ANNIHILATOR

 

PITBULL FUCKING PITBULL

 

    ANNIHILATOR har börjat spotta ur sig skivor. Nya alstret, tillika Jeff Waters nionde studioplatta under namnet ANNIHILATOR, ”Waking The Fury” är en snabb och ilsken historia. Allt med en hederlig ANNIHILATOR touch och en intervju för Slave To Metal var på sin plats.  

 

   I fjol hade jag fjärilar i magen så jag trodde jag skulle dö. Anledningen var att jag skulle intervjua Jeff Waters. Hade förställt mig en ganska svår person – han har ju inte sparkat lite medlemmar genom åren. Men han bevisade motsatsen och var en av de ödmjukaste musiker jag pratat med genom åren. Därför satt jag nu lugnt vid telefonen och inväntade ett nytt samtal med Jeff. Anledningen till att det är mycket Waters i inledningen beror (för den oinvigde) på att ANNIHILATOR alltid varit Mr. Waters skötebarn. Under åren –94 (”King Of The Kill”), -96 (”Refresh The Demon”) och –97 (“Remains”) gav han ifrån sig alster som han skapat och framfört mer eller mindre på egen hand. Just därför är ANNIHILATOR synonymt med Jeff Waters. På förra plattan ”Carnival Diablos”, från I fjol, så har han lyckats behålla sin grymma sångare Joe Comeau – mannen med ett förflutet som gitarrist i OVERKILL. Och det är just Joe som står för kvällens ”Vaha!?” när jag sitter där och inväntar samtalet från Kanadas avbräck Vancouver där Jeff huserar till vardags.

   - Hello this is Joe!

   Orden klingar ur telefonluren och korthuset rasar…

   Allt vad förberedelse för intervjun etc. etc. faller i bitar. Inte för att man har frågorna till mer än ett utgångsstöd. Men mycket sitter ju etsat i huvudet. Det finns många frågetecken sen sist intervju som jag vill följa upp och inom ett par sekunder ställer jag om hela hjärnan och allt faller på plats precis som det skall göra.

   - Vi fick dela intervjuerna emellan oss så det är därför som jag ringer.

   Joe ursäktar sig för missödet när jag förklarar för honom att jag var inställd på ett samtal med Waters. Därför kommer heller inte ringsignalerna från Kanada utan från New York där den gode Joe bor.

   Jag manglar på direkt med att påvisa för honom att jag tycker att de har lyckats väcka ilskan och raseriet inom sig!

   - Det är helt rätt, det är just det som titeln är menad att visa.

   Därför är det kanske inte heller svårt för den kvicktänkte att räkna ut vad just ”Fury” betyder.

   - Vi har blivit tyngre och thrashigare. Det är där våra rötter kommer ifrån. Jeff är bra på att skriva underbara ballader och sånt, men jag tycker ANNIHILATOR är bäst på att göra thrash.

   Förra plattan var som en ren hyllning till åttiotalet och heavy metal, så nya alstret känns lite som att vända på handen… Men det har sin naturliga förklaring enligt trevlige Joe.

   - Denna gången är vi arga! Vi har sett SLAYER en hel del gånger och varje gång man ser dem live så får man sig verkligen en spark i arslet. För våran del så är våra rötter som sagt bäst och det kändes som att var tid att återvända dit.

   Ett ganska hårt uttryck för en som inte har varit med bandet mer än tre år. Debuten och bandets numera klassikska album ”Alice In Hell” släpptes redan –89. Så det känns lite skruvat att höra Joe säga dessa orden.

   Något annat som känns mycket ovant är Joe´s sånginsatser. På ”Carnival Diablos” visade han upp hela sitt register när det gällde klassika sångare. Rob Halford, Bruce Dickinson, Bon Scott… m.fl. fick sig alla en dänga. Med bravur bör kanske tilläggas då Joe fixade kakan bättre än vad svärmor bakar bullar. Och hennes kanelbullar går inte av för hackor. Men denna gången har han valt att vända blicken bakåt, precis som musiken alltså, därför låter Joe numera nästan mer Jeff Waters än vad Jeff själv gjorde under åren då han även skötte micken.

   - Han är också en jävligt bra sångare!!! Detta är väl egentligen mer min typ av sång. Jeff skrev all musik i en riktning nu. På förra plattan blev det mer splittrat, medans man numera ser en röd musikalisk tråd. Så nu sjunger jag med min egna stil och allt i samma riktning. Det är kul att du tar upp det, för vi låter trots allt väldigt lika varann. Inte så konstigt kanske då vi bägge har samma inspirationskällor när det gäller sångare etc. etc. Så det har kommit den naturliga vägen.

   Även denna gången har bandet valt att spela in i den egna studion i Vancouver. Och precis som på nyårsaftons kväll med grevinnan och betjänten på teven, så har det blivit ”the same precede as every year…” – om än i en lite nyktrare tappning. Alltså inte lika slöddrigt men såklart med Jeff Waters bakom spakarna.

   - Jag flög upp och vi skrev de sista texterna. Sen så startade vi inspelningen.

   - Vi har bytt lite datagrejer i studion så jag tycker vi fick till ett suveränt sound.

   Jepp! Det typiska ANNIHILATOR soundet svarar jag snabbt. Det kommer väl egentligen av Waters skulle jag tippa på och just därför börjar man ju grunna på om det aldrig har varit på tal att dra bort Waters från spakarna. Prova något nytt?

   - Visst skulle det vara kul att prova på något annat. Men alla andra producenter är så jävla dyra och det blir en slags lottodragning. Nu vet vi ju hur det blir på förhand – vi vet att vi kommer att bli nöjda.

   Bandet var ju ute och turnerade med NEVERMORE och SOILWORK förra året – just därför råkar jag ju veta att Jeff bor granne med Devin Townsend som producerat SOILWORK. Kanske vore det något?

   - Ja, det hade blivit nåt det. Han är en jävligt talangfull kille.

   Båda börjar skratta åt tanken.

   - Du måste bara hälsa till grabbarna i SOILWORK!!! Vi hade så jävla kul på turnen. De är så fruktansvärt trevliga.

   På heder och samvete… jag lovar (the messenger boy…som Rob Halford kallade mig för).

   Jeff är en sjuhelsikes kille på att skriva instrumental låtar och när jag intervjuade honom för ett år sedan så pratade han stort om hur han skulle skriva ihop en instrumental låt över det vanliga tills denna plattan. Därför kändes det som en liten besvikelse när ”Waking The Fury” vreds igång och det visade sig att plattan helt lös med underbara instrumental bitars frånvaro. Ett löfte kändes brutet.

   - Jag sa till honom att jag ville sjunga på alla låtar…

   Joe börjar garva utav attan och jag kan inte annat än att brista ut i skratt jag med över hans snabba men korta svar. Men med ett tillägg.

   - Jag vet faktikst inte varför det inte blev någon instrumental låt? Det bara blev så i slutändan.

   Den nöten skall jag knäcka i framtiden om jag får tillfälle att ta en pratstund med Jeff igen…

   Åter till skivan. Tror du att ni kommer fortsätta i samma bana på nästa skiva. Rent, hårt och snabbt???

   - Ja, det tror jag. Nästa blir kanske med lite mer rena gitarrer. Det kommer nog gå mer åt ”Alice In Hell” hållet.

   Precis som jag nämnde i början av denna intervju så är det mesta sig likt i ANNIHILATOR lägret, eller skall man säga ”-Inte!?”. Allt är som det skall – medlemmar har kommit och gått. Denna gången var det trummisen Ray Hartmann som lämnade bandet för andra gången -han spelade på debuten och på 1990 års”Never, Neverland”- och den långt trogne gitarristen Dave Scott Davis som lämnat skutan. Ersättare blev återvändande (!) trummisen Randy Black som pukade skinn på ”King Of The Kill” och ”Refresh The Demon” (då även som enda mannen Jeff hade vid sin sida) och stränbändare Curran Murphy som har ett förflutet i NEVERMORE.

   - Ray kände inte för att turnera längre och Randy Black kom tillbaka. Han är en helt enastående trummis. Du skall se honom! Han gör inget annat än sitter hemma och tränar på trummorna!!!

   - Curran Murphy fick ersätta Dave som fick problem med att turnera med oss, det gick inte ihop med hans övriga liv. Han sysslar med något eget nu tror jag? Curran kände vi sedan turneer vi gjort och han är en jävligt duktig gitarrist och han sa ja direkt till att hoppa med så det fanns inget att tveka på.

   Joe är bra på att framhålla vad de nya musikerna är duktiga på och säger inget illa om någon. ANNIHILATORs bassist heter för övrigt Russ Bergquist och har nu funnits med på tre plattor om det är någon som undrar.

   Jag går vidare… Varför lämnade då Randy Black skutan för några år sedan efter att ha stöttat Jeff på två skivor?

   - Vid den tiden då han lämnade bandet höll ANNIHILATOR inte på med något. Han började spela med ett annat band och när det var dags för turne och sånt så hade han redan annat för sig och det var då Ray kom tillbaks.

   Något rörigt alltså. Först Ray under ett par år, sen Mike Mangini som spelade på bandets försök att komma in i kommersialismen – ”Set The World On Fire” från –93,  sen Randy på två plattor, sen ingen under Jeffs industriinfluerade platta ”Remains” (bandets enda riktiga bottennapp), sen Ray igen på två plattor och nu åter Randy. ”Keep it in the family…” alltså och helst skall de börja på R och ha ett Y med i namnet…

   - Ja, det är lite mystik kring dessa två trummisar.

   Joe håller med om mina påståenden.

   Precis som jag pratade med Jeff om i fjol, så känns det lite skumt med att det alltid kommer och går medlemmar i ANNIHILATOR. Då nekade Jeff till att han skulle vara en svår person att jobba med. Därför sitter det på sin plats att fråga en ”utomstående – innestående” om sin syn på saken.

   - Nej, jag tror inte att det beror på Jeff. Det kommer sig nog av forna medlemmars personligheter och leverne. Detta är den bästa line-up ANNIHILATOR har haft – bara det att alla är drogfria! Ingen håller på med sån skit. Vi satsar på musiken. Sen så har en del försvunnit av andra skäl. T.ex. Mike Mangini som fick ett erbjudande av Steve Vai att spela med honom. Mer instrumental musik, ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.

   - Bara man respekterar Jeff så respekterar han en annan!

   Jeff har dragits med sina alkohol/drog problem i många år och likt många andra musiker varit in och ut på kliniker genom åren. Men har nu haft några ”torra år”. Det måste vara bra för bandet att vara ett drogfritt band?

   - Precis! Se på IRON MAIDEN – de har aldrig hållit på med droger. Att ta någon öl efter showen är en annan sak. Du förstår vad jag menar?

   Mer tydligt kunde det inte bli Joe. Jag fattar!!!

   När Joe kom till ANNIHILATOR så hade han hoppat av OVERKILL vilka inte ville ha kvar honom efter att han meddelade att han tänkte sjunga med ANNIHILATOR. Men han har spelat med sina forna vapendragare ändå…

   - När vi väntade på att ”Carnival Diablos” skulle komma ut så spelade jag med OVERKILL en sväng. De hade inte hunnit få någon ersättare för mig och de fick en förbandsturne med HALFORD. Så jag hjälpte dem lite grann.

   - Att få avsluta det hela så kändes mer än ok. Vi är fortfarande vänner - jag och OVERKILL - och Jeff hade inget emot att jag gjorde en sista vända med dem.

   När man ändå är inne på livefronten så kan man ju passa på att fråga vad som hände på Wacken förra sommaren. Vad jag har hört så blev väl inte spelningen som ni tänkt eller? Hörde att ni inte ens fick köra klart fullt set. Bandets största hit ”Alison Hell” fick aldrig klinga ur högtalarna…

   - Vi var tvungna att avbryta. Det var ett tight shema och vi blev sena p.g.a. trafiken, så vi fick byta scen och man måste ju sluta när tiden är slut! Det gäller ju alla band. Tidsshemana är tvungna att hållas. Det förstod vi. Inget att snacka om. Publiken var suverän och allt kändes så bra, då spelar inte speltiden så stor roll. Hellre fyrtio minuter än inget alls!

   Ett svar för alla som undrat.

   Nu bär det över till Europa och en sex veckor lång turne. Men inget norden är inbokat.

   - Vi får hoppas att vi kommer till er längre fram.

   - Vi skall faktiskt ha med oss ett svenskt band vid namn DEBASE, vet du vilka de är?

   Efter en lång tids snack om DEBASE (vilka han aldrig hade hört…) och vilken stil de spelar så går vi vidare.

   Då blev det självklart snack om bandets bolag Steamhammer som de släppt två plattor för nu.

   - De är ett av de bästa bolag som finns. De stöttar alltid sina band men det är köparna som styr detta. Köper folk våra skivor så antar jag att vi blir bra behandlade.

   En skrattsalva kommer levererad.

   Vi drar igenom bandets närmsta framtid. Han avslöjar att de hoppas att kunna släppa en ny skiva redan nästa vår, så att de även kan köra festivaler nästa år och har ett par avslutande ord som får runda av våran pratstund.

- Jag bara hoppas att vi får chans att komma till era nordliga breddgrader. Vi får mycket email och sånt från er så vi vet att vi har många fans i era regioner.

 

 

Daniel Eriksson