DEN GAMLA DANSBANAN!

Pappa (som är författare) och mamma skilde sig när jag var relaktivt liten, men vi bröt aldrig kontakten utan träffades ganska så regelbundet…

-:"Jag måste arbeta hela sommaren, men för den skull vill jag inte avstå från min dotter. Jag har hyrt ett torp i Småland… Vill du följa med din osällskapliga far dit?" undrade pappa.

-:"Ja, det finns ingenting som kan få mig att avstå från våran semester, pappa", sa jag.

-:"Din dotter är så lik dig… När hennes kamrater är ute och roar sig föredrar hon att gå ensam och drömma", sa pappas nya fru Gun.

Medans Gun tyckte att pappa var en inbunden och tråkig typ tyckte jag att han var spännande.

-:"Vad ska du skriva om i sommar?" undrade jag.

-:"Jag arbetar som vanligt med en ny samling av mina rysar noveller", svarade pappa.

-:"Men ska inte Gun följa med ner till Småland?"

-:"Nej, hon måste vara hemma och se till alla djuren, och sen så skulle inte hon få det så roligt tillsammans med oss".

-:"Jo, nån måste ju se till alla era djur, förstås. Men jag glömmer aldrig novellen om den beslöjande mörka damen".

-:"Ja, det var en otäck historia, inte sant?"

Pappa byggde sina noveller på hörsägner från människor med övertro. När vi hade åkt ett styke med pappas bil, så stannade vi vid ett hotell för att äta lunch…

-:"Det är underligt att en del människor har en speciell begåvning för det övernaturliga…Kring dom öppnas världar som ett helt liv kan vara stängda för andra", sa pappa när vi satt där inne på hotellet.

-:"Tror du verkligen på det där, pappa?" undrade jag.

-:"Äh, jag vet inte. Kanske är det så att man måste tro på det en smula för att kunna skriva som jag gör."

Det kändes hur han skakade av sig något han funderat på. Jag bad pappa fortsätta att berätta om varför vissa människor var känsligare inför andra t ex. Och hur man kunde upptäcka det.

-:"Det händer att en viss miljö från svunnen tid kan sätta igång den här "processen" hos en människa… Men nu tycker jag att vi ska glöma det övernaturliga och tänka på vad vi ska handla för mat med oss. Vi får lov att handla för flera dar eftersom vi bor rätt isolerat"" sa pappa när vi hade åkt ett styke.

-:"Okey, jag ska göra upp en lista".

Vi gjorde våra inköp i den lilla trvliga lanthandeln nere i byn.

-:"Tänk att handlaren visste vem du var. Du håller visst på att bli berömd, pappa".

-:"Nja, för den lilla klick som intresserade av vad jag skriver".

Och så var vi äntligen framme.

-:"Så här ska vi bo en tid framåt. Helt omodernt, vi får bära in vatten och elda i vedspisen", sa pappa.

-:"Det ska nog gå bra ska du se", sa jag.

En sak var säker, min pappas fru Gun skulle aldrig ha accepterat en sån här omodernt hus, hon före drar lyxigare hus. Hon skulle inte ha trivits i några dagar ens. Hon skulle ha vänt på fläcken.

Här är mer omodernt än jag kunde föreställa mig, tänkte jag när jag satt på "mitt" rum. Nog trodde jag att det skulle finnas elektriskt åtminstone… Men det förstås, pappa älskade den äkta och gammal modiga miljön och fick inspiration av den. Sen när jag hade varit i "mitt" rum så gick jag ut i köket.

-:"Det här kallar jag för hemtrevnad. Vi får det varmt och skönt och så sprakar det så sällskapligt i spisen", sa pappa medans han lagade i ordning maten.

-:"Du är bra romantisk, du, pappa", sa jag och skrattade.

Sen när maten var färdig, så satte vi oss till bords. Och så sa pappa helt plötsligt:

-:"Om ett par dar är det ju midsommarafton. Då vill du väl träffa ungdomar. Jag kan köra dig ner till byn. Dom har säkert någon dans där."

-:"Ja, det vore kul att fira en riktig midsommar med logdans och sånt".

Det kändes varmt och hemma. Så här hade man umgåtts vid afton lampan i gamla tider innan Tv:en och dagens bullriga underhållning. Sen när vi hade ätit så sa jag god natt till pappa och gick och la mig.

Gänget där hemma har alltid ansett mig för en konstig prick. Och det är bara för att jag håller mig i god för att vara med deras fylle fester, tänkte jag innan jag somnade. Det vore trevligt att träffa en pojke från landet som hade andra intressen än de tuffa, gåpåiga killarna från stan…

Jag vaknade till en sällsynt vacker sommar dag, med fågel kvitter, blomdoft och nykokt te.

-:"Nå, vad ska du hitta på idag när jag arbetar?" undrade pappa.

-:"Jag tänkte ta mig en titt på trakten här om kring".

Sen bestämde jag mig för att gå.

-:"Vi ses till lunch… om inte förr", sa jag till pappa.

-:"Gör dig ingen brådska. Så här mycket vacker natur får du sällan uppleva".

När jag hade följt den lilla skogsstigen någon halv timme kom jag till en rätt stor glänta…

-:"En dansbana mitt i skogen? Här ska det förstås bli midsommar dans, då vet jag vart jag ska gå i morgon kväll. Då kan jag gå ensam… Så konstigt att det inte finns någon affisch om när man ska börja och vilka som spelar? Men folk från byn känner förstås till sånt ändå. Om jag går hit i morgon får jag nog vara med och löva banan och klä stången. Det är bra. Då slipper pappa köra mig ända ner till byn… Vi har dans på närmare håll".

Midsommarstången doftade av nyfällt virke och det gjorde mig säker på min sak… Jag skyndade mig hem till pappa för att berätta.

-:"Jag har hittat en dans bana mitt inne i skogen. Och kan du tänka dig där fanns en ny fälld midsommarstång".

-:"Jaha, så bra då, lilla vännen".

Pappa var som vanligt lite disträ när han var mitt uppe i sitt skrivande. Jag sprang upp på vinden och tittade i en gammal kista. Undra vad som finns i den där gamla kistan. Brev kanske... Nej, det var inte några brev i den, men däremot så fanns det kläder i den. Åh, en sån fin klänning. Hemvävt tyg och inte ett fel på den är det heller, men den luktade bara lite gammalt. Om jag tvättar den och hänger ut den kan jag ju ha den på dansen i morgon. Jag hittade en vacker sjalett till klänningen också. Idet fina vädret kunde det inte ta lång tid för kläderna att bli torra. Jag hade hittat ett ålderdomligt strykjärn som man kunde värma på spisen.

-:"Var i jösse namn har du fått tag i dom där kläderna? Så gick ju folk klädda här på landet när seklet var ungt", sa pappa.

-:"Det är fynd från den gamla kistan. Och tro mig eller inte, under kläderna låg ett par skor som passade mig precis", sa jag.

-:"Och vad tänker du ha kläderna till om jag får fråga?"

-:"Det kanske låter underligt, men jag har fått en idé om att dom är dom enda rätta för midsommar dansen".

Pappa tittade undrande på mig, men åter gick snart till att tänka på sina noveller. Den natten drömde jag att en stark ström förde mig långt, långt bort från den plats där jag borde vara. Det var ett misstag att jag skulle färdas så långt, ett misstag som bara sker någon sällsynt gång.

Morgonen därpå…

-:"Jaha, hur låter nu dina planer för dagen?" undrade pappa.

-:"Åh, jag har massor att göra. Först ska jag stryka kläderna, sen ska jag tvätta håret och skölja det mjukt i regn vattnet. När jag är klar med det ska jag gå till dans banan och hjälpa till att klä midsommar stången."

Luften var fylld av humel surr och tunga, jord nära dofter. En äkta midsommar afton.

Det kändes som om hela mitt liv kretsade runt den här dan. Det är konstigt, men jag har en bestämd känsla av att något stort, oförglömligt kommer att hända… Tänkte jag medans jag borstade håret.

Dagen rann snabbt iväg med de vanliga bestyren.

Klockan var redan halv tre. Nu får jag skynda mig om jag skulle hinna med att löva den gamla dans banan också. Jag kom försent, allt var redan färdigt…

-:"Åh, nej, allt är redan klart. Säkert har folket gått hem för att klä om till dansen nu", sa jag för mig själv.

En plats som är gjord och tänkt för människor verkar skrämmande när den är tom och öde…

Ikväll blir det nog jätte roligt här. Liv och rörelse, hoppas jag.

Men trots värmen rös jag lite. Blommorna gav en förnimmelse av liv och död på samma gång…

Kvällen kom och färgade nejden i grön blått dunkel…

-:"Så här fin har jag nog aldrig känt mig", sa jag när jag hade satt på mig klänningen.

-:"Som en flicka från länge sen… Tänk, jag har en känsla av att du… äh, det spelar ingen roll, förresten", sa pappa.

-:"Var inte orolig om jag inte kommer hem förrän solen är uppe. Och jag träffar säkert någon…"

-:"Ja, ja, kära barn, jag vet att den här natten hör kärleken och ungdomen till… Midsommar natten är din."

Hans ord födde gen svar: Natten var min. Jag sa hej då till pappa och så skyndade jag mig iväg. När jag närmade mig dans banan så hörde jag musiken. Dom spelade gammel vals…

-:"Åh, jag måste skynda mig, känner på mig att jag kommer att träffa någon…någon…"

Jag såg genast att jag var rätt klädd för dansen… ingen tvekan om det. Jag visste på en gång att det var honom jag väntat på, när han bjöd upp mig.

-:"Får jag lov till den här dansen? Ni är visst inte från trakten? Jag heter Johan och bor nere i byn".

-:"Säg inte ni, jag heter Mia, och är på besök från Stockholm".

-:"Så här har jag aldrig känt tidigare. Det känns som om det vore meningen att vi skulle träffas", sa Johan medans vi dansade.

-:"Ja, jag har känt det hela dagen, och nu när vi har träffats vet jag att det verkligen är sant, Johan. Kanske är det så att det finns en enda människa som man är skapad för, och när man träffas vet man det på en gång".

Hans armar omkring mig var det viktigaste i världen och i hans ögon åter speglades den kärlek som skulle bli ojämförlig i resten av mitt liv.

-:"Jag vill hålla dig i min famn för alltid", sa han.

-:"Det är där jag helst av allt vill vara också", sa jag.

-:"Jag vet en plats där vi ensamma kan se soluppgången. Att vaka in en ny dag och ett nytt liv för oss två… Här växer en sorts blommor som vi kallar "Hjärtats längtan". Det är det enda ställe i trakten dom finns på. Dom har nog ett annat namn också, men det känner jag inte till."

-:"Så egendomliga och vackra dom är. Låt mig få plocka några. Det känns riktigt att plocka "Hjärtats längtan", nu när vi funnit varandra och inte behöver längta längre".

Medans jag plockade blommorna spred sig en is kall rädsla inom mig att jag inte skulle orka hålla fast min lycka så länge till…

-:"Blommorna är bara till glädje om dom inte bryts av har jag hört. Men det är väl inget att bry sig om, antar jag. Så, ja, le lite, käresta, vi måste nog skynda oss om vi vill se soluppgången", sa Johan.

-:"Johan, jag är så rädd. Gå aldrig ifrån mig"?

-:"Det är kanske du som lämnar mig i stället. Men kom ihåg, jag kommer aldrig att glömma dig, Mia."

Och hur gamla vi en blev skulle vi aldrig kunna glömma varandra. Det skulle bli en sanning som skulle följa oss livet ut. Den gyllen röda solens första strålar bländade mig. I stället för att väcka till liv en rodnande värme spred sig en förstenande kyla…

-:"Så kallt det är…" sa jag när vi satt och tittade på soluppgången.

-:"Det verkar som om kylan kommit för att stanna…"

-:"Jag såg för länge in i solen… Nu ser jag ingenting, Johan. Johan, var är du? Johan, Johan, vad har hänt?"

Plötsligt var jag lämnad i en värld som kändes ödslig och främmande. Och jag visste med den säkerhet som älskande kan känna, att vi hade skilts för alltid. Och när det hade gått flera timmar så dök pappa upp helt plötsligt. Jag var omedveten om tiden, men pappa sa att det hade gått timmar sedan gryningen.

-:"Jag hittade dig för att du klagade så hjärtskärande, som ett litet barn som blivit berövat på något".

-:"Jag hade träffat den man jag älskar och nu är han borta", snyftade jag.

-:"Besynnerliga saker kan tydligen hända en midsommar afton. Något märkligt har hänt mig också. Innan jag gick för att söka dig träffade jag en gammal man från byn. Jag frågade honom om den gamla dansbanan inne i skogen… Det var en persionär från ålderdomshemmet som tog sig en morgon promenad. Han frågade om jag kände till den verkligen. Ja, varför skulle inte jag känna till den, undrade jag. Jag berättade för den äldre om vad jag visste om den, om att dom hade lövat den och rest midsommarstången. Jag berättade också om att du skulle dit och roa dig. Vi gick in till oss och jag bjöd honom på en öl och han började berätta:

Jag tar det från början efter som historien har anknytning till dansbanan ni nämnde. En vän till mig, Johan, dog på hemmet i natt. Den mannen hade hela sitt liv förankrat vid dansbanan och vid den flickan han mötte där en midsommar afton när seklet var ungt… Jag satt hos honom i natt. Han yrade hela tiden: Nu var hon , hon här, flickan han letat efter i hela sitt liv. Om någon träffade henne skulle han framföra en mycket säregen hälsning. Något som bara hon kände till… Han sa något väldigt underligt. "Om åttio år ska hon komma tillbaka till den plats där hjärtats längtan växer. Då är vi båda unga igen och tiden har rättat till sitt misstag". Han närmade sig slutet vid gryningstimmen. Jag gick ut i korridoren för att hämta hjälp. När jag kom tillbaka var han redan död. Men underligt nog hade någon lyckats smyga sig in och lagt en bukett med just "H"ärtats längtan" på hans bröst".

Den där gamla dansbanan inne i skogen, den revs för nästan sextio år sedan.

-:"Men hur…", undrade jag.

Hade ödet in sett sitt misstag och givit oss en enda natt att återförenas igen? Jag hade färdats sextio år tillbaka i tiden för att träffa den jag var skapad för. Vad åtre stod sedan? Ett helt livs sorg att vara född för sent?

-:"Mia, ibland har jag haft en vision av att du är född i fel tid. Har ju aldrig velat nämna det, men nu vet jag att det här är något som vi kommer att behålla inom oss".

Kanske är det meningen att allt ska rättas till i en annan tid. Om lite mer än sextio år kommer vi att födas igen så att vi bägge är unga samtidigt, i en avlägsen framtid, tänkte jag.

Men skulle kärleken visa sig vara så stark att den kunde besegra både död och åter födelse? Skulle minnet av den älskade kunna dröja sig kvar till en midsommar afton om åttio år när vi var åter födda i samma tid…

… tanken hisnade. Men jag hade ju alla de långa åren på mig att tänka.

-:"Här låg ju dansbanan. Nu finns här ingenting. Inte ens gräset är rört…" sa jag.

-:"Nej, här har ingen dansat på över ett halvt sekel, egentligen. Bara du och…" sa pappa.

-:"Men jag är född sextio år för sent."

-:"Barn lilla".

Var kanske hela min upplevelse ett gäckande norrspel från de naturens krafter som sägs frigöra sig på själva midsommar afton?

-:"Se blommorna är av plockade. Det var här dom växte. Nu finns dom inte längre. Se själv, dom är nyligen plockade…" fortsatte jag.

-:"Hur skulle dom kunna finnas här när dom ligger hos en död? "Hjärtats längtan" skulle följa Johan in i döden".

-:"Jag kommer aldrig att glömma den här platsen. Den har präglats in i mitt hjärta".

-:"Var inte ledsen, Mia. Nästa sommar kommer här att växa nya blommor."

-:"Nästa sommar, ja".

Men kommer dom att fortfarande växa om åttio år? Det vore underbart om kärleken räckte till att överbrygga tidens ström… En midsommar afton om åttio år. Vem vet hur världen ser ut då...

SLUT!