DÖDSDÖMD!

Kim kunde inte tro att det var sant. Snart vaknar jag, tänkte hon, det här är bara en dröm och när jag berättar om den för Jocke kommer han att skratta. Åh, Jocke, det fick inte vara sant…

Kim tittade ut genom fönstret, det var morgon och nästan mörkt ute, och det regnade. Hon var arton år, och hade just flyttat in i en liten etta i Stockholm. Hon jobbade i en liten oansenlig klädaffär, men det var bara tillfälligt, hon letade efter ett mer lönande jobb. Hon tog på sig kappan och gick ut, det var kallt, och hon undrade hur länge snön skulle dröja. Det var inte särskilt långt, men hon tog ändå bussen. Ann-Katrin, som ägde affären höll på att packa upp kläder när Kim kom.

-:"Hur många gånger har jag sagt åt dig att gå in bakvägen?" frågade hon vresigt.

Kim ursäktade sig som alla andra gånger och hängde av sig kappan. Kim började packa upp nya Levis-jeans, och hennes tankar gick till Jocke…

Hon hade träffat honom för ett år sedan, då hade hon fortfarande gått på gymnasiet. Allra första gången hon träffade honom, hade hon bara tyckt att han var klumpig. Andra gången däremot hade det sagt "klick". Som tur var hade samma sak hänt Jocke. Kim skulle träffa honom ikväll, i hennes lägenhet. Men först skulle hon på sjukbesök. Hon hade nämligen haft ont i magen en längre tid och hon skulle få resultatet i dag. Kim fortsatte att tänka på Jocke, men hennes tankar avbröts snart av Ann-Katrins skarpa röst:

-:"Skynda på. Du ska hinna att tvätta skyltfönstret och dammsuga också".

Ann-Katrin gick ut på lagret för att hitta skjortorna som hon hade beställt in. Kim tyckte att det kändes som om en ond ande lämnade rummet. Dagen gick snabbt och snart var det dags för Kim att sluta. På eftermiddagen hade det slutat att regna och solen hade tittat fram, hon gick till sjukhuset. Hon slog sig ner i väntrummet och började bläddra i en damtidning. Halv fem hade doktorn sagt, det var fem minuter kvar. En sjuksköterska ropade snart upp hennes namn. Kim blev invisad i ett litet rum. Vid skrivbordet satt doktorn. Han såg allvarlig ut.

-:"Kim Johansson?" sa han frågande.

Kim nickade.

-:"Sitt ner", fortsatte han.

Och Kim satte sig ner bekvämt tillrätta.

-:"Jag har något mycket ledsamt att meddela er", sa han och började förklara något som Kim inte kunde förstå. Hon kände paniken komma. Varför blev det så här mycket ståhej för lite magont? Kim gick snabbt igenom vad som skulle kunna vara fel, men hon kunde inte hitta något. Hon avbröt doktorn och sa:

-:"Vad är det ni försöker säga?"

Han tittade sorgset på henne och svarade:

-:"Det jag försöker säga, Kim, är att ni är HIV-smittad".

Allt stod stilla en sekund i huvudet på Kim innan hon fattade, hon hade AIDS. Hon kunde inte få fram att ljud och doktorn satt och väntade på att hon skulle säga något. Snart vaknar jag, tänkte hon, det är bara en dröm och när jag berättar om den för Jocke så kommer han att skratta. Men hon vaknade inte och hon började inse sanningen. Nej, det kan inte vara sant, tänkte hon, snart kommer doktorn att säga att det bara är ett skämt som en läxa för att jag kom till sjukhuset för lite magont. Men det sa han inte och hon fick en klump i halsen. Hon började gråta, först stilla sedan nästan hysteriskt.

-:"Om du skulle ta och lugna ner dig lite, så skulle vi kunna…" fortsatte doktorn.

Kim lyssnade inte längre utan störtade ut ur rummet. Hur kunde en doktor vara så hjärtlös? Han hade ljust talat om för henne att hon var dödsdömd, och sedan ber han henne att lugna ner sig. Kim stannade, hon visste inte var hon var. -:"Varför ska alla sjukhus ha så många gångar?" undrade hon argt.

Hon torkade sina tårar och frågade en förbi passerande sjuksköterska om vägen ut. När hon kom ut på gatan började tårarna att rinna igen, men hon brydde sig inte om att torka bort dom. De flesta hon mötte stirrade konstigt på henne.

-:"Har du aldrig sett en gråtande människa förr!" skrek hon efter en medelålders man som stirrade extra mycket.

Kim darrade på handen när hon låste upp lägenhetsdörren. När hon kom in kastade hon sig på sängen och grät. Nästa gång hon tittade på klockan var den halv nio. Jocke skulle komma nio. Jag måste ringa åter bud, tänkte hon i panik. Hon måste slå numret två gånger för att få det rätt.

-:"Joakim",hörde hon hans välbekanta röst svara.

-:"Hej, det är Kim", sa hon och försökte få rösten stadig.

-:"Hej, jag kommer snart, jag längtar ihjäl mig efter dig", sa han glatt.

-:"Jo, det var just det, du kan inte komma, jag är sjuk".

Hon kände att hon skulle börja gråta snart.

-:"Det är väl inget allvarligt?" hon kunde höra oron i hans röst.

-:"Nej då, bara lite feber", sa hon och började snyfta, snart grät hon hejdat.

-:"Jag kommer", var allt Jocke sa.

Några minuter senare kom han, han hade inte hunnit ta på sig jackan och han var röd om kinderna av kylan. Kim låg i sängen, hennes kropp skakade av snyftningar. Jocke satte sig bredvid henne och drog henne intill sig.

-:"Berätta vad som har hänt", sa han.

Och hon berättade, hur hon hade ont i magen, gått till doktorn, återvänt för att få resultatet och om sjukdomen. Hur skulle han ta det? Hon tittade oroligt på honom. Jocke släppte henne direkt som om hon var pestsmittad och sa med avsmak:

-:"AIDS! Du är ju inte riktigt klok. Och så låter du mig röra vid dig. Tänk om jag blir smittad".

Jocke tog några steg ifrån henne. Kim kände att tårarna rann nerför hennes kinder. Kunde detta vara sant? Jocke vägrade ta i henne som om hon var smutsig.

-:"Men Jocke, du kan inte bli smittad…" sa hon och tystnade tvärt när hon insåg hur fel hon hade.

-:"Om du inte redan har gjort det", skrek han med avsky och rusade ut ur lägenheten. Kim blev ensam med sin förtvivlan. Hon låg i sängen hela nästa dag utan att röra sig. Till slut steg hon upp och gick ut. Hon gick till ett apotek och köpte sömnpiller. När hon kom tillbaka ställde hon den på bordet vid sängen. När hon gick ut i köket ringde telefonen. Först tänkte hon inte svara, men ångrade sig, det kanske var Jocke som ville be om förlåtelse. Men det var inte Jocke, det var Ann-Katrin.

-:"Vad i helvete menar du med att bara låta bli att komma".

Kim hade aldrig hört henne så arg förut.

Ann-Katrin fortsatte:

-:"Här har jag slitit mig fördärvad bara för att du var som uppslukad av jorden".

-:"Men jag är sjuk…" började Kim, men blev avbryten av Ann-Katrin.

-:"Sällan, i så fall så hade du ringt till försäkringskassan och hit, men det har du inte gjort. Du kommer i morgon eller så är du avskedad".

-:"Men…" längre hann hon inte, Ann-Katrin hade lagt på. Kim tänkte länge innan hon somnade. Hela hennes liv hade gått i kras lika lätt som man släpper en vas i golvet. Kim hade drömt om en framtid med Jocke. De skulle få två barn hade hon bestämt, en pojke och en flicka. Doktorn hade tagit hennes dröm och trampat på den. Och Jocke avskydde henne som pesten. Men hon hoppades ändå att han skulle komma tillbaka… Hon sov bara två timmar innan hon var tvungen att gå till jobbet. Ann-Katrin var på jätte dåligt humör hela dagen, och hon såg till att Kim fick jobba igen tiden hon varit borta. När dagen var slut, så var även Kim det. Men hon var glad ändå. Arbetet hade hindrat henne från att tänka på Jocke och sjukdomen. På vägen tillbaka till lägenheten köpte hon en stor låda munkar. Kim brukade inte köpa sådant innan hon fick veta att hon hade HIV. Hon måste tänka på figuren, men det hade ingen betydelse nu. När hon kom in satte hon sig direkt ner och började frossa i sig munkarna. Hon åt upp hela asken på mindre än en halv timme. Efteråt mådde hon illa och måste spy. Men det hjälpte inte, hon hade ont i magen resten av kvällen. Nästa morgon ringde hon och sjukanmälde sig. Den dagen, tänkte hon, om hon bara inte hade gått till sjukhuset så hade hon kunnat leva ett normalt liv, ett tag… Ilskan kom, hon hatade alla som var lyckliga i det ögonblicket. Om bara inte doktorn hade gett henne besked.

-:"Jävla skit doktor", skrek hon full av raseri, och dunkade huvudet i väggen så hårt hon kunde flera gånger. Gråten kom, hon sjönk ihop på golvet och rörde sig inte på flera timmar. Nästa gång hon tittade på klockan, var den åtta. Hon var hungrig och gick ut i köket och öppnade kylen, den var nästan tom, förutom ett öppet mjölk paket som luktade surt. Hon hade glömt att handla. Jag handlar i morgon, tänkte hon. Hennes ögon föll på telefonen, hon skulle ringa Jocke. Kim slog snabbt numret, det dröjde en evighet innan han svarade. Men när hon talade om vem det var, så la han på luren direkt. Vad har han för rätt att göra så, tänkte hon med vrede. Vad har han för rätt att förstöra mitt liv. Hon grep tag i en glasskål och slängde den med all sin kraft i golvet. Hon grät.

-:"Förlåt mig, Jocke. Det var inte ditt fel", viskade hon.

Kim brydde sig inte om att sopa upp glasskärvorna, utan gick direkt till sängs. Nästa morgon tog hon fram piller burken och satte sig i soffan. Hon undrade hur det skulle vara att dö. Hon trodde att det skulle vara bättre, inget kunde vara värre än hennes lidande. Hennes tankar avbröts genom en svag knackning på dörren. Kim reste sig långsamt och öppnade. Det var Jocke, han stod med ner böjt huvud. Axlarna skakade av gråt.

-:"Jag har varit en idiot. Men du kommer i alla fall ha sällskap", snyftade han och tittade upp, deras ögon möttes och hon förstod. Han hade också HIV. De stod vid fönstret och höll om varandra. Utanför föll den första snön. Kim var fortfarande ledsen, men hon skulle slippa att vara ensam.

SLUT!