, varefter han förlorar fotfästet och utbrister:

- Ooaajj… Perkele !

Tia och Pernilla glider fram till de nyblöta pojkarna med stora leenden på sina läppar. "Om igen !" hojtar Sissel, men killarna har fått nog och beger sig upp mot mig och Aria med brädorna under armarna, tätt följda av amazonerna.

Klockan är nio. Alla sirener och beachvolley killar är samlade runt ett avlångt bord, på klubben Nihoa. Det är en fridfull och skön stämning; långsam jazz spelas på en upphöjd, liten scen; där finns också ett litet dansgolv, där två par rör sig sakta till musiken.

Aria tittar på mig undrandes:

- Var det här vi hade tänkt oss ? frågor hon försiktigt.

- De hade tydligen bestämt sig för klubb besök också. Vill du… ?

Hon svarar inte; hon tar tag i min arm och för mig från de övriga, upp mot det dunkla dansgolvet. As time goes by spelas och vi finner varandra i den lugna melodin.

Mecke och Nicke drar upp Sissel och Tia, medan Ben sitter kvar med Hella och Pernilla. Vi är nu c.a åtta par som rör oss långsamt till de mjuka tonerna.

"Blue moon…" sjunger den mörkhyade sångerskan, och de flestas ögon sluts nu. Aria ser först på mig, sedan mot ytterdörren. Vi smyger försiktigt ifrån dansgolvet och ut mot entrén. Jag frågar bartendern om jag kan få låna en filt. Han går ut i ett närliggande rum och kommer strax tillbaka med ett leende och en varm pläd. Jag lovar honom den tillbaka, och sedan försvinner Aria och jag ut i skymningen, ner mot stranden. Vi breder ut pläden och sätter oss ner försiktigt. Den tidigare blå himlen börjar nu skifta i lila nyanser då den eldröda solen försvinner sakta ner vid horisonten.

Aria fattar min hand ömt och jag tittar henne djupt in i ögon. Vi närmare oss varandra varligt och sjunker långsamt bakåt, tills våra huvuden når den mjuka pläden.

Hennes heta armar lindar sig runt mig; jag trycker försiktigt min kind mot hennes. Hon sänker huvudet och vrider sitt ansikte nedåt, så att hennes höga kindben pressar sig in mitt bröst.

Jag andas in hennes doft samtidigt som mina fingrar drar smekande genom hennes glänsande hår. Hon tittar upp, ler och stelnar till. De blå ögonen låser sig fast vid mina. Hon sträcker sig så att hennes lätt öppna mun kommer så nära min käkled att jag tydligt känner hennes varma andetag pulsera mot mitt öra.

Hon halvsluter sina ögon och börjar ömt gnugga sin mjuka näsa mot min och sedan kysser hon mig: först pannan, sedan munnen. Mjukt, väldigt mjukt, sedan mera bestämt.

Sina händer sluter hon i ett fast tag om min midja, medan mina fingertoppar söker väg uppför hennes rygg; de stannar till och jag sluter henne tätt intill mig.

Natten är het och vi somnar till slut i varandras armar.

Klockan halv tio dagen därpå sitter vi fyra killar mitt emot varandra, ombord på ett mindre flygplan.

- Gud vad skönt ! Den här solsemestern var något vi verkligen behövde, säger Nicke. Saknar du Johanna ?

- Jååo; det är tryggt att ha någon att komma hem till, svarar Ben.

Mecke knuffar till mig och nickar mot fönstret. På flygfältet står Aria ensam och tittar med sorgsna ögon mot planet, vars motorer har startat.

- Vad spelar situationen för roll ! Du skulle fixa det, utbrister Ben argt. Planet börjar rulla, får fart och lämnar sedan startbanan. Vi är på väg hem.

Kvar på flygplatsen dyker Pernilla upp vid Arias sida. Hon räcker över en lapp till sin tårögda väninna samtidigt som hon säger:

- Han får inte ha på mobilen på planet.

Aria tittar på numret och vänder sedan på lappen. Hon läser de små orden på notens baksida och ljuset strålar på nytt ut genom hennes blå ögon.