SORGEN!

Jag bar en stor sorg i mitt hjärta. Men vad som var värre var att jag gav mig själv skulden till min sorg.

Jag satt som jag brukade göra på en stol i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Det var en blåsig dag. Det regnade, inget milt regn, utan ett hårt piskande regn. Där borta var havet, vågorna, som om det ville krossa alt som kom i dess väg.

Du måste glömma, Carina, sa´en röst inom mig. Nej, viskade jag. Nej, nej, nej. Jag skulle ha velat gråta, men hur jag än försökte så gick det inte. Jag hade inga tårar kvar längre. Tre år är det sen Johan dog idag. Och det är mitt fel. Rösten inom mig försökte igen, det var inte oförståndigt. Nej, skrek jag, det var mitt fel. I tre år nu hade mina föräldrar försökt att göra allt för att hjälpa mig, men förgäves. Min familj hade det gott ställt så jag hade allt som en vanlig 18- åring flicka knappt vågade drömma om. Men jag orkade inte bry mig om någonting. Jag bara satt och stirrade tomt framför mig. Jag behövde inte gå i skolan. Jag var ju klar med min grundskola för tre år sedan. Men både mina föräldrar och alla läkare som försökt hjälpa mig, tyckte att jag skulle bli bra först innan jag började att jobba. Tänk för bara tre år

sedan, då hade jag varit som vilken 15- åring flicka som helst. Barnsliga drömmar hade jag haft, och jag var alltid glad och framåt. Jag var omtyckt av alla mina kompisar och utav lärarna. Jag var också mycket söt. Så jag var omtyckt av killarna också. Jag var den som hittade på allt kul, jag var alltid full av upptåg. Men efter det hemska som hände för exakt tre år sedan, hade jag förändrats. Jag drog mig undan alla. Mina ögon såg ibland riktigt svarta ut, de hade förlorat glimten. Mina föräldrar var förtvivlade och hade nästan förlorat allt hopp. Det var inte längre någon idé att säga åt mig att glömma – jag stängde in mig själv i ett skal. Jag tänkte tillbaka på det som hänt. Jag bar skulden till min älskade Johans död.

Jag och Johan var bjudna på fest hos Iréne, hon fyllde 14 år. Irénes fester hade rykte om sig att vara ganska vilda. Vi kände inte Iréne särskilt väl, bara så att vi hejade på varandra ibland. Men nu hade vi i alla fall bestämt oss för att gå. Det var vinter och kallt men ännu hade havet inte frusit till. Jag tycker inte det var länge sedan det var sommar. Jag log vid minnet av den sommaren. Vad roligt vi hade haft, jag och Johan. Det var redan fullt med folk hos Iréne. Det var rökigt och bråkigt, men vi gick i alla fall in. Jag och Johan fick genast var sin mugg med någonting i. Jag blev alldeles varm och plötsligt fick jag en sådan lust att skratta. Samma var det med Johan. Mmm… det var ju gott sa jag och hämtade mer åt mig och Johan. Nu tyckte vi inte längre att det var bullrigt och stökigt, vi skrattade åt allt dumt som

sades. Några dansade, andra satt eller låg huller om buller i

sofforna eller på golvet. Vi satte oss i ett hörn och kysstes och kramades, vi var ju så kära. Tiden gick snabbt. Johan tittade på klockan och sa:

-:"Halv ett, Carina, vi går nu".

Mycket fnittriga och på något ostadiga ben vinglade vi ut och hämtade våra jackor och mössor.

-:"Fy fan, vad kallt det är", sa Johan och la armen om mig.

Vi gick längs stranden, det var kallt och mörkt. Men stranden lystes upp lite av de starka ljusen från motorvägen. Den var stark trafikerad, även vid den här tiden på dygnet. Det var ju fredag. Plötsligt kom en vindil och slet tag i min mössa och blåste ut den över havet.

-:"Nej, min mössa", skrek jag, "den var alldeles ny. Förbaskat också".

-:"Jag hämtar den", sa Johan.

-:"Var inte löjlig Johan", sa jag, "hur skulle det gå till"?

-:"Jag lånar Janssons eka, den ligger där borta".

-:"Nej, Johan, gör inte det", bad jag, "det går så höga vågor".

-:"Lilla Carina", sa Johan," var inte orolig, jag kommer strax".

-:"Ja, ja, men var försiktig", skrek jag efter honom.

Johan drog ner båten till vattnet. När han ställde sig i den, vinglade han till och var nära att falla. Hade jag varit nykter, hade jag ropat honom tillbaka. Nu var jag inte det. Mössan låg ca 20 m ut i vattnet. Det låg en båtshake på durken. När Johan kommit ut till mössan, reste han sig upp och lutade sig framåt för att nå den. Det var ingen lång grund strand, utan

det blev djupt nästan med en gång. Sen gick allt så fort. Båten gungade och krängde och plötsligt föll Johan. Det var sista gången jag såg Johan. Jag minns allt som i en dimma. Jag såg hur han försvann under ytan. Han kom inte upp mer. Jag stod på stranden och såg allting, hade jag simmat ut, hade jag också drunknat. Jag skrek, jag skrek som jag aldrig hade gjort i hela mitt liv. Jag rusade upp på motorvägen och fick några bilar att stanna, genom att skrika och fäkta med armarna. Jag lyckades få bilförarna att förstå vad som hade hänt. Sen mindes jag inget mer. När jag slog upp ögonen, var det första jag såg min mamma och pappa. Jag var helt hysterisk, jag bara skrek. En sköterska kom springande och gav mig en lugnande spruta. Jag föll utmattad och omtöcknad tillbaka ner mot kudden. Tiden som följde blev fruktansvärd och jag bara grät. Johans mamma och pappa försökte prata med mig. Och de sa liksom alla andra:

-:"Carina, det var inte ditt fel".

Men ingenting hjälpte. Läkarna stod maktlösa, man kunde ingenting göra för mig. Jag satt fortfarande kvar på stolen i mitt rum. Jag bestämde mig för att gå ut. Jag gick ner till stranden, det hade slutat regna, nu var det dimmigt. Varför jag gjorde det visste jag inte, det var någonting inom mig som drev på. Jag tog familjens eka och rodde ut. Dimman kom snabbt, det var alldeles vitt. Jag såg inte land längre. Jag kände mig helt lugn, jag la årorna på durken och satte mig och väntade. Jag satt där helt orörlig. Tiden gick, men så kom det jag hade väntat på. Det kom en eka glidande i

dimman, i den satt Johan. Jag ropade hans namn. Båten var nu framme vid min. Johan vände sig om och log.

-:"Älskade Carina", sa han, "sörj mig inte mer nu, du har lidit nog. Jag har det bra där jag är. Var inte ledsen mer för min skull. Vi ska mötas igen, det lovar jag. Det var absolut inte ditt fel. Jag älskar dig, Carina. Farväl".

-:"Farväl, Johan, vi ses", ropade jag.

Dimman började nu lätta. Och där bröt solen fram. Jag kände en obeskrivlig lättnad, som om jag burit en kvarnsten om halsen, som jag nu blivit av med. Jag rodde mot land, solen sken. Jag drog upp ekan på land och sprang upp mot villan, till mina föräldrar. Det kändes som om jag varit ifrån dom i ett helt år och nu skulle få träffa dom igen. Min mamma och pappa, Johans föräldrar och alla mina vänner blev obeskrivligt glada. Jag hade öppnat mitt skal. Jag hade inte glömt, det skulle jag aldrig göra. Men jag sörjde inte längre, jag började leva igen. Det var ju vad Johan velat. Alla undrade förstås vem, eller vad som fick mig tillbaka till livet. Men de frågade inget, ville jag berätta fick jag göra det. Annars räckte det för dom att jag blivit mig själv igen. Jag visste ju att Johan och jag skulle träffas igen. Han var ju död och dö det skulle ju jag också göra en gång. Jag började leva igen, det var ju det Johan velat.

SLUT!