DEN ANDRA MIA!

Jag och mina tjugo klass kamrater har dödat en tjej genom att mobba henne.

Jag är en hemsk människa. Jag är en mobbare. Över allt runt omkring sig hör man orden mobbad eller mobbare. I skolan eller på stan kanske. Oftast tänker man inte så mycket på det, men dom är faktiskt ganska vanliga. Innan, tänkte jag inte heller så mycket på det om jag hörde orden mobbare eller mobbad. Hör jag dom nu blir jag stel i hela kroppen. Jag och mina tjugo klass kompisar har dödat en tjej genom att mobba henne. Vi mobbade henne så mycket så hon tog sitt liv för att hon inte orkade med vår mobbing längre. En tjej på 13 år var tvungen att ta sitt liv för att hela klassen skulle förstå hur hon kände sig. Ändå förstår inte alla ännu. Dagen då Mia kom till vår klass var en vacker vår dag i slutet av mars. Men vi gjorde den så mörk vi kunde för henne. Mia var annorlunda. Hon såg annorlunda ut, hon klädde sig annorlunda och hon lyssnade på annorlunda musik. Alla hatade henne från första stund vi såg henne. Jag hatade henne mest för att hon hette Mia. Annars brydde jag mig inte så mycket om henne. Jag var nog den enda som aldrig var med och satte krokben för henne i korridoren, kastade alla hennes kläder i toaletten eller hackade på henne. Men jag mobbade henne på andra sätt. Jag svarade inte när hon frågade mig om något t ex. Bara hon inte hade hetat Mia. Jag heter själv Mia och jag tyckte att det var äckligt att hon skulle heta som jag, hon som var så ful. Jag tror ingen av oss trodde att hon skulle ta livet av sig. Man undrar vad vi trodde egentligen. Att hon bara skulle ta emot alla glåpord och slag. Det gjorde hon i alla fall inte. När Mia bara hade varit hos oss i några veckor kom vår klassföreståndare inrusande mitt under en matte lektion och började gala. Han undrade om någon av oss visste varför inte Mia var i skolan. Det visste naturligtvis ingen. Då berättade han att Mias mamma hade hittat Mia död på morgonen i badrummet. Hon hade tagit sömntabletter- en hel burk. Hon hade lämnat ett brev efter sig till sin mamma där hon berättade allting vi hade gjort mot henne. Hon hade också skrivit brev till två av oss i klassen. Dom var till Thomas och till mig. Jag tog brevet och lade det i fickan. Vår klassföreståndare sa att begravningen skulle vara på lördag och sen så gick han. På rasten gick jag ut på toaletten. Jag ville läsa mitt brev i fred. Jag tog upp det ur fickan. Det var ett ganska stort gult kuvert. "Till den andra Mia" stod det med stora spetiga bokstäver. Jag rev försiktigt upp det. Jag läste det sakta först en gång och sen en gång till:

HEJ, MIA!

När du läser dett är jag nog död, för jag står inte ut med livet. Du förstår nog inte för du har alltid haft kompisar och en massa människor omkring dig. Det har jag inte haft, fast det var min största önskan. Jag förlåter bara dig och Thomas för allt som ni gjort mig. Jag förlåter Thomas för att han har hjälpt mig ibland och sagt stopp när dom andra blev för hårda mot mig. Dig förlåter jag av två skäl, dels för att du aldrig slagit mig och dels för att du heter Mia. Jag har alltid velat vara som du och se ut som du, Mia. Ibland har jag fantiserat att jag varit du och haft en massa kompisar. Jag har bara två fina saker. En guldring och ett silverhalsband. Jag vill att du ska ha min ring. Du kan ju tänka på mig någon gång när du har den på dig. Jag önskar dig all lycka i livet.

"Den andra Mia"

Jag hade börjat gråta. Jag kände i kuvertet och där låg guldringen. Jag satte den på mitt lång finger och den passade precis. Konstigt nog kändes det rätt att ta emot den. Jag gick på begravningen. Det var bara lite folk där. Bara jag och Thomas från klassen. Dom andra tyckte att det var slöseri med tid. Thomas och jag stod bredvid varann. Jag smyg tittade på honom. Han grät. Jag hade aldrig sett honom gråta förr. Han var inte den typen. Begravningen var slut. Thomas vände sig mot mig.

-:"Jag…" började han.

Jag skakade på huvudet. Då lade han sina armar om mig och började gråta. Jag grät också. Nu mera är Thomas och jag bästa kompisar. Vi pratar nästan aldrig om Mia, men jag har alltid guldringen på mig. Jag har aldrig frågat Thomas vad som stod i hans brev, men jag har sett att han har en silver kedja med ett "M" kring halsen.

SLUT!